sjukdomsinsikt

Stora och ståtliga trädkronor är helt beroende av att det finns gräs som binder jorden.

Sverige är på många sätt ett unikt teaterland.
     Inte bara för att vi hade världens mest hypade och banbrytande pjäsförfattare under tiden då teatern gjrode stora landvinningar i hela Europa (att vi sedan fann för gott att jaga denne författare i landsflykt så att han var tvungen att försöka skriva på resande fot större delen av sin karriär, låter vi väl vara osagt.). Inte heller bara för att vi under 70-talet hade en frigruppskultur som hela världen åkte hit för att studera, och för att staten kom på att det kanske kunde vara en idé att ge de några av de här frigrupperna lite hjälp på traven. Men också för att vi har en statligt finansierad lnsteaterverksamhet i hela landet, och dessutom Riksteatern med sin turnéverksamhet ovanpå det.

Vissa mätningar hävdar att Sveirge producerar mest kultur per capita. På sätt och vis stämmer detta, men då ska man också ta med i beräkningen att det på sätt och vis är Sveriges enda chans att över huvud taget ha ett rikt kulturutbud. Vi har inte samma förutsättningar som till exempel England, där storstadsregionerna har så många invånare att det kan vara lönsamt att driva teaterverksamhet utan bidrag (men dock med sponsorer från rika människor, som till skillnad från Sverige lever i en kultur där det anses fint att de som har ett överflöd stöder kulturen) .

Dock.

Idag är Sverige ungefär dubbelt så rikt som det var på 70-talet.
      Stödet till fria grupper är dock ungefär hälften av vad det var då.

Institutionsteatrarna har det också knapert, om än inte fullt så bittert.

Detta är dock inte det största problemet.

De fria grupperna har ofta turnerande barnteater som sin ekonomiska grundpelare. Barnteater är än så länge hyfsat subventionerat; det finns bidrag att söka så att skolorna får 75% av biljettkostnaderna täckt av kommunen, och några men långt ifrån alla skolor söker bidraget och tar in teatergrupperna.
     Frigruppernas besök bidrar till att vänja barn vid teater, det blir inte en främmande konstform och en obegriplig kotym avsedd för mer priviligierade samhällsklasser. Naturligtvis tjänar även institutionerna på detta i förlängningen.

En arbetsvecka ser för de flesta frigruppsskådeseplare ut som så att man spelar en ibland två dagar i veckan, ofta olika veckodagar, och sen försöker man extraknäcka så mycket man kan däremellan. Natrurligtvis är det svårt att hitta ett extraknäck som går att kombinera med de hopplösa arbetsvillkoren. Då har man tidigare kunnat gå och stämpla. Man lever naturligtvis inte rikt på det, men man går runt.
     Nu är reglerna som bekant nya.
     Om man arbetar en dag en vecka, så förlorar man ersättningen för hela veckan. Att man numera förlorar pengar på att arbeta har blivit en klyscha, men i värsta fall löser man problemet genom att inte arbeta.
     En skådespelare har inte det valet. Det går inte att ställa in en föreställning.


Det har under många år varit känt att den fria kulturens huvudsponsor heter A-kassan.
     Detta är naturligtvis inte okej nånstans. Naturligtvis måste man hitta andra sätt.
     Men som läget är nu, är det inte statens ekonomi eller ens de elaka så kallade snyltarna som förlorar på det.
     Det är kulturen.
     Hela kulturen.
     Hela systemet, som börjar med körsång och sketcher på roliga timmen, och går hela vägen upp till Persbrandt och Carola.

Och det kanske är tanken.
      Men då tycker jag att det också kan sägas rakt ut.