Uppsala Pride
Här är det Pride.
Pride betyder stolthet, och det är någonting som gaypersoner ägnar sig åt.
Och det är ju väldigt bra.
De som förtryckts i så många år ställer sig äntligen upp och börjar associera sig själva med ord som Stolthet.
Det är respekt.
De går samman och håller festivaler även i en relativt liten håla som Uppsala.
Det är respekt.
De håller sina festivaler trots mordhot mot både arrangemangen och arrangörerna från diverse nazistiska filurer.
Det är respekt.
De hyr dyra scener för att ge folk utan gedigen erfarenhet eller utbildning chans att uppträda eftersom de har någonting om festivalens tema att säga.
Det är respekt.
Tre timmar innan premiär kommer de på att både dansen och teatern kanske behöver tekniker som sköter ljus och ljud.
Det är inte respekt.
Sen ringer de mig, trots tidigare kännedom om mina tekniska färdigheter, och frågar om jag vill vara ljudkille (ljudperson).
Det är verkligen, verkligen inte respekt.
Och jag förklarar att det där med teknik är jag jävlar i havet kanske världssämst på, och jag ger dem nummer till folk som kan, men de ringer upp en halvtimme senare och sägar att ingen av de som kan kan, och det är nödlöge, och liksom vad gör man. Det är ju för ett gott syfte, och så.
Det är lite kul. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle jobba som volontär på en Pridefestival. (Inte ens för att det bjöds gratis pastasallad från nätverket Ingen människa är illegal. "Men vi får se om det blir någon mat, för nu har det just hittats någon gömd flykting som ska utvisas, så de har lite fullt upp.") Jag har ett inte helt okomplicerat förhållande till den här typen av festivaler. Anledningen är att jag aldrig riktigt känt mig välkommen.
Och nu vet jag att det heter att heterosexuella är varmt välkomna att vara stolta de också. (Och det tycker jag gott att vi kan vara! Helsicke, det brukar heta att det är svårt att komma ut ur garderoben och säga till världen att man är gay, och det är det säkert också, jäkligt svårt. Men jag tyckte ärligt talat inte att det var helt enkelt att erkänna för sig själv att det finns en tredje hjärna där nere som ibland har helt andra åsikter om saker och ting än den i bröstet och den i skallen, och att den där tredje hjärnan går igång helt påen viss yttre impuls, eller tjejer som de också kallas, och att man faktiskt är konstruerad så att en tjej kan komma och ställa hela ens jäkla värld på ända! Ärligt talat vet jag inte om jag erkänt det helt för mig än, trots att jag fått det bevisat för mig smärtsamt många gånger.) Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det liksom... inte riktigt finns en färg för mig i regnbågen, så att säga.
För några år sedan hade jag en mycket nära vän som var bisexuell, och släpade med mig på diverse föreläsningar om queerkultur och dylikt, med storheter som Tiina Rosenberg (jag var rädd för henne och hennes illrosa läderbrallor.) Jag tyvärr har tappat kontakten med henne (min vän alltså. Tiina tog jag aldrig kontakt med.), och därmed har jag inte heller haft någon kontakt med queerkulturen på ganska många år. Men liksom, det var ungefär samma skämt då som nu.
Flator är coola. (Igenkänningsskratt, mörka och råa, från flatorna.)
Bögar är härliga.(Igenkänningsskratt, mörka och råa, från flatorna.)
Bipersoner är veliga och kan inte bestämma sig. (Igenkänningsskratt, härliga, från bögarna.)
Heterosexuella är ute, tråkiga, ociviliserade ("Om grottmännen var hetero och grekerna bögar, så måste ju heterosexualitet vara mindre civiliserat"). (Igenkännande skratt från alla öppensinnade och stola heteropersoner på platsen.)
Och sen, när man ska dra ner den stora applåden, så kommer "låt oss nu allesammans gå ut ha ha fri sex, vem fan behöver förhållanden och monogami, kan vi inte bara starta ett stort kollektiv där alla knullar med alla?"
(Stor applåd från alla förmodligen frustrerade Pride-are.)
