Om gräs och sånt
Stora och ståtliga trädkronor är helt beroende av att det finns gräs som binder jorden.
Sverige är på många sätt ett unikt teaterland.
Inte bara för att vi hade världens mest hypade och banbrytande pjäsförfattare under tiden då teatern gjrode stora landvinningar i hela Europa (att vi sedan fann för gott att jaga denne författare i landsflykt så att han var tvungen att försöka skriva på resande fot större delen av sin karriär, låter vi väl vara osagt.). Inte heller bara för att vi under 70-talet hade en frigruppskultur som hela världen åkte hit för att studera, och för att staten kom på att det kanske kunde vara en idé att ge de några av de här frigrupperna lite hjälp på traven. Men också för att vi har en statligt finansierad lnsteaterverksamhet i hela landet, och dessutom Riksteatern med sin turnéverksamhet ovanpå det.
Vissa mätningar hävdar att Sveirge producerar mest kultur per capita. På sätt och vis stämmer detta, men då ska man också ta med i beräkningen att det på sätt och vis är Sveriges enda chans att över huvud taget ha ett rikt kulturutbud. Vi har inte samma förutsättningar som till exempel England, där storstadsregionerna har så många invånare att det kan vara lönsamt att driva teaterverksamhet utan bidrag (men dock med sponsorer från rika människor, som till skillnad från Sverige lever i en kultur där det anses fint att de som har ett överflöd stöder kulturen) .
Dock.
Idag är Sverige ungefär dubbelt så rikt som det var på 70-talet.
Stödet till fria grupper är dock ungefär hälften av vad det var då.
Institutionsteatrarna har det också knapert, om än inte fullt så bittert.
Detta är dock inte det största problemet.
De fria grupperna har ofta turnerande barnteater som sin ekonomiska grundpelare. Barnteater är än så länge hyfsat subventionerat; det finns bidrag att söka så att skolorna får 75% av biljettkostnaderna täckt av kommunen, och några men långt ifrån alla skolor söker bidraget och tar in teatergrupperna.
Frigruppernas besök bidrar till att vänja barn vid teater, det blir inte en främmande konstform och en obegriplig kotym avsedd för mer priviligierade samhällsklasser. Naturligtvis tjänar även institutionerna på detta i förlängningen.
En arbetsvecka ser för de flesta frigruppsskådeseplare ut som så att man spelar en ibland två dagar i veckan, ofta olika veckodagar, och sen försöker man extraknäcka så mycket man kan däremellan. Natrurligtvis är det svårt att hitta ett extraknäck som går att kombinera med de hopplösa arbetsvillkoren. Då har man tidigare kunnat gå och stämpla. Man lever naturligtvis inte rikt på det, men man går runt.
Nu är reglerna som bekant nya.
Om man arbetar en dag en vecka, så förlorar man ersättningen för hela veckan. Att man numera förlorar pengar på att arbeta har blivit en klyscha, men i värsta fall löser man problemet genom att inte arbeta.
En skådespelare har inte det valet. Det går inte att ställa in en föreställning.
Det har under många år varit känt att den fria kulturens huvudsponsor heter A-kassan.
Detta är naturligtvis inte okej nånstans. Naturligtvis måste man hitta andra sätt.
Men som läget är nu, är det inte statens ekonomi eller ens de elaka så kallade snyltarna som förlorar på det.
Det är kulturen.
Hela kulturen.
Hela systemet, som börjar med körsång och sketcher på roliga timmen, och går hela vägen upp till Persbrandt och Carola.
Och det kanske är tanken.
Men då tycker jag att det också kan sägas rakt ut.
Sverige är på många sätt ett unikt teaterland.
Inte bara för att vi hade världens mest hypade och banbrytande pjäsförfattare under tiden då teatern gjrode stora landvinningar i hela Europa (att vi sedan fann för gott att jaga denne författare i landsflykt så att han var tvungen att försöka skriva på resande fot större delen av sin karriär, låter vi väl vara osagt.). Inte heller bara för att vi under 70-talet hade en frigruppskultur som hela världen åkte hit för att studera, och för att staten kom på att det kanske kunde vara en idé att ge de några av de här frigrupperna lite hjälp på traven. Men också för att vi har en statligt finansierad lnsteaterverksamhet i hela landet, och dessutom Riksteatern med sin turnéverksamhet ovanpå det.
