Barn
- Kan jag få din autograf.
- Visst.
- Var är hon som spelade den där andra?
- Jag tror hon är ute och hämtar vår bil.
- Jaha. Kan du skriva hennes autograf också?
-------
Förresten:
http://www.sr.se/cgi-bin/uppland/program/index.asp?ProgramID=68
Klicka på LYSSNA IGEN, 15.00-15.20
"Möten här och nu stimulerar fantasin och därmed empatin..." Jag är så jävla DiLeva.
----
- Visst.
- Var är hon som spelade den där andra?
- Jag tror hon är ute och hämtar vår bil.
- Jaha. Kan du skriva hennes autograf också?
-------
Förresten:
http://www.sr.se/cgi-bin/uppland/program/index.asp?ProgramID=68
Klicka på LYSSNA IGEN, 15.00-15.20
"Möten här och nu stimulerar fantasin och därmed empatin..." Jag är så jävla DiLeva.
----
På väg till ...shire
PÅ VÄG TILL ...SHIRE skrevs av Annelee Vikner 2002, och hade urpremiär samma år på Biancos krog i Gottsunda. Pjäsen utspelar sig på en sylta längst med vägen någonstans ute i den amerikanska landsbygden, där Clark Brennenfield stannar till då hans bil går sönder. I väntan på att bilen ska bli lagad träffar han två typer han aldrig hade kunnat drömma om fanns, och än mindre att han själv skulle råka ut för. I gränslandet mellan ett svart relationsdrama och en absurd komedi ställs Clark inför frågestälningar han hade hoppats att han aldrig skulle behöva konfronteras med.
ANNELEE VIKNER är verksam som skådespelare, regissör och dramatiker i Uppsala. På väg till ...shire ingår i en trilogi med fristående historier. De två andra delarna, Löftet och Du är min klocka, har tidigare spelats i regi av Johan Briggert på Ecocafét respektive Café Ofvandahls i Uppsala.
BANANTATERN bildades år 2002 i Uppsala, och under två intensiva år satte de upp Klassfiende av Nigel Williams, Fångvaktare av Sven Delblanc och Lillforsen Blues av Håkan Stenqvist, samt medverkade vid diverse tillställningar, gjorde gatuteater etc. Därefter skingrades Bananteatern för vinden. Efter fem år är de nu tillbaka, med ambitionen att åter göra sig ett namn i Uppsala och fortsätta påtala den fria kulturutövningens viktiga roll i samhället och för demokratin. Bananteatern utgörs för tillfället av Johannes Wanselow, Björn Dahlman, Mats Lindberg, Linnea Ripenberg och Cecilia Byttner.
Föreställningen är cirka 40 min utan paus.
Medverkande: Mats Tielman-Lindberg, Daniel Färnstrand, Veronica Westerling och Magnus Byttner. Regi: Björn Dahlman
NUMMER 3 <3 LOLZ!
PRIO 1 Estetiska läroprocesser, scenografi och teaterkläder 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 2 Folkdiktning och folktro 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 3 Feministisk estetik 7,5hp, Dagtid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 4 Estetiska läroprocesser, estetikbegreppet 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%)
Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 5 Filosofins klassiker: antiken och medeltiden 7,5hp, Kvällstid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 6 Idéhistoriens huvudlinjer, nyare tiden 7,5hp, Dagtid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 7 Idéhistoriens huvudlinjer, äldre tiden 7,5hp, Dagtid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 8 Kulturens estetisering 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 9 Kön i kulturen 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 10 1900-talets estetik 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 2 Folkdiktning och folktro 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 3 Feministisk estetik 7,5hp, Dagtid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 4 Estetiska läroprocesser, estetikbegreppet 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%)
Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 5 Filosofins klassiker: antiken och medeltiden 7,5hp, Kvällstid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 6 Idéhistoriens huvudlinjer, nyare tiden 7,5hp, Dagtid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 7 Idéhistoriens huvudlinjer, äldre tiden 7,5hp, Dagtid, Halvfart (50%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 8 Kulturens estetisering 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 9 Kön i kulturen 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
PRIO 10 1900-talets estetik 7,5hp, Dagtid, Helfart (100%) Fristående kurs Normal undervisning Uppsala universitet, Uppsala Grundnivå
Studera.nu
Ikväll är sista kvällen att söka kurser inför hösten.
Det gör man på studera.nu. Ikväll, såhär sista kvällen, tycker studera.nu att det är lägligt att inte ha en fungerande sida. De passar på, liksom. De tänker att det är bra att ta det just sista kvällen, då de flesta väl ändå har hunnit söka. De tänker att studenterna väl har lärt sig från förra året, då sidan inte funkade sista dagen.
Det jävligaste är, att sidan fungerar sådär stundtals. Och då är den oändligt långsam. Men nu har studera.nu infört en ny grej - om man är passiv för länge, loggas man ut automatiskt! För att vara aktiv måste man skicka in lite information och sådär.
Att lägga saker i sin "varukorg" räknas inte som aktivitet.
Att fylla i personuppgifter och kryssa i alla viktiga rutor räknas inte som aktivitet.
Att sortera prioriteringsordningen på sina val räknas inte som prioritet.
Så när jag efter två timmar äntligen lyckas få vara på sidan tilräckligt länge för att ta mig igenom hela processen - som tar ungefär 30 min eftersom sidladdningar inte riktigt är nånting studera.nu vill ställa upp på - så händer det sig att jag just prejävlacis ska klicka på "skicka in" - då jag blir utkastad.
Jag tror att vi är en ny mutskandal på spåren.
Jag tror att det är CSN-Markus som ligger bakom.
Det gör man på studera.nu. Ikväll, såhär sista kvällen, tycker studera.nu att det är lägligt att inte ha en fungerande sida. De passar på, liksom. De tänker att det är bra att ta det just sista kvällen, då de flesta väl ändå har hunnit söka. De tänker att studenterna väl har lärt sig från förra året, då sidan inte funkade sista dagen.
Det jävligaste är, att sidan fungerar sådär stundtals. Och då är den oändligt långsam. Men nu har studera.nu infört en ny grej - om man är passiv för länge, loggas man ut automatiskt! För att vara aktiv måste man skicka in lite information och sådär.
Att lägga saker i sin "varukorg" räknas inte som aktivitet.
Att fylla i personuppgifter och kryssa i alla viktiga rutor räknas inte som aktivitet.
Att sortera prioriteringsordningen på sina val räknas inte som prioritet.
Så när jag efter två timmar äntligen lyckas få vara på sidan tilräckligt länge för att ta mig igenom hela processen - som tar ungefär 30 min eftersom sidladdningar inte riktigt är nånting studera.nu vill ställa upp på - så händer det sig att jag just prejävlacis ska klicka på "skicka in" - då jag blir utkastad.
Jag tror att vi är en ny mutskandal på spåren.
Jag tror att det är CSN-Markus som ligger bakom.
Falukorv, ketchup och glas
Och makaroner och amerikansk dressing. Och Pepsi Max. Och rostad lök. Men det fick liksom inte plats i rubriken.
Härom dagen stod det att inte bara kyckling, utan nu även falukorv hade fått glas i sig. (Och Metro hade den fantastiska rubriken: "Polisen misstänker: Det kan vara en anställd." Duh.) Ojojoj vad farligt det numera var med falukorv, stod det. Nån Namn med nån Ålder i nån Stad hade fått hela kinden uppriven. Usch och fy, ät inte falukorv!
Så nu äter normala människor inte falukorv.
Själv är jag inte sådär jättenormal.
Jag blev så frestad av att läsa om all falukorv att jag helt enkelt var tvungen att gå och köpa mig en. Sen stekte jag stora tjocka skivor, och hällde på en hel massa amerikansk dressing och rostad lök specialinköpt för tillfället.
Jag klarade mig. Jag hade nog tänkt klämma lite på den för att kolla glasbitar, men si det glömde jag för det luktade så gott.
Jag tror som de flesta andra, att ett gäng militanta veganer på ett inte helt tafatt sätt samordnat nån slags stöt, och sen har en massa copycats hakat på.
Och det var ju ganska o-charmigt av dem, tycker nog gemene man och så även jag.
Men samtidigt känner jag inte att jag har rätt att whina.
Man väljer sina kamper. Jag har försökt att vara vegeterian, men jag var värdelös och hatar bönor och åt kebab när ingen såg och julskinka för att det ändå var jul och obscena mängder gelatingodis. Sen lade jag av, bland annat av ekonomiska skäl. Men jag anser att det egentligen är ett beundransvärt moraliskt ställningstagande att vara vegeterian, även om jag undrar om det inte har mer verkan att väja ekologiskt kött.
Man väljer sina kamper. Världen är komplex och man kan engagera sig i precis vad som helst, men inte i allt för det hinner man inte.
Men i kampens logik gäller att den starkare har rätt.
I de militanta veganernas värld är detta en logisk krigshandling. Det är logiskt att utföra krigshandlingar i krig. Och det är faktiskt upp till var och en att välja om man vill anse sig vara i krig eller inte.
Det är lite fånigt av de militanta veganerna att utföra en krigshandling. Krig är dumt och våld föder våld. Men vore jag en torterad stackars gris skulle jag nog ändå ha viss sympati för veganerna, och tycka att det vore grymt (i betydelsen bra, för nu är det ändå grisar vi pratar om) att ha dem i mitt lag.
Bara den som är stark nog att slå tillbaka kommer att tas på allvar. Det är djungelns lag. Eller skolgården. Eller kapitalismens. Eller världens.
Och när jag köper falukorven så stöder jag en tillverkare som är betydligt elakare mot grisen än vad veganen är mot mig.
Jag är inte ens oskyldig civilbefolkning.
Jag är sponsor.
Härom dagen stod det att inte bara kyckling, utan nu även falukorv hade fått glas i sig. (Och Metro hade den fantastiska rubriken: "Polisen misstänker: Det kan vara en anställd." Duh.) Ojojoj vad farligt det numera var med falukorv, stod det. Nån Namn med nån Ålder i nån Stad hade fått hela kinden uppriven. Usch och fy, ät inte falukorv!