Jag är inte tillgjort fördomsfri. Jag står för att det säkert finns tusen saker jag inte vet om homosexuella och om gay/queerkulturen, och att jag således rent logiskt bör ha fördomar eftersom jag inte vet vad det är jag inte vet.. Jag hoppas vidare att jag är snabb att ändra mig när jag komer på mig själv med att ha fel, och inse när det är dags att be om ursäkt om någon av mina fördomar varit sårande.
Och jag hoppas att ingen tycker att jag är taskig mot HBT-personer när jag håller mig borta från festivaler där sexualitet kastas i ansiktet på en. Eftersom det nu är en del av min sexualitet att jag gillar att hålla den privat.
Men det får man la göra om man vill. Utöva fri sex, alltså. Gärna för mig. (Men jag noterar att det sällan går från teori till praktik, och det tycker jag är lite beklämmande, om det nu verkligen är det de vill. Ut och knulla då för fan och sluta snacka om det, hur svårt kan det vara?!) Överlag tycker jag att man får göra vad man vill med vem man vill, så länge den/de andre/a också vill det och har i en sådan position att den/de vet vad den/de vill, och etc.
Men jag vill inte vara med.
Inte ens om jag får nån av det kön som jag föredrar så till den grad att andra kön faktiskt är uteslutna.
Jag vet inte om det finns ett namn för såna som mig.
Förr i tiden brukade jag kalla mig Romantiker. Men nu har jag slutat med det, för jag märker att det provocerar folk.
Jag gillade att kalla mig Romantiker, då ordet för mig syftar tillbaka på den konsthistoriska epok som kallades Romantiken, då en bärande tanke inom konsten var att människan lider av dualiteter; det finns en uppdelning mellan kropp och själ, mellan människa och Gud, (mellan man och kvinna?) mellan natur och kultur.
Konsten oh religiositet var olika sätt att överbrygga denna dualitet, liksom kärlek och därmed också sex. (Vissa människor skulle kalla det Magi.)
Detta är min syn på på kärlek och sex, och eftersom jag anser att saker och ting är sammanflätade, så tycker jag att mina åsikter och värderingar är en lika stor del av mig själv och min sexualitet som till exempel min kropp eller min livshistoria.
Sex är Magi. Magi förlorar sin kraft om det inte får vara Privat.
Men när jag sagt Romantiker, hävdar folk att romantik är sånt vi blir pålurade av Disneyfilmer, det är ett sätt vidmakthålla könsroller och patriarkaliska maktstrukturer, det är den myt kvinnor luras in i och som leder till att de stannar i förhållanden med misshandel, etc.
Sen säger de åt mig att min ovilja mot att prata vitt och brett om sex i sig är en del av förtrycket.
Sen säger de åt mig att jag borde försöka ligga mer.
Men nu ska inte detta handla om alla de omskrivningar jag använder för att klaga över att jag är bitter över mitt singelskap, utan om de tossigheter som hände under min kväll som ljudperson. (Ljudkille.)
45 minuter innan vi ska spela kommer jag dit. Frågar vad alla poliser gör, och får till svar "ojdå, vi glömde visst att vi har skyldighet att informera om att det finns en hotbild mot arrangemanget!"
"Inga problem" säger jag och tar av mig kepsen och visar snaggen, "om de får övertaget tar jag bara av mig kepsen och säger att jag är med i andra laget."
Tyckte ingen var roligt.
Sen skulle alla presentera sig och säga nåt roligt om sig själva, sen hade jag en halvtimme på mig att lära mig 10 olika gruppers ljudschema. Med olika skivor, övergångar, nedtoningar, nej vänta jag ändrade mig, etc.
15 minuter innan får jag veta att jag också ska ansvara för mickarna.
10 minuter innan kommer en grupp som inte arit på plats under tiden, och kräver en extra mick. "Ska se vad jag kan göra, vet inte om det finns nån i huset!" svarar jag. Då blir de sura på mig.
2 minuter innan har jag fått ordning på allt, inklusive i ett inspirerat ögonblick märkt upp de tre mickarna med tejp av olika färg, och satt motsvarande färg på rätt spak på ljudbordet.
