sjukdomsinsikt

Förr i världen, när arbete fortfarande var någonting som gick ut på att man på ett eller annat sätt Skapade någonting som någon annan kunde ha nytta av, och för detta fick ekonomisk ersättning, så fanns det ett uttryck som hette yrkesstolthet. Det var mycket relevant på den tid då arbete inte gick ut på att försöka få pengar att flyttas från ett ställe till ett annat, och gärna på något magiskt sätt växa lite där på vägen, utan att man egentligen åstakommit något på vägen. Det gick ungefär ut på att sätta en stolthet i att göra det man gjorde på ett bra och hederligt sätt, för sina medmänniskors värsta, och för sitt eget välbefinnandes skull.

Jag är naturligtvis bara nån slags lillgammal surgubbe som utgår ifrån att allt var bättre typ innan jag var född, men jag vill ändå tänka att det där med yrkesstolthet nog faktiskt är viktigare än man tror. "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund på vilket samhället vilar", som Karl-Bertil säger på julafton.

I alla fall.

Härom veckan, när CSN-pengen hade kommit, var jag och firade på Pizza Rimini här i stan. Gick dit efter att en polare (typ) hade talat sig varm om stället.
     Bakom disken stod den största snubbe jag sett i hela mitt liv. Han var gigantisk. Pizzorna såg mindre ut för att han hade så stora händer. Och han hukade inte, som många långa människor gör, han hade tvärtom ungefär den rakaste rygg jag sett i hela mitt liv. Hans ansikte var helt avslappnad, läppar och kinder liksom bara hängde, ungefär som att han egentligen bodde nånstans i centrala Nirvana, men nu var nere på jorden en sväng och jobbade lite extra för att polarn var sjuk.
     Jag beställde min specialpizza som aldrig finns på menyn (kyckling/banan/curry/lök), frågade om toa, fick till svar "nej, men gå till Kinastället bredvid, men säg inte att jag sagt nåt", vågade inte (kineser), hittade ett café, kom itllbaka, och där stod pizzan, lika välluktande som vacker.
     Så jag frågade om jag kunde få lite bearnaisesås (stava det utan fusk om du kan!), eftersom jag såg att det stod en stor bunke hemmalagad sås i kylskäpet.
"Nej."
"Nehej... men alltås, jag köper till den. Här är en femma, vill du ha mer?"
"Ingen bearnaisesås."
"FÅR jag inte?"
"Nej."
"Men du har ju så mycket..."
"Nej."

Och jag kände att jag inte ville bråka med jätten, vem vet, förutom munkar är det bara maffiafolk som är sådär avslappnade i ansiktet, och jag ville inte hamna i onåd. Så jag satte mig och åt min pizza, och suckade lite över att b-såsen inte riktigt kunde lyfta fram kycklingsmaken sådär som den SKA göra.
     Jätten verkade se att jag var besviken, så han kom fram, klappade om mig mycket vänskapligt och totalt oväntat sätt och sa:
"Bearnaisesåsen är bara till för att värma. Du skulle sagt till tidigare. Men kall sås till varm pizza är inte bra för magen, jag kan helt enkelt inte servera dig den."






 

Allt är Fuglesangs fel.

Nu har Aftonbladet fått dille på rymden, och visat massa bilder på balla dödsstrålar som skickas ut från svarta hål och sånt. Nu senast skriver de om den därna asteroiden som kanske krockar med jorden år 2029. Och om den inte gör det, så kan jordens dragningskraft ändra kursen så att den krockar med oss år 2036 iställer.
Och så ska de såklart leta upp nån domedagsprofet, som rekommenderar att man ställer sig precis på nedslagspunkten, eftersom livet på jorden inte kommer bli så party de nästkommande tusen åren.
Snubben är från Uppsala, naturligtvis.

Asteroiden heter Apophis. Det var i egyptisk mytologi en dödsdemon som skulle ödelägga jorden.
Det finns internhumor och fackidioter inom alla områden, men astronomer måste fan vara de jobbigaste.
("What's really going to bake your noodle later on is, would you still have broken it if I hadn't said anything?")

Det mest lysande är att jordens öde kommer att avgöras, när asteroiden passerar - FREDAGEN DEN 13:E april år 2029. Jag kan inte sluta garva åt det.


Jag gick igång på det där, för jag är lite av en domedagsfetischist. När jag var 14 år skrev jag ett "specialarbete" (som man kallade de där uppsatserna på två sidor) på SO:n om huruvida jorden skulle gå under i juli år 2000, enligt tolkningar av Nostradamus. Jag resonerade mig fram till att den skulle det. Som tur var sattes betyget på specialarbetet redan 1997.
Hur som helst fick jag svår ångest för den där asteroiden, och har gått runt och nojat ett par dagar.
Så häver Aftonbladet (jag fattar inte varför jag envisas med att läsa Aftonbladet) ur sig att risken att den träffar bara är 1:45 000.
Och att tekniken redan finns för att rädda jorden.
Nu går tekniken visserligen ut på att man ska gå iland på asteroiden och sätta en liten raketmotor på den. (Asteroiden är ungefär 150 meter bred, och väl kanske inte har sådär överdrivet stark dragningskraft. Jag vet inte riktigt hur de tänker på NASA, men jag misstänker att antalet sökande till deras utbildning kan förväntas sjunka drastiskt under kommande år. Ingen jäkel vill väl ha få ordern "okej, åk upp till den här, ehm, grejen, gå iland på den och, öh, sätt fast den här motorn..."
Alternativt skulle man bogsera bort det. Vilket tar ungefär 12 dygn. NASA påpekar också att ju tidigare man gör det, och ju längre bort från jorden det görs, desto lägre bränslekostnader. Som att det skulle vara det tyngst vägande argumentet.
Personligen fattar jag inte varför man inte bara kan nukea sönder skiten. Let the muthafucka´ burn, liksom. Men det är så oändligt mycket jag inte förstår.

Men projektet skulle ändå bara kosta ungefär två miljarder - vilket faktiskt känns som en ganska överkomlig summa, med tanke på hur mycket andra saker kostar, och hur mycket IKEA-snubben har under huvudkudden, och sådär. NASA får väl börja sälja snygga möbler man kan snickra själv, eller nåt.

Det jag klurar över, är ungefär: Om man nu kan lägga två miljarder på att rädda halva jordens befolkning/befolkningen i en hel stad (uppgifterna går lite isär om hur mycket skada döddemonen skulle göra) från ett hot som dödar en gång på 45 000 - varför kan man inte lägga ett par kronor på att undvika saker som dödar ungefär jättemånga människor med en sannolikhet på 1:1?

