Utvärdering
Så!
Bloggen Sjukdomsinsikt har funnits i ett helt läsår, för att använda en term för oss som fortfarande är kvar i skolvärlden.
Och det känns som om det är dags för en liten sån där, för oss som fortfarande är kvar i skolvärden och har dem hängande över oss konstant såhär års, så kallad utvärdering.
Och, som jag själv brukar skriva på papperena som olika lärare ger mig ? det mesta suger.
För liksom.
Jag talade i mitt allra första inlägg om att den här bloggen skulle vara ?lite renare, lite snyggare, lite mer genomarbetad med hyperlänkar, illustrationer och layout, lite mindre dravel och lite mer vettigheter.? Jag lovade också att försöka uppdatera regelbundet, unegefär två gånger i veckan.
Dessutom fanns en hemlig agenda. Tanken var att bloggen i första hand skulle vara en politisk blogg, lite lagom kritiskt granskande, sådär. För att ni läsare skulle stå ut med allt gnäll, skulle det även vara fritt fram för mig att skriva ner ungefär vad som helst som kändes roligt eller underhållande. Detta var jag helt öppen med; jag skulle använda underhållning för att få ut mitt gnäll.
Dessutom skulle jag mer aktivt marknadsföra bloggen, med smartare rubriker, mer strategiska uppdateringar, och massa kommentarer i andras bloggar. Målet var helt enkelt att störta nu sittande regering.
Jag har inte störtat nu sittande regering.
Inte heller har jag lyckats med egentligen något av det andra.
Politiken och kritiken blev till långtråkigt och inte alltför väl underbyggt gnäll.
Att försöka vara rolig gav mig enorm prestationsångest, och jag anser att jag absolut inte har lyckats en enda gång.
Bloggen är inte snyggare, inte mer illustrerad (om vi bortser från ett par nallar i början), det är ingen ordning bland länkarna eller hyperlänkarna. Vidare har dravelmängden stundom eskalerat. Jag har inte orkar marknadsföra bloggen alls, och de regelbundna uppdateringarna två gånger i veckan har det verkligen varit bedrövligt med.
Och regeringshelvetet sitter kvar.
Så på så sätt får jag se den här bloggen som ett enda stort misslyckande.
Och ärligt talat, namnet.
Sjukdomsinsikt.
Jag vet inte hur det är med er, men det GÅR typ inte att skriva det ordet utan att det blir Error 404 för att i alla fall något av s:en har hamnat på fel ställe. Dessutom låter det som att bloggen handlar om typ... cancer? Jag tror att det bara är jag som tycker det är fräckt och kaxigt och fyndigt med tanke på bloggens innehåll. Och undertiteln ? ojojoj, så lustig man kunde vara då!
Bahelibahbah.
Hur som helst. Jag har ungefär tusen gånger under det här året velat lägga ner bloggandet helt. Anledningen att jag inte gjort det, kära läsare, är ni. För alla de gånger jag verkligen varit nära att klicka bort det, så har det varit nån som sagt att de gillar det jag skriver en massa. Det kan ha varit vänner som sagt det personligen, nätpolare som sagt det på msn, totalt okända människor som lämnat kommentarer... och jag blir så innihelsickes glad varenda gång! Och då går det ju bara inte att lägga ner! Dessutom har jag varit helt fascinerad över hur min läsekrets verkar se ut. Jag har, nästan oavsett hur mycket eller lite jag skriver, ganska exakt 100 läsare i veckan. Visst, skriver jag mycket klättrar det upp, skriver jag lite halkar det ner, men runt 100 ligger det. Så jag utgår helt enkelt från att det är ungefär samma 100 läsare som återkommer, troget. Jag har polare som uppdaterar en gång i månaden och skriver blaja eller möjligen nåt inlägg om att de bara skriver blaja, och som har det femdubbla, och jag slutar aldrig att förvirras av det. Men skit samma! Jag har mina 100 trogna, och jag tycker det är så jäkla fint på nåt vis! Så jag kommer att fortsätta!
Men inte här.
Projekt Sjukdomsinikt är härmed att betrakta som nerlagt. Jag får störta regeringen på annat sätt. (Dessutom kommer fotbolls-EM snart och det kommer jag kommentera och vädra mina visdomar runt, och sen kommer all min trovärdighet som skribent att vara bortblåst för alltid.)
Nästa blogg får ha en liten annan ingångspunkt. Första bloggen, Paian, (en paian var en lovsång till kulturens gud Apollon) hade ambitionen att vara nån slags kulturgärning. Gick ju åt helvete. Andra bloggen har vi redan pratat om. Den tredje får ha den ingånspunkten som egentligen varit den enda som fungerat genom åren: Det är min lekstuga. Jag skriver när jag vill, vad jag vill, för mitt eget höga nöjes och lite för min övnings skull. Och ni är välkomna att hänga med om ni känner för det! (Dessutom kvarstår projektet att försöka få bloggaren Samson att komma och gästskriva. Hjälp mig att tjata på honom vetja!) Och bara för att jag tycker ni är så fina som stannar, så blir titeln en tribute till er.
Jag ska förklara. Jag tycker inte ni är apor. Men som jag nämnt förut här i bloggen, fanns det ett litet kapitel i Sk-boken på gymnasiet som gjorde djupt intryck på mig. Det handlade om studier som gjorts på apbefolkningen på isolerade öar. Man studerade hur kunskap spreds bland apor, till exempel hur kunskapen om att använda en pinne som redskap för att få upp myror ur hålor. Och man upptäckte att i början spred sig den nya kunskapen långsamt, men när det hade nått en viss gräns ? som låg på ungefär 100 apor ? så ökade spridningen lavinartat. Och nu är vi inte apor på en isolerad ö, och för oss kanske gränsen är lite högre än 100. Men å andra sidan lever vi i ett mediasamhälle, och det är lättare att få ut info. Så ärligt talat, jag tycker att det är varje människas förbannade plikt, att har hon nåt vettig att säga, så ska hon se till att få ut det till sina 100 apor!
Jag har faktiskt länge varit inne på att byta namn till 100apor, men sen kom de där jävla bloggmupparna och gjorde 1000apor, och sen gick det liksom inte. (Förresten har jag laddat i över ett år för ett påhopp på hon Fuckyourightback-bruden för att hon är så innihelvetes jävla råpantad och allmänt ond, men det har inte blivit av än. Finns hon fortfarande kvar?)
Men nu orkar jag inte bry mig om dem längre. Jag bloggade innan de ens tänkt tanken att de kunde tjäna pengar på det. Och dessutom. Smaka på det.
Mina100apor
punktbloggpunktse.
Sitter skönt i fingrarna. Det händer där uppe på tangentbordet liksom, där man inte skriver så mycket annat. När man har skrivit en massa ?jag? och ?och? och ?bajs? och sånt som händer där nere på tangentbordet, så vet man liksom att uppe på tangentbordet finns en alldeles egen liten vals fingrarna kan dansa, också plötsligt är man på mina100apor... bara helt skönt liksom, dansar sig upp från M och N där nere, och hamnar ända uppe i siffrorna, och sen ner igen. Jävligt stiligt, om jag får säga det själv.
OCH DET FÅR JAG FÖR DET ÄR MIN BLOGG!
Nu drar jag till Frankrike, och sen, om jag överlever, så drar jag igång nya bloggen när jag hamnar på sommarlov/sommarjobb i Uppsala! Titta in i slutet av juni vetja, så är den garanterat igång!
Tills dess: Vill man vara fin får man äta piggelin!
Tack för de här månaderna! Välkomna till http://www.mina100apor.blogg.se!
Bloggen Sjukdomsinsikt har funnits i ett helt läsår, för att använda en term för oss som fortfarande är kvar i skolvärlden.
Och det känns som om det är dags för en liten sån där, för oss som fortfarande är kvar i skolvärden och har dem hängande över oss konstant såhär års, så kallad utvärdering.
Och, som jag själv brukar skriva på papperena som olika lärare ger mig ? det mesta suger.
För liksom.
Jag talade i mitt allra första inlägg om att den här bloggen skulle vara ?lite renare, lite snyggare, lite mer genomarbetad med hyperlänkar, illustrationer och layout, lite mindre dravel och lite mer vettigheter.? Jag lovade också att försöka uppdatera regelbundet, unegefär två gånger i veckan.