Då ska en annan grupp uppträda.
Sen kör vi.
Då har den andre gruppens ljudperson (ljudpersonlighet) ändrat alla inställningarna på ljudbordet. Men det märker inte jag, eftersom jag aldrig hanterat ett ljudbord förut och inte ens visste om att det fanns inställningar att göra.
När jag ska starta första låten kommer inget ljud. Konfrenciern får vänta halvt synlig i kulissen i typ fem minuter.
I första dansnumret har nån inställning ändrats så att upp-och nedtoningarna får fem sekunders fördröjning.
I andra dansnumret har nån inställning ändrats så att låtarna inte övergår i varandra automatiskt, så dansstackarna får dansa tre minuter utan musik innan jag fått ordning på det.
Sen kommer en konfrenciern in igen. Hade jag ingen aning om. Försöker få igång en ensam mick åt henne, men upptäcker att alla tejpmarkeringarna pillats bort,så jag blir tvungen att dra på alla tre. Där ligger de och tar upp sköna bakom-scenen-ljud som ligger och skvalpar.
Sen var det teater, och det enda jag fått är en lapp med repliken efter vilken jag ska dra igång "Fångad av en stormvind." ("Heteronormativitet är kontrarevolutionärt!") Men eftersom den eminenta repliken kom fler gånger, så drog jag på låten vid fel tillfälle, och sen skådis kutade genom hela lokalen, upp för alla trapporna och sa åt mig att stänga av. Hur hon hann ner till scen och dessutom återfick andhämtningen inför sin entré är för mig en gåta.
"Han där uppe är hetero och hatar oss", tänkte alla frigjorda konstnärer nere på scenen.
Sen är det paus, jag springer ner och ber alla grupper om ursäkt, sen upp igen och testar alla övergångar och sådär, sen upprepas samma misstag eftersom jag i andra halvan måste köra på dubbla kanaler på grund av det höga tempot, och andra kanalen tydligen hade samma nya inställningar som inte försvann för att jag ändrade första kanalens.
Kvällens program vet jag inte vad jag ska säga om. Ett nummer var strippdans. "Uj så kvinnoförnedrande", tänkte jag, men sen så förstod jag att det nog inte var kvinnoförnedrande, eftersom kvinnan som strippadeju, öh, kanske var flata?
Teatern var lite pretto men det var fina texter och de verkade kamma hem igenkänningspoänger som jag inte riktigt var med på, och dansen... var egendomlig.
En av danserna gick ut på att två dansare stod i varsin ram av papp som var en pojk-ram i blått med en massa muskler och fotbollar på, och en rosa flickram med dockor och hästar. De stod i ramarna och gjorde könsstereotypa saker, sen hade de sönder ramarna och gjorde glada frigjorda rörelser.
Bara det att det verkade som att de aldrig tränat på att slå sönder dem.
Så vad som hände var att de slog på dem lite pliktskyldigt, sen blev det så pinsamt när de inte blev helt demolerade, så de låtsades att de var förstörda och dansade vidare, medan de inte så trasiga ramarna låg på scenen och påminde om det misslyckade försöket.
Det var mycket effektiv metateater, och det gav mig en ganska rejäl tankeställare.
Sen fick jag pastasallad av Ingen människa är illegal, sen åkte jag hem. Jag ville inte gå ut och festa. Jag ville gå hem och tänka på min sexualitet.
För.
När människor runt omkring mig säger att det är rätt att göra något jag tycker det är en del av min sexualitet att inte vilja göra -
När människor runt omkring mig säger att de ideal och värderingar som jag upplever är den del av min sexualitet är fel -
När människor säger att det som jag tänder på, attraheras av, går igång på, strävar efter, whatever, är någonting som är bakåtsträvande, inskränkt, våldsamt, kvinnoförtryckande, perverst -
då är det svårt att säga: "Jag är stolt över min sexualitet!"
Jag vet liksom inte riktigt vilket paradtåg jag ska haka på.