Så nu äter normala människor inte falukorv.
Själv är jag inte sådär jättenormal.
Jag blev så frestad av att läsa om all falukorv att jag helt enkelt var tvungen att gå och köpa mig en. Sen stekte jag stora tjocka skivor, och hällde på en hel massa amerikansk dressing och rostad lök specialinköpt för tillfället.
Jag klarade mig. Jag hade nog tänkt klämma lite på den för att kolla glasbitar, men si det glömde jag för det luktade så gott.
Jag tror som de flesta andra, att ett gäng militanta veganer på ett inte helt tafatt sätt samordnat nån slags stöt, och sen har en massa copycats hakat på.
Och det var ju ganska o-charmigt av dem, tycker nog gemene man och så även jag.
Men samtidigt känner jag inte att jag har rätt att whina.
Man väljer sina kamper. Jag har försökt att vara vegeterian, men jag var värdelös och hatar bönor och åt kebab när ingen såg och julskinka för att det ändå var jul och obscena mängder gelatingodis. Sen lade jag av, bland annat av ekonomiska skäl. Men jag anser att det egentligen är ett beundransvärt moraliskt ställningstagande att vara vegeterian, även om jag undrar om det inte har mer verkan att väja ekologiskt kött.
Man väljer sina kamper. Världen är komplex och man kan engagera sig i precis vad som helst, men inte i allt för det hinner man inte.
Men i kampens logik gäller att den starkare har rätt.
I de militanta veganernas värld är detta en logisk krigshandling. Det är logiskt att utföra krigshandlingar i krig. Och det är faktiskt upp till var och en att välja om man vill anse sig vara i krig eller inte.
Det är lite fånigt av de militanta veganerna att utföra en krigshandling. Krig är dumt och våld föder våld. Men vore jag en torterad stackars gris skulle jag nog ändå ha viss sympati för veganerna, och tycka att det vore grymt (i betydelsen bra, för nu är det ändå grisar vi pratar om) att ha dem i mitt lag.
Bara den som är stark nog att slå tillbaka kommer att tas på allvar. Det är djungelns lag. Eller skolgården. Eller kapitalismens. Eller världens.
Och när jag köper falukorven så stöder jag en tillverkare som är betydligt elakare mot grisen än vad veganen är mot mig.
Jag är inte ens oskyldig civilbefolkning.
Jag är sponsor.
Det är alltid dyrare på tåget!
Så var man arg på SJ igen.
Ni vet de där automaterna de har, där man kan snabbköpa biljetter till kortare resor? Härom månaden vägrade en sådan fungera när jag skulle köpa min Sthlm-Uppsalabiljett. Jag råkade ha lite tid på mig just den gången och gick och köpte en biljett manuellt istället. På tåget frågade jag vad som hade hänt om jag inte hade kunnat köpa min biljett från automaten. "Ja, du får köpa en av mig på tåget istället", säger sadistkonduktören.
"Till samma pris?"
"Nej, det är alltid dyrare att köpa på tåget."
"Men om automaten inte fungerar?"
"Vi har lite problem med anslutningen till banken ibland."
"Och är det mitt ansvar?"
"Nej, det är bankens."
"Men ni är ju min kontakt med banken."
"Ja."
"Så... i automaten kostar det 66 kronor."
"Ja, och på tåget kostar det 140!"
"Men..."
"Det är alltid dyrare på tåget!"
Så när jag skulle hem från Stockholm igår, efter ett av knäppaste roligaste gigen nånsin (rapport kommer!), vill såklart automaten inte fungera. Två gånger drar jag mitt kort. Två gånger är det KÖPET AVBRUTET. Tåget går om nån minut, vi vet alla vad som händer när man kommer rusande i sista stund. Jag tänker att det är i slutet av månaden, pengarna kanske är slut på kontot (fast jag dubbelkollat samma dag att det ska finnas kvar, etc.) Så okej, konduktörerna har redan fastslagit att de inte går att prata med. Det får bli toaåk.
I 52 minuter sitter jag på en äcklig toalett med dimmat fönster så man inte kan titta ut. Som att man inte mådde tillräckligt illa redan, liksom.
Och kommer hem till Uppsala, och kollar om det verkligen drogs några pengar för en biljett.
Det hade det inte.
Det hade dragits pengar för två biljetter. Som jag inte bara inte fick och därmed fick åka toalett. Det är nu dessutom nånting jag inte kan dra av som arbetsresa.
Jag tror jag ska skaffa sånt där pendlarkort deluxe. Då blir man bjuden på kaffe på tåget. Sen ska jag från och med nu alltid åka toalett med en kopp kaffe och lite åksjukepiller. När inget annat återstår kan det vara mycket helande att hämnas.
Ni vet de där automaterna de har, där man kan snabbköpa biljetter till kortare resor? Härom månaden vägrade en sådan fungera när jag skulle köpa min Sthlm-Uppsalabiljett. Jag råkade ha lite tid på mig just den gången och gick och köpte en biljett manuellt istället. På tåget frågade jag vad som hade hänt om jag inte hade kunnat köpa min biljett från automaten. "Ja, du får köpa en av mig på tåget istället", säger sadistkonduktören.
"Till samma pris?"
"Nej, det är alltid dyrare att köpa på tåget."
"Men om automaten inte fungerar?"
"Vi har lite problem med anslutningen till banken ibland."
"Och är det mitt ansvar?"
"Nej, det är bankens."
"Men ni är ju min kontakt med banken."
"Ja."
"Så... i automaten kostar det 66 kronor."
"Ja, och på tåget kostar det 140!"
"Men..."
"Det är alltid dyrare på tåget!"
Så när jag skulle hem från Stockholm igår, efter ett av knäppaste roligaste gigen nånsin (rapport kommer!), vill såklart automaten inte fungera. Två gånger drar jag mitt kort. Två gånger är det KÖPET AVBRUTET. Tåget går om nån minut, vi vet alla vad som händer när man kommer rusande i sista stund. Jag tänker att det är i slutet av månaden, pengarna kanske är slut på kontot (fast jag dubbelkollat samma dag att det ska finnas kvar, etc.) Så okej, konduktörerna har redan fastslagit att de inte går att prata med. Det får bli toaåk.
I 52 minuter sitter jag på en äcklig toalett med dimmat fönster så man inte kan titta ut. Som att man inte mådde tillräckligt illa redan, liksom.
Och kommer hem till Uppsala, och kollar om det verkligen drogs några pengar för en biljett.
Det hade det inte.
Det hade dragits pengar för två biljetter. Som jag inte bara inte fick och därmed fick åka toalett. Det är nu dessutom nånting jag inte kan dra av som arbetsresa.
Jag tror jag ska skaffa sånt där pendlarkort deluxe. Då blir man bjuden på kaffe på tåget. Sen ska jag från och med nu alltid åka toalett med en kopp kaffe och lite åksjukepiller. När inget annat återstår kan det vara mycket helande att hämnas.
Signatur :)
-- Hej FRA! Det finns ingen anledning att läsa mitt mail. Jag har ingenting att göra med ETA, al-Jihad eller Hamas. Jag har aldrig gjort Ibadat eller tillverkat massförstörelsevapen, jag vet knappt ens vad fatwah betyder. Men tack för visat intresse! PS. Terroristattacker kommer knappast att planeras över okrypterade mail. Sabba FRA-lagen på www.hejfra.se
Kom hem
- PLING PLONG!
Hm, undrar vem det kan vara, kanske min kusin igen som tog en över-dagen-sväng ner från Arvidsjaur?
- Ja hej jag kommer fårn blablabla TV.
- Är det TV-avgiftskontroll?
- Nej.
- Men kom in vetja!
- Jaha... tack, jag kommer från Comhem.
Sen kom han in och berättade om Comhem. Då berättade jag om min deal med Bredbandsbolaget. (Som jag efter alla år av kamp inte längre hatar. Om du har BBB - ring och säg att du vill hoppa av så sänker de priset för dig en hundring!)
Då sa han: Säg inget till min chef, men byt aldrig till Comhem...
Mina damer och herrar, IGEN är kapitalismen satt ur spel! Ett företag som satsat på reklam istället för kvalitet/bra priser har förlorat! Weeeeeeee!!!!
Hm, undrar vem det kan vara, kanske min kusin igen som tog en över-dagen-sväng ner från Arvidsjaur?
- Ja hej jag kommer fårn blablabla TV.
- Är det TV-avgiftskontroll?
- Nej.
- Men kom in vetja!
- Jaha... tack, jag kommer från Comhem.
Sen kom han in och berättade om Comhem. Då berättade jag om min deal med Bredbandsbolaget. (Som jag efter alla år av kamp inte längre hatar. Om du har BBB - ring och säg att du vill hoppa av så sänker de priset för dig en hundring!)
Då sa han: Säg inget till min chef, men byt aldrig till Comhem...
Mina damer och herrar, IGEN är kapitalismen satt ur spel! Ett företag som satsat på reklam istället för kvalitet/bra priser har förlorat! Weeeeeeee!!!!
Nirvana
Jag har Jacksonbiljetter.
Mitt liv är komplett.
Fan, jag vill bara svimma eller nåt...
Mitt liv är komplett.
Fan, jag vill bara svimma eller nåt...
PRO!
Jag har köpt en Macbook Pro. Så jag kan sitta på tåget och renskriva anteckningar på en alldeles för avancerad maskin för att bara göra anteckningar i. Nu kan jag vara regissör på riktigt.
Förklaringsmodell:
http://dilbert.com/dyn_file/str_strip/44412/gif/strip.print/
Förklaringsmodell:
http://dilbert.com/dyn_file/str_strip/44412/gif/strip.print/
För att tänka på nåt annat...
... så tänker jag göra den där grejen som snurrar runt på fejjan just nu. (Inte mördar-Trojanen alltså.)
