På tåg
Sista dagen var det tidigt upp ifall de skulle vilja göra kallrt fallet, sen ligga på sängen och vara laddad fram till klockan lunch, då det stod klart att det inte skulle bli nåt.
Så kan man också göra på jobbet.
Förhörsledarna tyckte väl att de hade tillräckligt för att få mig fälld, eller nåt. En försvarsadvokat skulle möljlien kunnat hävda att jag var Dum, och för att styrka detta åberopat precis samma bevis som åklagaren. (Typ fimen där jag rusar ut ur affären, sliter av mig rånarluvan, tittar in i kamren och springer vidare.)
Så jag fick sitta i logementet istället, och höra historier om hur Aftonbladet hade ringt och totalt saboterat utredningen om vad som hände när en värnpliktig vådasköts till döds härom veckan. Vidare hade Aftonbladet, när de inte fått fram nåt, börjat vaska fram nummer till värnpliktiga och helt på chans ringt och ställt frågan: ?Jag har hört att du och killen som blev skjuten inte var så goda vänner...?
Så kan man också göra på jobbet.
Sen var det åka tåg hem. Blev ett jävla äventyr. Upptäckte på tågstationen att jag inte var ungdom längre, vilket jag var när jag åkte upp till Stockholm. (Och bara det var ju en anledning till lätt panikångest.) Så tågbiljetten blev ett dyrt jävla äventyr. Och dessutom var jag tvungen att vänta på Centralen i Satockholm i över en timme. Jag hatar Centralen i Stockholm Jag föreställer mig att helvetet är som Centralen i Stockholm. Djävulen säger ?hörrö, möt mig vid spottkoppen tolvish så skaru få smörj! Du kan stå i kö i en halv dag för att köpa en svindyr hamburgare innan om du vill, MOAHAHAHA!?
Den här dagen kom Satan fram till mig (de kommer alltid fram till mig) utklädd till 18-årig brud med blonderade slingor. "Du vill ju såklart ha SJ Prio Mastercard!" sa han.
"Eh, nej?"
"Jooooo..."
"Nej."
"Men joooo... jag ska berätta."
Jag började inse att det nog inte var Satan, utan ännnu värre en söt, naiv, pengalysten och hopplöst påflugen ? ursäkta uttrycket ? brudjävel. Jag täntke förklara att jag ansåg SJ vara ondskan personifierad (tågifierad), men jag tror inte hon hade förstått. Hon babblade på och babblade på om fördelen med att ha SJ Prio Mastercard och hej och hå, och fan vet hur, men när hon kläckte ur sig att man får en poäng i varenda affär i hela landet ungefär, och att ett visst antal poäng kan bytas mot resor och etc, så började jag ana att det faktiskt fanns en möjlighet att spara pengar på eländet. Så jag snackade lite med henne. Frågade henne varför det var så dyrt att åka tåg.
?Eh.. jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar.)
?Har du aldrig fundert på det, om du nu jobbar på SJ och så...??
?Eh... jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar!)
?Du tror inte det har nånting att göra med regeringens miljöpolitik??
?Ja, jo, så är det, precis så!? (Ge mig pengar...)
?Så nu vet du!?
Här sprang hon och gömde sig bakom en kollega. Men jag var beredd att teckna mig på ett sånt där kort, och hon tog fram blanketten och vi skulle fylla i min årsinkomst, och räknade och klurade och undrade om fattigaste rutan inte var lite för mycket, och då, först då, nämner puckot att korteländet kostar 200 spänn.
?Men det gör inget, för om du handlar för 6 000 kronor så kostar det bara 100 nästa år!? (Pengar...)
Jag påpekade för henne att 6000 var mer än 10%av den årsinkomst vi hade fyllt i.
?Jamen... jamen... 200 spänn är väl ingenting för EN RIKTIG MAN SOM DU?? (Give... me...)
Och hon rörde vid min arm, lite sådär som man gör när man vill ha pengar från nån som skulle kunna vara en riktig man bara han halar upp plånboken.
Så kan man också göra på jobbet.
Men det här tyckte jag var intressant. Jag försöker för tillfället skriva en pjäs om just relationen mellan pengar och manlighetsideal, jag har till och med mejlat en mansforskare och ställt frågor i ämnet, så när det kom sådär spontant ville jag gärna veta hur hon menade. Så jag frågade. "Anser du att förmågan att betala är en kvalifikation för att vara manlig?" Då gömde hon sig bakom sin kollega igen, och sa ?Sluta bråka, jag försöker bara göra mitt jobb!? (Jag skiter i dina pengar, bara du slutar vara så konstig!)
Och alltså, jag VET att jag är kufen som alla försäljare sitter och drar skräckhistorier om i fikarummet, men liksom, MEN KAN FAN INTE GÖRA SÅ! INTE ENS PÅ JOBBET!