(Men jävlar vad jag ska ragga runt när jag hittar det! Även om jag nog redan har blivit sparkad ur tåget genom att skriva en ganska personlig och blottande text om att jag inte tycker att man ska behöva känna en press om att bli perosnlig och blotta sig i såna här frågor...)
Men kanske är det här positivt. Kanske betyder det här att diskussionen - äntligen! - kan börja handla om att sexualitet handlar om betydligt mycket mer än vilket kön man tänder på.
Jag tror jag ska bjuda på ett litet dansnummer med många ljudövergångar nästa år.
Blogg från ett tåg 3
Bålsta nu.
Tåget invaderas av tonåringar som låter illa, och som har dyra elektroniska leksaker som luktar illa. På dubbelsätet bredvid mig sätter sig två tjejer i femtonårsåldern med Adidaströjor och mjukbyxor. En av dem har en sån där plastsked som man får till glassen på MacDonald´s i munnen. Den har hon lekt med i typ en halvtimme nu. Tuggat på så den har blivit alldeles sladdrig, balanserat på näsa, haka och sin slött uthängande tunga.
Jag tror inte hon är efter eller nåt. Jag tror bara hon kommer från Bålsta. Jag tror inte hon har föräldrasr som förstår att man kan säga till ett barn "om du inte slutar låta tungan hänga ut för astt se om din MacDonald´s-sked fastnar på den, så tar vi din iPod."
Jag funderar på att ta av mig kepsen och skrämma skiten ur henne.
Jag funderar på att ta av mig kepsen och döda en högstadieklass eller två.Jag sitter här och försöker läsa den fantastiske Jonas Hassen Khemiris nya fantastiska textsamling. Jag tycker det är viktigt att läsa, jag tror att kulturen gör oss till mer välviliga och generösa människor.
Jag tror inte jag tycker om människor.
Jag tycker inte om människor, jag tycker inte om SJ, jag tycker inte om dyra leksaker som låter , och även om jag tycker mycket om vårt asvlånga land - speciellt såhär års när det bara är skimrande fält ochg lummiga skogar och jävla syrener som jag älskar precis överallt - så tycker jag just nu intensivt illa om det faktum att det är just avlångt.
I övrigt har jag inget att säga.
Mer än att CSN hade mejlast mig i morse och påminde mig om att lämna studieförsäkran. och jag fick panik och var tvungen att logga in på Mina Sidor vilket tog en evighet för att man måste krångla med jävla Bank-Id och hej och hå, och där stod det naturligtvis att jag redan lämnat studieföräskran.
Varför gör CSN sådär?
Jag tror inte jag tycker om CSN heller.
Sundbyberg nästa. Hoppas skedtjejen blir sugen på en MacDonald´s sked med glass till och går av, eller nåt.
Blogg från ett tåg 2
Nu är vi i Skövde. I Skövde är det byte till X2000 mot Stockholm. Det tåget hade jag kunnat sitta på.
Men det gör jag som bekant inte.
Skövde ser ut att vara en riktigt tråkig stad, faktiskt.
Här ska snarttanten av. Det är rätt åt henne. Hoppas hon bor här, och inte ska vidare till Stockholm.
En sak fick jag lite ångest för, alldeles i skogarna utanför Falköping. (Där såg jag förresten sommarens första citronfjäril, stor och gul och fridlyst och underbar. Jag har sett kålfjärilar tidigare i sommar, men det är liksom inte riktigt samma hype. Det fick mig för övrigt att börja filosofera om en sak: Om en citronfjäril fladdrar i skogen utanför Falköping, och snarktanten inte ser den fladdra - har snarktanten då ändå rätt att njuta av sommaren?)
Mitt hår.
Eller snarare, min brist på hår.
Direkt efter Dagen efter kvällen före, efter sista föreställningen, tre timmars städande och ett glas vin som tog ungefär som ett glas vin brukar ta efter en lång slitsam spelperiod, så tröttnade jag nämligen på att se mitt rödfärgade hår och varje gång jag såg mig i spegel tänka "Dagen efter...".
Så jag snaggaded bort det. Allting.
Nu tittar jag inte i spegel noch tänker Dagen efter... längre.
