Höstsol
PENSIONAT HÖSTSOL öppnade 1918. Det var ett pensionat för skådespelare och annat scenfolk, drivet främst av bidrag från framgångsrika skådespelare, som insåg att den bransch som gjort dem framgångsrika var beroende av alla de där som inte var framgånsrika, av alla de där som var helt utblottade efter ett helt yrkesliv i en bransch där man ständigt går från jobb till jobb och inga kronor från knappa arvoden sparas undan till ålderdomen.
Under 70-talet minskade behovet, och 1981 avvecklades pensionatet. Dock finns fortfarande stiftelsen Höstsol kvar, och i regi av teaterförbundet tillhandahåller den några lägenheter i Stockholm.
Jag tycker det är så fint, på något vis. Att arbeta med att producera kultur är så otroligt märkligt. Allmänheten känner till några få ansikten, som liksom är långt bortom ens egen värld. Inte geografiskt - jag har sprungit på både Helena Bergström och Richard Wolff i hissen (båda var helt vitsminkade för Cabaret och skrämde skiten ur mig) - men liksom på det där andra, mer abstrakta sättet. "Känner du Persbrandt?" brukar folk fråga när jag säger att jag jobbar som skådespelare.
Inte fan skulle jag tänka tanken att fråga en sjuksyrra om hon känner Dr Phil.
Inte för att Dr Phil bor i USA, men mer för att jag har nån slags idé om att det kanske är det han gör som hennes jobb handlar om.
Allmänheten känner till några få ansikten, de 95% av skådespelarna som inte är speciellt kända, sysslar liksom med nånting annat. På nåt vis.
Och det är okej.
Det är rent av ganska intressant. I ett mediasamhälle utan katolicismens helgon eller polyteistiska religioners lokalgudar, eller hur man nu vill se det.
Men de skådespelare som en gång donerade delar av sitt överflöd till Pensionat Höstsol, visste någonting som dagens regering inte vet.
Att den kulutr som produceras högt uppe i trädkronorna, är helt och hållet beroende av att det finns gräsrötter som binder jorden.
Under 70-talet minskade behovet, och 1981 avvecklades pensionatet. Dock finns fortfarande stiftelsen Höstsol kvar, och i regi av teaterförbundet tillhandahåller den några lägenheter i Stockholm.
Jag tycker det är så fint, på något vis. Att arbeta med att producera kultur är så otroligt märkligt. Allmänheten känner till några få ansikten, som liksom är långt bortom ens egen värld. Inte geografiskt - jag har sprungit på både Helena Bergström och Richard Wolff i hissen (båda var helt vitsminkade för Cabaret och skrämde skiten ur mig) - men liksom på det där andra, mer abstrakta sättet. "Känner du Persbrandt?" brukar folk fråga när jag säger att jag jobbar som skådespelare.
Inte fan skulle jag tänka tanken att fråga en sjuksyrra om hon känner Dr Phil.
Inte för att Dr Phil bor i USA, men mer för att jag har nån slags idé om att det kanske är det han gör som hennes jobb handlar om.
Allmänheten känner till några få ansikten, de 95% av skådespelarna som inte är speciellt kända, sysslar liksom med nånting annat. På nåt vis.
Och det är okej.
Det är rent av ganska intressant. I ett mediasamhälle utan katolicismens helgon eller polyteistiska religioners lokalgudar, eller hur man nu vill se det.
Men de skådespelare som en gång donerade delar av sitt överflöd till Pensionat Höstsol, visste någonting som dagens regering inte vet.
Att den kulutr som produceras högt uppe i trädkronorna, är helt och hållet beroende av att det finns gräsrötter som binder jorden.
Kommentarer
Trackback