Fler nyårslöften!
Jag har ett nytt nyårslöfte.
Det lyder:
Jag ska äta mer sushi.
Sushi är världens bästa mat. Det är japansk, vilket aldrig kan vara fel. Japansk matkultur är för övrigt helt genialisk. Den går i princip ut på att äta en massa saker från havet som man egentligen inte kan äta. Som typ tång, sjögräs, rå fisk, och drakfisk. Ni vet vad drakfisk är va? Det är en fisk som är så giftig att man nästan dör bara man tittar på den. Den har långa monstertaggar och är färgad som en zebra för att den i nödfall ska kunna gömma sig bland zebror om den blir jagad av ett lejon. Japanerna serverar den som delikatess. Det är tydligen helt hopplöst att laga till den, och man måste laga till den exakt på rätt sätt, annars dör man på riktigt om man äter den. Den är svindyr, och jag misstänker att man hur fin restaruangen än är, måste betala innan man har ätit. Man kan ju undra hur fasen man kan få för sig att beställa in drakfisk, eller hur man kan få för sig att bli drakfiskkock, och sådär. För kockarna lär inte ha det lätt. Det sägs att de måste provsmaka drakfisken innan den serveras för att se till så man inte dör av den, och det tycker jag låtar ganska rimligt. Men om det nu är sant som jag misstänker att man inte ens kan titta på den utan att bli förgiftad, blir det ännu svårare att laga den, med alla taggar och allting. Och om man ändå råkar snegla lite, så finns ju risken att man tror att det är en zebra.
Personligen klurar jag dock mer över hur själva konsten att tillaga drakfisk utvecklades. Det är lite som med backhoppning. Det måste ju varit en jäkla massa trial and error (det betyder ungefär learning by doing på svenska) på vägen. Det måste ha varit en jäkla massa japaner som bah "hahaha, Konichoni misslyckades, jag ska minsann göra det där bättre!"
Hur som helst, sushi.
Det är gott, nyttigt, och det serveras utan sallad så man slipper tvinga i sig massa gröna dumheter. Det serveras med soppa som smakar bläckfiskanus till förrätt, så man tappar aptiten och äter inte för mycket. Vidare är det omöjligt att äta för snabbt, för om man tar för stora tuggor så får man wakisackimojset, som ser ut som guackamole men alls inte smakar som det, rakt upp i gommen och avlider. Så man måste äta långsamt, och om man ändå råkar äta lite för snabbt så måste man kippa efter andas och gråta i en kvart, åsså går tempot ner i alla fall. Det är en del ris, men GI sjunker i alla fall, för starka saker sänker ju GI, och Gröna Geggan innehåller typ pressad drakfisk, och det är starkt det, vill jag lova. Efteråt får man chaithe så man slipper dricka kaffe med massa socker i.
Så nu har jag lovat mig själv att äta mer sushi.
Ni kanske undrar varför jag ägnar mig åt denna vurm för nyårslöften, men det är helt enkelt sån jag är. Helt torsk på allt som har något slags symbolisk laddning, och eftersom helger från början handlar om att manifestera nån slags symbolmojs, så brukar jag gå igång på sånt. (Ni som hängt med ett tag vet att jag brukar skriva blödiga jultexter, och jag lovar att det kommer en sån också snart. Har bara inte orkat renskriva från anteckningsblocket än. Det är så märkligt att inte ha en dator i sitt sovrum.)
Nu handlar det här alls inte om jag har svåra men från antroposofskolan (ni vet, där de firade Sankt Mikael med att springa runt och leka drake i skogen, eftersom Sankt Mikael hade ett svärd av järn, och järn symboliserar mod, osv. Jag förstod aldrig sambandet, men jag antar att antroposofer tycker att det är ganska modigt av ett gäng 25-åringar att springa runt och leka drake.), jag bara tänker att saker och ting en gång har uppkommit av en Anledning, och eftersom vi är så hippa nu för tiden att vi inte pratar så mycket om Anledningar över huvud taget, så tänker jag att helger är ett bra tillfälle att ägna sig åt sånt.
Dessutom är man ju ledig då, och har tid att tänka.
I alla fall. Nyår är för mig en tid att klura över vad som har hänt, och vad man vill ska hända. När jag var liten var nyår alltid en sån där fest då man till och med hade små runda silverkulorstörssel till efterättsglassen, och alla vuxna av nån anledning började prata om nåt som kallades för Plomber. Sen stöpte man tenn och tyckte att det såg ut som nånting, åsså skrev man ner önskningar för det nya året på paperslappar (och sprang och tittade i Nintendomagasinet hur det stavades), och sen brände man ner papperslapparna och drack upp askan i pommacen som såg ut som champagne.
Sen var det några år då nyår var en ångestladdad företeelse som startade ungefär på Annandagen, och i princip gick ut på att hitta någon fest att gå till. Det slutade sällan eller aldrig bra, och mycket ofta blev det ett jäkla promenerande ute i kylan.
Och nu är man helt plötsligt jävligt stor, och man äter middag igen, och sen tappar man bort varandra (och framför allt tappar man bort de som ansvarar champagnen) på nåt dansgolv och skålar med sig själv i ljummen ö. Men jag antar att det är en fas man går igenom, innan man kommer till det stadium i livet när man sitter och har ångest för plomber och pommacinköp och att ungjävlarna (som man har fått med nån man har träffat på ett dansgolv efter för mycket ljummen öl) ska sätta eld på nånting när de larvar sig med aska.
Det är så fint på nåt vis, livet.