Nu tittar jag i spegeln och tänker This is England.
Sen tittar jag lite närmare, och tänker Alien.
Saken är nämligen den, att min hårbotten är räfflad.
Jag vet inte varför. Vet inte om det är hårsäckar, brosk, fett eller vad det här. Jag har frågat säkert ett halvdussin frisörer, och ingen har nånsin sett det förut. Jag har vaga minnen av att små gröna snubbar tog med mig på en resa och sådär. men jag vet inte om det finns nåt samband.
Och jag har liksom aldrig snaggat jättekort förut, så jag var inte riktigt beredd.
Nu är min skalle randig.
Folk frågar hur jag har gjoret och säger lite pliktskyldigt "eh, ballt". Sen frågar de om jag verkligen ska ha kvar det sådär.
Sen kommer nån annan kommentar, typ "oj det ser ut som att din hjärna rinner ut" eller "wow, dert ser ju ut sm det är sådär på riktigt!"
Sen fattar de att det är på riktigt.
Sen blir det dålig stämning.
Sen försöker jag skämta bort det, men då har alla så dåligt samvete för att de tror att de har sagt nånting sårande, så allt liksom bara faller. Det lyckas inte ens vara ett lyckast skämt.
Så jag har srungit och köpt en keps. Jag klär inte alls i keps. Jag har inte klätt i keps sen jag var tonåring. Och nu är jag ju snart inte ens ungdom längre. Dessutom blir effekten liksom ännu mer dramatisk när jag tar av kepsen. Till och med snarktanten vaknade ur sina snarkningasr och stirrade, jag lovar. (Äckliga fattiga snarktant. Hoppas hon dör av näringsbrist i Skövde, eftersom hålans enda ICA inte har råd att hålla sig med ordentligt sortiment, så hon får diagnosen Överkonsumtion av Billys Panpizzor.)
Så nu är jag rädd att det här ska röra till militärkjobbet lite. Att de värnpliktiga ska börja toka situationen som att de befinner sig i ett område med kärnavfall eller nåt, och börja agera utifrån det. Det är slutövning för de värnpliktiga (den är kortad från 9 dagar till 5 dagar pga nedskärningarna. Förra året tränade de på att försvara Skåne. I år tror jag att de ska träna på typ säckhoppning och korvgrillning, eller nåt annat relevant i dagens säkerhetspolitiska läge. Alla uppmanas att ta med egna korvar, säckar samt ett glatt och soligt humör. Försvaret står för ketchup och saft - både röd och gul!) och på slutävningarna är de alltid lite extra stissiga, sådär. Förra året beslagtod de min polares privata mobil när de häktade honom i en övning. Sen spårade de mobilen som stod skriven på min kompis moster, och var bara minuter ifrån att ringa upp till henne där hon satt och drack the i Dalarna och frågade om hon hade något samröre med rebellgrupperna i Kosovo.
Dessutom vill jag göra bra ifrån mig den här gången. Jag läste härom dagen att regeringen vill prioritera flygövningar i Kalifornien framför utbildning av värnpliktiga i framtiden. Och jag vet inte, det kanske är en bra prioritering. Analytiker menar att Stockholm skulle falla på 28 minuter om vi blir anfallna i vilket fall. Då känns det jäkligt relevant att hålla luftrummet ett par minuter till.
Förra gången på militärövningen spelade jag en psyksjuk man som hade förirrat sig ut i skogen och råkat hamna i närheten av ett skyddsobjekt. Militärens uppgift var att vänligt men bestämt avhysa mig från platsen. Nu hade de dock misstolkat siutastionen, så de smög sig på mig genom skogen, och helt plötsligt rusade de fram fem maskerade män ur mörkret med AK5:or som tvingade ner mig på knä, satte handfängsel på mig och ställde sig BAKOM mig och riktade sina vapen mot mig och skrek och gormade att jag skulle uppge vem jag var. (Vi hade dessutom lagt in i övningen att jag inte förstod engelska.) Trots att jag grät och skrev och protesterade, skulle de sen släpa in mig i bilen och fota mig. Blev en ganska kul scen där en höll fast mig, en försökte hålla i mitt ansikte, en lyste på mig med en ficklampa, en försökte fota, och en stod beredd med vapnet.
