Hösten som gått
Alltför mycket har hänt under hösten som gått för att jag ska kunna resumera allt. Jag har varit regiassistent (eller askaultant om man ska vara petig, men assistent låter snyggare) på Uppsala Stadsteater och på Stadsteatern, alltså den i Stockholm. Och samtidigt staterat i Zorro på det jag tänker på som Stadsteatern, alltså den i Uppsala. Rörigt det där.
Under tiden har kapitalismen fallit. Det var ju lite synd att man missade det, sådär. Eftersom det är ungefär det jag har gapat om ända sedan begynnelsen då man gick på gymnasiet och bloggen hette “lunardagboken” och man var ung och snygg. Men si där, då plötsligt situationen är sådan att USA som har fört en massa krig och så för att införa ett statsskick där staten inte lägger sig i plötsligt börjar försöka bestämma över sina banker och tvingas förstatliga sina företag, då vår regering med ungefär samma tänk gör ungefär samma sak, då det visar sig att systemet som sådant saknar verktyg att hantera de kriser det själv skapar – då står jag halvnaken på en scen och leker indian och har inte tid att blogga.
Och när dessutom det nyss nämnda kapitalistlandet plötsligt går och får en svart president som pratar som social välfärd, ja då hade jag tid att kolla segertalet och fälla en liten tår och känna the wind of change, men när jag skulle skriva ett blogginlägg om det somnade jag på fullaste allvar framför datorn.
Men så kan det gå! Och det viktigaste är ju faktiskt inte vad jag har att säga om saker och ting, utan att USA har en svart president och att kapitalismen har börjat krackelera! Och snart är det vår igen. Sen får man äta glass!
Under tiden har kapitalismen fallit. Det var ju lite synd att man missade det, sådär. Eftersom det är ungefär det jag har gapat om ända sedan begynnelsen då man gick på gymnasiet och bloggen hette “lunardagboken” och man var ung och snygg. Men si där, då plötsligt situationen är sådan att USA som har fört en massa krig och så för att införa ett statsskick där staten inte lägger sig i plötsligt börjar försöka bestämma över sina banker och tvingas förstatliga sina företag, då vår regering med ungefär samma tänk gör ungefär samma sak, då det visar sig att systemet som sådant saknar verktyg att hantera de kriser det själv skapar – då står jag halvnaken på en scen och leker indian och har inte tid att blogga.
Och när dessutom det nyss nämnda kapitalistlandet plötsligt går och får en svart president som pratar som social välfärd, ja då hade jag tid att kolla segertalet och fälla en liten tår och känna the wind of change, men när jag skulle skriva ett blogginlägg om det somnade jag på fullaste allvar framför datorn.
Men så kan det gå! Och det viktigaste är ju faktiskt inte vad jag har att säga om saker och ting, utan att USA har en svart president och att kapitalismen har börjat krackelera! Och snart är det vår igen. Sen får man äta glass!
Kommentarer
Trackback