1. Vad heter du?: Björn
2. Ett ord på fyra bokstäver: Bajs! Nä. BRAK!
3. Flicknamn: Beata
4. Pojknamn: Bartolomeus
5. Yrke: Bingo-Berra
6. Färg: Brun
7. Klädesplagg: Boxers
8. Mat: Bajs! Nä. Men Bussola med bearnaisesås! Och Boca Cola.
9. Sak i badrummet: Badboll
10. Plats/stad: Beijing
11. En orsak att vara sen: Ballade ur
12. Något man skriker: BAJS!
13. Film: Bad Tour-dvd:n (Gå in på www.michaeljackson.com och krävs att den släpps!)
14. Något man dricker: Bubbel. Och Boca Cola.
15. Band: Boyzone
16. Djur: Bäver
17. Gatunamn: Bäverns gränd! (I Uppsala, bakom stationen)
18. Bil: Blå
19. Sång: Billie Jean
1. Vad heter du?: Björn
2. Ett ord på fyra bokstäver: Bajs! Nä. BRAK!
3. Flicknamn: Beata
4. Pojknamn: Bartolomeus
5. Yrke: Bingo-Berra
6. Färg: Brun
7. Klädesplagg: Boxers
8. Mat: Bajs! Nä. Men Bussola med bearnaisesås! Och Boca Cola.
9. Sak i badrummet: Badboll
10. Plats/stad: Beijing
11. En orsak att vara sen: Ballade ur
12. Något man skriker: BAJS!
13. Film: Bad Tour-dvd:n (Gå in på www.michaeljackson.com och krävs att den släpps!)
14. Något man dricker: Bubbel. Och Boca Cola.
15. Band: Boyzone
16. Djur: Bäver
17. Gatunamn: Bäverns gränd! (I Uppsala, bakom stationen)
18. Bil: Blå
19. Sång: Billie Jean
Biljettjakt
Så okej, snälla om nån hör nåt eller vad som helst, eller känner nån kompis mosters hunds loppas fd pojkväns KKs snubbe som fått tag på en biljett som den vill sälja
HÖR AV EEEEEEEEER!
...
Min enda tröst denna svåra stund är alla japaner som surar i gästboken på www.michaeljackson.com De vill också att presskonferensen ska börja. I Japan är klockan 2 på morgonen just nu... Det måste vara svårt att vara japan och Jackson-fan. Det jävliga är att de väl kommer köpa biljetter ändå...
HÖR AV EEEEEEEEER!
...
Min enda tröst denna svåra stund är alla japaner som surar i gästboken på www.michaeljackson.com De vill också att presskonferensen ska börja. I Japan är klockan 2 på morgonen just nu... Det måste vara svårt att vara japan och Jackson-fan. Det jävliga är att de väl kommer köpa biljetter ändå...
Sagan om konungens återkomst
4 mars: Presskonferensen om Michael Jacksons återkomst börjar 16.00. Ryktet säger att Jacksons ska ge 30 shower i London under sommaren som lansering för ny skiva.
5 mars 16.50 - Undertecknad kommer hem från jobbet, bänkar sig framför datorn och Aftonbladets Live-TV.
16.55 - "Presskonferensen om Michael Jackson återkomst väntas börja 17.00"
17.05 Lite Jacksonska komp hörs i bakgrunden. Låtar från ny skiva?
17.07 Man hör ljud från en mictest. Undertecknad sätter hjärtat i halsgropen.
17.08 - Presskonferensen väntas börja 17.00. Undertecknad har tryckt i sig 200 gram choklad på 5 minuter.
17.11 Undertecknad mår lite illa.
17.13 Nyhet på Aftonbladet: "Jacksons show ska heta This is it, och innefatta hans 10 sista framträdanden innan han lägger av."
17.23 "Presskonferensen väntades bärja 17.00. Det har lovats att man ska få se en glimt av honom.
17.29 Snabbgoogling visar att tidningarna nu verkar vara överens världen runt att det blir 10 spelningar. Inga datum om när biljetter släpps är ännu offentliggjorda.
17.34 Det kommer testbilder...
17.39 "Just testing, heyheyhey, one two, one two three..." Pressen skriver att Jackson lovat kliva av scenen för gott efter den sista spelningen. Finns det mer choklad?
17.46 Men vafaaaaaaan....
17.52 Soundcheck, nu räknar han till 10! Folk skriker... kan inte Aftonbladet bara bjuda på lite bilder?
17.53 Pressen har börjat sprida ut den gamla nyheten att Jackson skulle vara döende i en ovanlig luncsjukdom. Nyheten dementerades för två veckor sedan av Jacksonlägret.
17.54 BILD!
17.55 HILLARY CLINTON KLIVER UPP PÅ SCEN! HON MEDDELAR ATT USA ÄR MED I NATO! Sen pratar hon om läget i Afghanistan. Det här är spännande...
17.57 Undertecknad inser att Aftonbladet har valt att sända nåt annat på sin Live-TV.
18.03 - Aftonbladet tar bort länken till Live-TV från presskonferensen.
18.04 - ? Undertecknad går på toa.
/Undertecknad
5 mars 16.50 - Undertecknad kommer hem från jobbet, bänkar sig framför datorn och Aftonbladets Live-TV.
16.55 - "Presskonferensen om Michael Jackson återkomst väntas börja 17.00"
17.05 Lite Jacksonska komp hörs i bakgrunden. Låtar från ny skiva?
17.07 Man hör ljud från en mictest. Undertecknad sätter hjärtat i halsgropen.
17.08 - Presskonferensen väntas börja 17.00. Undertecknad har tryckt i sig 200 gram choklad på 5 minuter.
17.11 Undertecknad mår lite illa.
17.13 Nyhet på Aftonbladet: "Jacksons show ska heta This is it, och innefatta hans 10 sista framträdanden innan han lägger av."
17.23 "Presskonferensen väntades bärja 17.00. Det har lovats att man ska få se en glimt av honom.
17.29 Snabbgoogling visar att tidningarna nu verkar vara överens världen runt att det blir 10 spelningar. Inga datum om när biljetter släpps är ännu offentliggjorda.
17.34 Det kommer testbilder...
17.39 "Just testing, heyheyhey, one two, one two three..." Pressen skriver att Jackson lovat kliva av scenen för gott efter den sista spelningen. Finns det mer choklad?
17.46 Men vafaaaaaaan....
17.52 Soundcheck, nu räknar han till 10! Folk skriker... kan inte Aftonbladet bara bjuda på lite bilder?
17.53 Pressen har börjat sprida ut den gamla nyheten att Jackson skulle vara döende i en ovanlig luncsjukdom. Nyheten dementerades för två veckor sedan av Jacksonlägret.
17.54 BILD!
17.55 HILLARY CLINTON KLIVER UPP PÅ SCEN! HON MEDDELAR ATT USA ÄR MED I NATO! Sen pratar hon om läget i Afghanistan. Det här är spännande...
17.57 Undertecknad inser att Aftonbladet har valt att sända nåt annat på sin Live-TV.
18.03 - Aftonbladet tar bort länken till Live-TV från presskonferensen.
18.04 - ? Undertecknad går på toa.
/Undertecknad
Rubriker
Idag är de två största rubrikerna på Aftonbladets nätupplaga:
1) KUNGEN BER OM MER PENGAR
och
2) SÅ LEVER DU PÅ HALVA LÖNEN
Tänk om kungen ville läsa artikel nummer två, då kanske han slapp ge upphov till artikel nummer ett?
1) KUNGEN BER OM MER PENGAR
och
2) SÅ LEVER DU PÅ HALVA LÖNEN
Tänk om kungen ville läsa artikel nummer två, då kanske han slapp ge upphov till artikel nummer ett?
Giftas
Härom veckan sa en kompis till mig, alldeles uppspelt sådär:
"Har du hört! Daniel och Victoria ska gifta sig!"
Eftersom jag är fullständigt hopplös på namn och relationer och sånt, och eftersom min kompis var så sprudlande över det, så utgick jag helt enkelt från att Daniel och Victoria var gemensamma bekanta som jag hade råkat förtränga. Less som jag är på att behöva säga "joehsåatteh ja e ju så kass på namn å ansikten, men visst var det dem vi träffade på den där festen hos JAMEN GU VA HETER HON DÅ jamen du ser ju...", så tänkte jag att jag helt enkelt skulle försöka mörka undan allting och se om poletten trillade ner med tiden.
"Jaha, men vad roligt! Ja, det var väl på tiden..."
"Ja, visst var det!"
"Jaha... öh, fick du veta det nyligen eller? Var det de som berättade?"
"Nej, men det stod ju i tidningen!"
"Ja, det var som rackarns! Öh... tror du att vi får komma på bröllopet då?"
Joråsåatteh.
Aldrig har det svenska kungahuset varit mer folkligt än nu. (Eller, det har väl varit bröllop och sådär förut, men det var oändligt långt före min tid.) Aftonbladet har omröstningar om det är Rätt att prinsessan gifter sig med en "man av folket." Den 2 juni sänder SVT dokumentären Hans kungliga höghet Daniel Westling.
Året är 2009.
Och det gamla tugget om huruvida vi ska ha kvar kungahuset eller inte är uttjatat, för alla under 50 vet att vi inte ska det och väntar bara på att Naturens Ordning ska ta hand om de som tänker annorludna. Och dessutom är det svenska kungahuset ganska coolt sådär, för när det var tjafs med kungar versus borgarklassen i hela Europa så steg de svenska kungarna åt sidan och sa "klart som korvspad att folket ska ha mer inflytande!" och på så sätt är det faktiskt en ganska så demokratisktt präglad symbolik som vår monark bär upp, och att det kostar sjuhelsickes mycket pengar sägs ju komma tillbaka via PR för Sverige. (Jag vet inte riktigt hur det går till, men jag misstänker att kungen ibland åker till Tyskland och gör tvättmedelsreklam eller nåt.) Varför man nu skulle marknadsföra kungahuset, när alla utom en viss regering vet att det coolaste Sverige har att komma med är typ världens renaste miljö. Vilken å andra sidan lär avskaffas långt innan kungahuset gör det.