På utvärderingen efteråt fick jag vara med. Jag fick en chans att förklara hur man upplever det när fem maskerade män tvingar ned en på knä och hotar en med vapen fast man inte gjort nåtning. Jag fick berätta hur det känns att med våld bli indragen i en militärbil - någonting som man med stor sannolikhet sett sina polare bli med ganska obehagliga påföljder. Sen satte befälet igång att skälla på dem, som bara ett befäl kan skälla på ett gäng grabbar (och numera också grabinnor) som han verkligen bryr sig om.
Det kompani som övade den dagen inför utlandstjänst kommer akta sig noga för att råka utsätta någon stackars Afghansk psyksjuk man för skenavrättningar ocjh tortyrliknande situationer sådär bara på misstag.
Det handlar om prioriteringar.
Jag tycker att vi lever i en tid då man av svensk militär borde kunna kräva inte bara att de ska värna om människor, utan också om mänsklighet som idé.
Men det tycker nog inte nya regeringen.
Så på så sätt är nog Raeinfeldt glad att jag ser ut som en Alien.
Det blir liksom roligare att sjuta prick på mig med ett flygplan då.
Blogg från ett tåg
Just nu sitter jag på tåget, har just passerat Alingsås, och skriver på nya fina laptopen. Det är en MacIntosh av förra generationens modell, den är bred och silvergrå, den är inte hälften så nätt som jag hade önskat, det sitter ett klistermärke med ett dollartecken på den som förre ägaren har klistrat på (förre ägaren måste vara stans hippaste kille. Han jobbar som grafisk designer i en vindsvånging i stans ballaste kvarter, där han glider runt med en mössa året om och ibland tar en paus från jobbandet och spelar pingis på ett pingisbord mitt i lokalen med sina hippa konstnärliga kollegor. Han ursäktade sig att han hade spillt rödvin på datorväskan, men jag tror han hade hällt det där med flit. Jag trodde verkligen bara såna snubbar fanns i Kalifornien.) Vidare har jag ännu inte lyckats ta mig upp på nätet, jag sitter och skriver i en rudementär texthanterare, jag fattar fan inte Mac-logiken, och jag blir helt nervös när datorn inte av oförklarliga anledningar segar och ger mig konstigas felmeddelanden, sådär som man har vant sig vid att Windows gör då och då.
Men det gör ingenting.
Jag älskar den ändå.
Jag älskar den för vad den är.
Jag älskar den för att den är.
Jag älskar den för att den älskar mig, och jag älskar den villkorslöst just för villkorslösheten i des skärlek.
Och medan jag skriver om hur mycket jag älskar den, har den fått mig att må illa.
Jag hade en idé om hur mitt liv skulle se ut. Jag skulle arbeta som skådespelare, flacka rjunt i landet på småjobb som jag får här och deär - men jag skulle inte tycka att mitt liv bara går ujt på meningslöst tågresande, för med mig på tåget och vbandrarhemmen och polarnas soffor och militärlogementen, skulle jag ta min laptop, och på så sätt skulle jag alltid kunna SKRIVA! Och nu när ungdomsrabatten slutar gälla för mig (Ångestångestångest. Jag måste tillhöra den enda generationen nånsin som upplever en 26-årskris.) skulle jag inte ha nåt emot att ta SJ:s jävla intercitytåg, för jag skulle kunna SKRIVA! Och jag har till och med kommit på att om man inte bokar platsbiljett så slipper man alla barnfamiljerna, och man är omgiven av folk som sitter i de obokade vagnarna och mest sover och drömmer om pengar.
Men nu är saken den, att jag blir illamående på tåg så fort jag inte får titta ut genom fönstret. Jag blir till och med illamående på spårvagnar om jag åker baklänges.