Dessutom fanns en hemlig agenda. Tanken var att bloggen i första hand skulle vara en politisk blogg, lite lagom kritiskt granskande, sådär. För att ni läsare skulle stå ut med allt gnäll, skulle det även vara fritt fram för mig att skriva ner ungefär vad som helst som kändes roligt eller underhållande. Detta var jag helt öppen med; jag skulle använda underhållning för att få ut mitt gnäll.
Dessutom skulle jag mer aktivt marknadsföra bloggen, med smartare rubriker, mer strategiska uppdateringar, och massa kommentarer i andras bloggar. Målet var helt enkelt att störta nu sittande regering.
Jag har inte störtat nu sittande regering.
Inte heller har jag lyckats med egentligen något av det andra.
Politiken och kritiken blev till långtråkigt och inte alltför väl underbyggt gnäll.
Att försöka vara rolig gav mig enorm prestationsångest, och jag anser att jag absolut inte har lyckats en enda gång.
Bloggen är inte snyggare, inte mer illustrerad (om vi bortser från ett par nallar i början), det är ingen ordning bland länkarna eller hyperlänkarna. Vidare har dravelmängden stundom eskalerat. Jag har inte orkar marknadsföra bloggen alls, och de regelbundna uppdateringarna två gånger i veckan har det verkligen varit bedrövligt med.
Och regeringshelvetet sitter kvar.
Så på så sätt får jag se den här bloggen som ett enda stort misslyckande.
Och ärligt talat, namnet.
Sjukdomsinsikt.
Jag vet inte hur det är med er, men det GÅR typ inte att skriva det ordet utan att det blir Error 404 för att i alla fall något av s:en har hamnat på fel ställe. Dessutom låter det som att bloggen handlar om typ... cancer? Jag tror att det bara är jag som tycker det är fräckt och kaxigt och fyndigt med tanke på bloggens innehåll. Och undertiteln ? ojojoj, så lustig man kunde vara då!
Bahelibahbah.
Hur som helst. Jag har ungefär tusen gånger under det här året velat lägga ner bloggandet helt. Anledningen att jag inte gjort det, kära läsare, är ni. För alla de gånger jag verkligen varit nära att klicka bort det, så har det varit nån som sagt att de gillar det jag skriver en massa. Det kan ha varit vänner som sagt det personligen, nätpolare som sagt det på msn, totalt okända människor som lämnat kommentarer... och jag blir så innihelsickes glad varenda gång! Och då går det ju bara inte att lägga ner! Dessutom har jag varit helt fascinerad över hur min läsekrets verkar se ut. Jag har, nästan oavsett hur mycket eller lite jag skriver, ganska exakt 100 läsare i veckan. Visst, skriver jag mycket klättrar det upp, skriver jag lite halkar det ner, men runt 100 ligger det. Så jag utgår helt enkelt från att det är ungefär samma 100 läsare som återkommer, troget. Jag har polare som uppdaterar en gång i månaden och skriver blaja eller möjligen nåt inlägg om att de bara skriver blaja, och som har det femdubbla, och jag slutar aldrig att förvirras av det. Men skit samma! Jag har mina 100 trogna, och jag tycker det är så jäkla fint på nåt vis! Så jag kommer att fortsätta!
Men inte här.
Projekt Sjukdomsinikt är härmed att betrakta som nerlagt. Jag får störta regeringen på annat sätt. (Dessutom kommer fotbolls-EM snart och det kommer jag kommentera och vädra mina visdomar runt, och sen kommer all min trovärdighet som skribent att vara bortblåst för alltid.)
Nästa blogg får ha en liten annan ingångspunkt. Första bloggen, Paian, (en paian var en lovsång till kulturens gud Apollon) hade ambitionen att vara nån slags kulturgärning. Gick ju åt helvete. Andra bloggen har vi redan pratat om. Den tredje får ha den ingånspunkten som egentligen varit den enda som fungerat genom åren: Det är min lekstuga. Jag skriver när jag vill, vad jag vill, för mitt eget höga nöjes och lite för min övnings skull. Och ni är välkomna att hänga med om ni känner för det! (Dessutom kvarstår projektet att försöka få bloggaren Samson att komma och gästskriva. Hjälp mig att tjata på honom vetja!) Och bara för att jag tycker ni är så fina som stannar, så blir titeln en tribute till er.
Jag ska förklara. Jag tycker inte ni är apor. Men som jag nämnt förut här i bloggen, fanns det ett litet kapitel i Sk-boken på gymnasiet som gjorde djupt intryck på mig. Det handlade om studier som gjorts på apbefolkningen på isolerade öar. Man studerade hur kunskap spreds bland apor, till exempel hur kunskapen om att använda en pinne som redskap för att få upp myror ur hålor. Och man upptäckte att i början spred sig den nya kunskapen långsamt, men när det hade nått en viss gräns ? som låg på ungefär 100 apor ? så ökade spridningen lavinartat. Och nu är vi inte apor på en isolerad ö, och för oss kanske gränsen är lite högre än 100. Men å andra sidan lever vi i ett mediasamhälle, och det är lättare att få ut info. Så ärligt talat, jag tycker att det är varje människas förbannade plikt, att har hon nåt vettig att säga, så ska hon se till att få ut det till sina 100 apor!
Jag har faktiskt länge varit inne på att byta namn till 100apor, men sen kom de där jävla bloggmupparna och gjorde 1000apor, och sen gick det liksom inte. (Förresten har jag laddat i över ett år för ett påhopp på hon Fuckyourightback-bruden för att hon är så innihelvetes jävla råpantad och allmänt ond, men det har inte blivit av än. Finns hon fortfarande kvar?)
Men nu orkar jag inte bry mig om dem längre. Jag bloggade innan de ens tänkt tanken att de kunde tjäna pengar på det. Och dessutom. Smaka på det.
Mina100apor
punktbloggpunktse.
Sitter skönt i fingrarna. Det händer där uppe på tangentbordet liksom, där man inte skriver så mycket annat. När man har skrivit en massa ?jag? och ?och? och ?bajs? och sånt som händer där nere på tangentbordet, så vet man liksom att uppe på tangentbordet finns en alldeles egen liten vals fingrarna kan dansa, också plötsligt är man på mina100apor... bara helt skönt liksom, dansar sig upp från M och N där nere, och hamnar ända uppe i siffrorna, och sen ner igen. Jävligt stiligt, om jag får säga det själv.
OCH DET FÅR JAG FÖR DET ÄR MIN BLOGG!
Nu drar jag till Frankrike, och sen, om jag överlever, så drar jag igång nya bloggen när jag hamnar på sommarlov/sommarjobb i Uppsala! Titta in i slutet av juni vetja, så är den garanterat igång!
Tills dess: Vill man vara fin får man äta piggelin!
Tack för de här månaderna! Välkomna till http://www.mina100apor.blogg.se!
För övrigt...
... så har jag pratat om mitt huvud med sjuksköterskan hos militären. Jag tänker att hon har sett ganska många snaggade killar genom åren, liksom.
Hon tittade på mitt huvud, sen sa hon att hon aldrig hade sett nåt liknande.
Hon tittade på mitt huvud, sen sa hon att hon aldrig hade sett nåt liknande.
På tåg 2
Det händer bara konstiga saker med mig när jag ska åka tåg.
Jag satte mig på Centralen/Helvetet och hade ångest för mitt nya SJ Prio Mastercard och läste Coelho (jag var väldigt nyfiken om att Älska och att Äga egentligen är samma sak eller inte. Jag blandar alltid ihop.), åsså kommer två mongoler kom fram och sa på usel engelska att de blivit rånade på allt och ville låna mobiltelefon. De visade till och med upp intyg om polisanmälan. Jag gav dem fyra kronor till telefonautomat och sa ?Djingis Khan? så de blev glada. Och komme genast en sån där, ni vet, politiskt korrekt tant fram till mig. Hon frågar var jag är ifrån, och säger att hon förstår att jag ju inte kommer från Stockholm, eftersom jag ger folk pengar. "Och så ser du ju så snäll ut också." Och det FÖRSTA hon säger, när det står klart för henne att jag är från Göteborg är: "Har ni mycket invandrare där?"