Idag står inte kungahuset för demokrati. Idag står kungahuset för Stureplan. Jag wiki-sökte lite på han Daniel och tycker han verkar vara en hyvens prick. Men han ser inte ut som en hyvens prick. Han ser ut som en brat. Bara det att han ser ut som en brat, säger tillräckligt mycket om vad det är som gäller. Att kungahuset handlar om Stureplan, beror mycket på att en viss sessa figurerat så mycket i skvallerpressen. Att skvallret om denna sessa nått pressen, handlar om att det finns folk som gillar att skvallra. Inte för att de får pengar, inte för att de är elaka. Utan för att de vill känna att de Är Med. Om det de skvallrat kommer i Se&Hör, är det som att de liksom är en del av gänget.
Samma mekanism lär ligga bakom att kungen varje år får en hel massa konstiga presenter av folk han inte känner. Gamlingar som helt plötsligt får för mig "nä, han kungen är en så fin snubbe, det är nog bäst jag ger honom ett av mina sommarhus!"
För att Vara Med, liksom.
Dessa hus är väl inte riktigt inräknade i det där apanaget (Roligt ord! Weeeee! Skansen! Kung Louie!) som kungen får för att vara kung. (Och troligen skiter knäck för att förtjäna, annat tror jag inte. Sen att det finns andra som skiter både knäck och dajmkola är en annan sak.) Men nu snackas det om att pappa kungen väl inte ska behöva betala sin sessas bröllop, och då blir jag faktiskt upprörd på riktigt. Det är väl för bövelen inte så att gubben lider ekonomisk kris? Det är väl inte så att han måste spara undan lite extra kosing ifall han skulle bli varslad? Det är väl inte så att han extraknäcker på Metall för att få ihop det? Han kan säkert inte ens stava till lågkonjunktur, tänkte jag säga, men det var bara plumpt.
MEN HAN KAN VÄL FÖR BÖVELEN SÄLJA ETT SOMMARHUS ELLER TVÅ, GUBBARNA HAR SÄKERT REDAN GLÖMT DET!
Ty det finns andra som extraknäcker på Metall för att få ihop det, och som säkert skulle se att deras skattepengar användes lite bättre.
"Nej" skrattade min kompis. "Jag tror inte vi får komma på bröllopet."
"Har du hört! Daniel och Victoria ska gifta sig!"
Eftersom jag är fullständigt hopplös på namn och relationer och sånt, och eftersom min kompis var så sprudlande över det, så utgick jag helt enkelt från att Daniel och Victoria var gemensamma bekanta som jag hade råkat förtränga. Less som jag är på att behöva säga "joehsåatteh ja e ju så kass på namn å ansikten, men visst var det dem vi träffade på den där festen hos JAMEN GU VA HETER HON DÅ jamen du ser ju...", så tänkte jag att jag helt enkelt skulle försöka mörka undan allting och se om poletten trillade ner med tiden.
"Jaha, men vad roligt! Ja, det var väl på tiden..."
"Ja, visst var det!"
"Jaha... öh, fick du veta det nyligen eller? Var det de som berättade?"
"Nej, men det stod ju i tidningen!"
"Ja, det var som rackarns! Öh... tror du att vi får komma på bröllopet då?"
Joråsåatteh.
Aldrig har det svenska kungahuset varit mer folkligt än nu. (Eller, det har väl varit bröllop och sådär förut, men det var oändligt långt före min tid.) Aftonbladet har omröstningar om det är Rätt att prinsessan gifter sig med en "man av folket." Den 2 juni sänder SVT dokumentären Hans kungliga höghet Daniel Westling.
Året är 2009.
Och det gamla tugget om huruvida vi ska ha kvar kungahuset eller inte är uttjatat, för alla under 50 vet att vi inte ska det och väntar bara på att Naturens Ordning ska ta hand om de som tänker annorludna. Och dessutom är det svenska kungahuset ganska coolt sådär, för när det var tjafs med kungar versus borgarklassen i hela Europa så steg de svenska kungarna åt sidan och sa "klart som korvspad att folket ska ha mer inflytande!" och på så sätt är det faktiskt en ganska så demokratisktt präglad symbolik som vår monark bär upp, och att det kostar sjuhelsickes mycket pengar sägs ju komma tillbaka via PR för Sverige. (Jag vet inte riktigt hur det går till, men jag misstänker att kungen ibland åker till Tyskland och gör tvättmedelsreklam eller nåt.) Varför man nu skulle marknadsföra kungahuset, när alla utom en viss regering vet att det coolaste Sverige har att komma med är typ världens renaste miljö. Vilken å andra sidan lär avskaffas långt innan kungahuset gör det.
Idag står inte kungahuset för demokrati. Idag står kungahuset för Stureplan. Jag wiki-sökte lite på han Daniel och tycker han verkar vara en hyvens prick. Men han ser inte ut som en hyvens prick. Han ser ut som en brat. Bara det att han ser ut som en brat, säger tillräckligt mycket om vad det är som gäller. Att kungahuset handlar om Stureplan, beror mycket på att en viss sessa figurerat så mycket i skvallerpressen. Att skvallret om denna sessa nått pressen, handlar om att det finns folk som gillar att skvallra. Inte för att de får pengar, inte för att de är elaka. Utan för att de vill känna att de Är Med. Om det de skvallrat kommer i Se&Hör, är det som att de liksom är en del av gänget.
Samma mekanism lär ligga bakom att kungen varje år får en hel massa konstiga presenter av folk han inte känner. Gamlingar som helt plötsligt får för mig "nä, han kungen är en så fin snubbe, det är nog bäst jag ger honom ett av mina sommarhus!"
För att Vara Med, liksom.
Dessa hus är väl inte riktigt inräknade i det där apanaget (Roligt ord! Weeeee! Skansen! Kung Louie!) som kungen får för att vara kung. (Och troligen skiter knäck för att förtjäna, annat tror jag inte. Sen att det finns andra som skiter både knäck och dajmkola är en annan sak.) Men nu snackas det om att pappa kungen väl inte ska behöva betala sin sessas bröllop, och då blir jag faktiskt upprörd på riktigt. Det är väl för bövelen inte så att gubben lider ekonomisk kris? Det är väl inte så att han måste spara undan lite extra kosing ifall han skulle bli varslad? Det är väl inte så att han extraknäcker på Metall för att få ihop det? Han kan säkert inte ens stava till lågkonjunktur, tänkte jag säga, men det var bara plumpt.
MEN HAN KAN VÄL FÖR BÖVELEN SÄLJA ETT SOMMARHUS ELLER TVÅ, GUBBARNA HAR SÄKERT REDAN GLÖMT DET!
Ty det finns andra som extraknäcker på Metall för att få ihop det, och som säkert skulle se att deras skattepengar användes lite bättre.
"Nej" skrattade min kompis. "Jag tror inte vi får komma på bröllopet."
När lagen kallar
Det har varit en händelserik vecka.
I måndags blev jag väckt kvart över sju av telefonen. Telefonen sa: Kan du vara i Stockholm klockan 8?
Det kunde jag inte.
Så jag sa Ja.
En gång skulle jag fiska ål med en kompis, jag kan ha varit sisådär 8-9 år. Att fånga en ål var inte så svårt, inte heller att döda den. Att få den att ligga still var däremot ett helsicka. Min kompis, som hade varit med förr, och som för övrigt fick nånting obehagligt lyckligt i blicken när det gällde att få ålar att ligga still, hade en liten rutin. Först bankade han ålen en milard gånger mot en sten. Sen skar han den i nacken så huvudet liksom hände löst. Sen sprättade han upp buken och rensade ur alla inälvorna.
Sen fick ålen ryck, hoppade ner från stubben spasmade sig 20 meter rakt mot vattnet, hoppade i och simmade iväg.
Det kan ha varit i det ögonblicket jag började ifrågasätta Guds existens.
I alla fall. När telefonen ringer tidigt på morgonen med ett rakt igenom orealistiskt krav, är det nånting djupt inne i en skådespelares reptilhjärna som tänker JOBB! Sen hamnar mani ål-mode, man lever liksom inte riktigt, man är liksom i nåt slags gränsland där allting bara är elektriska impulser som går genom kroppen.
Så man säger Ja till vad som helst, sen börjar man tänka på en Smart Lösning.
Den otroligt stressade rösten på andra sidan linan (som slutade vara en lina nån gång i slutet av förra millenniet) förklarade att det var från polishögskolan, och att de var en man kort till en rollspelsövning. Nån skådis hade tydligen fått ryggskott.
Under tiden hade jag i värsta ålstilen kommit ur sängen, letat upp lägenhetens enda rena t-shirt, hällt upp musli och börjat äta.
Kvinnan undrade hur jag hade tänkt ta mig från Uppsala till Sollentuna (som alltså inte låg mitt inne i Stockholm, fick jag klart för mig) på mindre än en halvtimme.
Jag drog mig till minnes att jag en gång sett Samuel "Skärgårdsdoktorn" Fröler i en intervju på TV. (Minns ni när tidningarna började skriva sådär? Leif "Loket" Olsson, liksom. Sen fick han heta Leif "Loket" "Bingolotto" Olsson. Jag älskade 1900-talet, när allt kunde lösas med lite citationstecken, och det fanns etablerade omskrivningar för den man pratar i telefon med.) Han berättade i intervjun att han när Skärgårdsdoktorn gick på TV "kunde jobba hur mycket som helst." (Normala människor hade sagt "kunde dra in hur mycket pengar som helst", men jag tror det var ålhjärnan som talade.) Han fick erbjudanden som att komma och klippa ett band nånstans i landet, en helikopter kunde komma och hämta, inga problem.
Jag ville gärna åka helikopter. Jag tänkte att polisen ju borde ha resurser.
