Utvärdering
Så!
Bloggen Sjukdomsinsikt har funnits i ett helt läsår, för att använda en term för oss som fortfarande är kvar i skolvärlden.
Och det känns som om det är dags för en liten sån där, för oss som fortfarande är kvar i skolvärden och har dem hängande över oss konstant såhär års, så kallad utvärdering.
Och, som jag själv brukar skriva på papperena som olika lärare ger mig ? det mesta suger.
För liksom.
Jag talade i mitt allra första inlägg om att den här bloggen skulle vara ?lite renare, lite snyggare, lite mer genomarbetad med hyperlänkar, illustrationer och layout, lite mindre dravel och lite mer vettigheter.? Jag lovade också att försöka uppdatera regelbundet, unegefär två gånger i veckan.
Dessutom fanns en hemlig agenda. Tanken var att bloggen i första hand skulle vara en politisk blogg, lite lagom kritiskt granskande, sådär. För att ni läsare skulle stå ut med allt gnäll, skulle det även vara fritt fram för mig att skriva ner ungefär vad som helst som kändes roligt eller underhållande. Detta var jag helt öppen med; jag skulle använda underhållning för att få ut mitt gnäll.
Dessutom skulle jag mer aktivt marknadsföra bloggen, med smartare rubriker, mer strategiska uppdateringar, och massa kommentarer i andras bloggar. Målet var helt enkelt att störta nu sittande regering.
Jag har inte störtat nu sittande regering.
Inte heller har jag lyckats med egentligen något av det andra.
Politiken och kritiken blev till långtråkigt och inte alltför väl underbyggt gnäll.
Att försöka vara rolig gav mig enorm prestationsångest, och jag anser att jag absolut inte har lyckats en enda gång.
Bloggen är inte snyggare, inte mer illustrerad (om vi bortser från ett par nallar i början), det är ingen ordning bland länkarna eller hyperlänkarna. Vidare har dravelmängden stundom eskalerat. Jag har inte orkar marknadsföra bloggen alls, och de regelbundna uppdateringarna två gånger i veckan har det verkligen varit bedrövligt med.
Och regeringshelvetet sitter kvar.
Så på så sätt får jag se den här bloggen som ett enda stort misslyckande.
Och ärligt talat, namnet.
Sjukdomsinsikt.
Jag vet inte hur det är med er, men det GÅR typ inte att skriva det ordet utan att det blir Error 404 för att i alla fall något av s:en har hamnat på fel ställe. Dessutom låter det som att bloggen handlar om typ... cancer? Jag tror att det bara är jag som tycker det är fräckt och kaxigt och fyndigt med tanke på bloggens innehåll. Och undertiteln ? ojojoj, så lustig man kunde vara då!
Bahelibahbah.
Hur som helst. Jag har ungefär tusen gånger under det här året velat lägga ner bloggandet helt. Anledningen att jag inte gjort det, kära läsare, är ni. För alla de gånger jag verkligen varit nära att klicka bort det, så har det varit nån som sagt att de gillar det jag skriver en massa. Det kan ha varit vänner som sagt det personligen, nätpolare som sagt det på msn, totalt okända människor som lämnat kommentarer... och jag blir så innihelsickes glad varenda gång! Och då går det ju bara inte att lägga ner! Dessutom har jag varit helt fascinerad över hur min läsekrets verkar se ut. Jag har, nästan oavsett hur mycket eller lite jag skriver, ganska exakt 100 läsare i veckan. Visst, skriver jag mycket klättrar det upp, skriver jag lite halkar det ner, men runt 100 ligger det. Så jag utgår helt enkelt från att det är ungefär samma 100 läsare som återkommer, troget. Jag har polare som uppdaterar en gång i månaden och skriver blaja eller möjligen nåt inlägg om att de bara skriver blaja, och som har det femdubbla, och jag slutar aldrig att förvirras av det. Men skit samma! Jag har mina 100 trogna, och jag tycker det är så jäkla fint på nåt vis! Så jag kommer att fortsätta!
Men inte här.
Projekt Sjukdomsinikt är härmed att betrakta som nerlagt. Jag får störta regeringen på annat sätt. (Dessutom kommer fotbolls-EM snart och det kommer jag kommentera och vädra mina visdomar runt, och sen kommer all min trovärdighet som skribent att vara bortblåst för alltid.)
Nästa blogg får ha en liten annan ingångspunkt. Första bloggen, Paian, (en paian var en lovsång till kulturens gud Apollon) hade ambitionen att vara nån slags kulturgärning. Gick ju åt helvete. Andra bloggen har vi redan pratat om. Den tredje får ha den ingånspunkten som egentligen varit den enda som fungerat genom åren: Det är min lekstuga. Jag skriver när jag vill, vad jag vill, för mitt eget höga nöjes och lite för min övnings skull. Och ni är välkomna att hänga med om ni känner för det! (Dessutom kvarstår projektet att försöka få bloggaren Samson att komma och gästskriva. Hjälp mig att tjata på honom vetja!) Och bara för att jag tycker ni är så fina som stannar, så blir titeln en tribute till er.