Vissa mätningar hävdar att Sveirge producerar mest kultur per capita. På sätt och vis stämmer detta, men då ska man också ta med i beräkningen att det på sätt och vis är Sveriges enda chans att över huvud taget ha ett rikt kulturutbud. Vi har inte samma förutsättningar som till exempel England, där storstadsregionerna har så många invånare att det kan vara lönsamt att driva teaterverksamhet utan bidrag (men dock med sponsorer från rika människor, som till skillnad från Sverige lever i en kultur där det anses fint att de som har ett överflöd stöder kulturen) .
Dock.
Idag är Sverige ungefär dubbelt så rikt som det var på 70-talet.
Stödet till fria grupper är dock ungefär hälften av vad det var då.
Institutionsteatrarna har det också knapert, om än inte fullt så bittert.
Detta är dock inte det största problemet.
De fria grupperna har ofta turnerande barnteater som sin ekonomiska grundpelare. Barnteater är än så länge hyfsat subventionerat; det finns bidrag att söka så att skolorna får 75% av biljettkostnaderna täckt av kommunen, och några men långt ifrån alla skolor söker bidraget och tar in teatergrupperna.
Frigruppernas besök bidrar till att vänja barn vid teater, det blir inte en främmande konstform och en obegriplig kotym avsedd för mer priviligierade samhällsklasser. Naturligtvis tjänar även institutionerna på detta i förlängningen.
En arbetsvecka ser för de flesta frigruppsskådeseplare ut som så att man spelar en ibland två dagar i veckan, ofta olika veckodagar, och sen försöker man extraknäcka så mycket man kan däremellan. Natrurligtvis är det svårt att hitta ett extraknäck som går att kombinera med de hopplösa arbetsvillkoren. Då har man tidigare kunnat gå och stämpla. Man lever naturligtvis inte rikt på det, men man går runt.
Nu är reglerna som bekant nya.
Om man arbetar en dag en vecka, så förlorar man ersättningen för hela veckan. Att man numera förlorar pengar på att arbeta har blivit en klyscha, men i värsta fall löser man problemet genom att inte arbeta.
En skådespelare har inte det valet. Det går inte att ställa in en föreställning.
Det har under många år varit känt att den fria kulturens huvudsponsor heter A-kassan.
Detta är naturligtvis inte okej nånstans. Naturligtvis måste man hitta andra sätt.
Men som läget är nu, är det inte statens ekonomi eller ens de elaka så kallade snyltarna som förlorar på det.
Det är kulturen.
Hela kulturen.
Hela systemet, som börjar med körsång och sketcher på roliga timmen, och går hela vägen upp till Persbrandt och Carola.
Och det kanske är tanken.
Men då tycker jag att det också kan sägas rakt ut.
Höstsol
PENSIONAT HÖSTSOL öppnade 1918. Det var ett pensionat för skådespelare och annat scenfolk, drivet främst av bidrag från framgångsrika skådespelare, som insåg att den bransch som gjort dem framgångsrika var beroende av alla de där som inte var framgånsrika, av alla de där som var helt utblottade efter ett helt yrkesliv i en bransch där man ständigt går från jobb till jobb och inga kronor från knappa arvoden sparas undan till ålderdomen.
Under 70-talet minskade behovet, och 1981 avvecklades pensionatet. Dock finns fortfarande stiftelsen Höstsol kvar, och i regi av teaterförbundet tillhandahåller den några lägenheter i Stockholm.
Jag tycker det är så fint, på något vis. Att arbeta med att producera kultur är så otroligt märkligt. Allmänheten känner till några få ansikten, som liksom är långt bortom ens egen värld. Inte geografiskt - jag har sprungit på både Helena Bergström och Richard Wolff i hissen (båda var helt vitsminkade för Cabaret och skrämde skiten ur mig) - men liksom på det där andra, mer abstrakta sättet. "Känner du Persbrandt?" brukar folk fråga när jag säger att jag jobbar som skådespelare.
Inte fan skulle jag tänka tanken att fråga en sjuksyrra om hon känner Dr Phil.
Inte för att Dr Phil bor i USA, men mer för att jag har nån slags idé om att det kanske är det han gör som hennes jobb handlar om.