När man är alldeles nyvaken och just har fått Jobb i hela 8 timmar är man större än Lejonkungen och finare än Tarzan, och det är väldigt svårt att komma ihåg att man inte är Sveriges för tillfället mest folkkäre skådis. Men hur som helst lyckades jag sansa mig, och plocka fram i alla fall en liten smula Ödmjukhet.
Jag föreslog att jag skulle gå till polishuset i Uppsala, och att nån väl kunde sätta på blåljuset och köra mig.
Det blev alldeles tyst i andra änden av luren.
Sen hördes en liten röst som sa "det... kanske inte... är helt... populärt..."
Så vi kom överens om att jag skulle ta första bästa tåg och komma i tid till dagens andra övning. Jag fick slänga ner tandborsten i ryggsäcken och springa som en liten iller till tågstationen.
Väl på tåget började blodet börjat återvända till huvudet, och på tåget kom huvudvärken som man alltid får när man har en ål-morgon som avslutats med 30 minuters löpning-med-ryggsäck-på-knögglig-is. Men det gick bra. Mindre än två timmar efter att telefonen hade ringt satt jag i förhör med sista terminens polisstudenter och var en homosexuell man som inte ville erkänna att han blev misshandlad av sin man för att han skämdes för mycket.
Halva efterkommande dag fick jag också jobba, sen var min kollega frisk från sitt ryggskott. (Är man ål så kan man jobba utan fungerande ryggrad.) På slutet var det lite svårt att hålla isär alla polispatrullerna när man skulle ha utvärdering. ("Sen när du frågade om vi brukade slåss kände jag mig lite påhoppad..." "Men det har jag inte frågat...")
Hela sju patruller hann jag med att träna, och förhören slutade med allt ifrån att jag bröt ihop och berättade allt till att poliserna lyckades luska ut att det nog egentligen var jag som slog honom. Men det är så det är. Det är skillnad på folk och folk. Och jag tycker det är jättebra att polisen använder sig av ålar, så att de inte själva blir ålar. Liksom.
I måndags blev jag väckt kvart över sju av telefonen. Telefonen sa: Kan du vara i Stockholm klockan 8?
Det kunde jag inte.
Så jag sa Ja.
En gång skulle jag fiska ål med en kompis, jag kan ha varit sisådär 8-9 år. Att fånga en ål var inte så svårt, inte heller att döda den. Att få den att ligga still var däremot ett helsicka. Min kompis, som hade varit med förr, och som för övrigt fick nånting obehagligt lyckligt i blicken när det gällde att få ålar att ligga still, hade en liten rutin. Först bankade han ålen en milard gånger mot en sten. Sen skar han den i nacken så huvudet liksom hände löst. Sen sprättade han upp buken och rensade ur alla inälvorna.
Sen fick ålen ryck, hoppade ner från stubben spasmade sig 20 meter rakt mot vattnet, hoppade i och simmade iväg.
Det kan ha varit i det ögonblicket jag började ifrågasätta Guds existens.
I alla fall. När telefonen ringer tidigt på morgonen med ett rakt igenom orealistiskt krav, är det nånting djupt inne i en skådespelares reptilhjärna som tänker JOBB! Sen hamnar mani ål-mode, man lever liksom inte riktigt, man är liksom i nåt slags gränsland där allting bara är elektriska impulser som går genom kroppen.
Så man säger Ja till vad som helst, sen börjar man tänka på en Smart Lösning.
Den otroligt stressade rösten på andra sidan linan (som slutade vara en lina nån gång i slutet av förra millenniet) förklarade att det var från polishögskolan, och att de var en man kort till en rollspelsövning. Nån skådis hade tydligen fått ryggskott.
Under tiden hade jag i värsta ålstilen kommit ur sängen, letat upp lägenhetens enda rena t-shirt, hällt upp musli och börjat äta.
Kvinnan undrade hur jag hade tänkt ta mig från Uppsala till Sollentuna (som alltså inte låg mitt inne i Stockholm, fick jag klart för mig) på mindre än en halvtimme.
Jag drog mig till minnes att jag en gång sett Samuel "Skärgårdsdoktorn" Fröler i en intervju på TV. (Minns ni när tidningarna började skriva sådär? Leif "Loket" Olsson, liksom. Sen fick han heta Leif "Loket" "Bingolotto" Olsson. Jag älskade 1900-talet, när allt kunde lösas med lite citationstecken, och det fanns etablerade omskrivningar för den man pratar i telefon med.) Han berättade i intervjun att han när Skärgårdsdoktorn gick på TV "kunde jobba hur mycket som helst." (Normala människor hade sagt "kunde dra in hur mycket pengar som helst", men jag tror det var ålhjärnan som talade.) Han fick erbjudanden som att komma och klippa ett band nånstans i landet, en helikopter kunde komma och hämta, inga problem.
Jag ville gärna åka helikopter. Jag tänkte att polisen ju borde ha resurser.
När man är alldeles nyvaken och just har fått Jobb i hela 8 timmar är man större än Lejonkungen och finare än Tarzan, och det är väldigt svårt att komma ihåg att man inte är Sveriges för tillfället mest folkkäre skådis. Men hur som helst lyckades jag sansa mig, och plocka fram i alla fall en liten smula Ödmjukhet.
Jag föreslog att jag skulle gå till polishuset i Uppsala, och att nån väl kunde sätta på blåljuset och köra mig.
Det blev alldeles tyst i andra änden av luren.
Sen hördes en liten röst som sa "det... kanske inte... är helt... populärt..."
Så vi kom överens om att jag skulle ta första bästa tåg och komma i tid till dagens andra övning. Jag fick slänga ner tandborsten i ryggsäcken och springa som en liten iller till tågstationen.
Väl på tåget började blodet börjat återvända till huvudet, och på tåget kom huvudvärken som man alltid får när man har en ål-morgon som avslutats med 30 minuters löpning-med-ryggsäck-på-knögglig-is. Men det gick bra. Mindre än två timmar efter att telefonen hade ringt satt jag i förhör med sista terminens polisstudenter och var en homosexuell man som inte ville erkänna att han blev misshandlad av sin man för att han skämdes för mycket.
Halva efterkommande dag fick jag också jobba, sen var min kollega frisk från sitt ryggskott. (Är man ål så kan man jobba utan fungerande ryggrad.) På slutet var det lite svårt att hålla isär alla polispatrullerna när man skulle ha utvärdering. ("Sen när du frågade om vi brukade slåss kände jag mig lite påhoppad..." "Men det har jag inte frågat...")
Hela sju patruller hann jag med att träna, och förhören slutade med allt ifrån att jag bröt ihop och berättade allt till att poliserna lyckades luska ut att det nog egentligen var jag som slog honom. Men det är så det är. Det är skillnad på folk och folk. Och jag tycker det är jättebra att polisen använder sig av ålar, så att de inte själva blir ålar. Liksom.
Höstsol
PENSIONAT HÖSTSOL öppnade 1918. Det var ett pensionat för skådespelare och annat scenfolk, drivet främst av bidrag från framgångsrika skådespelare, som insåg att den bransch som gjort dem framgångsrika var beroende av alla de där som inte var framgånsrika, av alla de där som var helt utblottade efter ett helt yrkesliv i en bransch där man ständigt går från jobb till jobb och inga kronor från knappa arvoden sparas undan till ålderdomen.
Under 70-talet minskade behovet, och 1981 avvecklades pensionatet. Dock finns fortfarande stiftelsen Höstsol kvar, och i regi av teaterförbundet tillhandahåller den några lägenheter i Stockholm.
Jag tycker det är så fint, på något vis. Att arbeta med att producera kultur är så otroligt märkligt. Allmänheten känner till några få ansikten, som liksom är långt bortom ens egen värld. Inte geografiskt - jag har sprungit på både Helena Bergström och Richard Wolff i hissen (båda var helt vitsminkade för Cabaret och skrämde skiten ur mig) - men liksom på det där andra, mer abstrakta sättet. "Känner du Persbrandt?" brukar folk fråga när jag säger att jag jobbar som skådespelare.
Inte fan skulle jag tänka tanken att fråga en sjuksyrra om hon känner Dr Phil.
Inte för att Dr Phil bor i USA, men mer för att jag har nån slags idé om att det kanske är det han gör som hennes jobb handlar om.
Allmänheten känner till några få ansikten, de 95% av skådespelarna som inte är speciellt kända, sysslar liksom med nånting annat. På nåt vis.
Och det är okej.
Det är rent av ganska intressant. I ett mediasamhälle utan katolicismens helgon eller polyteistiska religioners lokalgudar, eller hur man nu vill se det.
Men de skådespelare som en gång donerade delar av sitt överflöd till Pensionat Höstsol, visste någonting som dagens regering inte vet.
Att den kulutr som produceras högt uppe i trädkronorna, är helt och hållet beroende av att det finns gräsrötter som binder jorden.
Under 70-talet minskade behovet, och 1981 avvecklades pensionatet. Dock finns fortfarande stiftelsen Höstsol kvar, och i regi av teaterförbundet tillhandahåller den några lägenheter i Stockholm.
Jag tycker det är så fint, på något vis. Att arbeta med att producera kultur är så otroligt märkligt. Allmänheten känner till några få ansikten, som liksom är långt bortom ens egen värld. Inte geografiskt - jag har sprungit på både Helena Bergström och Richard Wolff i hissen (båda var helt vitsminkade för Cabaret och skrämde skiten ur mig) - men liksom på det där andra, mer abstrakta sättet. "Känner du Persbrandt?" brukar folk fråga när jag säger att jag jobbar som skådespelare.
Inte fan skulle jag tänka tanken att fråga en sjuksyrra om hon känner Dr Phil.
Inte för att Dr Phil bor i USA, men mer för att jag har nån slags idé om att det kanske är det han gör som hennes jobb handlar om.
Allmänheten känner till några få ansikten, de 95% av skådespelarna som inte är speciellt kända, sysslar liksom med nånting annat. På nåt vis.