Sen kom harangen. Där varje mening började med "jag är inte rasist, men..." Och fortsatte med att hennes barnbarn frågade henne varför hon inte hade sjal framför ansiktet som alla andra tanter, och så vidare och så vidare. Jag tyckte lite synd om tanten, så jag förklarade att det var klart att hon inte var rasist, för om hon vore rasist skulle hon ju inte prata med slöjtanterna på barnens dagis vilket hon faktiskt gjorde, och sådär. Då såg hon lite gladare ut. Kunde hon behöva, tanten. Det är ju inte hennes fel att hon tillhör en generation som inte riktigt hänger med i svängarna.
Sen hamnade jag på tåget. 5 timmar.
Tåg för mig är Döden. Tåg är ett konstigt gärnsland. Mina relationer med människor är liksom knutna till städer, och när jag åkt tåg har jag ofta haft en känsla av att jag åker från någonting snarare än till någonting. Tåg är tankarna på avsked och saknad, men samtidigt är de inte det heller, för de där tankarna känns liksom inte riktigt relevanta när landskapet svischar förbi där utanför. Det är som om de vore en dröm, det är som om hela livet och allt som betyder nåt bara var en dröm, samtidigt som det inte finns en annan vakenhet att återvända till. Det är ungefär som Döden skildras i Becketts pjäser. Bara det att Beckett inte bodde i Stockholm. Hade han gjort det hade tåget enligt logiken till slut kommit fram till Helvetet.
Så jag var fullt upptagen med att sjunka in i mitt Döden-gränsland, plockade fram papper oh penna (jag skriver alltid som bäst när jag är död, vare sig det är på tåg eller på nattjobb), och tänkte att 5 timmar ska jag väl stå ut med. Då säger högtalaren att det är brand i Örebro, att tåget kommer vara åtminstone 2 timmar försenat. Jag känner att jag redan börjar bli hungrig. Jag hade planerat precis att äta en sushi på favoritstället i Göteborg innan de stänger, jag hade tagit med äpplen och skit för att palla tågresan. Och jag vägrar göra laxgrejen, trots att jag får ännu mer poäng per laxkrona med mitt nya jävla Prio-kort. Och jag tänker att jag kan fan inte skriva nu, jag har lovat mig sjävl att inte bli en Mörk och Svart författare (men jag är inte rasist!), och skriver jag nu kommer det bara välla ur mig idel mörker.
Så jag plockar upp Coelho. Och ärligt talat, 200 sidor in i boken börjar det faktiskt ta sig. Det är då jag hör en röst: "Hörrö, är du homosexuell?"
Och jag får en mycket märklig deja vu-upplevelse.
Ovanför mig står en musklig, kraftigt berusad snubbe i 25-årsåldern. Han hade kommit fram till mig. Såklart. De kommer alltid fram till mig. "Asså, jag bara undrar, är du homosexuell?"
Nu är saken den, att i såna här situationer (alltså, situationer då jag känner mig hotad överlag. Inte situationer som i att packade msukelberg vill ha upplysningar om min sexuella läggning. Sdånt hädner ju inte sådär överdirvet ofta, liksom. Bara tre gånger den här våren...) så får jag en slags "jag vill tydligt markera att jag inte vill ha bråk"-röst. Jag brukar bli positivt överraskad när den där rösten kommer, för jag tycker att den tyder på ett sansat och moget sätt att hantera situationen.
Det tycker ingen annan.
De tycker att jag låter som lill-Smurfen.
Så killen blev såklart helt förtjust, och fortsatte "Öh, kom igen, du e böööög, jag lovar du e bööööög, gillar du kuk eller, du låter som en bööööög!"
"Nej."
"Vaddå, är du HOMOFOB eller?"
Jag vet inte om detta är 2000-talets svar på bögen-i-buren-skämtet, eller om jag bara hade råkat ut för världens mest politiskt korrekte böghatare, men besvärlig var han i alla fall. Och jag tänkte be honom läsa min blogg där jag tycker att jag reder ut den saken ganska grundligt, men jag var inte helt säker på att han var läskunnig, och ville inte riskera att förolämpa honom. Så vi ägnade saken några minuters diskussion, en diskussion i vilken han får sägas ha varit den drivande parten, sen blev han röksugen och tände en cigg mitt i vagnen istället. Så jag återgick till Coelho, och efter ett tag är han igång igen.
"Ursäkta, får jag fråga, är du homosexuell?"
"Nej, vi har redan pratat om det här."
"Hörrö, jag snackar inte med dig!" Fyllot hade beslutat sig för att ge sig ut på en liten turné i vagnen och genomdriva en egen liten undersökning. Han gick runt och frågade, och snart fick han mothugg av en betydilgt tanigare kille i samma ålder, som reste sig upp och bröstade och svarade på temat "vafan kallar du mig?" De stod och bröstade sig hur länge som helst, och jag var djupt inne i Coelho som faktiskt hade börjat komma igång på allvar och till och med använde sig av ett par liknelser och jag undrade varför inte de två pojkarna kunde gå nånstans och, jag vet inte, älska?
Och sådär höll det på. Bögmannen var framme till mig tre gånger till. Jag satt väl och utstrålade nån slags harmonisk lycka över att ha fått det där med Älska och Äga utrett eller nåt, jag vet inte, men jävlar vad han skulle snacka. När blodsockerfallet blev för starkt och jag kröp till korset och gick och köpte en banan i bistron sprang jag på den tågvärd som gått igenom vagnen och inte låtsats om de 6 tomma ölburkarna och röklukten och sa åt henne att hon fick lösa problemet i vagnen på nåt lite smidigt sätt. Hon kom in och sa lite mesigt "eh, hur är stämningen här då? För vi vill ju ha det trevligt här på tåget..."
Två timmar försenad kom jag till Göteborg. Sushistället var stängt. Jag var så besviken att jag ringde SJ och köpet av mitt Prio Mastercard.. Jag hade lusläst broschyren och upptäckt att Satan-bruden hade sagt fel om hur många poäng man fick per krona. Hoppas hon blev av med sin provision.
Jag satte mig på Centralen/Helvetet och hade ångest för mitt nya SJ Prio Mastercard och läste Coelho (jag var väldigt nyfiken om att Älska och att Äga egentligen är samma sak eller inte. Jag blandar alltid ihop.), åsså kommer två mongoler kom fram och sa på usel engelska att de blivit rånade på allt och ville låna mobiltelefon. De visade till och med upp intyg om polisanmälan. Jag gav dem fyra kronor till telefonautomat och sa ?Djingis Khan? så de blev glada. Och komme genast en sån där, ni vet, politiskt korrekt tant fram till mig. Hon frågar var jag är ifrån, och säger att hon förstår att jag ju inte kommer från Stockholm, eftersom jag ger folk pengar. "Och så ser du ju så snäll ut också." Och det FÖRSTA hon säger, när det står klart för henne att jag är från Göteborg är: "Har ni mycket invandrare där?"
Sen kom harangen. Där varje mening började med "jag är inte rasist, men..." Och fortsatte med att hennes barnbarn frågade henne varför hon inte hade sjal framför ansiktet som alla andra tanter, och så vidare och så vidare. Jag tyckte lite synd om tanten, så jag förklarade att det var klart att hon inte var rasist, för om hon vore rasist skulle hon ju inte prata med slöjtanterna på barnens dagis vilket hon faktiskt gjorde, och sådär. Då såg hon lite gladare ut. Kunde hon behöva, tanten. Det är ju inte hennes fel att hon tillhör en generation som inte riktigt hänger med i svängarna.
Sen hamnade jag på tåget. 5 timmar.
Tåg för mig är Döden. Tåg är ett konstigt gärnsland. Mina relationer med människor är liksom knutna till städer, och när jag åkt tåg har jag ofta haft en känsla av att jag åker från någonting snarare än till någonting. Tåg är tankarna på avsked och saknad, men samtidigt är de inte det heller, för de där tankarna känns liksom inte riktigt relevanta när landskapet svischar förbi där utanför. Det är som om de vore en dröm, det är som om hela livet och allt som betyder nåt bara var en dröm, samtidigt som det inte finns en annan vakenhet att återvända till. Det är ungefär som Döden skildras i Becketts pjäser. Bara det att Beckett inte bodde i Stockholm. Hade han gjort det hade tåget enligt logiken till slut kommit fram till Helvetet.