Allmänheten känner till några få ansikten, de 95% av skådespelarna som inte är speciellt kända, sysslar liksom med nånting annat. På nåt vis.
Och det är okej.
Det är rent av ganska intressant. I ett mediasamhälle utan katolicismens helgon eller polyteistiska religioners lokalgudar, eller hur man nu vill se det.
Men de skådespelare som en gång donerade delar av sitt överflöd till Pensionat Höstsol, visste någonting som dagens regering inte vet.
Att den kulutr som produceras högt uppe i trädkronorna, är helt och hållet beroende av att det finns gräsrötter som binder jorden.
Under 70-talet minskade behovet, och 1981 avvecklades pensionatet. Dock finns fortfarande stiftelsen Höstsol kvar, och i regi av teaterförbundet tillhandahåller den några lägenheter i Stockholm.
Jag tycker det är så fint, på något vis. Att arbeta med att producera kultur är så otroligt märkligt. Allmänheten känner till några få ansikten, som liksom är långt bortom ens egen värld. Inte geografiskt - jag har sprungit på både Helena Bergström och Richard Wolff i hissen (båda var helt vitsminkade för Cabaret och skrämde skiten ur mig) - men liksom på det där andra, mer abstrakta sättet. "Känner du Persbrandt?" brukar folk fråga när jag säger att jag jobbar som skådespelare.
Inte fan skulle jag tänka tanken att fråga en sjuksyrra om hon känner Dr Phil.
Inte för att Dr Phil bor i USA, men mer för att jag har nån slags idé om att det kanske är det han gör som hennes jobb handlar om.
Allmänheten känner till några få ansikten, de 95% av skådespelarna som inte är speciellt kända, sysslar liksom med nånting annat. På nåt vis.
Och det är okej.
Det är rent av ganska intressant. I ett mediasamhälle utan katolicismens helgon eller polyteistiska religioners lokalgudar, eller hur man nu vill se det.
Men de skådespelare som en gång donerade delar av sitt överflöd till Pensionat Höstsol, visste någonting som dagens regering inte vet.
Att den kulutr som produceras högt uppe i trädkronorna, är helt och hållet beroende av att det finns gräsrötter som binder jorden.
En krigshjälte har ordet
"Dra ner på pengarna till kulturen för att stärka försvaret?
Men vad finns det då kvar att försvara?"
/Winston Churchill, 1943
Men vad finns det då kvar att försvara?"
/Winston Churchill, 1943
Kotte
Jag vet jag vet, och jag brukar verkligen inte. Men nu är det ett litet undantag, och detta undantag beror på en deadline.
Såhär. Det finns en sajt som heter ETT KLICK FÖR SKOGEN, som är ett projekt för att rädda Verles gammelskog. Och det går fett bra för sajten, de är på god väg att rädda skogen.
Men nu är det så, att de har en liten deadline den 19 mars. Så jag tänkte göra vad jag kan för att hjälpa projektet i sin slutspurt, och ändå flagga lite för sajten här på bloggen.
Så gå in på www.ettklickförskogen.se och klicka varje dag. Du behöver inte göra det så länge, ingen av dina kompisar kommer hinna märka det och tycka att du är blödig.
Alltså:
http://www.ettklickforskogen.se
Såhär. Det finns en sajt som heter ETT KLICK FÖR SKOGEN, som är ett projekt för att rädda Verles gammelskog. Och det går fett bra för sajten, de är på god väg att rädda skogen.
Men nu är det så, att de har en liten deadline den 19 mars. Så jag tänkte göra vad jag kan för att hjälpa projektet i sin slutspurt, och ändå flagga lite för sajten här på bloggen.
Så gå in på www.ettklickförskogen.se och klicka varje dag. Du behöver inte göra det så länge, ingen av dina kompisar kommer hinna märka det och tycka att du är blödig.
Alltså:
http://www.ettklickforskogen.se
Back in the loop
Idag var jag på arbetsförmedlingen. Det var som det brukar. På Arbetsförmedlingen vill de helst kalla alla för personliga assistenter utan utbildning men med erfarenhet, allt annat är för svårt.
"Jaha, jag ser att det står en massa saker här sen tidigare som du kan. Vad konstiga saker det står."
"Ja... jag får ju inte stå som utbildad skådespelare, men alla ämnen som ingår i en skådespelarutbildning får jag hävda att jag kan."
