Mer nostalgi
Temat fortsätter på nyår och framtid/baktid. (?Det finns mycket pengar att spara på att lägga lite tid på att baka? kvittrar Aftonbladets typ sparexpert, men det är inte sån baktid jag menar.)
För ett försvinnande litet fåtal av oss är nämligen 2008 året då Michael Jackson stora comeback-skiva ska släppas. Faktum är, att antalet år som är år då nya Jackson-album ska släppas, är väldigt många jämfört med antalet år då nya Jackson-album verkligen släpps. Han är en jäkel på att skjuta upp sina släpp, gubben. Och om man sen jämför antalet år då hans comeback ska komma, med antalet år den faktiskt kommer, blir differensen ungefär oändlig räknat i procentenheter. Jag tror inte att det kommer att gå så bra den här gången heller. Har ju såklart lyssnat en hel del på saker som läckt ut på youtube.
Och liksom. Det låter som sjukt bra pop. Precis som det brukar göra. Faktum är att det låter precis som det brukar göra, och det säljer man inte så många skivor på.
Satt på tåget härom dagen och svor över äckliga barn med iPod. (Slapp i alla fall småbarnen den här gången. Vad är det med föräldrar som tar med sig två spädbarn på en 6 timmars tågresa egentligen? Klart som fan ungarna kommer skrika och slåss större delen av tiden, sådär som barn gör mest.) Bredvid mig satt en tjej I typ 12-årsåldern, som tyckte att det faktum att hon hade en sovande skäggig gubbe bredvid sig inte var anledning nog att sänka volymen fast halva vagnen omedvetet satt och gungade i takt till musiken hennes.
Nu har jag skrivit ordet "faktum" tre gånger.
Men jallafall. Först fick musiken mig att lysa upp, för det lät ju precis som gamle Jackson! En ny generation upptäcker geniet, log jag för mig själv, innan jag insåg att det inte alls var Jackson. Det var typ han den där Justin som tog världens mest omtalade fejkoskuld, och så världens mest omtalade fejkade oskuld, och de där vad de nu heter, och så de där andra vad de nu heter, och så. Och allting lät ungefär som om man hade tagit något av (de få) B-spåren på Dangerousplattan, plockat bort alla roliga ljud och instrument som gav karaktär åt låten, plockat bort alla harmonier som gjorde att det inte lät som allt annat massproducerat, och hyrt in en något sämre sångare. Men det är väl så det är. Är man kingen av pop så har man också ett kingdom bestående av en popvärld. Men själv kommer gubben bara att fortsätta få skäll om han kopierar sig själv. Som han fått för de tre senaste plattorna. Och naturligtvis har han gjort ett par singellåtar enligt gammalt recept till varje platta, men som alltid är det inte hitarna som är intressanta, utan det andra. För med de andra spåren har han experimenterat, utforskat, fördjupat. Och vad recensenterna inte orkar fatta är att han har fortsatt utvecklas som dansare i takt med att han utvecklat musiken. Michael Jackson är och har alltid varit ett helhetskoncept, där musik, dans, videos, inramning till plattorna, och teman på konserter är sammanflätade. För är man kingen av pop, så bemästrar man populärkulturens alla uttrycksmedel. Eller, som de också kallas, försäljningsknep. Pop, eller populärmusik, är populär för att den säljer mest. Det är lika äckligt som fascinerande, precis som popkungen själv.
Men det var nu inte en lovsång till Jackson det här skulle handla om, även om det är svårt att låta bli.
Utan nyårsnostalgisk som jag är, så klurar jag mycket över det där med att hålla fast eller släppa. Vad gör man om man släpper världens bäst säljande skiva vid 25 års ålder? Vad mer finns att erövra? Man kan försöka göra en skiva med flest USA-ettor nånsins. Och när man sen råkar lyckas, så kan man ju alltid ge sig ut på tidernas största världsturné, och backa tiotals miljoner dollar för att man inte går med på att kompromissa med en enda liten specialeffekt. Men liksom sen då?
När Metallica erövrat världen med Black Album, började de leka med mascara och göra bluesinspirerade saker. Stackars fansen blev helt ledsna. Själv tycker jag att Load och Reload-plattorna är riktigt sköna. Och ärligt talat, ni vet hur rockare är. De är snälla, nostalgiska, och inte alltid sådär överdrivet intelligenta.De tänkte nog inte på att det på lång sikt var bättre att Metallica utvecklades åt ett helt annat håll, än att kröa på I samma hjulspår. För vad är poängen med världsherravälde om man inte får göra vad man vill? Jag kommer alltid att tycka att Metallica gjorde helt rätt som prövade nåt nytt.