Så jag var fullt upptagen med att sjunka in i mitt Döden-gränsland, plockade fram papper oh penna (jag skriver alltid som bäst när jag är död, vare sig det är på tåg eller på nattjobb), och tänkte att 5 timmar ska jag väl stå ut med. Då säger högtalaren att det är brand i Örebro, att tåget kommer vara åtminstone 2 timmar försenat. Jag känner att jag redan börjar bli hungrig. Jag hade planerat precis att äta en sushi på favoritstället i Göteborg innan de stänger, jag hade tagit med äpplen och skit för att palla tågresan. Och jag vägrar göra laxgrejen, trots att jag får ännu mer poäng per laxkrona med mitt nya jävla Prio-kort. Och jag tänker att jag kan fan inte skriva nu, jag har lovat mig sjävl att inte bli en Mörk och Svart författare (men jag är inte rasist!), och skriver jag nu kommer det bara välla ur mig idel mörker.
Så jag plockar upp Coelho. Och ärligt talat, 200 sidor in i boken börjar det faktiskt ta sig. Det är då jag hör en röst: "Hörrö, är du homosexuell?"
Och jag får en mycket märklig deja vu-upplevelse.
Ovanför mig står en musklig, kraftigt berusad snubbe i 25-årsåldern. Han hade kommit fram till mig. Såklart. De kommer alltid fram till mig. "Asså, jag bara undrar, är du homosexuell?"
Nu är saken den, att i såna här situationer (alltså, situationer då jag känner mig hotad överlag. Inte situationer som i att packade msukelberg vill ha upplysningar om min sexuella läggning. Sdånt hädner ju inte sådär överdirvet ofta, liksom. Bara tre gånger den här våren...) så får jag en slags "jag vill tydligt markera att jag inte vill ha bråk"-röst. Jag brukar bli positivt överraskad när den där rösten kommer, för jag tycker att den tyder på ett sansat och moget sätt att hantera situationen.
Det tycker ingen annan.
De tycker att jag låter som lill-Smurfen.
Så killen blev såklart helt förtjust, och fortsatte "Öh, kom igen, du e böööög, jag lovar du e bööööög, gillar du kuk eller, du låter som en bööööög!"
"Nej."
"Vaddå, är du HOMOFOB eller?"
Jag vet inte om detta är 2000-talets svar på bögen-i-buren-skämtet, eller om jag bara hade råkat ut för världens mest politiskt korrekte böghatare, men besvärlig var han i alla fall. Och jag tänkte be honom läsa min blogg där jag tycker att jag reder ut den saken ganska grundligt, men jag var inte helt säker på att han var läskunnig, och ville inte riskera att förolämpa honom. Så vi ägnade saken några minuters diskussion, en diskussion i vilken han får sägas ha varit den drivande parten, sen blev han röksugen och tände en cigg mitt i vagnen istället. Så jag återgick till Coelho, och efter ett tag är han igång igen.
"Ursäkta, får jag fråga, är du homosexuell?"
"Nej, vi har redan pratat om det här."
"Hörrö, jag snackar inte med dig!" Fyllot hade beslutat sig för att ge sig ut på en liten turné i vagnen och genomdriva en egen liten undersökning. Han gick runt och frågade, och snart fick han mothugg av en betydilgt tanigare kille i samma ålder, som reste sig upp och bröstade och svarade på temat "vafan kallar du mig?" De stod och bröstade sig hur länge som helst, och jag var djupt inne i Coelho som faktiskt hade börjat komma igång på allvar och till och med använde sig av ett par liknelser och jag undrade varför inte de två pojkarna kunde gå nånstans och, jag vet inte, älska?
Och sådär höll det på. Bögmannen var framme till mig tre gånger till. Jag satt väl och utstrålade nån slags harmonisk lycka över att ha fått det där med Älska och Äga utrett eller nåt, jag vet inte, men jävlar vad han skulle snacka. När blodsockerfallet blev för starkt och jag kröp till korset och gick och köpte en banan i bistron sprang jag på den tågvärd som gått igenom vagnen och inte låtsats om de 6 tomma ölburkarna och röklukten och sa åt henne att hon fick lösa problemet i vagnen på nåt lite smidigt sätt. Hon kom in och sa lite mesigt "eh, hur är stämningen här då? För vi vill ju ha det trevligt här på tåget..."
Två timmar försenad kom jag till Göteborg. Sushistället var stängt. Jag var så besviken att jag ringde SJ och köpet av mitt Prio Mastercard.. Jag hade lusläst broschyren och upptäckt att Satan-bruden hade sagt fel om hur många poäng man fick per krona. Hoppas hon blev av med sin provision.
På tåg
Sista dagen var det tidigt upp ifall de skulle vilja göra kallrt fallet, sen ligga på sängen och vara laddad fram till klockan lunch, då det stod klart att det inte skulle bli nåt.
Så kan man också göra på jobbet.
Förhörsledarna tyckte väl att de hade tillräckligt för att få mig fälld, eller nåt. En försvarsadvokat skulle möljlien kunnat hävda att jag var Dum, och för att styrka detta åberopat precis samma bevis som åklagaren. (Typ fimen där jag rusar ut ur affären, sliter av mig rånarluvan, tittar in i kamren och springer vidare.)
Så jag fick sitta i logementet istället, och höra historier om hur Aftonbladet hade ringt och totalt saboterat utredningen om vad som hände när en värnpliktig vådasköts till döds härom veckan. Vidare hade Aftonbladet, när de inte fått fram nåt, börjat vaska fram nummer till värnpliktiga och helt på chans ringt och ställt frågan: ?Jag har hört att du och killen som blev skjuten inte var så goda vänner...?
Så kan man också göra på jobbet.
Sen var det åka tåg hem. Blev ett jävla äventyr. Upptäckte på tågstationen att jag inte var ungdom längre, vilket jag var när jag åkte upp till Stockholm. (Och bara det var ju en anledning till lätt panikångest.) Så tågbiljetten blev ett dyrt jävla äventyr. Och dessutom var jag tvungen att vänta på Centralen i Satockholm i över en timme. Jag hatar Centralen i Stockholm Jag föreställer mig att helvetet är som Centralen i Stockholm. Djävulen säger ?hörrö, möt mig vid spottkoppen tolvish så skaru få smörj! Du kan stå i kö i en halv dag för att köpa en svindyr hamburgare innan om du vill, MOAHAHAHA!?
Den här dagen kom Satan fram till mig (de kommer alltid fram till mig) utklädd till 18-årig brud med blonderade slingor. "Du vill ju såklart ha SJ Prio Mastercard!" sa han.
"Eh, nej?"
"Jooooo..."
"Nej."
"Men joooo... jag ska berätta."
Jag började inse att det nog inte var Satan, utan ännnu värre en söt, naiv, pengalysten och hopplöst påflugen ? ursäkta uttrycket ? brudjävel. Jag täntke förklara att jag ansåg SJ vara ondskan personifierad (tågifierad), men jag tror inte hon hade förstått. Hon babblade på och babblade på om fördelen med att ha SJ Prio Mastercard och hej och hå, och fan vet hur, men när hon kläckte ur sig att man får en poäng i varenda affär i hela landet ungefär, och att ett visst antal poäng kan bytas mot resor och etc, så började jag ana att det faktiskt fanns en möjlighet att spara pengar på eländet. Så jag snackade lite med henne. Frågade henne varför det var så dyrt att åka tåg.
?Eh.. jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar.)
?Har du aldrig fundert på det, om du nu jobbar på SJ och så...??
?Eh... jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar!)
?Du tror inte det har nånting att göra med regeringens miljöpolitik??
?Ja, jo, så är det, precis så!? (Ge mig pengar...)
?Så nu vet du!?
Här sprang hon och gömde sig bakom en kollega. Men jag var beredd att teckna mig på ett sånt där kort, och hon tog fram blanketten och vi skulle fylla i min årsinkomst, och räknade och klurade och undrade om fattigaste rutan inte var lite för mycket, och då, först då, nämner puckot att korteländet kostar 200 spänn.
?Men det gör inget, för om du handlar för 6 000 kronor så kostar det bara 100 nästa år!? (Pengar...)
Jag påpekade för henne att 6000 var mer än 10%av den årsinkomst vi hade fyllt i.
?Jamen... jamen... 200 spänn är väl ingenting för EN RIKTIG MAN SOM DU?? (Give... me...)