"Ja men då kan du ju hitta på vad som helst."
"Nej, alltså, alternativen är sådant som redan ligger i er dator, för att arbetsgivare kan efterfråga det och det är relevant."
"Jaha... rikssvenska, vad är det för nåt?"
"Ja, alltså, svenska utan dialekt. Standardsvenska."
"Vad är det?"
"Ja, det är sånt som vi tror att vi pratar i Uppsala."
"Var pratar man det då?"
"Egentligen finns det inte på ett speciellt ställe. Det är mer en slags generalisering av svenska..."
"Inte ens i Svenska Akademien, pratar de inte ens rikssvenska där?"
"Eh... nej..."
"Varför står det här då?"
"För att det finns som skolämne, och för att det är rejält viktigt att jag kan det för vissa jobb jag söker."
"Men om det inte finns - ska vi inte bara ta bort det från meritlistan då?"
"Jaha, jag ser att det står en massa saker här sen tidigare som du kan. Vad konstiga saker det står."
"Ja... jag får ju inte stå som utbildad skådespelare, men alla ämnen som ingår i en skådespelarutbildning får jag hävda att jag kan."
"Ja men då kan du ju hitta på vad som helst."
"Nej, alltså, alternativen är sådant som redan ligger i er dator, för att arbetsgivare kan efterfråga det och det är relevant."
"Jaha... rikssvenska, vad är det för nåt?"
"Ja, alltså, svenska utan dialekt. Standardsvenska."
"Vad är det?"
"Ja, det är sånt som vi tror att vi pratar i Uppsala."
"Var pratar man det då?"
"Egentligen finns det inte på ett speciellt ställe. Det är mer en slags generalisering av svenska..."
"Inte ens i Svenska Akademien, pratar de inte ens rikssvenska där?"
"Eh... nej..."
"Varför står det här då?"
"För att det finns som skolämne, och för att det är rejält viktigt att jag kan det för vissa jobb jag söker."
"Men om det inte finns - ska vi inte bara ta bort det från meritlistan då?"
Världens ände
Idag har jag köpt en skiva.
Det var många, många år sen senast. Jag kan typ räkna upp ungefär alla skivor jag köpt de senaste 6 åren. (Michael Jackson - Invincible, Marilyn Manson - Golden age of grotesque, Thorsten Flinck - Vildvuxna Rosor och nånting med Paganini som gick sönder när jag råkade köra in den i pappas bilstereo utan att ta ut skivan som låg där innan. Åsså Per Gessle Party Crasher.)
Men nu har det alltså hänt. Det är Fjärde Världens senaste, Världens ände. Enda anledningen att jag köpte den är att de på senaste plattan (som jag laddade ner) sa att de ville att man skulle ladda ner deras musik. Därför har jag letat som en idiot i flera månader efter nåt ställe där man kan köpa deras skivor, utan resultat.
Fjärde Världen är kanske Sveriges bästa grupp. På öppningsspåret på Världens ände säger de:
Bara en sån sak.
----
Nejdå, jag har inte köpt Per Gessles skiva. Jag skojade bara. Erkänn du gick på det.
Det var många, många år sen senast. Jag kan typ räkna upp ungefär alla skivor jag köpt de senaste 6 åren. (Michael Jackson - Invincible, Marilyn Manson - Golden age of grotesque, Thorsten Flinck - Vildvuxna Rosor och nånting med Paganini som gick sönder när jag råkade köra in den i pappas bilstereo utan att ta ut skivan som låg där innan. Åsså Per Gessle Party Crasher.)
Men nu har det alltså hänt. Det är Fjärde Världens senaste, Världens ände. Enda anledningen att jag köpte den är att de på senaste plattan (som jag laddade ner) sa att de ville att man skulle ladda ner deras musik. Därför har jag letat som en idiot i flera månader efter nåt ställe där man kan köpa deras skivor, utan resultat.
Fjärde Världen är kanske Sveriges bästa grupp. På öppningsspåret på Världens ände säger de:
Jag går lös som den nya regeringen
gör livet surt för alla som inte rullar med mitt gäng
gör livet surt för alla som inte rullar med mitt gäng
Bara en sån sak.
----
Nejdå, jag har inte köpt Per Gessles skiva. Jag skojade bara. Erkänn du gick på det.