Jag ska förklara. Jag tycker inte ni är apor. Men som jag nämnt förut här i bloggen, fanns det ett litet kapitel i Sk-boken på gymnasiet som gjorde djupt intryck på mig. Det handlade om studier som gjorts på apbefolkningen på isolerade öar. Man studerade hur kunskap spreds bland apor, till exempel hur kunskapen om att använda en pinne som redskap för att få upp myror ur hålor. Och man upptäckte att i början spred sig den nya kunskapen långsamt, men när det hade nått en viss gräns ? som låg på ungefär 100 apor ? så ökade spridningen lavinartat. Och nu är vi inte apor på en isolerad ö, och för oss kanske gränsen är lite högre än 100. Men å andra sidan lever vi i ett mediasamhälle, och det är lättare att få ut info. Så ärligt talat, jag tycker att det är varje människas förbannade plikt, att har hon nåt vettig att säga, så ska hon se till att få ut det till sina 100 apor!
Jag har faktiskt länge varit inne på att byta namn till 100apor, men sen kom de där jävla bloggmupparna och gjorde 1000apor, och sen gick det liksom inte. (Förresten har jag laddat i över ett år för ett påhopp på hon Fuckyourightback-bruden för att hon är så innihelvetes jävla råpantad och allmänt ond, men det har inte blivit av än. Finns hon fortfarande kvar?)
Men nu orkar jag inte bry mig om dem längre. Jag bloggade innan de ens tänkt tanken att de kunde tjäna pengar på det. Och dessutom. Smaka på det.
Mina100apor
punktbloggpunktse.
Sitter skönt i fingrarna. Det händer där uppe på tangentbordet liksom, där man inte skriver så mycket annat. När man har skrivit en massa ?jag? och ?och? och ?bajs? och sånt som händer där nere på tangentbordet, så vet man liksom att uppe på tangentbordet finns en alldeles egen liten vals fingrarna kan dansa, också plötsligt är man på mina100apor... bara helt skönt liksom, dansar sig upp från M och N där nere, och hamnar ända uppe i siffrorna, och sen ner igen. Jävligt stiligt, om jag får säga det själv.
OCH DET FÅR JAG FÖR DET ÄR MIN BLOGG!
Nu drar jag till Frankrike, och sen, om jag överlever, så drar jag igång nya bloggen när jag hamnar på sommarlov/sommarjobb i Uppsala! Titta in i slutet av juni vetja, så är den garanterat igång!
Tills dess: Vill man vara fin får man äta piggelin!
Tack för de här månaderna! Välkomna till http://www.mina100apor.blogg.se!
Bloggen Sjukdomsinsikt har funnits i ett helt läsår, för att använda en term för oss som fortfarande är kvar i skolvärlden.
Och det känns som om det är dags för en liten sån där, för oss som fortfarande är kvar i skolvärden och har dem hängande över oss konstant såhär års, så kallad utvärdering.
Och, som jag själv brukar skriva på papperena som olika lärare ger mig ? det mesta suger.
För liksom.
Jag talade i mitt allra första inlägg om att den här bloggen skulle vara ?lite renare, lite snyggare, lite mer genomarbetad med hyperlänkar, illustrationer och layout, lite mindre dravel och lite mer vettigheter.? Jag lovade också att försöka uppdatera regelbundet, unegefär två gånger i veckan.
Dessutom fanns en hemlig agenda. Tanken var att bloggen i första hand skulle vara en politisk blogg, lite lagom kritiskt granskande, sådär. För att ni läsare skulle stå ut med allt gnäll, skulle det även vara fritt fram för mig att skriva ner ungefär vad som helst som kändes roligt eller underhållande. Detta var jag helt öppen med; jag skulle använda underhållning för att få ut mitt gnäll.
Dessutom skulle jag mer aktivt marknadsföra bloggen, med smartare rubriker, mer strategiska uppdateringar, och massa kommentarer i andras bloggar. Målet var helt enkelt att störta nu sittande regering.
Jag har inte störtat nu sittande regering.
Inte heller har jag lyckats med egentligen något av det andra.
Politiken och kritiken blev till långtråkigt och inte alltför väl underbyggt gnäll.
Att försöka vara rolig gav mig enorm prestationsångest, och jag anser att jag absolut inte har lyckats en enda gång.
Bloggen är inte snyggare, inte mer illustrerad (om vi bortser från ett par nallar i början), det är ingen ordning bland länkarna eller hyperlänkarna. Vidare har dravelmängden stundom eskalerat. Jag har inte orkar marknadsföra bloggen alls, och de regelbundna uppdateringarna två gånger i veckan har det verkligen varit bedrövligt med.
Och regeringshelvetet sitter kvar.
Så på så sätt får jag se den här bloggen som ett enda stort misslyckande.
Och ärligt talat, namnet.
Sjukdomsinsikt.
Jag vet inte hur det är med er, men det GÅR typ inte att skriva det ordet utan att det blir Error 404 för att i alla fall något av s:en har hamnat på fel ställe. Dessutom låter det som att bloggen handlar om typ... cancer? Jag tror att det bara är jag som tycker det är fräckt och kaxigt och fyndigt med tanke på bloggens innehåll. Och undertiteln ? ojojoj, så lustig man kunde vara då!