Och det är okej.
Det är rent av ganska intressant. I ett mediasamhälle utan katolicismens helgon eller polyteistiska religioners lokalgudar, eller hur man nu vill se det.
Men de skådespelare som en gång donerade delar av sitt överflöd till Pensionat Höstsol, visste någonting som dagens regering inte vet.
Att den kulutr som produceras högt uppe i trädkronorna, är helt och hållet beroende av att det finns gräsrötter som binder jorden.
Utvärdering
Så!
Bloggen Sjukdomsinsikt har funnits i ett helt läsår, för att använda en term för oss som fortfarande är kvar i skolvärlden.
Och det känns som om det är dags för en liten sån där, för oss som fortfarande är kvar i skolvärden och har dem hängande över oss konstant såhär års, så kallad utvärdering.
Och, som jag själv brukar skriva på papperena som olika lärare ger mig ? det mesta suger.
För liksom.
Jag talade i mitt allra första inlägg om att den här bloggen skulle vara ?lite renare, lite snyggare, lite mer genomarbetad med hyperlänkar, illustrationer och layout, lite mindre dravel och lite mer vettigheter.? Jag lovade också att försöka uppdatera regelbundet, unegefär två gånger i veckan.
Dessutom fanns en hemlig agenda. Tanken var att bloggen i första hand skulle vara en politisk blogg, lite lagom kritiskt granskande, sådär. För att ni läsare skulle stå ut med allt gnäll, skulle det även vara fritt fram för mig att skriva ner ungefär vad som helst som kändes roligt eller underhållande. Detta var jag helt öppen med; jag skulle använda underhållning för att få ut mitt gnäll.
Dessutom skulle jag mer aktivt marknadsföra bloggen, med smartare rubriker, mer strategiska uppdateringar, och massa kommentarer i andras bloggar. Målet var helt enkelt att störta nu sittande regering.
Jag har inte störtat nu sittande regering.
Inte heller har jag lyckats med egentligen något av det andra.
Politiken och kritiken blev till långtråkigt och inte alltför väl underbyggt gnäll.
Att försöka vara rolig gav mig enorm prestationsångest, och jag anser att jag absolut inte har lyckats en enda gång.
Bloggen är inte snyggare, inte mer illustrerad (om vi bortser från ett par nallar i början), det är ingen ordning bland länkarna eller hyperlänkarna. Vidare har dravelmängden stundom eskalerat. Jag har inte orkar marknadsföra bloggen alls, och de regelbundna uppdateringarna två gånger i veckan har det verkligen varit bedrövligt med.
Och regeringshelvetet sitter kvar.
Så på så sätt får jag se den här bloggen som ett enda stort misslyckande.
Och ärligt talat, namnet.
Sjukdomsinsikt.
Jag vet inte hur det är med er, men det GÅR typ inte att skriva det ordet utan att det blir Error 404 för att i alla fall något av s:en har hamnat på fel ställe. Dessutom låter det som att bloggen handlar om typ... cancer? Jag tror att det bara är jag som tycker det är fräckt och kaxigt och fyndigt med tanke på bloggens innehåll. Och undertiteln ? ojojoj, så lustig man kunde vara då!
Bahelibahbah.
Hur som helst. Jag har ungefär tusen gånger under det här året velat lägga ner bloggandet helt. Anledningen att jag inte gjort det, kära läsare, är ni. För alla de gånger jag verkligen varit nära att klicka bort det, så har det varit nån som sagt att de gillar det jag skriver en massa. Det kan ha varit vänner som sagt det personligen, nätpolare som sagt det på msn, totalt okända människor som lämnat kommentarer... och jag blir så innihelsickes glad varenda gång! Och då går det ju bara inte att lägga ner! Dessutom har jag varit helt fascinerad över hur min läsekrets verkar se ut. Jag har, nästan oavsett hur mycket eller lite jag skriver, ganska exakt 100 läsare i veckan. Visst, skriver jag mycket klättrar det upp, skriver jag lite halkar det ner, men runt 100 ligger det. Så jag utgår helt enkelt från att det är ungefär samma 100 läsare som återkommer, troget. Jag har polare som uppdaterar en gång i månaden och skriver blaja eller möjligen nåt inlägg om att de bara skriver blaja, och som har det femdubbla, och jag slutar aldrig att förvirras av det. Men skit samma! Jag har mina 100 trogna, och jag tycker det är så jäkla fint på nåt vis! Så jag kommer att fortsätta!
Men inte här.
Projekt Sjukdomsinikt är härmed att betrakta som nerlagt. Jag får störta regeringen på annat sätt. (Dessutom kommer fotbolls-EM snart och det kommer jag kommentera och vädra mina visdomar runt, och sen kommer all min trovärdighet som skribent att vara bortblåst för alltid.)
Nästa blogg får ha en liten annan ingångspunkt. Första bloggen, Paian, (en paian var en lovsång till kulturens gud Apollon) hade ambitionen att vara nån slags kulturgärning. Gick ju åt helvete. Andra bloggen har vi redan pratat om. Den tredje får ha den ingånspunkten som egentligen varit den enda som fungerat genom åren: Det är min lekstuga. Jag skriver när jag vill, vad jag vill, för mitt eget höga nöjes och lite för min övnings skull. Och ni är välkomna att hänga med om ni känner för det! (Dessutom kvarstår projektet att försöka få bloggaren Samson att komma och gästskriva. Hjälp mig att tjata på honom vetja!) Och bara för att jag tycker ni är så fina som stannar, så blir titeln en tribute till er.
Jag ska förklara. Jag tycker inte ni är apor. Men som jag nämnt förut här i bloggen, fanns det ett litet kapitel i Sk-boken på gymnasiet som gjorde djupt intryck på mig. Det handlade om studier som gjorts på apbefolkningen på isolerade öar. Man studerade hur kunskap spreds bland apor, till exempel hur kunskapen om att använda en pinne som redskap för att få upp myror ur hålor. Och man upptäckte att i början spred sig den nya kunskapen långsamt, men när det hade nått en viss gräns ? som låg på ungefär 100 apor ? så ökade spridningen lavinartat. Och nu är vi inte apor på en isolerad ö, och för oss kanske gränsen är lite högre än 100. Men å andra sidan lever vi i ett mediasamhälle, och det är lättare att få ut info. Så ärligt talat, jag tycker att det är varje människas förbannade plikt, att har hon nåt vettig att säga, så ska hon se till att få ut det till sina 100 apor!
Jag har faktiskt länge varit inne på att byta namn till 100apor, men sen kom de där jävla bloggmupparna och gjorde 1000apor, och sen gick det liksom inte. (Förresten har jag laddat i över ett år för ett påhopp på hon Fuckyourightback-bruden för att hon är så innihelvetes jävla råpantad och allmänt ond, men det har inte blivit av än. Finns hon fortfarande kvar?)
Men nu orkar jag inte bry mig om dem längre. Jag bloggade innan de ens tänkt tanken att de kunde tjäna pengar på det. Och dessutom. Smaka på det.
Mina100apor
punktbloggpunktse.
Sitter skönt i fingrarna. Det händer där uppe på tangentbordet liksom, där man inte skriver så mycket annat. När man har skrivit en massa ?jag? och ?och? och ?bajs? och sånt som händer där nere på tangentbordet, så vet man liksom att uppe på tangentbordet finns en alldeles egen liten vals fingrarna kan dansa, också plötsligt är man på mina100apor... bara helt skönt liksom, dansar sig upp från M och N där nere, och hamnar ända uppe i siffrorna, och sen ner igen. Jävligt stiligt, om jag får säga det själv.
OCH DET FÅR JAG FÖR DET ÄR MIN BLOGG!
Nu drar jag till Frankrike, och sen, om jag överlever, så drar jag igång nya bloggen när jag hamnar på sommarlov/sommarjobb i Uppsala! Titta in i slutet av juni vetja, så är den garanterat igång!
Tills dess: Vill man vara fin får man äta piggelin!
Tack för de här månaderna! Välkomna till http://www.mina100apor.blogg.se!
Bloggen Sjukdomsinsikt har funnits i ett helt läsår, för att använda en term för oss som fortfarande är kvar i skolvärlden.
Och det känns som om det är dags för en liten sån där, för oss som fortfarande är kvar i skolvärden och har dem hängande över oss konstant såhär års, så kallad utvärdering.
Och, som jag själv brukar skriva på papperena som olika lärare ger mig ? det mesta suger.
För liksom.
Jag talade i mitt allra första inlägg om att den här bloggen skulle vara ?lite renare, lite snyggare, lite mer genomarbetad med hyperlänkar, illustrationer och layout, lite mindre dravel och lite mer vettigheter.? Jag lovade också att försöka uppdatera regelbundet, unegefär två gånger i veckan.
Dessutom fanns en hemlig agenda. Tanken var att bloggen i första hand skulle vara en politisk blogg, lite lagom kritiskt granskande, sådär. För att ni läsare skulle stå ut med allt gnäll, skulle det även vara fritt fram för mig att skriva ner ungefär vad som helst som kändes roligt eller underhållande. Detta var jag helt öppen med; jag skulle använda underhållning för att få ut mitt gnäll.
Dessutom skulle jag mer aktivt marknadsföra bloggen, med smartare rubriker, mer strategiska uppdateringar, och massa kommentarer i andras bloggar. Målet var helt enkelt att störta nu sittande regering.
Jag har inte störtat nu sittande regering.
Inte heller har jag lyckats med egentligen något av det andra.
Politiken och kritiken blev till långtråkigt och inte alltför väl underbyggt gnäll.
Att försöka vara rolig gav mig enorm prestationsångest, och jag anser att jag absolut inte har lyckats en enda gång.
Bloggen är inte snyggare, inte mer illustrerad (om vi bortser från ett par nallar i början), det är ingen ordning bland länkarna eller hyperlänkarna. Vidare har dravelmängden stundom eskalerat. Jag har inte orkar marknadsföra bloggen alls, och de regelbundna uppdateringarna två gånger i veckan har det verkligen varit bedrövligt med.