Okej. Här om dagen slog jag rekord i besökare på bloggen. Stort. Det 75% mer på en dag än vad jag nånsin haft tidigare.
  
För att jag skrev ett inlägg på två rader om Carolina Gynning, istället för ett långt och genomtänkt och halvkul inlägg om saker som är viktiga för världen och mänskligheten.

Jag hatar världen.

Så. Jag ringde till försvarsmakten, jag krånglade en massa hit och dit i telefon, och gjorde mig allmänt impopulär. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är extra jobbigt att vara i onåd hos militärer.
      Sen VET jag att snubben jag pratade med, sitter i samma rum som där jag en gång gjorde en övning, i vilken jag spelade en värnpliktig som utsatt en kvinnlig värnpliktig för sexuella trakasserier. Den gången var det befälsutbildning, och det var en mycket taggad blivande officer som spände ögonen i mig och med sin myndiga militärstämma förklarade ett och annat på tema moral och mänsklighet.
     Och nu är jag alls inte en skådespelare som pysslar med såna där blanda-ihop-privat-och-roll-tekniker i onödan, men nånstans är jag övertygad om att det finns några delar av psyket som inte alltid hänger med i svängarna.
     "Jag menade inget illa, jag tyckte bara hon hade fina bröst!" var jag nära att svara när militären suckade åt att jag inte hade koll på mina viktiga papper.

Så. Jag fick fram mina papper, jag fick till och med militären att skicka dem direkt till Alfakassan. Beklagade mig för en kompis, som glatt kvittrade "Men oj vilken otur, visste du inte att de har tagit bort rätten till ersättning över skollov?"
     Allt i onödan, med andra ord. (Jadå, jag har dubbelkollat.)

Så funkar det alltså numera.
     Moderaterna var det enda rikdagsparti som inte ville höja studiemedlet.
     De har dessutom tagit bort studerandevillkoret, samt inför regeln att man även om man har ersättning på grund av att man uppfyllt arbetsvillkoret, inte ska få ersättning på somrarna. Om man har arbetat ihop en rätt att få a-kassa om man blir arbetslös, förlorar man alltså den rätten om man studerar. Att studera är att straffa ut sig från skyddsnätet.
    
    

"Hej medborgare
Enligt §1 kapitel 1 i vårt ideologiska program, ber vi dig vänligen avstå från studier om du är fattig. Detta eftersom du när du börjar plugga måste vara säker på att fixa din ekonomi när studierna upphör (och du dessutom troligen måste skaffa nytt boende), vilket du antagligen inte kan i nuläget.
     Vi föreslår att du istället känner dig tvungen att ta ett jobb på vår nya frampressade låglönemarknad, vilken har till avsikt att gynna de rika samt höja inflationen.

Med Vänlig Hälsning
Fredde"

Härom veckan fick jag ett brev från Alfakassan.
     De begärde ett arbetsgivarintyg från ett militärgig jag gjorde (nej, jag har inte rapporterat om det här. Det var inte så mycket drag den här gången. Men jag lyckades bryta mig in på en militärförläggning, sno lite värdegrejer, gömma mig under pressenningen till en stridsvagn och krypa under taggtråden och ta mig ut. Gissa om jag var nöjd med mig själv. Gissa om jag var hög på adrenalin i två veckor efteråt...), eftersom de enligt utsago enligt nån paragraf nånstans måste begära in arbetsgivarintyg var sjätte månad från timanställda.
     Jag är inte timanställd. Jag är student. Vilket betyder att min ersättningsperiod är frusen, efter vad de förklarat förut. Alltså ska jobben jag gör nu inte påverka nånting. Eftersom perioden påbörjades innan borgarna ändrade reglerna och såg till att man inte längre kan få a-kassa efter studier, så skulle jag alltså ha rätt till ersättning hela sommaren. Dessutom hade arbetsgivarintyget försvunnit i flytten. Det ligger nu i en låda i en källare i ett hus i en skog utanför en håla utanför en stad, vaktad av varg, björn och galna bönder.
    Så jag mejlade Alfakassan och förklarade situationen, och frågade om jag verkligen behövde skicka in intyget. Jag hade ju redan skickat anställningsbevis, dessutom var jag ju student och inte aktiv i deras system, och dessutom skulle ju inte jobbet påverka min möjlighet till bidrag. Vidare frågade jag om huruvida jag ens hade rätt till ersättning (man vet ju aldrig), samt om jag kunde räkna in timmarna jag jobbat medan jag studerade om jag någon gång skulle vilja bli riktig medlem i a-kassan.
     Jag blev lovad svar inom 3 arbetsdagar.
     När fem arbetsdagar gått blev jag stressad. Jag hade fått et bäst-före-datum för att skicka in intyget.
     Så jag mejlade igen, samma förklaring, samma hop av frågor. Efter fyra dagar fick jag tillbaka:

"Hej Björn, När man är timanställd så begär vi in arbetsgivarintyg var sjätte månad. Vänligen sänd in ett arbetsgivarintyg från och med 2007-07-02 och framåt. MVHKatarina" (Nope, de jobbar inte med efternamn där.)

Hon underlät alltså inte bara att svara på mina frågor, utan struntade dessutom helt i huvudärendet till varför jag skrev. Hon kopierade bara första stycket från brevet som låg framför mig på skrivbordet.
     Och jag skulle ha blivit så arg och ledsen, känt mig så kränkt och förnedrad, jag skulle ha sett detta som ett exempel på hur myndigheter regelmässigt behandlar arbetslösa med en brist på respekt som är totalt ovärdigt människor i ett välfärdssamhälle, jag skulle ha jämfört detta med de feministiska teorier som gör gällande att man berövar kvinnor deras "kärlekskraft", jag skulle ha sagt att detta var ett odemokratiskt förfarande -
om det nu inte varit för att Katarina, denna varma och genomgoa kvinna, hade skrivit in ett V i sin hälsning.
    mVh
    Med VÄNLIG hälsning.
    Och dessutom bad hon mig att VÄNLIGEN skicka in intyget.
    Katarina, världens vänligaste kvinna, tänkte på mig. Hon önskade mig allt väl, och hon ville visa en liten vardaglig gest av ömhet och värme, såhär i grådasket.
     Katarina visste att mejl från alfakassan alltid har en förmåga att kännas i magtrakten hela dagen, och hon var mån om att placera en liten pirrande känsla av välmående där.
    

 

... ett ovanlig tomt program.




(Jag måste lämna Göteborg.)

Jag kan inte sova.