Och hon rörde vid min arm, lite sådär som man gör när man vill ha pengar från nån som skulle kunna vara en riktig man bara han halar upp plånboken.
Så kan man också göra på jobbet.
Men det här tyckte jag var intressant. Jag försöker för tillfället skriva en pjäs om just relationen mellan pengar och manlighetsideal, jag har till och med mejlat en mansforskare och ställt frågor i ämnet, så när det kom sådär spontant ville jag gärna veta hur hon menade. Så jag frågade. "Anser du att förmågan att betala är en kvalifikation för att vara manlig?" Då gömde hon sig bakom sin kollega igen, och sa ?Sluta bråka, jag försöker bara göra mitt jobb!? (Jag skiter i dina pengar, bara du slutar vara så konstig!)
Och alltså, jag VET att jag är kufen som alla försäljare sitter och drar skräckhistorier om i fikarummet, men liksom, MEN KAN FAN INTE GÖRA SÅ! INTE ENS PÅ JOBBET!
Folk. Folk. Folk folk folk folk. Folk.
Så kan man också göra på jobbet.
Förhörsledarna tyckte väl att de hade tillräckligt för att få mig fälld, eller nåt. En försvarsadvokat skulle möljlien kunnat hävda att jag var Dum, och för att styrka detta åberopat precis samma bevis som åklagaren. (Typ fimen där jag rusar ut ur affären, sliter av mig rånarluvan, tittar in i kamren och springer vidare.)
Så jag fick sitta i logementet istället, och höra historier om hur Aftonbladet hade ringt och totalt saboterat utredningen om vad som hände när en värnpliktig vådasköts till döds härom veckan. Vidare hade Aftonbladet, när de inte fått fram nåt, börjat vaska fram nummer till värnpliktiga och helt på chans ringt och ställt frågan: ?Jag har hört att du och killen som blev skjuten inte var så goda vänner...?
Så kan man också göra på jobbet.
Sen var det åka tåg hem. Blev ett jävla äventyr. Upptäckte på tågstationen att jag inte var ungdom längre, vilket jag var när jag åkte upp till Stockholm. (Och bara det var ju en anledning till lätt panikångest.) Så tågbiljetten blev ett dyrt jävla äventyr. Och dessutom var jag tvungen att vänta på Centralen i Satockholm i över en timme. Jag hatar Centralen i Stockholm Jag föreställer mig att helvetet är som Centralen i Stockholm. Djävulen säger ?hörrö, möt mig vid spottkoppen tolvish så skaru få smörj! Du kan stå i kö i en halv dag för att köpa en svindyr hamburgare innan om du vill, MOAHAHAHA!?
Den här dagen kom Satan fram till mig (de kommer alltid fram till mig) utklädd till 18-årig brud med blonderade slingor. "Du vill ju såklart ha SJ Prio Mastercard!" sa han.
"Eh, nej?"
"Jooooo..."
"Nej."
"Men joooo... jag ska berätta."
Jag började inse att det nog inte var Satan, utan ännnu värre en söt, naiv, pengalysten och hopplöst påflugen ? ursäkta uttrycket ? brudjävel. Jag täntke förklara att jag ansåg SJ vara ondskan personifierad (tågifierad), men jag tror inte hon hade förstått. Hon babblade på och babblade på om fördelen med att ha SJ Prio Mastercard och hej och hå, och fan vet hur, men när hon kläckte ur sig att man får en poäng i varenda affär i hela landet ungefär, och att ett visst antal poäng kan bytas mot resor och etc, så började jag ana att det faktiskt fanns en möjlighet att spara pengar på eländet. Så jag snackade lite med henne. Frågade henne varför det var så dyrt att åka tåg.
?Eh.. jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar.)
?Har du aldrig fundert på det, om du nu jobbar på SJ och så...??
?Eh... jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar!)
?Du tror inte det har nånting att göra med regeringens miljöpolitik??
?Ja, jo, så är det, precis så!? (Ge mig pengar...)
?Så nu vet du!?
Här sprang hon och gömde sig bakom en kollega. Men jag var beredd att teckna mig på ett sånt där kort, och hon tog fram blanketten och vi skulle fylla i min årsinkomst, och räknade och klurade och undrade om fattigaste rutan inte var lite för mycket, och då, först då, nämner puckot att korteländet kostar 200 spänn.
?Men det gör inget, för om du handlar för 6 000 kronor så kostar det bara 100 nästa år!? (Pengar...)
Jag påpekade för henne att 6000 var mer än 10%av den årsinkomst vi hade fyllt i.
?Jamen... jamen... 200 spänn är väl ingenting för EN RIKTIG MAN SOM DU?? (Give... me...)
Och hon rörde vid min arm, lite sådär som man gör när man vill ha pengar från nån som skulle kunna vara en riktig man bara han halar upp plånboken.
Så kan man också göra på jobbet.
Men det här tyckte jag var intressant. Jag försöker för tillfället skriva en pjäs om just relationen mellan pengar och manlighetsideal, jag har till och med mejlat en mansforskare och ställt frågor i ämnet, så när det kom sådär spontant ville jag gärna veta hur hon menade. Så jag frågade. "Anser du att förmågan att betala är en kvalifikation för att vara manlig?" Då gömde hon sig bakom sin kollega igen, och sa ?Sluta bråka, jag försöker bara göra mitt jobb!? (Jag skiter i dina pengar, bara du slutar vara så konstig!)
Och alltså, jag VET att jag är kufen som alla försäljare sitter och drar skräckhistorier om i fikarummet, men liksom, MEN KAN FAN INTE GÖRA SÅ! INTE ENS PÅ JOBBET!
Folk. Folk. Folk folk folk folk. Folk.
Mer militärjobb 2
Inför tredje dagen i cell ntog jag ett snack med övningsledaren. Frågade om jag kunde få ta med mig böcker in i cellen, och kanske rent utav en mobiltelefon. För jag menar, att sitta och vänta i tre timmar och när som helst vara beredd att spela ? det går liksom inte att ?hålla? rollen och vara i situation hela tiden. Man får finna sig i att de första 30 sekunderna av förhöret blir lite tre vande, man går under annars.
Så det är liksom jag, Björn, som sitter där inne. Och då kan jag ju lika gärna prata slut på hela lönen på mobilen. Efter många om och men gick övningsledaren med på det.
Så jag kom till cellen, tog av mig ner till kalsongerna (de säger att de måste klä av en ner till kalsongerna för att man inte ska få ha nånting, till exempel en t-shirt, som man kan skada sig själv med. Givetvis handlar det om förhörsteknik ? det är väldigt, väldigt svårt kaxa mot en kille i uniform när man bara har kalsonger på sig. Speciellt om en kalsonger är blåa med små glada dfelfiner på. Såhär i efterhand är jag glad att söta tjejn inte var med på förhören.), tog upp mobilen, och började ringa.
Då kommer såklart en vakt in.
"Hallå, den där mobilen får du inte ha."
"Men den är utanför spelet. Det blev okej-at av förhörsledaren."
"Nej, den låg ju inne på vårt kontor igår. Vi har beslagtagit mobilen, den är bevis."
"Nej, alltså, igår sa ni att mobilen inte var funnen, den var utanför spel igår också."
"Men nu har vi hittat den..."
"Men det är ju min privata mobil! Kan ni inte bara spela att den ligger där då? Jag fick tillåtelse... Fråga övningsledaren!"
"Han är inte här nu. Jag fick order..."
Och jag orkade inte ta en diskussion med honom. För liksom. Jag är skådespelare. Skådespelare tar diskussioner. Vi jobbar så.
Han är värnpliktig. Värnpliktiga följer order. De jobbar så.
Så jag blev ensam där med mina böcker. Vilket inte var alls så bra som mobilen.
Vet ni vad man saknar mest när man sitter inlåst tre dagar i ett rum?
Sina vänner.
Jag är inte helt hundra på att det där med fängelser är en bra lösning, för jag tror att man liksom har nån slags historia med mycket ?dåligt sällskap? om man hamnar där, och jag är ganska övertygad om att enda sättet att överleva är att klura på allt kul man ska hitta på med polarna när man kommer ut.