Micke, pillevippen och fejsboken
Idag står det i Aftonbladet om att Micke är arg. Han har tydligen poserat naken på en fest, blivit fotograferad av någon filur som sen skickat in bilderna till nån skvallertidning, och nu vill Micke stämma tidningen.
(Som en parentes i sammanhanget – det är därför det står inom parentes – kan nämnas att det lite längre ner står om att domstolar fortfarande anser att flickor som våldtas får skylla sig själva.)
Stackars Micke. Han hade nog ingen aning om att det på den sortens fester han går på finns folk med baktankar. (Han hade kanske glömt att han skrev i kvällspressen om alla de som får betalt av journalister för att smyga på honom och skvallra om vad han gjort under dagen.) Han tänkte nog att det var varmt och klädde av sig, och att fotografen nog bara ville ge honom en komplimang. Han beklagar nog att han inte hann ta bort handduken från pillevippen så den snälla fotografen fick en riktigt fint litet minne från partykvällen.
(Nu ska det sägas att detta var en artikel i Aftonbladet. Jag är ganska övertygad om att Aftonbladet fabulerar ihop sina egna artiklar när de känner för det. Därför anser jag, i princip, att vare sig Micken eller pillevippen i artikeln över huvud taget behöver ha så mycket att göra med en viss skådespelare, som såklart oavsett omständigheterna bakom fotograferingen har helt rätt i sak.)
Hur som helst får detta mig att tänka om den då och då uppflammande hysterin kring facebook. När facebook exploderade var det en jäkla massa skriverier om hur farligt det antagligen var. Nån forskare uttryckte sig bekymrad över att ”folk numera gav varandra zombiebett på facebook istället för kyssar.”
Personligen är jag mer bekymrad över att folk numera kallas för forskare när de får utrymme i kvällspressen och inte när de faktiskt har tagit sig tid över att fundera på nånting.
Hur som helst rytkas det att det ställdes till med stor fest på kvällspressen (jag tror inte de är konkurrenter egentligen, jag tror de har ett ont samarbete och träffas i obskyra lokaler och lägger upp strategier) när nån upptäckte att det står i facebooks användaravtal att facebook äger rättigheterna till alla bilder som publiceras på sajten. Och att man därför kan råka illa ut, etc etc.
MEN LÄS ANVÄNDARAVTALET DÅ FÖR HELVETE! Du skulle aldrig publicera en massa bilder i till exempel en tidning utan att noga läsa igenom kontraktet. Fatta att nätet är en plats där människor agerar och interagerar, precis som i den så kallade riktiga världen!
Jag menar, i och med att facebook blev stort blev det plötsligt väldigt obehagligt att gå ut och festa. För när klockan hade jobbat in sig på de där timmarna då det kan hända saker som resulterar i roliga bilder, då var det alltid nån bitter jävel som skulle slita fram en kamera och dokumentera alla de där som hade roligare än de själva, och gapa ”NU HAMNAR DU PÅ FEJJAN!”
Personligen skulle det aldrig falla mig in att publicera en bild på någon annan NÅNSTANS om jag inte visste att personen på bilden var helt ok med det. Oavsett vem som sen äger rättigheten till bilden.
Att sen sajten faktiskt är precis allt det man alltid sökt i ett community är ju bara gyllene. Jag tycker det är grymt att slippa alla lunar-pro och dumheterna man varit tvungen att stå ut med för att man vill ägna sig åt nån slags millenieadekvat umgängesform. Att detta inneburit att folk inom större åldersspann än 10 år hittat en mötesplats är ju inte sajtens fel. Och jag är säkert naiv, men jag har inte uteslutit att den där klausulen bara finns där för att sajten inte ska kunna bli stämd.
Det är som vanligt inte nåt företag som är det egentliga problemet. Det är de rövhål som utgör 75% (idag är en bra dag) av mänskligheten.
(Som en parentes i sammanhanget – därav de där bananerna före och efter den här meningen – kan nämnas att Aftonbladet idag skriver att domstolarna fortfarande verkar tycka att flickor som blir våldtagna ofta får skylla sig själva.)
(Som en parentes i sammanhanget – det är därför det står inom parentes – kan nämnas att det lite längre ner står om att domstolar fortfarande anser att flickor som våldtas får skylla sig själva.)