I korridoren bredvid mig har de korridorsfest. "DUNK DUNK DUNK - DADADUNK!" dunkar basen i väggen.
Jag ska upp tidigt imorgon och repa, och jag sov på grund av anledningar ganska så dåligt natten till idag.
Så jag svalde min stolthet, knallade in med flanellpyjamas, morgonrock och falska foppatofflor för 69 spänn från Hemköp, rakt in i festen. Typ 30 pers satt i ett rum, där dator med basföstärkare stod uppställd rakt mot väggen som gränsar till mitt rum.
Jag försökte lite diskret att viska lite fint till nån kille som stod närmast att jag var sura killen som bodde vägg i vägg, och att ljud var okej men basen orsakade vibrationer.
"That´s definetily the wrong choise of language if you wish to communicate with me", tyckte han.
Räckte för att jag skulle tappa det.
Så jag krävde hela festens uppmärksamhet, och förklarade för samtliga åhörare att jag var sura killen som etc etc.
Pinsam tystnad.
Några studerade avundsjukt min flanellpyjamas.
De andra ville döda mig.
En jättesöt tjej i hörnet mötte inte alls mina uppskattande blickar.

Så till slut var det nån godhjärtad människa som hade förbarmande med mig.
Hon pratade nån slags blandning mellan skånska och gotländska, säkert en specialmix framtageb på laboratiorer för svenska landslaget i vokalrikedom.
"Jag förstår vad du menar", tror jag hon sa.
Vilket var lite komiskt, eftersom jag knappt förstod vad hon sa.

Nu har nån jävel - jag misstänker en lönnfet engelsman med ironiska åsikter om hur man ska kommunicera med honom - gått och höjt basen igen. Jävligt hippt.

När jag flyttade hit, trodde jag att det värsta skulle vara att vara omgiven av studenter.
Jag gillar inte studenter.
Men studenterna här är inte som i Uppsala, de är överlag helt ok.
Det värsta här, är att man blir behandlad som en student.

Det är lyhört, det är kallt, och förra helgen var internet nere i tre dagar.

Igår kom hyran. De har höjt den för tredje året i rad.

1) Vrid ur jeansen
2) Vrid ur kalsonger, strumpor, tröja, rock
3) Bli varm
4) Sov
5) Bygg en arkjävel

Det största skämtet i kvällspressen just nu handlar om hur den svenska världsartisten har våldtagit en barnflicka mitt under  pågående Rhapsody in rock-turné
        Världsartisten i fråga heter Tito Nånting, och jag vågar lova att de allra flesta svenskar inte kände till kändisen förrän han blev dömd... nej, anklagad för våldtäkt. Sorry, rättegången pågår ju fortfarande. Men liksom, vad ska man säga? Hur den än slutar, finns det väl knappast nån som inte lär se på Tito som våldtäksman efter detta. Lurigt läge. I övrigt började ju tidningarna med att kalla honom världsartisten från Halmstad, och ungefär alla trodde/hoppades att det rörde sig om Per Gessle.

Rhapsody in Rock är för övrigt en av de mest obegripliga företeelserna jag nånsin har hört talas om. Den går ut på att en snubbe som är duktig på att spela piano - som i sig är värdens mest ohippa och scenframträdande-ovänliga instrument - sitter bakom sin enorma flygel med sitt enorma hår. Han lirar lite låtar som han pratsjunger till (parlando, yo), eftersom han inte är någon sångare. Mellan låtarna drar han små poänglösa historier, och till låtarna dansar lättklädda damer små halvdassiga koreografier. Det är vulgärt, dåligt, pinsamt och underbart fokligt.
      
Jag tänker inte ondgöra mig över att världsartister (eventuellt) är svin. Jag tror att svinkvoten är ungefär lika hög, alternativt något högre, bland världsartister som bland vilka andra människor som helst. Inte heller tänker jag orera om hur Carola & c:o ställer sig på scen och låtsas som att ingenting har hänt, eller att The show faktiskt inte alltid måste gå on.
     Jag tänker bara ägna en stunds medlidande åt barnflickan.
     Carola har ju försökt att skörda mängder av goodwillpoäng i presseni  allt detta. "Jag tog hennes händer och frågade om hon ville be", löd en löpsedel härom dagen.
     Och liksom. Tänk er själva. Du jobbar som barnflicka, du är en snäll liten oskuld som får känna lukten av glam och mjällshampoo från värsta grejen med Robert Wells, och helt plötsligt kommer nån slags ond semidvärg som sjunger opera och våldtar dig. Helt förstörd linkar du ut, trots att du är rädd anförtror dig åt någon av de få du litar på - OCH DÅ HOPPAR CAROLA PÅ DIG, TAR DINA HÄNDER OCH VILL BE MED DIG!

Jag tycker det är hysteriskt.

Här i Göteborg har det regnat sedan oktober, med några kortare uppehåll för hagelstormar. Hagelstormar är bättre än regn, för i hagelstorm tar det några minuter till innan papperskassarna går sönder på väg hem från Netto, och har man tur så hinner man hem med sina värmeljuslyktor innan de krossas mot asfalten och nån blöt hund gör illa tassen.
    Så jag har funderat på att flytta.
    Just nu är jag inställd på Andra Sidan.
    Ryktet gör gällande att det ska finnas jäkligt mycket grönt gräs där.
    
Nu är det lite lurigt att finansiera en flytt till, eftersom kassan tömdes på gardiner och värmefläktar förra gången.
     Så jag har börjat klura på hur jag ska få ihop pengar.
     Ett alternativ vore ju såklart att ta ett maffigt lån, för jag är övertygad om att jag kommer bli offantligt rik i framtiden. Men jag tror inte banken köper mina lager av fiskpinnar och Toy-tuggummin.

Jag ska förklara.
    När jag gick på mellanstadiet hörde jag på TV att de skulle sluta tillverka Toy. Så körde de lite gamla svartvita reklaminslag och sådär, på nostalgi. "Bli frisk i mun´me´Toy!" Åsså söt blondin.
     "HÄR FINNS DET PENGAR!" tänkte jag, och sprang och gjorde en investering i två paket Toy för 11 kronor styck, med planen att sälja dem för flera tusen om ett par år till samlare. Så nånstans i nån kartong ligger de där guldklimparna och bara väntar på att omvandlas i sköna kontanter.
     Vidare håller jag på att bygga upp ett lager fiskpinnar.
     Det gick inte i mitt gamla boende med fulla frysen, men nu går det. Nya EU-direktivet gör ju gällande att fisk på västkusten ska ta slut, eller hur det är, så jag tänker att fiskpinnar är riktig hårdvaluta. Men nu ökar de i pris de jäklarna, och dessutom kan jag inte låta bli att äta upp dem, så lagret börjar minska. Men jag har ändå tillräckligt många för att sitta och kränga till sköna priser på Blocket om ett par år. Så vänta bara! Snart glider jag fram i min limo och bah "vojvojvoj, ni andra klassens medborgare skulle ha satsat era slantar på fiskpinnar när ni kunde!"