Och regeringshelvetet sitter kvar.
Så på så sätt får jag se den här bloggen som ett enda stort misslyckande.
Och ärligt talat, namnet.
Sjukdomsinsikt.
Jag vet inte hur det är med er, men det GÅR typ inte att skriva det ordet utan att det blir Error 404 för att i alla fall något av s:en har hamnat på fel ställe. Dessutom låter det som att bloggen handlar om typ... cancer? Jag tror att det bara är jag som tycker det är fräckt och kaxigt och fyndigt med tanke på bloggens innehåll. Och undertiteln ? ojojoj, så lustig man kunde vara då!
Bahelibahbah.
Hur som helst. Jag har ungefär tusen gånger under det här året velat lägga ner bloggandet helt. Anledningen att jag inte gjort det, kära läsare, är ni. För alla de gånger jag verkligen varit nära att klicka bort det, så har det varit nån som sagt att de gillar det jag skriver en massa. Det kan ha varit vänner som sagt det personligen, nätpolare som sagt det på msn, totalt okända människor som lämnat kommentarer... och jag blir så innihelsickes glad varenda gång! Och då går det ju bara inte att lägga ner! Dessutom har jag varit helt fascinerad över hur min läsekrets verkar se ut. Jag har, nästan oavsett hur mycket eller lite jag skriver, ganska exakt 100 läsare i veckan. Visst, skriver jag mycket klättrar det upp, skriver jag lite halkar det ner, men runt 100 ligger det. Så jag utgår helt enkelt från att det är ungefär samma 100 läsare som återkommer, troget. Jag har polare som uppdaterar en gång i månaden och skriver blaja eller möjligen nåt inlägg om att de bara skriver blaja, och som har det femdubbla, och jag slutar aldrig att förvirras av det. Men skit samma! Jag har mina 100 trogna, och jag tycker det är så jäkla fint på nåt vis! Så jag kommer att fortsätta!
Men inte här.
Projekt Sjukdomsinikt är härmed att betrakta som nerlagt. Jag får störta regeringen på annat sätt. (Dessutom kommer fotbolls-EM snart och det kommer jag kommentera och vädra mina visdomar runt, och sen kommer all min trovärdighet som skribent att vara bortblåst för alltid.)
Nästa blogg får ha en liten annan ingångspunkt. Första bloggen, Paian, (en paian var en lovsång till kulturens gud Apollon) hade ambitionen att vara nån slags kulturgärning. Gick ju åt helvete. Andra bloggen har vi redan pratat om. Den tredje får ha den ingånspunkten som egentligen varit den enda som fungerat genom åren: Det är min lekstuga. Jag skriver när jag vill, vad jag vill, för mitt eget höga nöjes och lite för min övnings skull. Och ni är välkomna att hänga med om ni känner för det! (Dessutom kvarstår projektet att försöka få bloggaren Samson att komma och gästskriva. Hjälp mig att tjata på honom vetja!) Och bara för att jag tycker ni är så fina som stannar, så blir titeln en tribute till er.
Jag ska förklara. Jag tycker inte ni är apor. Men som jag nämnt förut här i bloggen, fanns det ett litet kapitel i Sk-boken på gymnasiet som gjorde djupt intryck på mig. Det handlade om studier som gjorts på apbefolkningen på isolerade öar. Man studerade hur kunskap spreds bland apor, till exempel hur kunskapen om att använda en pinne som redskap för att få upp myror ur hålor. Och man upptäckte att i början spred sig den nya kunskapen långsamt, men när det hade nått en viss gräns ? som låg på ungefär 100 apor ? så ökade spridningen lavinartat. Och nu är vi inte apor på en isolerad ö, och för oss kanske gränsen är lite högre än 100. Men å andra sidan lever vi i ett mediasamhälle, och det är lättare att få ut info. Så ärligt talat, jag tycker att det är varje människas förbannade plikt, att har hon nåt vettig att säga, så ska hon se till att få ut det till sina 100 apor!
Jag har faktiskt länge varit inne på att byta namn till 100apor, men sen kom de där jävla bloggmupparna och gjorde 1000apor, och sen gick det liksom inte. (Förresten har jag laddat i över ett år för ett påhopp på hon Fuckyourightback-bruden för att hon är så innihelvetes jävla råpantad och allmänt ond, men det har inte blivit av än. Finns hon fortfarande kvar?)
Men nu orkar jag inte bry mig om dem längre. Jag bloggade innan de ens tänkt tanken att de kunde tjäna pengar på det. Och dessutom. Smaka på det.
Mina100apor
punktbloggpunktse.
Sitter skönt i fingrarna. Det händer där uppe på tangentbordet liksom, där man inte skriver så mycket annat. När man har skrivit en massa ?jag? och ?och? och ?bajs? och sånt som händer där nere på tangentbordet, så vet man liksom att uppe på tangentbordet finns en alldeles egen liten vals fingrarna kan dansa, också plötsligt är man på mina100apor... bara helt skönt liksom, dansar sig upp från M och N där nere, och hamnar ända uppe i siffrorna, och sen ner igen. Jävligt stiligt, om jag får säga det själv.
OCH DET FÅR JAG FÖR DET ÄR MIN BLOGG!
Nu drar jag till Frankrike, och sen, om jag överlever, så drar jag igång nya bloggen när jag hamnar på sommarlov/sommarjobb i Uppsala! Titta in i slutet av juni vetja, så är den garanterat igång!
Tills dess: Vill man vara fin får man äta piggelin!
Tack för de här månaderna! Välkomna till http://www.mina100apor.blogg.se!
För övrigt...
... så har jag pratat om mitt huvud med sjuksköterskan hos militären. Jag tänker att hon har sett ganska många snaggade killar genom åren, liksom.
Hon tittade på mitt huvud, sen sa hon att hon aldrig hade sett nåt liknande.
Hon tittade på mitt huvud, sen sa hon att hon aldrig hade sett nåt liknande.
På tåg 2
Det händer bara konstiga saker med mig när jag ska åka tåg.
Jag satte mig på Centralen/Helvetet och hade ångest för mitt nya SJ Prio Mastercard och läste Coelho (jag var väldigt nyfiken om att Älska och att Äga egentligen är samma sak eller inte. Jag blandar alltid ihop.), åsså kommer två mongoler kom fram och sa på usel engelska att de blivit rånade på allt och ville låna mobiltelefon. De visade till och med upp intyg om polisanmälan. Jag gav dem fyra kronor till telefonautomat och sa ?Djingis Khan? så de blev glada. Och komme genast en sån där, ni vet, politiskt korrekt tant fram till mig. Hon frågar var jag är ifrån, och säger att hon förstår att jag ju inte kommer från Stockholm, eftersom jag ger folk pengar. "Och så ser du ju så snäll ut också." Och det FÖRSTA hon säger, när det står klart för henne att jag är från Göteborg är: "Har ni mycket invandrare där?"
Sen kom harangen. Där varje mening började med "jag är inte rasist, men..." Och fortsatte med att hennes barnbarn frågade henne varför hon inte hade sjal framför ansiktet som alla andra tanter, och så vidare och så vidare. Jag tyckte lite synd om tanten, så jag förklarade att det var klart att hon inte var rasist, för om hon vore rasist skulle hon ju inte prata med slöjtanterna på barnens dagis vilket hon faktiskt gjorde, och sådär. Då såg hon lite gladare ut. Kunde hon behöva, tanten. Det är ju inte hennes fel att hon tillhör en generation som inte riktigt hänger med i svängarna.
Sen hamnade jag på tåget. 5 timmar.
Tåg för mig är Döden. Tåg är ett konstigt gärnsland. Mina relationer med människor är liksom knutna till städer, och när jag åkt tåg har jag ofta haft en känsla av att jag åker från någonting snarare än till någonting. Tåg är tankarna på avsked och saknad, men samtidigt är de inte det heller, för de där tankarna känns liksom inte riktigt relevanta när landskapet svischar förbi där utanför. Det är som om de vore en dröm, det är som om hela livet och allt som betyder nåt bara var en dröm, samtidigt som det inte finns en annan vakenhet att återvända till. Det är ungefär som Döden skildras i Becketts pjäser. Bara det att Beckett inte bodde i Stockholm. Hade han gjort det hade tåget enligt logiken till slut kommit fram till Helvetet.
Så jag var fullt upptagen med att sjunka in i mitt Döden-gränsland, plockade fram papper oh penna (jag skriver alltid som bäst när jag är död, vare sig det är på tåg eller på nattjobb), och tänkte att 5 timmar ska jag väl stå ut med. Då säger högtalaren att det är brand i Örebro, att tåget kommer vara åtminstone 2 timmar försenat. Jag känner att jag redan börjar bli hungrig. Jag hade planerat precis att äta en sushi på favoritstället i Göteborg innan de stänger, jag hade tagit med äpplen och skit för att palla tågresan. Och jag vägrar göra laxgrejen, trots att jag får ännu mer poäng per laxkrona med mitt nya jävla Prio-kort. Och jag tänker att jag kan fan inte skriva nu, jag har lovat mig sjävl att inte bli en Mörk och Svart författare (men jag är inte rasist!), och skriver jag nu kommer det bara välla ur mig idel mörker.
Så jag plockar upp Coelho. Och ärligt talat, 200 sidor in i boken börjar det faktiskt ta sig. Det är då jag hör en röst: "Hörrö, är du homosexuell?"
Och jag får en mycket märklig deja vu-upplevelse.
Ovanför mig står en musklig, kraftigt berusad snubbe i 25-årsåldern. Han hade kommit fram till mig. Såklart. De kommer alltid fram till mig. "Asså, jag bara undrar, är du homosexuell?"