Jag hade konfronterats med tanken på att jag aldrig skulle kunna bli såpaskådis eftersom jag aldrig skulle kunna plugga morgondagens scener på tåget på väg hem, och jag sörjde det inte. Jag hade konfronterats med den bittra tanken att några av de bästa saker jag skrivit har tillkommit just på tåg, (ni som följt med länge kanske minns det fantastiska ögonblick då jag insåg att SJ och Döden måste vara ungefär samma sak på ett rent arketypiskt plan?) då jag suttit och närapå spytt ner kollegieblocken.
Men att bli illamående av att sitta med lapen så jag tvingas titta upp efter vartannat ord och för ett ögonblick försjunka i synintrycken av Herrljunga med omnejd... Inte okej.
Men jag försöker trösta mig med at jag nog bara är trött och bitter. (För det är ju en myckert trösterik tanke...) Trött för att jag igår kväll var hemma hos en god vän, och i vanlig ordning blev sittande och pratande till alldeles för sent. (Min vän är en ung, intelligent, löjligt vacker, talangfull, multibegåvad, kedjerökande, atkinsdietande skådespelerska i ett aningen för litet studentrum med en alldeles för stor tv och en tavla med Marilyn Monroe på väggen. För tillfället pluggar hon statsvetenskap för att bli en bättre dramatiker. Jag trodde bara såna fanns i Kalifornien.) Tröttare för att jag blev inspirerad av allt snackade och satt uppe och skrev halva natten. Ännu tröttare för att jag var uppe okristligt tidigt för att få tag på en billig X2000-biljett på tradera, där SJ numera säljer ut sina biljetter för att ytterligarfe kunna plåga de där jävlarna som inte bokar affärsresor en månad i förtid och går till bistron och köper lax i platslåda för 79 kronor på företagets kort.
Och bitter för att jag, när jag väl hade hittat en riktigt bra och billig biljett, med fyra minuter kvar av auktionstiden, skulle logga in och lägga mitt bud, i halvdvalan råkade skriva in fel lösenord tre gånger och fick mitt traderakonto spärrat.
Så det var bara att ta till den Skamfyllda Nödlösningen. Strax före nästan normal tid på morgonen ringde jag Farsan.
- Jaöhgäsphej det är Farsan.
- Ja hej det är Jag.
- Ngh.
- Väckte jag dig?
- Ngh.
- Skulle du ha sovmorgon?
- Ngh.
- Kan du göra mig en tjänst?
- JAG ÅKER INTE TILL ICA MAXI!
Men Farsan var snabb. En minut innan auktionstiden gått ut hade han loggat in på tradera, hittat biljetten, lagt ett löjligt lågt bud, och sa "behöver jag mitt VISAkort nu?".
Då tog tiden slut.
Sen blev till att betala dubbla priset för att Interkräkasdödencitytåg med dubbel så lång restid. Och fattigtanten i stolen bredvid mig snarkar, jag vill gå och sno en laxlåda av nån i förstaklass och spy i, och vi har inte ens nått Falköping.
Fina fisken, liksom.
I plastlåda.
Till överpris.
Undrar om Farsan vill hämta mig på stationen...
Gryningstimma
Det är mycket lustigt med den här föreställningen. Det är första gången jag gör en föreställning som jag verkligen inte har en aning om hur man ska spela, kväll efter kväll efter kväll. Det brukar kännas så inför premiär, åsså i nån svacka mitt i spelperioden, och när man gjort stora omvälvande upptäckter om sin roll som gör att man måste stanna upp och tänka igenom allt ett varv till. Då tar man en timme eller två, kanske ett skönt bad, man pillar sig lite i naveln och klureliklurar, och sen är allt i sin ordning.
Men inte här. Jag tar en timme om dagen varje gång det ska spelas och tänker "asså hurfaaaaaan?" Sen går jag upp utan ett svar. Det blir olika resultat varje kväll.
Hur som helst tänkte jag egentligen bara berätta en glad nyhet för den här stackars försakade bloggen. Den glada nyheten är att jag har fått nattjobb i sommar. Bloggen har aldrig mått så bra som när jag jobbade natt förra sommaren.
Bloggen shall return!
Henke!
Alla våra forwards heter Markus. (Utom Zlatan.)