Bahelibahbah.
Hur som helst. Jag har ungefär tusen gånger under det här året velat lägga ner bloggandet helt. Anledningen att jag inte gjort det, kära läsare, är ni. För alla de gånger jag verkligen varit nära att klicka bort det, så har det varit nån som sagt att de gillar det jag skriver en massa. Det kan ha varit vänner som sagt det personligen, nätpolare som sagt det på msn, totalt okända människor som lämnat kommentarer... och jag blir så innihelsickes glad varenda gång! Och då går det ju bara inte att lägga ner! Dessutom har jag varit helt fascinerad över hur min läsekrets verkar se ut. Jag har, nästan oavsett hur mycket eller lite jag skriver, ganska exakt 100 läsare i veckan. Visst, skriver jag mycket klättrar det upp, skriver jag lite halkar det ner, men runt 100 ligger det. Så jag utgår helt enkelt från att det är ungefär samma 100 läsare som återkommer, troget. Jag har polare som uppdaterar en gång i månaden och skriver blaja eller möjligen nåt inlägg om att de bara skriver blaja, och som har det femdubbla, och jag slutar aldrig att förvirras av det. Men skit samma! Jag har mina 100 trogna, och jag tycker det är så jäkla fint på nåt vis! Så jag kommer att fortsätta!
Men inte här.
Projekt Sjukdomsinikt är härmed att betrakta som nerlagt. Jag får störta regeringen på annat sätt. (Dessutom kommer fotbolls-EM snart och det kommer jag kommentera och vädra mina visdomar runt, och sen kommer all min trovärdighet som skribent att vara bortblåst för alltid.)
Nästa blogg får ha en liten annan ingångspunkt. Första bloggen, Paian, (en paian var en lovsång till kulturens gud Apollon) hade ambitionen att vara nån slags kulturgärning. Gick ju åt helvete. Andra bloggen har vi redan pratat om. Den tredje får ha den ingånspunkten som egentligen varit den enda som fungerat genom åren: Det är min lekstuga. Jag skriver när jag vill, vad jag vill, för mitt eget höga nöjes och lite för min övnings skull. Och ni är välkomna att hänga med om ni känner för det! (Dessutom kvarstår projektet att försöka få bloggaren Samson att komma och gästskriva. Hjälp mig att tjata på honom vetja!) Och bara för att jag tycker ni är så fina som stannar, så blir titeln en tribute till er.
Jag ska förklara. Jag tycker inte ni är apor. Men som jag nämnt förut här i bloggen, fanns det ett litet kapitel i Sk-boken på gymnasiet som gjorde djupt intryck på mig. Det handlade om studier som gjorts på apbefolkningen på isolerade öar. Man studerade hur kunskap spreds bland apor, till exempel hur kunskapen om att använda en pinne som redskap för att få upp myror ur hålor. Och man upptäckte att i början spred sig den nya kunskapen långsamt, men när det hade nått en viss gräns ? som låg på ungefär 100 apor ? så ökade spridningen lavinartat. Och nu är vi inte apor på en isolerad ö, och för oss kanske gränsen är lite högre än 100. Men å andra sidan lever vi i ett mediasamhälle, och det är lättare att få ut info. Så ärligt talat, jag tycker att det är varje människas förbannade plikt, att har hon nåt vettig att säga, så ska hon se till att få ut det till sina 100 apor!
Jag har faktiskt länge varit inne på att byta namn till 100apor, men sen kom de där jävla bloggmupparna och gjorde 1000apor, och sen gick det liksom inte. (Förresten har jag laddat i över ett år för ett påhopp på hon Fuckyourightback-bruden för att hon är så innihelvetes jävla råpantad och allmänt ond, men det har inte blivit av än. Finns hon fortfarande kvar?)
Men nu orkar jag inte bry mig om dem längre. Jag bloggade innan de ens tänkt tanken att de kunde tjäna pengar på det. Och dessutom. Smaka på det.
Mina100apor
punktbloggpunktse.
Sitter skönt i fingrarna. Det händer där uppe på tangentbordet liksom, där man inte skriver så mycket annat. När man har skrivit en massa ?jag? och ?och? och ?bajs? och sånt som händer där nere på tangentbordet, så vet man liksom att uppe på tangentbordet finns en alldeles egen liten vals fingrarna kan dansa, också plötsligt är man på mina100apor... bara helt skönt liksom, dansar sig upp från M och N där nere, och hamnar ända uppe i siffrorna, och sen ner igen. Jävligt stiligt, om jag får säga det själv.
OCH DET FÅR JAG FÖR DET ÄR MIN BLOGG!
Nu drar jag till Frankrike, och sen, om jag överlever, så drar jag igång nya bloggen när jag hamnar på sommarlov/sommarjobb i Uppsala! Titta in i slutet av juni vetja, så är den garanterat igång!
Tills dess: Vill man vara fin får man äta piggelin!
Tack för de här månaderna! Välkomna till http://www.mina100apor.blogg.se!
Kommentarer
Trackback