Nu är saken den, att i såna här situationer (alltså, situationer då jag känner mig hotad överlag. Inte situationer som i att packade msukelberg vill ha upplysningar om min sexuella läggning. Sdånt hädner ju inte sådär överdirvet ofta, liksom. Bara tre gånger den här våren...) så får jag en slags "jag vill tydligt markera att jag inte vill ha bråk"-röst. Jag brukar bli positivt överraskad när den där rösten kommer, för jag tycker att den tyder på ett sansat och moget sätt att hantera situationen.
Det tycker ingen annan.
De tycker att jag låter som lill-Smurfen.
Så killen blev såklart helt förtjust, och fortsatte "Öh, kom igen, du e böööög, jag lovar du e bööööög, gillar du kuk eller, du låter som en bööööög!"
"Nej."
"Vaddå, är du HOMOFOB eller?"
Jag vet inte om detta är 2000-talets svar på bögen-i-buren-skämtet, eller om jag bara hade råkat ut för världens mest politiskt korrekte böghatare, men besvärlig var han i alla fall. Och jag tänkte be honom läsa min blogg där jag tycker att jag reder ut den saken ganska grundligt, men jag var inte helt säker på att han var läskunnig, och ville inte riskera att förolämpa honom. Så vi ägnade saken några minuters diskussion, en diskussion i vilken han får sägas ha varit den drivande parten, sen blev han röksugen och tände en cigg mitt i vagnen istället. Så jag återgick till Coelho, och efter ett tag är han igång igen.
"Ursäkta, får jag fråga, är du homosexuell?"
"Nej, vi har redan pratat om det här."
"Hörrö, jag snackar inte med dig!" Fyllot hade beslutat sig för att ge sig ut på en liten turné i vagnen och genomdriva en egen liten undersökning. Han gick runt och frågade, och snart fick han mothugg av en betydilgt tanigare kille i samma ålder, som reste sig upp och bröstade och svarade på temat "vafan kallar du mig?" De stod och bröstade sig hur länge som helst, och jag var djupt inne i Coelho som faktiskt hade börjat komma igång på allvar och till och med använde sig av ett par liknelser och jag undrade varför inte de två pojkarna kunde gå nånstans och, jag vet inte, älska?
Och sådär höll det på. Bögmannen var framme till mig tre gånger till. Jag satt väl och utstrålade nån slags harmonisk lycka över att ha fått det där med Älska och Äga utrett eller nåt, jag vet inte, men jävlar vad han skulle snacka. När blodsockerfallet blev för starkt och jag kröp till korset och gick och köpte en banan i bistron sprang jag på den tågvärd som gått igenom vagnen och inte låtsats om de 6 tomma ölburkarna och röklukten och sa åt henne att hon fick lösa problemet i vagnen på nåt lite smidigt sätt. Hon kom in och sa lite mesigt "eh, hur är stämningen här då? För vi vill ju ha det trevligt här på tåget..."
Två timmar försenad kom jag till Göteborg. Sushistället var stängt. Jag var så besviken att jag ringde SJ och köpet av mitt Prio Mastercard.. Jag hade lusläst broschyren och upptäckt att Satan-bruden hade sagt fel om hur många poäng man fick per krona. Hoppas hon blev av med sin provision.
Jag satte mig på Centralen/Helvetet och hade ångest för mitt nya SJ Prio Mastercard och läste Coelho (jag var väldigt nyfiken om att Älska och att Äga egentligen är samma sak eller inte. Jag blandar alltid ihop.), åsså kommer två mongoler kom fram och sa på usel engelska att de blivit rånade på allt och ville låna mobiltelefon. De visade till och med upp intyg om polisanmälan. Jag gav dem fyra kronor till telefonautomat och sa ?Djingis Khan? så de blev glada. Och komme genast en sån där, ni vet, politiskt korrekt tant fram till mig. Hon frågar var jag är ifrån, och säger att hon förstår att jag ju inte kommer från Stockholm, eftersom jag ger folk pengar. "Och så ser du ju så snäll ut också." Och det FÖRSTA hon säger, när det står klart för henne att jag är från Göteborg är: "Har ni mycket invandrare där?"
Sen kom harangen. Där varje mening började med "jag är inte rasist, men..." Och fortsatte med att hennes barnbarn frågade henne varför hon inte hade sjal framför ansiktet som alla andra tanter, och så vidare och så vidare. Jag tyckte lite synd om tanten, så jag förklarade att det var klart att hon inte var rasist, för om hon vore rasist skulle hon ju inte prata med slöjtanterna på barnens dagis vilket hon faktiskt gjorde, och sådär. Då såg hon lite gladare ut. Kunde hon behöva, tanten. Det är ju inte hennes fel att hon tillhör en generation som inte riktigt hänger med i svängarna.
Sen hamnade jag på tåget. 5 timmar.
Tåg för mig är Döden. Tåg är ett konstigt gärnsland. Mina relationer med människor är liksom knutna till städer, och när jag åkt tåg har jag ofta haft en känsla av att jag åker från någonting snarare än till någonting. Tåg är tankarna på avsked och saknad, men samtidigt är de inte det heller, för de där tankarna känns liksom inte riktigt relevanta när landskapet svischar förbi där utanför. Det är som om de vore en dröm, det är som om hela livet och allt som betyder nåt bara var en dröm, samtidigt som det inte finns en annan vakenhet att återvända till. Det är ungefär som Döden skildras i Becketts pjäser. Bara det att Beckett inte bodde i Stockholm. Hade han gjort det hade tåget enligt logiken till slut kommit fram till Helvetet.
Så jag var fullt upptagen med att sjunka in i mitt Döden-gränsland, plockade fram papper oh penna (jag skriver alltid som bäst när jag är död, vare sig det är på tåg eller på nattjobb), och tänkte att 5 timmar ska jag väl stå ut med. Då säger högtalaren att det är brand i Örebro, att tåget kommer vara åtminstone 2 timmar försenat. Jag känner att jag redan börjar bli hungrig. Jag hade planerat precis att äta en sushi på favoritstället i Göteborg innan de stänger, jag hade tagit med äpplen och skit för att palla tågresan. Och jag vägrar göra laxgrejen, trots att jag får ännu mer poäng per laxkrona med mitt nya jävla Prio-kort. Och jag tänker att jag kan fan inte skriva nu, jag har lovat mig sjävl att inte bli en Mörk och Svart författare (men jag är inte rasist!), och skriver jag nu kommer det bara välla ur mig idel mörker.
Så jag plockar upp Coelho. Och ärligt talat, 200 sidor in i boken börjar det faktiskt ta sig. Det är då jag hör en röst: "Hörrö, är du homosexuell?"
Och jag får en mycket märklig deja vu-upplevelse.
Ovanför mig står en musklig, kraftigt berusad snubbe i 25-årsåldern. Han hade kommit fram till mig. Såklart. De kommer alltid fram till mig. "Asså, jag bara undrar, är du homosexuell?"
Nu är saken den, att i såna här situationer (alltså, situationer då jag känner mig hotad överlag. Inte situationer som i att packade msukelberg vill ha upplysningar om min sexuella läggning. Sdånt hädner ju inte sådär överdirvet ofta, liksom. Bara tre gånger den här våren...) så får jag en slags "jag vill tydligt markera att jag inte vill ha bråk"-röst. Jag brukar bli positivt överraskad när den där rösten kommer, för jag tycker att den tyder på ett sansat och moget sätt att hantera situationen.
Det tycker ingen annan.
De tycker att jag låter som lill-Smurfen.
Så killen blev såklart helt förtjust, och fortsatte "Öh, kom igen, du e böööög, jag lovar du e bööööög, gillar du kuk eller, du låter som en bööööög!"
"Nej."
"Vaddå, är du HOMOFOB eller?"
Jag vet inte om detta är 2000-talets svar på bögen-i-buren-skämtet, eller om jag bara hade råkat ut för världens mest politiskt korrekte böghatare, men besvärlig var han i alla fall. Och jag tänkte be honom läsa min blogg där jag tycker att jag reder ut den saken ganska grundligt, men jag var inte helt säker på att han var läskunnig, och ville inte riskera att förolämpa honom. Så vi ägnade saken några minuters diskussion, en diskussion i vilken han får sägas ha varit den drivande parten, sen blev han röksugen och tände en cigg mitt i vagnen istället. Så jag återgick till Coelho, och efter ett tag är han igång igen.
"Ursäkta, får jag fråga, är du homosexuell?"
"Nej, vi har redan pratat om det här."
"Hörrö, jag snackar inte med dig!" Fyllot hade beslutat sig för att ge sig ut på en liten turné i vagnen och genomdriva en egen liten undersökning. Han gick runt och frågade, och snart fick han mothugg av en betydilgt tanigare kille i samma ålder, som reste sig upp och bröstade och svarade på temat "vafan kallar du mig?" De stod och bröstade sig hur länge som helst, och jag var djupt inne i Coelho som faktiskt hade börjat komma igång på allvar och till och med använde sig av ett par liknelser och jag undrade varför inte de två pojkarna kunde gå nånstans och, jag vet inte, älska?
Och sådär höll det på. Bögmannen var framme till mig tre gånger till. Jag satt väl och utstrålade nån slags harmonisk lycka över att ha fått det där med Älska och Äga utrett eller nåt, jag vet inte, men jävlar vad han skulle snacka. När blodsockerfallet blev för starkt och jag kröp till korset och gick och köpte en banan i bistron sprang jag på den tågvärd som gått igenom vagnen och inte låtsats om de 6 tomma ölburkarna och röklukten och sa åt henne att hon fick lösa problemet i vagnen på nåt lite smidigt sätt. Hon kom in och sa lite mesigt "eh, hur är stämningen här då? För vi vill ju ha det trevligt här på tåget..."
Två timmar försenad kom jag till Göteborg. Sushistället var stängt. Jag var så besviken att jag ringde SJ och köpet av mitt Prio Mastercard.. Jag hade lusläst broschyren och upptäckt att Satan-bruden hade sagt fel om hur många poäng man fick per krona. Hoppas hon blev av med sin provision.