En annan grej jag tänker börja spara på är plastpåsar. Det står i tidningen idag att de är utrotningshotade. Jag älskar ordvalet. Snart kommer WWF att starta en insamlingsfond; Rädda Plastpåsarna! Man får se dem springa runt och hoppa och leka i sin naturliga miljö, och alla kommer få en liten klump i halsen. "Plastpåsarna har inga naturliga fiender, det är miljöförstöringen som nu hotar deras fortsatta existens!"
      Så där bygger jag också lager. Plastpåsar lär vara jäkligt hett att handla med här i Göteborg, där det faktiskt inte GÅR att använda papperspåsar. Och ingen vill väl hålla på och släpa med sig typ tygkassar och sånt trams. Sånt är det ju bara mammor som gör.

Som jag berättat förut här i bloggen, har jag haft vissa kommunikationsproblem med Stiftelsen Göteborgs Studentbostäder beträffande några för mig ganska viktiga aspekter av mitt liv.
     Till exempel huruvida jag ska leva som en sjukling i ett kallt och dragigt rum, eller som en priviligierad ungdom i ett av världens rikaste länder, som har rätt att gnäla de få gånger han faktiskt måste tända ett värmeljus i nån halvful lykta från Netto för 4.90:-

Förra gången diskussionen var uppe, trodde jag att jag vann. En vaktmästare kom, konstaterade att det var 17 grader i mitt rum trots löfte om att det skulle hålla minst 20, och lovade han skulle komma tillbaka nästa dag och täta fönsterlisterna. Allt väl.
     Ända tills jag förra torsdagen vaknade av att jag var en isbit. Satte på mig 4 tröjor, det hjälpte inte. Den natten började jag undersöka tätningarna på fönstret.
     Var först då jag insåg:
     Vaktmästarjäveln hade tätat fel list.
     Under fönstret hittade jag en stor spricka, eller rättare sagt hål, för det var flera centimeter brett där det var som bredast. Ur helvetesgapet strömmade kalluften in. Hålet var så fiffigt placerat, så strömmen riktades liksom automatiskt rakt mot min hals.     
      Torsdagen och fredagen var jag sängliggande, i helgen va det stängt, sen var jag bortrest. Först igår kunde jag gå och påpeka situationen.
     Kom in på receptionen, hostade fortfarande som en galning, och lyckades till sist kvida fram "jag sover i drag!"
     Man kan ju tycka att de borde fattat att situationen var akut och jag var döende, men icke.
     "Ja... vi får se om vi kan komma imorgon" sa de.
     Imorgon, alltså idag, kom de.
     Arbetet tog 3 minuter.
     Jag visade hålet, och gick och åt frukost.
     När jag kom tillbaka var arbetet klart.
     Ungefär.
     Vaktmästaren hade tagit silikonsprutan och kört längst hela listan.
     Nu har jag mer silikon på mina väggar än Spice Girls har i sina tittisar. "Girlpower", mumlar mina väggar om nätterna.
      Bara det att vår hjälte inte hade tätat hålet. Det hade klibbat lite runt själva hålet, men när jag satte handen under var det fortfarande samma iskalla ström.

Och det är ju tur att man är skådespelare. Inte bara för att man lär sig hur man ska stå och ta en ton och få en kompis att knacka loss slem ur lungorna (det är precis så äckligt som det låter), utan för att man vet hur man ska lösa så gott som alla praktiska problem.

Nu är mina väggar tätade med gaffatejp. En del gaffa gick åt, men jag har ändå sparat tillräckligt mycket för att kunna tejpa ihop händer, ben och läppar på den där vaktmästaren nästa gång jag ser honom.
     Sen ska han få ligga två månader under ett dragigt fönster och göra avbön.

Ja, som ni märker är jag (åter) åter, ännu en gång långt innan utlovat bäst efter-datum.
      Den här bloggen genomlider någon slags identitetskris. Den vet liksom aldrig om den genomgår någon slags avveckling eller utveckling.
     Däremot finns en viss tendens till inveckling, vilket kan ha bidragit till det något minskade läsarantelet.

Ja, ni får ursäkta ordvitsandet. Saken är den, att jag idag upptäckte attt jag inte ska flytta till Malmö. Igen. Jag är väldigt trött på att inte flytta till Malmö, måste jag säga. Och jag har aldrig känt mig så mycket Göteborgare som när jag kom hem idag, chockerad över insikten att det nu blir åtminstone ett helt år till i den här staden. Om inget oförutsett händer. Typ jag får ett skådisjobb nånstans.

Snälla, kan inte nån ge mig ett skådisjobb nånstans?

Ända sedan Magnus Bettner sa på TV att Göteborg är som ett gruppboende för utvecklingsstörda fiskare, har jag kunnat ta den här staden på allvar.
     Och jag menar alls inte att ägna mig åt nån akademikersnobbism (som jag dessutom inte har täckning för), och ni vet alla vad jag tycker om Uppsala och studentväsendet överlag (och om inte så är inlägg på gång), men ärligt talat, ibland har man bara lust att skrika till alla goa gobbar att de ska gå hem ohc läsa en bok och sluta låta så förbannat.

Sedärja, nu tappade jag några läsare till.

Fan.

Jag vet inte.

"Nejdå, din blogg har inte tappat det, den har bara en liten svacka just nu!". Så en god vän sagt i säkert ett år nu. (Men jävlar vicken god pasta han lagar!)

Jag har några inlägg som jag känner att jag måste skriva, som jag velat skriva en lång tid nu. Bland annat ett om hur vidrigt Uppsala är. Men det känns liksom som att jag inte har så mycket mer att ge.
      Jag loopar min kritik mot högerpolitik för sjuttielfte (haha, minns ni det uttrycket? So 80...) gången i ordningen,  jag skojar lite över mina personliga misslyckanden på livets alla fronter, jag har slutat skriva roliga anekdoter från knäppa skådisgig (har ni märkt att jag inte ens nämnt att jag var med i August på SVT?) eftersom jag inte längre ser mig som en turist i branschen, och därutöver så... tja, jag vet inte.
     Jag tolkar statistiken som att jag har ganska exakt 100 trogna läsare, och jag har ingen aning om vilka ni är, men ni ska veta att jag uppskattar er mycket! Men jag tänker att om ni har stått ut med mig såhär långt, kanske det vore mer givande för oss båda att gå ut och ta en fika nån gång? Vi har säkert mycket att snacka om! (Hur man använder bloggen som dejitngsajt...)

Nä, men allvarligt talat.