En av de få bloggar jag läser troget är Jonas Gardells. (på www.jonasgardell.se, länken Dagbok.) Jonas Gardell var en av mina stora hjältar under gymnasietiden. Den här bloggen skulle antagligen inte existera om det inte vore för att jag kom över hans textsamling Mormor gråter och andra texter. (Julscenerna här är såklart lite av en tribute.) Jag tycker han är lite halvkul sådär som komiker, men som författare var han fantastisk för en förvirrad 17-åring. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. När jag var 19 släppte han Ett ufo gör entre. Den handlade om typ mobbing på högstadiet. Och alla recensenterna var helt lyriska, de pratade om att det var så fantastiskt att att Gardell hade skildrat högstadiet Som Det Verkligen Var. Och jag, och alla mina jämnåriga var typ:
"Okej, de är 14, de super, mobbas, försöker ta livet av sig och våldtar varandra på fyllan.
Och?
Eller vaddå, finns det en generation som inte känner till det?"
Efter det har jag inte gillat nåt Gardell har skrivit. Hans senaste, Jenny, pallade jag inte ens läsa klart. Och jag vet inte om det är jag som blivit stor och växt ifrån honom, eller om det är han som inte har något mer att säga. Men jag vet att han under en period av mitt liv betydde väldigt mycket för mig. Och kanske är det så att han någonstans hart gjort ett val. För han skriver faktiskt som en emo sjuttonåring. Och jag vet såklart inte om han är sån privat, eller om det är någonting han går in i - medvetet eller omedvetet - när han skriver. Men vad det än är, så är det viktigt att det är någon som gör så. Jag vet inte om det innebär en uppoffring eller inte. Men om det gör det ? när är det då dags att sluta vara en martyr? Var går gränsen till att sälja sig själv?
Numera läser jag han blogg med stor behållning. Den är precis som en blogg ska vara. Lättläst, välskriven, smårolig, personlig, och framför allt givande. Han lyckas höja anekdoter från hans personliga upplevelser till någonting allomfattande som jag kan ta till mig. Hans stil som prosaist lämpar sig perfekt för bloggande.
Jag blev väldigt fascinerad när han skrev att han nu påbörjat den roman han tänker sig ska bli hans sista. Som att han fått nog. Han har gjort vad han kom för att göra. Det finns en tid för att erövra, en tid för att härska. Och en tid för att dra sig tillbaka. "Every man and women in his life plays many parts", som Shakespeare skrev.
Innan han drog sig tillbaka.
Att veta när det är tid för vad, är i sanning en konst.
Och klockan är sent och jag bara flummar, jag har inga svar utan sitter mest här och försöker formulera en fråga. Men en sak vet jag. Även om Michael Jackson inte säljer en platta, så kommer han hitta ett par, tre nya saker som ingen annan människa I världen hade kunnat hitta. Och vi kommer vara ett fåtal fans som kommer älska det. Och Mozart var länge en flopp, och Strindberg blev inte spelad, och etc etc.
Om konsten vore aningen mindre fokuserad på försäljning och profit, skulle vi i längden få bättre konst.
För ett försvinnande litet fåtal av oss är nämligen 2008 året då Michael Jackson stora comeback-skiva ska släppas. Faktum är, att antalet år som är år då nya Jackson-album ska släppas, är väldigt många jämfört med antalet år då nya Jackson-album verkligen släpps. Han är en jäkel på att skjuta upp sina släpp, gubben. Och om man sen jämför antalet år då hans comeback ska komma, med antalet år den faktiskt kommer, blir differensen ungefär oändlig räknat i procentenheter. Jag tror inte att det kommer att gå så bra den här gången heller. Har ju såklart lyssnat en hel del på saker som läckt ut på youtube.
Och liksom. Det låter som sjukt bra pop. Precis som det brukar göra. Faktum är att det låter precis som det brukar göra, och det säljer man inte så många skivor på.
Satt på tåget härom dagen och svor över äckliga barn med iPod. (Slapp i alla fall småbarnen den här gången. Vad är det med föräldrar som tar med sig två spädbarn på en 6 timmars tågresa egentligen? Klart som fan ungarna kommer skrika och slåss större delen av tiden, sådär som barn gör mest.) Bredvid mig satt en tjej I typ 12-årsåldern, som tyckte att det faktum att hon hade en sovande skäggig gubbe bredvid sig inte var anledning nog att sänka volymen fast halva vagnen omedvetet satt och gungade i takt till musiken hennes.
Nu har jag skrivit ordet "faktum" tre gånger.
Men jallafall. Först fick musiken mig att lysa upp, för det lät ju precis som gamle Jackson! En ny generation upptäcker geniet, log jag för mig själv, innan jag insåg att det inte alls var Jackson. Det var typ han den där Justin som tog världens mest omtalade fejkoskuld, och så världens mest omtalade fejkade oskuld, och de där vad de nu heter, och så de där andra vad de nu heter, och så. Och allting lät ungefär som om man hade tagit något av (de få) B-spåren på Dangerousplattan, plockat bort alla roliga ljud och instrument som gav karaktär åt låten, plockat bort alla harmonier som gjorde att det inte lät som allt annat massproducerat, och hyrt in en något sämre sångare. Men det är väl så det är. Är man kingen av pop så har man också ett kingdom bestående av en popvärld. Men själv kommer gubben bara att fortsätta få skäll om han kopierar sig själv. Som han fått för de tre senaste plattorna. Och naturligtvis har han gjort ett par singellåtar enligt gammalt recept till varje platta, men som alltid är det inte hitarna som är intressanta, utan det andra. För med de andra spåren har han experimenterat, utforskat, fördjupat. Och vad recensenterna inte orkar fatta är att han har fortsatt utvecklas som dansare i takt med att han utvecklat musiken. Michael Jackson är och har alltid varit ett helhetskoncept, där musik, dans, videos, inramning till plattorna, och teman på konserter är sammanflätade. För är man kingen av pop, så bemästrar man populärkulturens alla uttrycksmedel. Eller, som de också kallas, försäljningsknep. Pop, eller populärmusik, är populär för att den säljer mest. Det är lika äckligt som fascinerande, precis som popkungen själv.