Stackars Micke. Han hade nog ingen aning om att det på den sortens fester han går på finns folk med baktankar. (Han hade kanske glömt att han skrev i kvällspressen om alla de som får betalt av journalister för att smyga på honom och skvallra om vad han gjort under dagen.) Han tänkte nog att det var varmt och klädde av sig, och att fotografen nog bara ville ge honom en komplimang. Han beklagar nog att han inte hann ta bort handduken från pillevippen så den snälla fotografen fick en riktigt fint litet minne från partykvällen.
(Nu ska det sägas att detta var en artikel i Aftonbladet. Jag är ganska övertygad om att Aftonbladet fabulerar ihop sina egna artiklar när de känner för det. Därför anser jag, i princip, att vare sig Micken eller pillevippen i artikeln över huvud taget behöver ha så mycket att göra med en viss skådespelare, som såklart oavsett omständigheterna bakom fotograferingen har helt rätt i sak.)
Hur som helst får detta mig att tänka om den då och då uppflammande hysterin kring facebook. När facebook exploderade var det en jäkla massa skriverier om hur farligt det antagligen var. Nån forskare uttryckte sig bekymrad över att ”folk numera gav varandra zombiebett på facebook istället för kyssar.”
Personligen är jag mer bekymrad över att folk numera kallas för forskare när de får utrymme i kvällspressen och inte när de faktiskt har tagit sig tid över att fundera på nånting.
Hur som helst rytkas det att det ställdes till med stor fest på kvällspressen (jag tror inte de är konkurrenter egentligen, jag tror de har ett ont samarbete och träffas i obskyra lokaler och lägger upp strategier) när nån upptäckte att det står i facebooks användaravtal att facebook äger rättigheterna till alla bilder som publiceras på sajten. Och att man därför kan råka illa ut, etc etc.
MEN LÄS ANVÄNDARAVTALET DÅ FÖR HELVETE! Du skulle aldrig publicera en massa bilder i till exempel en tidning utan att noga läsa igenom kontraktet. Fatta att nätet är en plats där människor agerar och interagerar, precis som i den så kallade riktiga världen!
Jag menar, i och med att facebook blev stort blev det plötsligt väldigt obehagligt att gå ut och festa. För när klockan hade jobbat in sig på de där timmarna då det kan hända saker som resulterar i roliga bilder, då var det alltid nån bitter jävel som skulle slita fram en kamera och dokumentera alla de där som hade roligare än de själva, och gapa ”NU HAMNAR DU PÅ FEJJAN!”
Personligen skulle det aldrig falla mig in att publicera en bild på någon annan NÅNSTANS om jag inte visste att personen på bilden var helt ok med det. Oavsett vem som sen äger rättigheten till bilden.
Att sen sajten faktiskt är precis allt det man alltid sökt i ett community är ju bara gyllene. Jag tycker det är grymt att slippa alla lunar-pro och dumheterna man varit tvungen att stå ut med för att man vill ägna sig åt nån slags millenieadekvat umgängesform. Att detta inneburit att folk inom större åldersspann än 10 år hittat en mötesplats är ju inte sajtens fel. Och jag är säkert naiv, men jag har inte uteslutit att den där klausulen bara finns där för att sajten inte ska kunna bli stämd.
Det är som vanligt inte nåt företag som är det egentliga problemet. Det är de rövhål som utgör 75% (idag är en bra dag) av mänskligheten.
(Som en parentes i sammanhanget – därav de där bananerna före och efter den här meningen – kan nämnas att Aftonbladet idag skriver att domstolarna fortfarande verkar tycka att flickor som blir våldtagna ofta får skylla sig själva.)
Hösten som gått
Alltför mycket har hänt under hösten som gått för att jag ska kunna resumera allt. Jag har varit regiassistent (eller askaultant om man ska vara petig, men assistent låter snyggare) på Uppsala Stadsteater och på Stadsteatern, alltså den i Stockholm. Och samtidigt staterat i Zorro på det jag tänker på som Stadsteatern, alltså den i Uppsala. Rörigt det där.