Jag borde kanske lägga ner det här?

Vad tycker ni?

Hej alla barn! Nu har det återigen blivit dags för en liten sagostund! Håll någon hårt i handen, så åker vi! 

Det var en gång, i alla fall enligt wikipedia, en brud som hette Guldlock.
Hon bodde i ett torn. Hon hade fett långt hår.
En dag kom en prins förbi och villa ha ner henne från tornet.
Vi vet inte riktigt vad prinsen hette, kanske hette han bara Prins. Men han hade inget att göra med en artist som trodde att han blev en symbol. Nu var det lite klurigt för prinsen att få ner Guldlock (som såklart var en prinsessa, det hörs på namnet), men han hämtade sin vita springare (han hade sen sån) och lite svärd och så, och sen var saken biff.

Så då återstod bara att klättra upp och få ner Guldlock.
"Guldlock" ropade han "släpp ner ditt långa hår!"
"Eh... nej?"
"Jo!"
"Ta trapporna?"
"Det ehm... det går inte!"
"Hämta en stege?"
"Det ehm... det går inte!"
"Du kan döda en drake, men inte hämta en stege?"
"Jupp."

Så Guldlock kastade ner sitt långa hår, och prinsen började klättra upp i det. Efter ett tag hördes ett gnyende.
"AJ SOM F.... KAN DU INTE TA AV DIG RUSTNINGEN?"
"Nej."
"Jo!"
"Nej. Det kan finnas drakar där uppe."
"Det finns inga drakar här uppe."
"Så säger du säkert till alla killar."

Väl uppe i tornet, kom prinsen på att han skulle gifta sig med Gudlock. Med största sannolikhet hånglade han upp henne på en gång.
   Och ärligt talat, det här tycker jag inte känns helt okej. För liksom, vi får ju se till Guldlocks situation. Det KAN ha varit så att draken höll henne med god mat och satte en teflonpanna på näsan och frustade lite eld och gjorde scrambled äggs till henne till frukost. Men med största sannolikhet drog den väl ut och fällde en ko på klassiskt drakmanér och kastade in till Guldlock så hon fick ha den att gnaga på. Och med Guldlocks hår, som lär ha krullat ihop sig till nån slags rastamojs, får vi utgå från att hon var vegeterian.
    Så hungrig var hon, och säkert trött också. Draken KAN ha dragit iväg och köpt en Hästens säng, men drakar är lite kinkiga med telefoner och hemleveranser och så, så vi får utgå från att Guldlock sov på stengolvet. (För alla torn var av sten på den här tiden. Utom de av trä. Men det här var inte ett sånt.) Vidare KAN vi ha haft att göra med en riktigt helylle drake, som bara hade intresse av det erotiska slaget för handrakar (för det här var en hona, det märks klart och tydligt.) Men å andra sidan, spärrar man in en liten sessa i ett torn så kan det lika väl ha varit så att draken kom och sade gonatt på ett ibland mycket otillbördigt sätt.
   Så Guldlock var med andra ord inte riktigt helt balanserad. Och hon visste redan att prinsen, förutom att han drogs med nån osund hårfetish, dessutom var en riktig tjurskalle. Så hon hade inte så mycket val.
     Man KAN tänka sig att han ska ha sagt i stil med "Asså, du är en jättefin kille, asså verkligen, skitfin, och jag går gärna och fikar nån gång och så, men tills vidare kan vi väl bara vara vänner?" Men om det hände, kan vi nästan se framför oss hur prinsen klurar ett par sekunder, och sen svarar "Nope!"

Så sen gifte de sig, och prinsen fick Guldlock och halva kungariket. (Även om han med tiden skaffade sig en hel del att säga till om i den andra halvan också.) Hur de kom ner från tornet är oklart, men vi kan gissa att prinsen knöt fast Guldlocks hår i nåt kokadaver, slängde ner henne och själv klättrade ner i håret. Men lyckliga levde de, i alla sina dagar, även om Guldlock mot ålderns höst allt oftare gick runt med en stödkrage, och prinsen började kasta blickarna åt betydligt yngre kvinnor när Guldlocks hår började bli grått.

Det är tydligen nån slags val i USA, eller hur det är. Val är det ju inte riktigt, eller det är det ju, eller, det är nån slags provval inför det riktiga valet som inte är ett riktigt val, utan bara ett val av vilka som kanske ska väljas i det riktiga valet. Som är sen nån gång.
Men ett jäkla liv är det i alla fall.
Och det är ju trevligt.
Jag vet inte om Carl Bildt ska åka dit och vara valobservatör så att det inte fuskelifuskas. Det vore ju så pinsamt om det hittades en massa containrar i Florida med oräknade röster den här gången också. Man skulle ju kunna tro att landet inte tyckte att demokrati vore så viktigt. Och då vore det kanske ännu svårare för dem att kriga för demokrati i andra länder.
Varför nu andra länder skulle påtvingas demokrati. Tanken med demokrati är väl att man ska välja det själv? Även om det ibland kan vara lite fint att hindra de som hindrar de som vill välja det.
Eller nåt.

I valet i USA är det av tradition två frågor som alltid är viktiga. Det är frågorna om abort och dödsstraff. Varför just dessa frågor är så avgörande är lite lurigt att förstå, tycker jag. Jag menar, det är väl inte så många som gör abort eller döms till dödsstraff, att de utgör en avgörande väljarskara? (Folk som döms till dödsstraff får dessutom ofta inte rösta, eftersom allmän rösträtt i USA inte innefattar folk som dömts i domstol tre gånger.) Men nu är det tydligen så att det finns tillräckligt många som tycker sig ha rätt att ha åsikter om andras aborter att det blir intressant ändå.
Vidare är det ganska komlicerade frågor. Man kan ju tycka att De Goda skulle tycka att oskyldiga spädbarn skulle få leva och stygga brottslingar skulle få dö (om man nu inte tycker att allla ska få plats och några måste väljas bort), medan De Onda däremot var lite mer benägna att hålla på brottslingarna. Men si så enkelt är det inte. Det är inte lätt att veta vilka som är Goda och Onda nu för tiden, och det tycker jag är oroväckande. Jag menar, folk lär ju undra. Och tänk om till exempel kvällspressen fick för sig att de satt inne med svaret, och utsåg egna Goda och Onda bara för att sälja lösnummer? Obehagligt.

