sjukdomsinsikt

Härom veckan fick jag ett brev från Alfakassan.
     De begärde ett arbetsgivarintyg från ett militärgig jag gjorde (nej, jag har inte rapporterat om det här. Det var inte så mycket drag den här gången. Men jag lyckades bryta mig in på en militärförläggning, sno lite värdegrejer, gömma mig under pressenningen till en stridsvagn och krypa under taggtråden och ta mig ut. Gissa om jag var nöjd med mig själv. Gissa om jag var hög på adrenalin i två veckor efteråt...), eftersom de enligt utsago enligt nån paragraf nånstans måste begära in arbetsgivarintyg var sjätte månad från timanställda.
     Jag är inte timanställd. Jag är student. Vilket betyder att min ersättningsperiod är frusen, efter vad de förklarat förut. Alltså ska jobben jag gör nu inte påverka nånting. Eftersom perioden påbörjades innan borgarna ändrade reglerna och såg till att man inte längre kan få a-kassa efter studier, så skulle jag alltså ha rätt till ersättning hela sommaren. Dessutom hade arbetsgivarintyget försvunnit i flytten. Det ligger nu i en låda i en källare i ett hus i en skog utanför en håla utanför en stad, vaktad av varg, björn och galna bönder.
    Så jag mejlade Alfakassan och förklarade situationen, och frågade om jag verkligen behövde skicka in intyget. Jag hade ju redan skickat anställningsbevis, dessutom var jag ju student och inte aktiv i deras system, och dessutom skulle ju inte jobbet påverka min möjlighet till bidrag. Vidare frågade jag om huruvida jag ens hade rätt till ersättning (man vet ju aldrig), samt om jag kunde räkna in timmarna jag jobbat medan jag studerade om jag någon gång skulle vilja bli riktig medlem i a-kassan.
     Jag blev lovad svar inom 3 arbetsdagar.
     När fem arbetsdagar gått blev jag stressad. Jag hade fått et bäst-före-datum för att skicka in intyget.
     Så jag mejlade igen, samma förklaring, samma hop av frågor. Efter fyra dagar fick jag tillbaka:

"Hej Björn, När man är timanställd så begär vi in arbetsgivarintyg var sjätte månad. Vänligen sänd in ett arbetsgivarintyg från och med 2007-07-02 och framåt. MVHKatarina" (Nope, de jobbar inte med efternamn där.)

Hon underlät alltså inte bara att svara på mina frågor, utan struntade dessutom helt i huvudärendet till varför jag skrev. Hon kopierade bara första stycket från brevet som låg framför mig på skrivbordet.
     Och jag skulle ha blivit så arg och ledsen, känt mig så kränkt och förnedrad, jag skulle ha sett detta som ett exempel på hur myndigheter regelmässigt behandlar arbetslösa med en brist på respekt som är totalt ovärdigt människor i ett välfärdssamhälle, jag skulle ha jämfört detta med de feministiska teorier som gör gällande att man berövar kvinnor deras "kärlekskraft", jag skulle ha sagt att detta var ett odemokratiskt förfarande -
om det nu inte varit för att Katarina, denna varma och genomgoa kvinna, hade skrivit in ett V i sin hälsning.
    mVh
    Med VÄNLIG hälsning.
    Och dessutom bad hon mig att VÄNLIGEN skicka in intyget.
    Katarina, världens vänligaste kvinna, tänkte på mig. Hon önskade mig allt väl, och hon ville visa en liten vardaglig gest av ömhet och värme, såhär i grådasket.
     Katarina visste att mejl från alfakassan alltid har en förmåga att kännas i magtrakten hela dagen, och hon var mån om att placera en liten pirrande känsla av välmående där.