Så när jag tänkt färdigt på alla banker ag tänkte råna, och upptäckt att jag inte alls hade nån lust att råna banker eftersom jag säkert skulle hamna i fängelse igen, och mina polare dessutom antagligen skulle stanna mitt i och börja diskutera sina känslor eller nåt, så började jag läsa.
Först Jonas Hassen Khemiri, nya textsamlingen Invasion!. Han var lysande, på gränsen till genialisk.
Så den boken tog slut på en gång.
Sen Paulo Coelho, Elva minuter, som jag av någon outrgundlig anledning tagit med mig. Jag hyser någon slags hatkärlek till Coelho. Han skriver böcker enligt följande recept: Han tar till någon slags klyscha som han i mogen ålder har råkat snubbla över, typ till exempel ?kärlek är inte detsamma som att vilja äga någon.? Och istället för att typ ,jag vet inte, dra iväg ett SMS till nån lika efterbliven polare och säga ?du, jag har kommit på en grej. Du vet kärlek va?...? så sätter han sig och skriver 350 sidor om ämnet, och illustrerar tanken med någon hopplöst klichéartad historia. (Ung flicka luras in i prostitution, träffar drömprinsen.) Sen i slutet av boken kommer han fram till kvintessensen som man för övrigt kunde läsa på bokens baksida.
Han skriver totalt sövande, hans dramaturgi är hopplöst ineffektiv, han förmår inte bygga spänning för fem öre, hans språk är finesslöst och tråkigt (oavsett översättaren), och hans hopp mellan att vara en skitnödig berättarröst och någon slags halvknarkad sagoberättare fungerar verkligen ALDRIG. För övrigt är dialogen det mest tafatta ever.
Jag tror att Coelho är ett geni. Inte bara för att han är en av världens just nu mest säljande författare, och således måste ha hittat den magiska nivå som gör att den breda massan i sin talanglöshet köper smörjan ? utan för att jag faktiskt tror att han vill genuint gott med sitt skrivande. Jag tror att hans strategi är att trötta ut läsaren totalt, så att man hamnar i nån slags mellanläge mellan vakenhet och sömn, alla försvaren är sänkta, allt liksom går rakt in i den oskylda själen ? så när poängen kommer, vaknar man med ett ryck och utbrister: ?WOW, KÄRLEK ÄR INTE ATT ÄGA!!!? Sen är man lycklig i typ en vecka, sen har man glömt vad det var som stod i boken och måste läsa om den.
I alla fall, boken gick långsamt att läsa eftersom den var kass, jag lade den ifrån mig, och kom på att jag ju faktiskt ändå hade det ganska najs. Jag menar, jag satt i fängelse, jag fick inte gå därifrån, det enda som egentligen förväntades av mig var att sakna min flickvän på gränsen till undergången. Och det lät ju som en ganska romantisk sak att göra, och jag gillar ju romantiska saker, och så.
Så jag satte igång att sakna henne. Jävlar i havet vad jag saknade henne. Jag saknade hennes lätta andhämtning, jag saknade hennes varma hud emot min, jag saknade ljuden av hennes hjärtslag när hon låg bredvid mig och hade somnat. Jag saknade doften av hennes hår, jag saknade klangen av henens skratt, jag saknade de där nyvakna blickarna på morgonen, från hennes ögon som har färgen av... av... öhh...
Sen kom jag på att jag inte har nån flickvän.
Då beslutade jag mig för att ta mig ut ur den där jävla cellen.
Så jag bankade på dörren, frågade om jag inte fick använda mobilen (som nu tydligen var i spel) och ringa ?en tjej som kanske har hans telefonnummer? (alltså en annan skådis i truppen, som jag bara kunde hopaps vara med på noterna när jag ringde och sa ?Öh, tja, öh, det är Kalle, du vet Pelles polare... haru hans nummer eller? För asså jag sitter fett i skiten.?)
Det blev för svårt för min värnpliktiga. Han sa ?Jag ska se vad jag kan göra.? Sen gick han och typ, lydde order eller nåt. Jag såg honom inte förrän tre timmar senare, då övningsledaren hade bestämt sig för att min polare hade ?påträffats av en slump vid en trafikkontroll och kunde plockas in.?
Sen blev det i alla fall lite roligare. Jag fick en polare i cellen, han berättade att hela truppen hade haft en jätteorlig dag och åkt runt och krånglat med livvakterna, och att en hög politiker hade fått för sig att ta ett nakenbad i en sjö. Samt att de hade gjort ett sånt där självmordsfall, och döingen hade börjat nysa, och den andre skådisen försökt rädda situationen med att säga ?Eh, jag tror han har spasmer.? (Internskämt nummer 1.)
Sen var det förhör, jag fick höra att fler vittnen trätt fram och knutit mig till platsen, jag blånekade men sa (och den här meningen hade jag övat): ?Men jag kan tillstå att jag I GOD VILJA har utfört vissa handlingar som i teorin skulle kunna tolkas som medhjälp till rån...?
?Som till exempel att springa in i en affär med ett järnrör och en rånarluva??
?Ja... MEN JAG HANDLADE I GOD TRO!?
Sen blev min kompis förhörd. Efter en kvarts väntan fick han sitta och bli förhörd och ha kul hur länge som helst, och de sparade alla roliga grejer (de testade Good cop/Bad cop!) till honom, och sen fick vi ta på oss kläderna och åka hem.
På vägen ut råkade jag gå förbi en whiteboard med anteckningar. De hade klottrat tavlan full med saker om min polare. Under mitt namn fanns endast två punkter.
Där stod:
- Erkänner delvis
- Dum?
Torsdagen till ära var det pannkaka och ärtsoppa (försvarsmakten försvarar i första hand mattraditioner och utdöende verbformer), och ett upprört befäl hade en lång och arg harang om att pannkaka inte är någon riktig mat. (Internskämt nummer 2.)
Sen läste jag Coelho tills jag somnade, vilket gick skrämmande snabbt.
Så det är liksom jag, Björn, som sitter där inne. Och då kan jag ju lika gärna prata slut på hela lönen på mobilen. Efter många om och men gick övningsledaren med på det.
Så jag kom till cellen, tog av mig ner till kalsongerna (de säger att de måste klä av en ner till kalsongerna för att man inte ska få ha nånting, till exempel en t-shirt, som man kan skada sig själv med. Givetvis handlar det om förhörsteknik ? det är väldigt, väldigt svårt kaxa mot en kille i uniform när man bara har kalsonger på sig. Speciellt om en kalsonger är blåa med små glada dfelfiner på. Såhär i efterhand är jag glad att söta tjejn inte var med på förhören.), tog upp mobilen, och började ringa.
Då kommer såklart en vakt in.
"Hallå, den där mobilen får du inte ha."
"Men den är utanför spelet. Det blev okej-at av förhörsledaren."
"Nej, den låg ju inne på vårt kontor igår. Vi har beslagtagit mobilen, den är bevis."
"Nej, alltså, igår sa ni att mobilen inte var funnen, den var utanför spel igår också."
"Men nu har vi hittat den..."
"Men det är ju min privata mobil! Kan ni inte bara spela att den ligger där då? Jag fick tillåtelse... Fråga övningsledaren!"
"Han är inte här nu. Jag fick order..."
Och jag orkade inte ta en diskussion med honom. För liksom. Jag är skådespelare. Skådespelare tar diskussioner. Vi jobbar så.
Han är värnpliktig. Värnpliktiga följer order. De jobbar så.
Så jag blev ensam där med mina böcker. Vilket inte var alls så bra som mobilen.
Vet ni vad man saknar mest när man sitter inlåst tre dagar i ett rum?
Sina vänner.
Jag är inte helt hundra på att det där med fängelser är en bra lösning, för jag tror att man liksom har nån slags historia med mycket ?dåligt sällskap? om man hamnar där, och jag är ganska övertygad om att enda sättet att överleva är att klura på allt kul man ska hitta på med polarna när man kommer ut.
Så när jag tänkt färdigt på alla banker ag tänkte råna, och upptäckt att jag inte alls hade nån lust att råna banker eftersom jag säkert skulle hamna i fängelse igen, och mina polare dessutom antagligen skulle stanna mitt i och börja diskutera sina känslor eller nåt, så började jag läsa.
Först Jonas Hassen Khemiri, nya textsamlingen Invasion!. Han var lysande, på gränsen till genialisk.
Så den boken tog slut på en gång.