Jag tycker att det säger en del om ett samhälle, vilka frågor som är viktiga vid ett val.
Här i Sverige har det så länge jag kan minnas handlat om Jobben, Skolan, Vården och Omsorgen.
Vare sig man varit för eller emot jobb, skola, vård och omsorg, så har det varit viktigt att prata om.
Men på senare tid har det där börjat ändras. Plötsligt har det varit väldigt viktigt att istället prata om Sänkta Skatter för Rika, samt Sänkta Bidrag för Fattiga. De där två ska tydligen höra samman, och på något sätt kompensera varandra så det blir rättvist. Alla ska få sina sänkningar, liksom. Men som ni själva hör, så är det ganska långt och komplicerat att säga. Det blir lite svårt att skriva bra tal om man hela tiden ska behöva tappa andan och dricka mineralvatten när man har sagt det. "Sänktaskatterförrikaochsänktabidragförfattigaursäktamigslurpslurppuuuuh...!"
Så man kallar det helt enkelt Valfrihet.
Det låter klatschigare, på nåt vis.

Här i Sverige pratas det en hel del om att ideologierna är döda. Först var det Gud, sen var det punken, sen var det popen, och nu är det alltså ideologierna. Och jag vet inte vad jag ska säga... Popen lever, Jackson släpper ny skiva i år, och det gör Robyn också. Det lär inte låta som förut, men det är samma grej i grunden. Och alla som sett japaner med rosa hår vet att punken lever, om än med något förändrad design. Och Gud har jag sett på promenader i Slottsskogen. Han ser lite annorlunda ut nuförtiden, och han hänger mycket bland pingvinerna. Man bör inte mata honom, men det är bara skönt. Jag vet inte riktigt vad Gudar äter. Alla kulturer ger olika svar, och judendomen säger att han äter får man är rik och duvor om man är fattig, och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla mig själv, mätt och varm och trött på studentrummet som jag är.
Ideologierna lever garanterat. Halva befolkningen - lite halva drygt just precis den där septemberkvällen förra året - tycker att de rika ska ta pengar av de fattiga, och andra halvan tycker ungefär tvärtom. Det ser lite annorlunda ut, men det är i grunden samma gamla ideologier, och samma gamla klasskamp.
Den ideologi som brukar kallas allra dödast, är konservatismen. Ibland skojas det och sägs att konservatismen idag bara konserverar liberalismen.
Jag tycker att det är precis tvärtom.
Jag tycker att liberalismen är död. Vi har sån otrolig valfrihet i ungefär allt vi gör, och kravet på ännu fler valmöjligheter handlar inte om frihet, det handlar om perversion. Det typ enda som hindrar (några av) oss är bristen på pengar. Och den verkar liberalisterna inte intresserade av att göra så mycket åt. En sak till finns det som hindrar vår valfrihet, och det är det faktum att en del av våra val påverkar andra. Det försöke rliberalisterna dölja med en hel massa retorik. De vill gärna att de rika ska få större valfrihet, och för att bli rik ska man gärna på alla tänkbara sätt rätta in sig i ledet, och för att gynna de som rättar in sig i ledet, vill de knipa åt alla de som frivilligt eller ofrivilligt inte har lust att göra det. Frihet så länge man väljer rätt sak, ungefär.
Liberalismena klarar sig vldigt bra utan konservatismen. Det finns alltid folk som går igång på löften om att man ska vara "fri" att "göra vad man vill." Vad liberalismen däremot gör, är att de befriar konservatismen. Liberalismen - en gång en progressiv vänsterrörelse - har blivit en effektiv täckmantel för den absolut värsta sortens värdekonservatister, med ett konsumtionsistiskt, patriarkalt, miljömässigt ohållbart och allmänt förråat samhälle som resultat.

Men några ljuspunkter syns i alla fall.

I USA flyttas fokus. Plötsligt har Irak och Miljön blivit två viktiga frågor. Det tycker jag är fint. Vare sig man är för eller emot Irak och Miljön, så pratas det om det. Inte för att jag tror att alla random Jones och Smith och Black och White och Sanchez och allt vad de heter bryr sig så mycket om just miljön, men jag misstänker att det gör gott intryck på (vänster)intellektuella att nämna den, åsså får man mindre skäll i tidningarna, åsså ger det lite goodwill i slutändan ändå.
Och goodwill är viktigt. När både God och good is döda, så får man ägna sig åt goodwill istället. Det är naturligt. Och hur som helst tycker jag att det är bra att man i alla fall pratar om miljön.

För tillfälllet ser vi resultatet av de avgaser som släpptes ut för 150 år sedan.
Och det betyder att vi, vare sig vi bestämmer oss för att vi har råd med vård och omsorg eller inte, faktiskt slipper se resultatet av det vi själva släpper ut.
Och det är ju en betryggande tanke.


---

Nu låter jag kanske lite bitter kära vänner, men faktum är att jag inte tycker det är så farligt som jag får det att låta här.
Jag har länge klurat på om mänskligheten, eller i alla fall den västerländska civilisationen, kommer gå under på grund av klimathotet. Men jag har kommit fram till att båda två nog kommer att överleva. Jag tror våra barn kommer uppleva en betydligt lägre materiell standard på grund av enorma flyktingvågor, marknader som totalt utplånas, svårigheter för industrin, krav på minskad köttindustri etc. Men herregud, pengar är inte allt!
Och visst kan man lite nostalgiskt tänka att hela vår kultur kommer gå under om vi börjar ägna oss åt andra värderingar än pengar, men allvarligt talat så tror jag inte vi kommer sakna den. Vi får la helt enkelt hitta på nåt annat istället.
Let´s odla vår trädgård!

Temat fortsätter på nyår och framtid/baktid. (?Det finns mycket pengar att spara på att lägga lite tid på att baka? kvittrar Aftonbladets typ sparexpert, men det är inte sån baktid jag menar.)

För ett försvinnande litet fåtal av oss är nämligen 2008 året då Michael Jackson stora comeback-skiva ska släppas. Faktum är, att antalet år som är år då nya Jackson-album ska släppas, är väldigt många jämfört med antalet år då nya Jackson-album verkligen släpps. Han är en jäkel på att skjuta upp sina släpp, gubben. Och om man sen jämför antalet år då hans comeback ska komma, med antalet år den faktiskt kommer, blir differensen ungefär oändlig räknat i procentenheter. Jag tror inte att det kommer att gå så bra den här gången heller. Har ju såklart lyssnat en hel del på saker som läckt ut på youtube.
   Och liksom. Det låter som sjukt bra pop. Precis som det brukar göra. Faktum är att det låter precis som det brukar göra, och det säljer man inte så många skivor på.

Satt på tåget härom dagen och svor över äckliga barn med iPod. (Slapp i alla fall småbarnen den här gången. Vad är det med föräldrar som tar med sig två spädbarn på en 6 timmars tågresa egentligen? Klart som fan ungarna kommer skrika och slåss större delen av tiden, sådär som barn gör mest.) Bredvid mig satt en tjej I typ 12-årsåldern, som tyckte att det faktum att hon hade en sovande skäggig gubbe bredvid sig inte var anledning nog att sänka volymen fast halva vagnen omedvetet satt och gungade i takt till musiken hennes.