Alla kallas Mackan. (Utom Zlatan.)
Alla vill spela EM.
Alla får stå tillbaka, för att den där pensionären som tror att intervjuer går ut på att säga "eeeehnnääääääh" lagom till mästerskapen får för sig att landslagsfotboll nog är ganska kul trots allt.
Och jag älskar Henkes fotboll, men allvarligt talat, finns det inte ett helt gäng Markusar i 21-årsåldern som bara går och önskar att gubbjäveln ska dö undan snart?
Människa igen
Här nedan recension! Och som ni kan se, åker undertecknad på en rejäl sågning (för att inte säga dumförklaring) mitt bland alla rosor, men jag har hört så många som inte håller med recensenten, så jag tänker fanimej bjuda på det ändå!
Svensexan från helvetet.
BETYG: 4 av 5
De fria grupperna i Göteborg står för blomstringen i teaterlivet, och Teater Eksem är inget undantag. Den nyskrivna pjäsen Dagen efter kvällen före innehåller nyanserade personporträtt av tre trasiga på ett hotellrum kvällen när svensexan ska hållas.
Göteborgs teaterliv blomstrar, och den blomstringen står framförallt de fria teatergrupperna för. Här möter vi nyskriven svensk och utländsk dramatik som tar upp aktuella teman och skeenden. I helgen var det dags för ännu en urpremiär, med Teater Eksem som aktör. Vanja Öjes Dahlberg debuterar här med Dagen efter kvällen före. Det är en klassiskt komponerad, högaktuell pjäs om tre ungdomar, vilsna i sin tillvaro och sökande efter bekräftelse och kärlek.
Markus (Anders Emgard) ska gifta sig och hans bästa vän David (Björn Dahlman) ordnar en svensexa för honom på ett hotellrum. En ung flicka (Vanja Öjes Dahlberg) är beställd för att med dans och kärlek förnöja brudgummens sista natt i "frihet". Det är bara det att bästa vännens "present" också bär på en god portion skadeglädje ? ett resultat av Davids svartsjuka och förtvivlan när kompisen bestämt sig för att satsa på familjeliv. Vad blir det kvar åt honom? Linnea, underhållningsflickan, är ett trasigt sjuttonårigt barn med en otrygg uppväxt och ett tvångsmässigt beteende i sitt förhållande till män (där hon för övrigt bara tycks upprepa sin mors historia). En skör tråd av förståelse uppstår i alla fall trots allt mellan Linnea och Markus men den förmår inte överbrygga deras egen självdestruktivitet. Det visar sig så småningom att Markus nya planer i livet inte var så svåra att rubba, även om han till att börja med verkade vara den mest stabile av de tre. Oförmögna att hantera sina känslor driver ungdomarna varandra till handlingar vars konsekvenser blir utan någon återvändo. Händelseutvecklingen eskalerar i brutalitet och slutet kan inte bli annat än tragiskt.
I Johan Aksells klara regi ger Vanja Öjes Dahlberg ett mycket nyanserat porträtt av den osäkra unga flickan som under en tuff yta döljer ett barns tafatthet och sårbarhet. Anders Emgard är lika mångfacetterad i sin tolkning av den känslige Markus. Den enda invändningen jag har att komma med är Björn Dahlmans David. Hans ständigt högljudda och något enformiga tonläge ger en alltför förenklad bild av denna ytterst komplicerade personlighet, som egentligen är den mest "skadade" av de tre.
Iva Åberg
---
Haha, okej.
Så jag sitter framför datorn, helt knäckt.
Malin, en mycket god vän, ringer och tröstar. Känns lite bättre. Vanja, även hon mycket god vän och tydligen betydligt mer nyanserad skådis än jag, ringer och tröstar. Känns ännu bättre. Johan, "klar" regissör, ringer och tröstar. Känns ännu bättre.
Johannes, mycket nära vän och tillika en storebror och mentor inom teatern och konsten, ringer och skrattar så han gråter.
Då blev jag glad igen, och bestämde mig för at recensentjäkeln kan kyssa min sönderstressade premiärröv.
Välkomna på föreställning!