Gott nytt revolutionsår!
Det lyder:
Jag ska äta mer sushi.
Sushi är världens bästa mat. Det är japansk, vilket aldrig kan vara fel. Japansk matkultur är för övrigt helt genialisk. Den går i princip ut på att äta en massa saker från havet som man egentligen inte kan äta. Som typ tång, sjögräs, rå fisk, och drakfisk. Ni vet vad drakfisk är va? Det är en fisk som är så giftig att man nästan dör bara man tittar på den. Den har långa monstertaggar och är färgad som en zebra för att den i nödfall ska kunna gömma sig bland zebror om den blir jagad av ett lejon. Japanerna serverar den som delikatess. Det är tydligen helt hopplöst att laga till den, och man måste laga till den exakt på rätt sätt, annars dör man på riktigt om man äter den. Den är svindyr, och jag misstänker att man hur fin restaruangen än är, måste betala innan man har ätit. Man kan ju undra hur fasen man kan få för sig att beställa in drakfisk, eller hur man kan få för sig att bli drakfiskkock, och sådär. För kockarna lär inte ha det lätt. Det sägs att de måste provsmaka drakfisken innan den serveras för att se till så man inte dör av den, och det tycker jag låtar ganska rimligt. Men om det nu är sant som jag misstänker att man inte ens kan titta på den utan att bli förgiftad, blir det ännu svårare att laga den, med alla taggar och allting. Och om man ändå råkar snegla lite, så finns ju risken att man tror att det är en zebra.
Personligen klurar jag dock mer över hur själva konsten att tillaga drakfisk utvecklades. Det är lite som med backhoppning. Det måste ju varit en jäkla massa trial and error (det betyder ungefär learning by doing på svenska) på vägen. Det måste ha varit en jäkla massa japaner som bah "hahaha, Konichoni misslyckades, jag ska minsann göra det där bättre!"
Hur som helst, sushi.
Det är gott, nyttigt, och det serveras utan sallad så man slipper tvinga i sig massa gröna dumheter. Det serveras med soppa som smakar bläckfiskanus till förrätt, så man tappar aptiten och äter inte för mycket. Vidare är det omöjligt att äta för snabbt, för om man tar för stora tuggor så får man wakisackimojset, som ser ut som guackamole men alls inte smakar som det, rakt upp i gommen och avlider. Så man måste äta långsamt, och om man ändå råkar äta lite för snabbt så måste man kippa efter andas och gråta i en kvart, åsså går tempot ner i alla fall. Det är en del ris, men GI sjunker i alla fall, för starka saker sänker ju GI, och Gröna Geggan innehåller typ pressad drakfisk, och det är starkt det, vill jag lova. Efteråt får man chaithe så man slipper dricka kaffe med massa socker i.
Så nu har jag lovat mig själv att äta mer sushi.
Ni kanske undrar varför jag ägnar mig åt denna vurm för nyårslöften, men det är helt enkelt sån jag är. Helt torsk på allt som har något slags symbolisk laddning, och eftersom helger från början handlar om att manifestera nån slags symbolmojs, så brukar jag gå igång på sånt. (Ni som hängt med ett tag vet att jag brukar skriva blödiga jultexter, och jag lovar att det kommer en sån också snart. Har bara inte orkat renskriva från anteckningsblocket än. Det är så märkligt att inte ha en dator i sitt sovrum.)
Nu handlar det här alls inte om jag har svåra men från antroposofskolan (ni vet, där de firade Sankt Mikael med att springa runt och leka drake i skogen, eftersom Sankt Mikael hade ett svärd av järn, och järn symboliserar mod, osv. Jag förstod aldrig sambandet, men jag antar att antroposofer tycker att det är ganska modigt av ett gäng 25-åringar att springa runt och leka drake.), jag bara tänker att saker och ting en gång har uppkommit av en Anledning, och eftersom vi är så hippa nu för tiden att vi inte pratar så mycket om Anledningar över huvud taget, så tänker jag att helger är ett bra tillfälle att ägna sig åt sånt.
Dessutom är man ju ledig då, och har tid att tänka.
I alla fall. Nyår är för mig en tid att klura över vad som har hänt, och vad man vill ska hända. När jag var liten var nyår alltid en sån där fest då man till och med hade små runda silverkulorstörssel till efterättsglassen, och alla vuxna av nån anledning började prata om nåt som kallades för Plomber. Sen stöpte man tenn och tyckte att det såg ut som nånting, åsså skrev man ner önskningar för det nya året på paperslappar (och sprang och tittade i Nintendomagasinet hur det stavades), och sen brände man ner papperslapparna och drack upp askan i pommacen som såg ut som champagne.
Sen var det några år då nyår var en ångestladdad företeelse som startade ungefär på Annandagen, och i princip gick ut på att hitta någon fest att gå till. Det slutade sällan eller aldrig bra, och mycket ofta blev det ett jäkla promenerande ute i kylan.
Och nu är man helt plötsligt jävligt stor, och man äter middag igen, och sen tappar man bort varandra (och framför allt tappar man bort de som ansvarar champagnen) på nåt dansgolv och skålar med sig själv i ljummen ö. Men jag antar att det är en fas man går igenom, innan man kommer till det stadium i livet när man sitter och har ångest för plomber och pommacinköp och att ungjävlarna (som man har fått med nån man har träffat på ett dansgolv efter för mycket ljummen öl) ska sätta eld på nånting när de larvar sig med aska.
Det är så fint på nåt vis, livet.
Gott nytt revolutionsår!
Kommentarer
Trackback