Nu har jag skrivit ordet "faktum" tre gånger.

Men jallafall. Först fick musiken mig att lysa upp, för det lät ju precis som gamle Jackson! En ny generation upptäcker geniet, log jag för mig själv, innan jag insåg att det inte alls var Jackson. Det var typ han den där Justin som tog världens mest omtalade fejkoskuld, och så världens mest omtalade fejkade oskuld, och de där vad de nu heter, och så de där andra vad de nu heter, och så. Och allting lät ungefär som om man hade tagit något av (de få) B-spåren på Dangerousplattan, plockat bort alla roliga ljud och instrument som gav karaktär åt låten, plockat bort alla harmonier som gjorde att det inte lät som allt annat massproducerat, och hyrt in en något sämre sångare. Men det är väl så det är. Är man kingen av pop så har man också ett kingdom bestående av en popvärld. Men själv kommer gubben bara att fortsätta få skäll om han kopierar sig själv. Som han fått för de tre senaste plattorna. Och naturligtvis har han gjort ett par singellåtar enligt gammalt recept till varje platta, men som alltid är det inte hitarna som är intressanta, utan det andra. För med de andra spåren har han experimenterat, utforskat, fördjupat. Och vad recensenterna inte orkar fatta är att han har fortsatt utvecklas som dansare i takt med att han utvecklat musiken. Michael Jackson är och har alltid varit ett helhetskoncept, där musik, dans, videos, inramning till plattorna, och teman på konserter är sammanflätade. För är man kingen av pop, så bemästrar man populärkulturens alla uttrycksmedel. Eller, som de också kallas, försäljningsknep. Pop, eller populärmusik, är populär för att den säljer mest. Det är lika äckligt som fascinerande, precis som popkungen själv.
   Men det var nu inte en lovsång till Jackson det här skulle handla om, även om det är svårt att låta bli.

Utan nyårsnostalgisk som jag är, så klurar jag mycket över det där med att hålla fast eller släppa. Vad gör man om man släpper världens bäst säljande skiva vid 25 års ålder? Vad mer finns att erövra? Man kan försöka göra en skiva med flest USA-ettor nånsins. Och när man sen råkar lyckas, så kan man ju alltid ge sig ut på tidernas största världsturné, och backa tiotals miljoner dollar för att man inte går med på att kompromissa med en enda liten specialeffekt. Men liksom sen då?

När Metallica erövrat världen med Black Album, började de leka med mascara och göra bluesinspirerade saker. Stackars fansen blev helt ledsna. Själv tycker jag att Load och Reload-plattorna är riktigt sköna. Och ärligt talat, ni vet hur rockare är. De är snälla, nostalgiska, och inte alltid sådär överdrivet intelligenta.De tänkte nog inte på att det på lång sikt var bättre att Metallica utvecklades åt ett helt annat håll, än att kröa på I samma hjulspår. För vad är poängen med världsherravälde om man inte får göra vad man vill? Jag kommer alltid att tycka att Metallica gjorde helt rätt som prövade nåt nytt.

En av de få bloggar jag läser troget är Jonas Gardells. (på www.jonasgardell.se, länken Dagbok.) Jonas Gardell var en av mina stora hjältar under gymnasietiden. Den här bloggen skulle antagligen inte existera om det inte vore för att jag kom över hans textsamling Mormor gråter och andra texter. (Julscenerna här är såklart lite av en tribute.) Jag tycker han är lite halvkul sådär som komiker, men som författare var han fantastisk för en förvirrad 17-åring. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. När jag var 19 släppte han Ett ufo gör entre. Den handlade om typ mobbing på högstadiet. Och alla recensenterna var helt lyriska, de pratade om att det var så fantastiskt att att Gardell hade skildrat högstadiet Som Det Verkligen Var. Och jag, och alla mina jämnåriga var typ:
"Okej, de är 14, de super, mobbas, försöker ta livet av sig och våldtar varandra på fyllan.
Och?
Eller vaddå, finns det en generation som inte känner till det?"

Efter det har jag inte gillat nåt Gardell har skrivit. Hans senaste, Jenny, pallade jag inte ens läsa klart. Och jag vet inte om det är jag som blivit stor och växt ifrån honom, eller om det är han som inte har något mer att säga. Men jag vet att han under en period av mitt liv betydde väldigt mycket för mig. Och kanske är det så att han någonstans hart gjort ett val. För han skriver faktiskt som en emo sjuttonåring. Och jag vet såklart inte om han är sån privat, eller om det är någonting han går in i - medvetet eller omedvetet - när han skriver. Men vad det än är, så är det viktigt att det är någon som gör så. Jag vet inte om det innebär en uppoffring eller inte. Men om det gör det ? när är det då dags att sluta vara en martyr? Var går gränsen till att sälja sig själv?

Numera läser jag han blogg med stor behållning. Den är precis som en blogg ska vara. Lättläst, välskriven, smårolig, personlig, och framför allt givande. Han lyckas höja anekdoter från hans personliga upplevelser till någonting allomfattande som jag kan ta till mig. Hans stil som prosaist lämpar sig perfekt för bloggande.
     Jag blev väldigt fascinerad när han skrev att han nu påbörjat den roman han tänker sig ska bli hans sista. Som att han fått nog. Han har gjort vad han kom för att göra. Det finns en tid för att erövra, en tid för att härska. Och en tid för att dra sig tillbaka. "Every man and women in his life plays many parts", som Shakespeare skrev.
Innan han drog sig tillbaka.
Att veta när det är tid för vad, är i sanning en konst.

Och klockan är sent och jag bara flummar, jag har inga svar utan sitter mest här och försöker formulera en fråga. Men en sak vet jag. Även om Michael Jackson inte säljer en platta, så kommer han hitta ett par, tre nya saker som ingen annan människa I världen hade kunnat hitta. Och vi kommer vara ett fåtal fans som kommer älska det. Och Mozart var länge en flopp, och Strindberg blev inte spelad, och etc etc.

Om konsten vore aningen mindre fokuserad på försäljning och profit, skulle vi i längden få bättre konst.

Idag har Aftonbladet en spara-pengar-special, för alla som har det lite knapert såhär efter helgerna.
23 dagar till löning! gastar ödesmättade svarta bokstäver.

Tipsen handlar om att laga matlåda till jobbet, att äta rotfrukter, att aldrig vara hungrig när man handlar, att inte dricka öl till maten.

