sjukdomsinsikt

Som jag berättat förut här i bloggen, har jag haft vissa kommunikationsproblem med Stiftelsen Göteborgs Studentbostäder beträffande några för mig ganska viktiga aspekter av mitt liv.
     Till exempel huruvida jag ska leva som en sjukling i ett kallt och dragigt rum, eller som en priviligierad ungdom i ett av världens rikaste länder, som har rätt att gnäla de få gånger han faktiskt måste tända ett värmeljus i nån halvful lykta från Netto för 4.90:-

Förra gången diskussionen var uppe, trodde jag att jag vann. En vaktmästare kom, konstaterade att det var 17 grader i mitt rum trots löfte om att det skulle hålla minst 20, och lovade han skulle komma tillbaka nästa dag och täta fönsterlisterna. Allt väl.
     Ända tills jag förra torsdagen vaknade av att jag var en isbit. Satte på mig 4 tröjor, det hjälpte inte. Den natten började jag undersöka tätningarna på fönstret.
     Var först då jag insåg:
     Vaktmästarjäveln hade tätat fel list.
     Under fönstret hittade jag en stor spricka, eller rättare sagt hål, för det var flera centimeter brett där det var som bredast. Ur helvetesgapet strömmade kalluften in. Hålet var så fiffigt placerat, så strömmen riktades liksom automatiskt rakt mot min hals.     
      Torsdagen och fredagen var jag sängliggande, i helgen va det stängt, sen var jag bortrest. Först igår kunde jag gå och påpeka situationen.
     Kom in på receptionen, hostade fortfarande som en galning, och lyckades till sist kvida fram "jag sover i drag!"
     Man kan ju tycka att de borde fattat att situationen var akut och jag var döende, men icke.
     "Ja... vi får se om vi kan komma imorgon" sa de.
     Imorgon, alltså idag, kom de.
     Arbetet tog 3 minuter.
     Jag visade hålet, och gick och åt frukost.
     När jag kom tillbaka var arbetet klart.
     Ungefär.
     Vaktmästaren hade tagit silikonsprutan och kört längst hela listan.
     Nu har jag mer silikon på mina väggar än Spice Girls har i sina tittisar. "Girlpower", mumlar mina väggar om nätterna.
      Bara det att vår hjälte inte hade tätat hålet. Det hade klibbat lite runt själva hålet, men när jag satte handen under var det fortfarande samma iskalla ström.

Och det är ju tur att man är skådespelare. Inte bara för att man lär sig hur man ska stå och ta en ton och få en kompis att knacka loss slem ur lungorna (det är precis så äckligt som det låter), utan för att man vet hur man ska lösa så gott som alla praktiska problem.

Nu är mina väggar tätade med gaffatejp. En del gaffa gick åt, men jag har ändå sparat tillräckligt mycket för att kunna tejpa ihop händer, ben och läppar på den där vaktmästaren nästa gång jag ser honom.
     Sen ska han få ligga två månader under ett dragigt fönster och göra avbön.