Folk. Folk. Folk folk folk folk. Folk.
Så kan man också göra på jobbet.
Förhörsledarna tyckte väl att de hade tillräckligt för att få mig fälld, eller nåt. En försvarsadvokat skulle möljlien kunnat hävda att jag var Dum, och för att styrka detta åberopat precis samma bevis som åklagaren. (Typ fimen där jag rusar ut ur affären, sliter av mig rånarluvan, tittar in i kamren och springer vidare.)
Så jag fick sitta i logementet istället, och höra historier om hur Aftonbladet hade ringt och totalt saboterat utredningen om vad som hände när en värnpliktig vådasköts till döds härom veckan. Vidare hade Aftonbladet, när de inte fått fram nåt, börjat vaska fram nummer till värnpliktiga och helt på chans ringt och ställt frågan: ?Jag har hört att du och killen som blev skjuten inte var så goda vänner...?
Så kan man också göra på jobbet.
Sen var det åka tåg hem. Blev ett jävla äventyr. Upptäckte på tågstationen att jag inte var ungdom längre, vilket jag var när jag åkte upp till Stockholm. (Och bara det var ju en anledning till lätt panikångest.) Så tågbiljetten blev ett dyrt jävla äventyr. Och dessutom var jag tvungen att vänta på Centralen i Satockholm i över en timme. Jag hatar Centralen i Stockholm Jag föreställer mig att helvetet är som Centralen i Stockholm. Djävulen säger ?hörrö, möt mig vid spottkoppen tolvish så skaru få smörj! Du kan stå i kö i en halv dag för att köpa en svindyr hamburgare innan om du vill, MOAHAHAHA!?
Den här dagen kom Satan fram till mig (de kommer alltid fram till mig) utklädd till 18-årig brud med blonderade slingor. "Du vill ju såklart ha SJ Prio Mastercard!" sa han.
"Eh, nej?"
"Jooooo..."
"Nej."
"Men joooo... jag ska berätta."
Jag började inse att det nog inte var Satan, utan ännnu värre en söt, naiv, pengalysten och hopplöst påflugen ? ursäkta uttrycket ? brudjävel. Jag täntke förklara att jag ansåg SJ vara ondskan personifierad (tågifierad), men jag tror inte hon hade förstått. Hon babblade på och babblade på om fördelen med att ha SJ Prio Mastercard och hej och hå, och fan vet hur, men när hon kläckte ur sig att man får en poäng i varenda affär i hela landet ungefär, och att ett visst antal poäng kan bytas mot resor och etc, så började jag ana att det faktiskt fanns en möjlighet att spara pengar på eländet. Så jag snackade lite med henne. Frågade henne varför det var så dyrt att åka tåg.
?Eh.. jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar.)
?Har du aldrig fundert på det, om du nu jobbar på SJ och så...??
?Eh... jag vet inte...? (Hon menade: Ge mig pengar!)
?Du tror inte det har nånting att göra med regeringens miljöpolitik??
?Ja, jo, så är det, precis så!? (Ge mig pengar...)
?Så nu vet du!?
Här sprang hon och gömde sig bakom en kollega. Men jag var beredd att teckna mig på ett sånt där kort, och hon tog fram blanketten och vi skulle fylla i min årsinkomst, och räknade och klurade och undrade om fattigaste rutan inte var lite för mycket, och då, först då, nämner puckot att korteländet kostar 200 spänn.
?Men det gör inget, för om du handlar för 6 000 kronor så kostar det bara 100 nästa år!? (Pengar...)
Jag påpekade för henne att 6000 var mer än 10%av den årsinkomst vi hade fyllt i.
?Jamen... jamen... 200 spänn är väl ingenting för EN RIKTIG MAN SOM DU?? (Give... me...)
Och hon rörde vid min arm, lite sådär som man gör när man vill ha pengar från nån som skulle kunna vara en riktig man bara han halar upp plånboken.
Så kan man också göra på jobbet.
Men det här tyckte jag var intressant. Jag försöker för tillfället skriva en pjäs om just relationen mellan pengar och manlighetsideal, jag har till och med mejlat en mansforskare och ställt frågor i ämnet, så när det kom sådär spontant ville jag gärna veta hur hon menade. Så jag frågade. "Anser du att förmågan att betala är en kvalifikation för att vara manlig?" Då gömde hon sig bakom sin kollega igen, och sa ?Sluta bråka, jag försöker bara göra mitt jobb!? (Jag skiter i dina pengar, bara du slutar vara så konstig!)
Och alltså, jag VET att jag är kufen som alla försäljare sitter och drar skräckhistorier om i fikarummet, men liksom, MEN KAN FAN INTE GÖRA SÅ! INTE ENS PÅ JOBBET!
Folk. Folk. Folk folk folk folk. Folk.
Kommentarer
Trackback