Ingenstans står det att man då och då kan spara in en guldpeng på att låta bli att handla sitt Aftonblad.
     
Det gäller att prioritera.

Jag har ett nytt nyårslöfte.
Det lyder:
Jag ska äta mer sushi.

Sushi är världens bästa mat. Det är japansk, vilket aldrig kan vara fel. Japansk matkultur är för övrigt helt genialisk. Den går i princip ut på att äta en massa saker från havet som man egentligen inte kan äta. Som typ tång, sjögräs, rå fisk, och drakfisk. Ni vet vad drakfisk är va? Det är en fisk som är så giftig att man nästan dör bara man tittar på den. Den har långa monstertaggar och är färgad som en zebra för att den i nödfall ska kunna gömma sig bland zebror om den blir jagad av ett lejon. Japanerna serverar den som delikatess. Det är tydligen helt hopplöst att laga till den, och man måste laga till den exakt på rätt sätt, annars dör man på riktigt om man äter den. Den är svindyr, och jag misstänker att man hur fin restaruangen än är, måste betala innan man har ätit. Man kan ju undra hur fasen man kan få för sig att beställa in drakfisk, eller hur man kan få för sig att bli drakfiskkock, och sådär. För kockarna lär inte ha det lätt. Det sägs att de måste provsmaka drakfisken innan den serveras för att se till så man inte dör av den, och det tycker jag låtar ganska rimligt. Men om det nu är sant som jag misstänker att man inte ens kan titta på den utan att bli förgiftad, blir det ännu svårare att laga den, med alla taggar och allting. Och om man ändå råkar snegla lite, så finns ju risken att man tror att det är en zebra.
    Personligen klurar jag dock mer över hur själva konsten att tillaga drakfisk utvecklades. Det är lite som med backhoppning. Det måste ju varit en jäkla massa trial and error (det betyder ungefär learning by doing på svenska) på vägen. Det måste ha varit en jäkla massa japaner som bah "hahaha, Konichoni misslyckades, jag ska minsann göra det där bättre!"

Hur som helst, sushi.
   Det är gott, nyttigt, och det serveras utan sallad så man slipper tvinga i sig massa gröna dumheter. Det serveras med soppa som smakar bläckfiskanus till förrätt, så man tappar aptiten och äter inte för mycket. Vidare är det omöjligt att äta för snabbt, för om man tar för stora tuggor så får man wakisackimojset, som ser ut som guackamole men alls inte smakar som det, rakt upp i gommen och avlider. Så man måste äta långsamt, och om man ändå råkar äta lite för snabbt så måste man kippa efter andas och gråta i en kvart, åsså går tempot ner i alla fall. Det är en del ris, men GI sjunker i alla fall, för starka saker sänker ju GI, och Gröna Geggan innehåller typ pressad drakfisk, och det är starkt det, vill jag lova. Efteråt får man chaithe så man slipper dricka kaffe med massa socker i.
   Så nu har jag lovat mig själv att äta mer sushi.

Ni kanske undrar varför jag ägnar mig åt denna vurm för nyårslöften, men det är helt enkelt sån jag är. Helt torsk på allt som har något slags symbolisk laddning, och eftersom helger från början handlar om att manifestera nån slags symbolmojs, så brukar jag gå igång på sånt. (Ni som hängt med ett tag vet att jag brukar skriva blödiga jultexter, och jag lovar att det kommer en sån också snart. Har bara inte orkat renskriva från anteckningsblocket än. Det är så märkligt att inte ha en dator i sitt sovrum.)
Nu handlar det här alls inte om jag har svåra men från antroposofskolan (ni vet, där de firade Sankt Mikael med att springa runt och leka drake i skogen, eftersom Sankt Mikael hade ett svärd av järn, och järn symboliserar mod, osv. Jag förstod aldrig sambandet, men jag antar att antroposofer tycker att det är ganska modigt av ett gäng 25-åringar att springa runt och leka drake.), jag bara tänker att saker och ting en gång har uppkommit av en Anledning, och eftersom vi är så hippa nu för tiden att vi inte pratar så mycket om Anledningar över huvud taget, så tänker jag att helger är ett bra tillfälle att ägna sig åt sånt.
     Dessutom är man ju ledig då, och har tid att tänka.

I alla fall. Nyår är för mig en tid att klura över vad som har hänt, och vad man vill ska hända. När jag var liten var nyår alltid en sån där fest då man till och med hade små runda silverkulorstörssel till efterättsglassen, och alla vuxna av nån anledning började prata om nåt som kallades för Plomber. Sen stöpte man tenn och tyckte att det såg ut som nånting, åsså skrev man ner önskningar för det nya året på paperslappar (och sprang och tittade i Nintendomagasinet hur det stavades), och sen brände man ner papperslapparna och drack upp askan i pommacen som såg ut som champagne.
   Sen var det några år då nyår var en ångestladdad företeelse som startade ungefär på Annandagen, och i princip gick ut på att hitta någon fest att gå till. Det slutade sällan eller aldrig bra, och mycket ofta blev det ett jäkla promenerande ute i kylan.
    Och nu är man helt plötsligt jävligt stor, och man äter middag igen, och sen tappar man bort varandra (och framför allt tappar man bort de som ansvarar champagnen) på nåt dansgolv och skålar med sig själv i ljummen ö. Men jag antar att det är en fas man går igenom, innan man kommer till det stadium i livet när man sitter och har ångest för plomber och pommacinköp och att ungjävlarna (som man har fått med nån man har träffat på ett dansgolv efter för mycket ljummen öl) ska sätta eld på nånting när de larvar sig med aska.
    Det är så fint på nåt vis, livet.

Gott nytt revolutionsår!

Gott nytt år på er kära läsare, och välkomna in i revolutionsåret 2008!

Vilka som ska göra revolutionen, och vad den kommer gå ut på, och vilka som kommer få smisk när den är över, kan jag tyvärr inte berätta. Det vore lite som att få veta att jag kommer få en ask marmeladkulor i julstrumpan i år igen. Det förstör liksom själva poängen.
     Men en sak är säker. Om 2007 var ett katastrofår för Reinfeldt, som Aftonbladet hävdar, så är det ingenting mot vad de kommer kalla för 2008 för. Om de finns kvar, det vill säga! Just det!
    
Hur som helst har jag tre nyårslöften för i år, och jag tänker skriva dem här bara för att se till att jag verkligen gör bort mig om de inte uppfylls.
Dessa är:
1) Jag ska äta mindre socker.
2) Jag ska äta pizza max en gång i veckan.
3) Jag ska hångla mer.

Jag har redan hunnit bryta två av dem. Det är inte så bra.

Men det blir nog ett bra år ändå, ska vi se!

Vive la revolution!