Men det var nu inte en lovsång till Jackson det här skulle handla om, även om det är svårt att låta bli.
Utan nyårsnostalgisk som jag är, så klurar jag mycket över det där med att hålla fast eller släppa. Vad gör man om man släpper världens bäst säljande skiva vid 25 års ålder? Vad mer finns att erövra? Man kan försöka göra en skiva med flest USA-ettor nånsins. Och när man sen råkar lyckas, så kan man ju alltid ge sig ut på tidernas största världsturné, och backa tiotals miljoner dollar för att man inte går med på att kompromissa med en enda liten specialeffekt. Men liksom sen då?
När Metallica erövrat världen med Black Album, började de leka med mascara och göra bluesinspirerade saker. Stackars fansen blev helt ledsna. Själv tycker jag att Load och Reload-plattorna är riktigt sköna. Och ärligt talat, ni vet hur rockare är. De är snälla, nostalgiska, och inte alltid sådär överdrivet intelligenta.De tänkte nog inte på att det på lång sikt var bättre att Metallica utvecklades åt ett helt annat håll, än att kröa på I samma hjulspår. För vad är poängen med världsherravälde om man inte får göra vad man vill? Jag kommer alltid att tycka att Metallica gjorde helt rätt som prövade nåt nytt.
En av de få bloggar jag läser troget är Jonas Gardells. (på www.jonasgardell.se, länken Dagbok.) Jonas Gardell var en av mina stora hjältar under gymnasietiden. Den här bloggen skulle antagligen inte existera om det inte vore för att jag kom över hans textsamling Mormor gråter och andra texter. (Julscenerna här är såklart lite av en tribute.) Jag tycker han är lite halvkul sådär som komiker, men som författare var han fantastisk för en förvirrad 17-åring. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. När jag var 19 släppte han Ett ufo gör entre. Den handlade om typ mobbing på högstadiet. Och alla recensenterna var helt lyriska, de pratade om att det var så fantastiskt att att Gardell hade skildrat högstadiet Som Det Verkligen Var. Och jag, och alla mina jämnåriga var typ:
"Okej, de är 14, de super, mobbas, försöker ta livet av sig och våldtar varandra på fyllan.
Och?
Eller vaddå, finns det en generation som inte känner till det?"
Efter det har jag inte gillat nåt Gardell har skrivit. Hans senaste, Jenny, pallade jag inte ens läsa klart. Och jag vet inte om det är jag som blivit stor och växt ifrån honom, eller om det är han som inte har något mer att säga. Men jag vet att han under en period av mitt liv betydde väldigt mycket för mig. Och kanske är det så att han någonstans hart gjort ett val. För han skriver faktiskt som en emo sjuttonåring. Och jag vet såklart inte om han är sån privat, eller om det är någonting han går in i - medvetet eller omedvetet - när han skriver. Men vad det än är, så är det viktigt att det är någon som gör så. Jag vet inte om det innebär en uppoffring eller inte. Men om det gör det ? när är det då dags att sluta vara en martyr? Var går gränsen till att sälja sig själv?
Numera läser jag han blogg med stor behållning. Den är precis som en blogg ska vara. Lättläst, välskriven, smårolig, personlig, och framför allt givande. Han lyckas höja anekdoter från hans personliga upplevelser till någonting allomfattande som jag kan ta till mig. Hans stil som prosaist lämpar sig perfekt för bloggande.
Jag blev väldigt fascinerad när han skrev att han nu påbörjat den roman han tänker sig ska bli hans sista. Som att han fått nog. Han har gjort vad han kom för att göra. Det finns en tid för att erövra, en tid för att härska. Och en tid för att dra sig tillbaka. "Every man and women in his life plays many parts", som Shakespeare skrev.
Innan han drog sig tillbaka.
Att veta när det är tid för vad, är i sanning en konst.
Och klockan är sent och jag bara flummar, jag har inga svar utan sitter mest här och försöker formulera en fråga. Men en sak vet jag. Även om Michael Jackson inte säljer en platta, så kommer han hitta ett par, tre nya saker som ingen annan människa I världen hade kunnat hitta. Och vi kommer vara ett fåtal fans som kommer älska det. Och Mozart var länge en flopp, och Strindberg blev inte spelad, och etc etc.
Om konsten vore aningen mindre fokuserad på försäljning och profit, skulle vi i längden få bättre konst.
Kommentarer
Trackback