Sen Paulo Coelho, Elva minuter, som jag av någon outrgundlig anledning tagit med mig. Jag hyser någon slags hatkärlek till Coelho. Han skriver böcker enligt följande recept: Han tar till någon slags klyscha som han i mogen ålder har råkat snubbla över, typ till exempel ?kärlek är inte detsamma som att vilja äga någon.? Och istället för att typ ,jag vet inte, dra iväg ett SMS till nån lika efterbliven polare och säga ?du, jag har kommit på en grej. Du vet kärlek va?...? så sätter han sig och skriver 350 sidor om ämnet, och illustrerar tanken med någon hopplöst klichéartad historia. (Ung flicka luras in i prostitution, träffar drömprinsen.) Sen i slutet av boken kommer han fram till kvintessensen som man för övrigt kunde läsa på bokens baksida.
Han skriver totalt sövande, hans dramaturgi är hopplöst ineffektiv, han förmår inte bygga spänning för fem öre, hans språk är finesslöst och tråkigt (oavsett översättaren), och hans hopp mellan att vara en skitnödig berättarröst och någon slags halvknarkad sagoberättare fungerar verkligen ALDRIG. För övrigt är dialogen det mest tafatta ever.
Jag tror att Coelho är ett geni. Inte bara för att han är en av världens just nu mest säljande författare, och således måste ha hittat den magiska nivå som gör att den breda massan i sin talanglöshet köper smörjan ? utan för att jag faktiskt tror att han vill genuint gott med sitt skrivande. Jag tror att hans strategi är att trötta ut läsaren totalt, så att man hamnar i nån slags mellanläge mellan vakenhet och sömn, alla försvaren är sänkta, allt liksom går rakt in i den oskylda själen ? så när poängen kommer, vaknar man med ett ryck och utbrister: ?WOW, KÄRLEK ÄR INTE ATT ÄGA!!!? Sen är man lycklig i typ en vecka, sen har man glömt vad det var som stod i boken och måste läsa om den.
I alla fall, boken gick långsamt att läsa eftersom den var kass, jag lade den ifrån mig, och kom på att jag ju faktiskt ändå hade det ganska najs. Jag menar, jag satt i fängelse, jag fick inte gå därifrån, det enda som egentligen förväntades av mig var att sakna min flickvän på gränsen till undergången. Och det lät ju som en ganska romantisk sak att göra, och jag gillar ju romantiska saker, och så.
Så jag satte igång att sakna henne. Jävlar i havet vad jag saknade henne. Jag saknade hennes lätta andhämtning, jag saknade hennes varma hud emot min, jag saknade ljuden av hennes hjärtslag när hon låg bredvid mig och hade somnat. Jag saknade doften av hennes hår, jag saknade klangen av henens skratt, jag saknade de där nyvakna blickarna på morgonen, från hennes ögon som har färgen av... av... öhh...
Sen kom jag på att jag inte har nån flickvän.
Då beslutade jag mig för att ta mig ut ur den där jävla cellen.
Så jag bankade på dörren, frågade om jag inte fick använda mobilen (som nu tydligen var i spel) och ringa ?en tjej som kanske har hans telefonnummer? (alltså en annan skådis i truppen, som jag bara kunde hopaps vara med på noterna när jag ringde och sa ?Öh, tja, öh, det är Kalle, du vet Pelles polare... haru hans nummer eller? För asså jag sitter fett i skiten.?)
Det blev för svårt för min värnpliktiga. Han sa ?Jag ska se vad jag kan göra.? Sen gick han och typ, lydde order eller nåt. Jag såg honom inte förrän tre timmar senare, då övningsledaren hade bestämt sig för att min polare hade ?påträffats av en slump vid en trafikkontroll och kunde plockas in.?
Sen blev det i alla fall lite roligare. Jag fick en polare i cellen, han berättade att hela truppen hade haft en jätteorlig dag och åkt runt och krånglat med livvakterna, och att en hög politiker hade fått för sig att ta ett nakenbad i en sjö. Samt att de hade gjort ett sånt där självmordsfall, och döingen hade börjat nysa, och den andre skådisen försökt rädda situationen med att säga ?Eh, jag tror han har spasmer.? (Internskämt nummer 1.)
Sen var det förhör, jag fick höra att fler vittnen trätt fram och knutit mig till platsen, jag blånekade men sa (och den här meningen hade jag övat): ?Men jag kan tillstå att jag I GOD VILJA har utfört vissa handlingar som i teorin skulle kunna tolkas som medhjälp till rån...?
?Som till exempel att springa in i en affär med ett järnrör och en rånarluva??
?Ja... MEN JAG HANDLADE I GOD TRO!?
Sen blev min kompis förhörd. Efter en kvarts väntan fick han sitta och bli förhörd och ha kul hur länge som helst, och de sparade alla roliga grejer (de testade Good cop/Bad cop!) till honom, och sen fick vi ta på oss kläderna och åka hem.
På vägen ut råkade jag gå förbi en whiteboard med anteckningar. De hade klottrat tavlan full med saker om min polare. Under mitt namn fanns endast två punkter.
Där stod:
- Erkänner delvis
- Dum?
Torsdagen till ära var det pannkaka och ärtsoppa (försvarsmakten försvarar i första hand mattraditioner och utdöende verbformer), och ett upprört befäl hade en lång och arg harang om att pannkaka inte är någon riktig mat. (Internskämt nummer 2.)
Sen läste jag Coelho tills jag somnade, vilket gick skrämmande snabbt.
Mer militärjobb
Så har man varit iväg på militärjobb igen.
Det var rätt soft. Faktiskt alldeles för soft.
Den här gången var det utredningsgruppen och personskyddsgruppen som övade. Att öva personskydd har tidigare varit totalt värdelös. Det är typ: sitt i en bil, låtsas att du är politiker, sitt i bilen, sitt i bilen, somna inte i bilen, bli skjutsad runt i hela stan, somna inte, åk hem. Senast skulle de dessutom få öva service, så alla som blev skjutsade hade speciella önskemål som övningsledarna hade klurat ut. Mina kollegor blev bjudna på lyxigt the, champagne, choklad och klassisk musik i bilen. Jag blev bjuden på kvällstidningar. Både Aftonbladet och Expressen. Som jag kände mig tvungen att läsa för att ge de duttiga livvakterna positiv respons på sina ansträningar, fast jag alltid blir illamående av att läsa i bilar. Vara politiker, skjutsas runt, inte spy, inte somna.
Så jag bad direkt att få jobba med utredningsgruppen istället.
Det fick jag. Det var väldigt kul till en början. Vi åkte iväg och spelade upp en liten scen där jag och en snubbe misshandlar och rånar en annan snubbe. Bara så att vi skulle ha riktiga minnesbilder liksom, så att det blev bra förhör sen.
Sen blev jag tagen. Sen hamnade jag i förhör.
Det var katastrof. Jag hade tänkt göra en liten, rädd osäker karaktär som inte alls hade lust att göra allt det där hemska och ruggiga, men blev medtvingad av sin kompis. I utredningsgruppen fanns väääärsta snygga tjejen yo. Hon såg ut som en typiskt sån tjej som faller för Johnny Depp-typen, och jag är ju ganska lik Johnny Depp och sådär... Så jag tänkte vara Känsliga Killen, med lite gråten i halsen och spela på medlidande och så. Jävlig konstnärlig och sårbar.
Vilket inte är helt lätt, när förhörsledaren spänner ögonen i en och säger: ?Vi har fått in vittnesuppgifter om en man med en... säregen frisyr.? Och liksom, sen följer upp med: ?Jaha, vi har hittat dina fingeravtryck på platsen och dina fotavtryck och en blodig järnstång i din källare, och dessutom har ett vittna fångat dig på mobilkamera så att ditt ansikte syns tydligt.?
Jag blånekade.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Inte somna.