Under tiden har kapitalismen fallit. Det var ju lite synd att man missade det, sådär. Eftersom det är ungefär det jag har gapat om ända sedan begynnelsen då man gick på gymnasiet och bloggen hette “lunardagboken” och man var ung och snygg. Men si där, då plötsligt situationen är sådan att USA som har fört en massa krig och så för att införa ett statsskick där staten inte lägger sig i plötsligt börjar försöka bestämma över sina banker och tvingas förstatliga sina företag, då vår regering med ungefär samma tänk gör ungefär samma sak, då det visar sig att systemet som sådant saknar verktyg att hantera de kriser det själv skapar – då står jag halvnaken på en scen och leker indian och har inte tid att blogga.
Och när dessutom det nyss nämnda kapitalistlandet plötsligt går och får en svart president som pratar som social välfärd, ja då hade jag tid att kolla segertalet och fälla en liten tår och känna the wind of change, men när jag skulle skriva ett blogginlägg om det somnade jag på fullaste allvar framför datorn.
Men så kan det gå! Och det viktigaste är ju faktiskt inte vad jag har att säga om saker och ting, utan att USA har en svart president och att kapitalismen har börjat krackelera! Och snart är det vår igen. Sen får man äta glass!
Under tiden har kapitalismen fallit. Det var ju lite synd att man missade det, sådär. Eftersom det är ungefär det jag har gapat om ända sedan begynnelsen då man gick på gymnasiet och bloggen hette “lunardagboken” och man var ung och snygg. Men si där, då plötsligt situationen är sådan att USA som har fört en massa krig och så för att införa ett statsskick där staten inte lägger sig i plötsligt börjar försöka bestämma över sina banker och tvingas förstatliga sina företag, då vår regering med ungefär samma tänk gör ungefär samma sak, då det visar sig att systemet som sådant saknar verktyg att hantera de kriser det själv skapar – då står jag halvnaken på en scen och leker indian och har inte tid att blogga.
Och när dessutom det nyss nämnda kapitalistlandet plötsligt går och får en svart president som pratar som social välfärd, ja då hade jag tid att kolla segertalet och fälla en liten tår och känna the wind of change, men när jag skulle skriva ett blogginlägg om det somnade jag på fullaste allvar framför datorn.
Men så kan det gå! Och det viktigaste är ju faktiskt inte vad jag har att säga om saker och ting, utan att USA har en svart president och att kapitalismen har börjat krackelera! Och snart är det vår igen. Sen får man äta glass!
I´M BAAAAAAAACK!!!!!
Igår verkade bli en helt vanlig dag på gymmet.
Jag hade gjort mitt lilla pass, fuskat som vanligt med benen och lagt på för mycket vikt på tricepsmaskinen så jag tog hela bördan på korsryggen som antagligen fick förslitningsskador, hastade genom stretchingen för att hinna med ett par extraminuter i bubbelpoolen, samt valde duschen utan lyxigt gratisschampoo i en plastbehållare.
Så alldeles när jag skulle gå hem så blockeras dörren till omklädningsrummet av den största människa jag nånsin sett. Han var ungefär tre meter lång, bred som en lastbil av den bredare sorten, och hade en sliten svart skinnjacka. Han hade en riktig sån där rysk maffiamustasch, han tittade rakt igenom mig med isblåa ögon, höll fram en gymnyckel och väste med en whiskyhärdad avgrundsröst: "SHOW ME WHERE!"
Jag bara stirrade på honom, sen stirrade jag på gymnyckeln, sen stirrade jag på honom igen och tänkte att han kanske var nån sorts kollega. Det kanske var han som gjorde rösten till Darth Vader.
Eller det där jättestora trollet i den där filmen om en jätteliten kille som ska bära upp en ring på ett berg för att kasta ner den igen.
"SHOW ME WHEEEEERE!"
Så okej, jag kollade nyckeln, såg att det stod 23, pekade ut skåp 23 i rummet intill, och gick tillbaka till mitt rum för att ta på mig skorna.
När jag ska gå står han i dörröppningen igen. Frustrande av ilska, jag ser musklerna spela under den tajta skinnjackan. Långt inne i de isblåa ögonen finns en lika isblå eld. Jag tänker att den här killen äter spädbarn till frukost. Och kryddar med saltpetersyra.
"IT NOT WORKING!"
Så jag smiter förbi honom, hör hur han steger efter, går in i hans omklädningsrum. Han kommer efter, pekar på skåp 25 och pekar. "IT NOT WOOOORKING!"
Så jag tar hans nyckel, låser upp skåp 23, och kutar hem.