Efter 15 minuters förhör och tre timmar i ett rum innehållande ENBART en madrass och ett fönster (?Asså, rent övningstekniskt är det här en två meters betongvägg och du kan absolut inte fly. FÖRSTÅR DU, DU KAN ABSOLUT INTE FLY!? Han hade träffat mig i en tidigare övning...) blev jag inkallad i ett förhör till. Då hade jag god lust att erkänna allting, berätta varenda detalj och köra övningen i botten bara för att komma därifrån. Men det gick inte, för de ville inte alls höra några erkännanden, de ville ha tag på min kompis som varit med, och höra om jag hade något telefonnummer itll honom. Det hade jag inte, irl.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag åka tillbaka till logementet, där vi skådespelare numera bor efter att ha degraderats först från hotell till vandrarhem, och nu alltså ett steg till. På logementet var stämningen på topp. Alla andra skådisar hade jobbat med livvakterna, som nu blivit rejält duktiga var redo för leksugna skådisar som var besvärliga och ville gå på toa och skogspromenader och ta ett spontandopp i en sjö och prata med lokalbefolkningen och titta i skogen och inte alls ville tro på det där med krypskyttar och vilda älgar. Och allt detta livligt påhejad av snubben som till vardags ansvarar för besökspersoners säkerhet i Affghanistan och sitter inne på spännande kunskap och intressanta historier. (Det finns tydligen offentliga personer som tror att det är en jättebra idé att knalla ur bilen och ta ett foto i väldigt tveksamma situationer...)
Dag två.
Jag blev uppjagad klockan sex för att snabbt kunna vara på plats ifall de ville kalla in mig tidigt. Kasta i sig frukost, tror fan inte jag har gått upp klockan sex på ungefär en livstid. Klockan sju satt jag i cellen, taggad som fan att spela teater.
Halv tolv blev jag inkallad på förhör.
Då hade de säkrat fibrer från mitt hår på platsen och i rånarluvan som upphittats ungefär tre geniala meter från platsen. Jag blånekade. Men erkände att jag kanske befunnit mig på platsen, jag visste inte riktigt. (?Kan du säga var du var i förrgår vid en viss tid eller?? ?Nu är det jag som ställer frågorna!?)
Sen ville de ha tag på min kompis.
Jag ville också att de skulle ha tag på min kompis. Jag insåg nämligen att jag skulle få sitta i cellen till de hittade honom, och att övningsledaren (funkar ungefär som en rollspelsledare, era lajvfånar.) inte tänkte plocka in honom i spelet förrän de hade gjort nåt smart för att hitta honom. Så jag föreslog: ?Eh, jag har för mig att min mobiltelefon ligger i lägenheten där ni tog mig...?
?Nej, vi hittade inget...?
Men låtsas då, din nötfärsblandning!
?Okej... oj, ojojoj, var kan den vara, men usch då har jag förlorat min mobil etc etc... men vänta, kanske i bilen?? ?Nej vi hittade den inte i bilen heller... men jag tycker det verkar konstigt att du inte vet var du har din mobil! FÖRSÖKER DU DÖLJA NÅT??
Gissa vad som är grönklätt, stenhårt, och inte alltid helt bra på att leka låtsaslekar?
Det är inte ett krusbär i en hiss.
Fortsättning följer...
Det var rätt soft. Faktiskt alldeles för soft.
Den här gången var det utredningsgruppen och personskyddsgruppen som övade. Att öva personskydd har tidigare varit totalt värdelös. Det är typ: sitt i en bil, låtsas att du är politiker, sitt i bilen, sitt i bilen, somna inte i bilen, bli skjutsad runt i hela stan, somna inte, åk hem. Senast skulle de dessutom få öva service, så alla som blev skjutsade hade speciella önskemål som övningsledarna hade klurat ut. Mina kollegor blev bjudna på lyxigt the, champagne, choklad och klassisk musik i bilen. Jag blev bjuden på kvällstidningar. Både Aftonbladet och Expressen. Som jag kände mig tvungen att läsa för att ge de duttiga livvakterna positiv respons på sina ansträningar, fast jag alltid blir illamående av att läsa i bilar. Vara politiker, skjutsas runt, inte spy, inte somna.
Så jag bad direkt att få jobba med utredningsgruppen istället.
Det fick jag. Det var väldigt kul till en början. Vi åkte iväg och spelade upp en liten scen där jag och en snubbe misshandlar och rånar en annan snubbe. Bara så att vi skulle ha riktiga minnesbilder liksom, så att det blev bra förhör sen.
Sen blev jag tagen. Sen hamnade jag i förhör.
Det var katastrof. Jag hade tänkt göra en liten, rädd osäker karaktär som inte alls hade lust att göra allt det där hemska och ruggiga, men blev medtvingad av sin kompis. I utredningsgruppen fanns väääärsta snygga tjejen yo. Hon såg ut som en typiskt sån tjej som faller för Johnny Depp-typen, och jag är ju ganska lik Johnny Depp och sådär... Så jag tänkte vara Känsliga Killen, med lite gråten i halsen och spela på medlidande och så. Jävlig konstnärlig och sårbar.
Vilket inte är helt lätt, när förhörsledaren spänner ögonen i en och säger: ?Vi har fått in vittnesuppgifter om en man med en... säregen frisyr.? Och liksom, sen följer upp med: ?Jaha, vi har hittat dina fingeravtryck på platsen och dina fotavtryck och en blodig järnstång i din källare, och dessutom har ett vittna fångat dig på mobilkamera så att ditt ansikte syns tydligt.?
Jag blånekade.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Inte somna.
Efter 15 minuters förhör och tre timmar i ett rum innehållande ENBART en madrass och ett fönster (?Asså, rent övningstekniskt är det här en två meters betongvägg och du kan absolut inte fly. FÖRSTÅR DU, DU KAN ABSOLUT INTE FLY!? Han hade träffat mig i en tidigare övning...) blev jag inkallad i ett förhör till. Då hade jag god lust att erkänna allting, berätta varenda detalj och köra övningen i botten bara för att komma därifrån. Men det gick inte, för de ville inte alls höra några erkännanden, de ville ha tag på min kompis som varit med, och höra om jag hade något telefonnummer itll honom. Det hade jag inte, irl.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag åka tillbaka till logementet, där vi skådespelare numera bor efter att ha degraderats först från hotell till vandrarhem, och nu alltså ett steg till. På logementet var stämningen på topp. Alla andra skådisar hade jobbat med livvakterna, som nu blivit rejält duktiga var redo för leksugna skådisar som var besvärliga och ville gå på toa och skogspromenader och ta ett spontandopp i en sjö och prata med lokalbefolkningen och titta i skogen och inte alls ville tro på det där med krypskyttar och vilda älgar. Och allt detta livligt påhejad av snubben som till vardags ansvarar för besökspersoners säkerhet i Affghanistan och sitter inne på spännande kunskap och intressanta historier. (Det finns tydligen offentliga personer som tror att det är en jättebra idé att knalla ur bilen och ta ett foto i väldigt tveksamma situationer...)
Dag två.
Jag blev uppjagad klockan sex för att snabbt kunna vara på plats ifall de ville kalla in mig tidigt. Kasta i sig frukost, tror fan inte jag har gått upp klockan sex på ungefär en livstid. Klockan sju satt jag i cellen, taggad som fan att spela teater.
Halv tolv blev jag inkallad på förhör.
Då hade de säkrat fibrer från mitt hår på platsen och i rånarluvan som upphittats ungefär tre geniala meter från platsen. Jag blånekade. Men erkände att jag kanske befunnit mig på platsen, jag visste inte riktigt. (?Kan du säga var du var i förrgår vid en viss tid eller?? ?Nu är det jag som ställer frågorna!?)
Sen ville de ha tag på min kompis.
Jag ville också att de skulle ha tag på min kompis. Jag insåg nämligen att jag skulle få sitta i cellen till de hittade honom, och att övningsledaren (funkar ungefär som en rollspelsledare, era lajvfånar.) inte tänkte plocka in honom i spelet förrän de hade gjort nåt smart för att hitta honom. Så jag föreslog: ?Eh, jag har för mig att min mobiltelefon ligger i lägenheten där ni tog mig...?
?Nej, vi hittade inget...?
Men låtsas då, din nötfärsblandning!
?Okej... oj, ojojoj, var kan den vara, men usch då har jag förlorat min mobil etc etc... men vänta, kanske i bilen?? ?Nej vi hittade den inte i bilen heller... men jag tycker det verkar konstigt att du inte vet var du har din mobil! FÖRSÖKER DU DÖLJA NÅT??
Gissa vad som är grönklätt, stenhårt, och inte alltid helt bra på att leka låtsaslekar?
Det är inte ett krusbär i en hiss.
Fortsättning följer...