Och börjar googla efter andra gym.
MINA DAMER OCH HERRAR, ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA!
Det har varit en sanslös höst, jag har jobbat utan överdrift ungefär 80 timmar i veckan och därpå haft närapå fyra timmars restid om dagen - samtidigt som jag pluggat på heltid. (Och nu tjafsar a-kassan med mig om att jag jobbat för lite på sistone :) ) Så bloggen har helt enkelt fått vila lite. Men jag har saknat den och jag har saknat er, och av kommentarer att döma har ni saknat mig också. Fett med kärlek, liksom.
Jag har ju sullat till det lite för mig med att byta namn på bloggen ungefär tusen gånger, och jag märker att jag tappade nästan hälften av mina läsare vid förra namnbytet. Så jag får helt enkelt skylta med min förnedring och dubbelposta här ett tag, i både 100apor.blogg.se och sjukdomsinsikt.blogg.se, till alla hittat rätt.
MEN I FORTSÄTTNINGEN ÄR DET WWW.SJUKDOMSINSIKT.BLOGG.SE SOM GÄLLER! Så lägg till den bland era bokmärken igen, för nu åker vi!
Jag hade gjort mitt lilla pass, fuskat som vanligt med benen och lagt på för mycket vikt på tricepsmaskinen så jag tog hela bördan på korsryggen som antagligen fick förslitningsskador, hastade genom stretchingen för att hinna med ett par extraminuter i bubbelpoolen, samt valde duschen utan lyxigt gratisschampoo i en plastbehållare.
Så alldeles när jag skulle gå hem så blockeras dörren till omklädningsrummet av den största människa jag nånsin sett. Han var ungefär tre meter lång, bred som en lastbil av den bredare sorten, och hade en sliten svart skinnjacka. Han hade en riktig sån där rysk maffiamustasch, han tittade rakt igenom mig med isblåa ögon, höll fram en gymnyckel och väste med en whiskyhärdad avgrundsröst: "SHOW ME WHERE!"
Jag bara stirrade på honom, sen stirrade jag på gymnyckeln, sen stirrade jag på honom igen och tänkte att han kanske var nån sorts kollega. Det kanske var han som gjorde rösten till Darth Vader.
Eller det där jättestora trollet i den där filmen om en jätteliten kille som ska bära upp en ring på ett berg för att kasta ner den igen.
"SHOW ME WHEEEEERE!"
Så okej, jag kollade nyckeln, såg att det stod 23, pekade ut skåp 23 i rummet intill, och gick tillbaka till mitt rum för att ta på mig skorna.
När jag ska gå står han i dörröppningen igen. Frustrande av ilska, jag ser musklerna spela under den tajta skinnjackan. Långt inne i de isblåa ögonen finns en lika isblå eld. Jag tänker att den här killen äter spädbarn till frukost. Och kryddar med saltpetersyra.
"IT NOT WORKING!"
Så jag smiter förbi honom, hör hur han steger efter, går in i hans omklädningsrum. Han kommer efter, pekar på skåp 25 och pekar. "IT NOT WOOOORKING!"
Så jag tar hans nyckel, låser upp skåp 23, och kutar hem.
Och börjar googla efter andra gym.
MINA DAMER OCH HERRAR, ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA!
Det har varit en sanslös höst, jag har jobbat utan överdrift ungefär 80 timmar i veckan och därpå haft närapå fyra timmars restid om dagen - samtidigt som jag pluggat på heltid. (Och nu tjafsar a-kassan med mig om att jag jobbat för lite på sistone :) ) Så bloggen har helt enkelt fått vila lite. Men jag har saknat den och jag har saknat er, och av kommentarer att döma har ni saknat mig också. Fett med kärlek, liksom.
Jag har ju sullat till det lite för mig med att byta namn på bloggen ungefär tusen gånger, och jag märker att jag tappade nästan hälften av mina läsare vid förra namnbytet. Så jag får helt enkelt skylta med min förnedring och dubbelposta här ett tag, i både 100apor.blogg.se och sjukdomsinsikt.blogg.se, till alla hittat rätt.
MEN I FORTSÄTTNINGEN ÄR DET WWW.SJUKDOMSINSIKT.BLOGG.SE SOM GÄLLER! Så lägg till den bland era bokmärken igen, för nu åker vi!