Mer militärjobb
Så har man varit iväg på militärjobb igen.
Det var rätt soft. Faktiskt alldeles för soft.
Den här gången var det utredningsgruppen och personskyddsgruppen som övade. Att öva personskydd har tidigare varit totalt värdelös. Det är typ: sitt i en bil, låtsas att du är politiker, sitt i bilen, sitt i bilen, somna inte i bilen, bli skjutsad runt i hela stan, somna inte, åk hem. Senast skulle de dessutom få öva service, så alla som blev skjutsade hade speciella önskemål som övningsledarna hade klurat ut. Mina kollegor blev bjudna på lyxigt the, champagne, choklad och klassisk musik i bilen. Jag blev bjuden på kvällstidningar. Både Aftonbladet och Expressen. Som jag kände mig tvungen att läsa för att ge de duttiga livvakterna positiv respons på sina ansträningar, fast jag alltid blir illamående av att läsa i bilar. Vara politiker, skjutsas runt, inte spy, inte somna.
Så jag bad direkt att få jobba med utredningsgruppen istället.
Det fick jag. Det var väldigt kul till en början. Vi åkte iväg och spelade upp en liten scen där jag och en snubbe misshandlar och rånar en annan snubbe. Bara så att vi skulle ha riktiga minnesbilder liksom, så att det blev bra förhör sen.
Sen blev jag tagen. Sen hamnade jag i förhör.
Det var katastrof. Jag hade tänkt göra en liten, rädd osäker karaktär som inte alls hade lust att göra allt det där hemska och ruggiga, men blev medtvingad av sin kompis. I utredningsgruppen fanns väääärsta snygga tjejen yo. Hon såg ut som en typiskt sån tjej som faller för Johnny Depp-typen, och jag är ju ganska lik Johnny Depp och sådär... Så jag tänkte vara Känsliga Killen, med lite gråten i halsen och spela på medlidande och så. Jävlig konstnärlig och sårbar.
Vilket inte är helt lätt, när förhörsledaren spänner ögonen i en och säger: ?Vi har fått in vittnesuppgifter om en man med en... säregen frisyr.? Och liksom, sen följer upp med: ?Jaha, vi har hittat dina fingeravtryck på platsen och dina fotavtryck och en blodig järnstång i din källare, och dessutom har ett vittna fångat dig på mobilkamera så att ditt ansikte syns tydligt.?
Jag blånekade.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Inte somna.
Efter 15 minuters förhör och tre timmar i ett rum innehållande ENBART en madrass och ett fönster (?Asså, rent övningstekniskt är det här en två meters betongvägg och du kan absolut inte fly. FÖRSTÅR DU, DU KAN ABSOLUT INTE FLY!? Han hade träffat mig i en tidigare övning...) blev jag inkallad i ett förhör till. Då hade jag god lust att erkänna allting, berätta varenda detalj och köra övningen i botten bara för att komma därifrån. Men det gick inte, för de ville inte alls höra några erkännanden, de ville ha tag på min kompis som varit med, och höra om jag hade något telefonnummer itll honom. Det hade jag inte, irl.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag åka tillbaka till logementet, där vi skådespelare numera bor efter att ha degraderats först från hotell till vandrarhem, och nu alltså ett steg till. På logementet var stämningen på topp. Alla andra skådisar hade jobbat med livvakterna, som nu blivit rejält duktiga var redo för leksugna skådisar som var besvärliga och ville gå på toa och skogspromenader och ta ett spontandopp i en sjö och prata med lokalbefolkningen och titta i skogen och inte alls ville tro på det där med krypskyttar och vilda älgar. Och allt detta livligt påhejad av snubben som till vardags ansvarar för besökspersoners säkerhet i Affghanistan och sitter inne på spännande kunskap och intressanta historier. (Det finns tydligen offentliga personer som tror att det är en jättebra idé att knalla ur bilen och ta ett foto i väldigt tveksamma situationer...)
Dag två.
Jag blev uppjagad klockan sex för att snabbt kunna vara på plats ifall de ville kalla in mig tidigt. Kasta i sig frukost, tror fan inte jag har gått upp klockan sex på ungefär en livstid. Klockan sju satt jag i cellen, taggad som fan att spela teater.
Halv tolv blev jag inkallad på förhör.
Då hade de säkrat fibrer från mitt hår på platsen och i rånarluvan som upphittats ungefär tre geniala meter från platsen. Jag blånekade. Men erkände att jag kanske befunnit mig på platsen, jag visste inte riktigt. (?Kan du säga var du var i förrgår vid en viss tid eller?? ?Nu är det jag som ställer frågorna!?)
Sen ville de ha tag på min kompis.
Jag ville också att de skulle ha tag på min kompis. Jag insåg nämligen att jag skulle få sitta i cellen till de hittade honom, och att övningsledaren (funkar ungefär som en rollspelsledare, era lajvfånar.) inte tänkte plocka in honom i spelet förrän de hade gjort nåt smart för att hitta honom. Så jag föreslog: ?Eh, jag har för mig att min mobiltelefon ligger i lägenheten där ni tog mig...?
?Nej, vi hittade inget...?
Men låtsas då, din nötfärsblandning!
?Okej... oj, ojojoj, var kan den vara, men usch då har jag förlorat min mobil etc etc... men vänta, kanske i bilen?? ?Nej vi hittade den inte i bilen heller... men jag tycker det verkar konstigt att du inte vet var du har din mobil! FÖRSÖKER DU DÖLJA NÅT??
Gissa vad som är grönklätt, stenhårt, och inte alltid helt bra på att leka låtsaslekar?
Det är inte ett krusbär i en hiss.
Fortsättning följer...
Det var rätt soft. Faktiskt alldeles för soft.
Den här gången var det utredningsgruppen och personskyddsgruppen som övade. Att öva personskydd har tidigare varit totalt värdelös. Det är typ: sitt i en bil, låtsas att du är politiker, sitt i bilen, sitt i bilen, somna inte i bilen, bli skjutsad runt i hela stan, somna inte, åk hem. Senast skulle de dessutom få öva service, så alla som blev skjutsade hade speciella önskemål som övningsledarna hade klurat ut. Mina kollegor blev bjudna på lyxigt the, champagne, choklad och klassisk musik i bilen. Jag blev bjuden på kvällstidningar. Både Aftonbladet och Expressen. Som jag kände mig tvungen att läsa för att ge de duttiga livvakterna positiv respons på sina ansträningar, fast jag alltid blir illamående av att läsa i bilar. Vara politiker, skjutsas runt, inte spy, inte somna.
Så jag bad direkt att få jobba med utredningsgruppen istället.
Det fick jag. Det var väldigt kul till en början. Vi åkte iväg och spelade upp en liten scen där jag och en snubbe misshandlar och rånar en annan snubbe. Bara så att vi skulle ha riktiga minnesbilder liksom, så att det blev bra förhör sen.
Sen blev jag tagen. Sen hamnade jag i förhör.
Det var katastrof. Jag hade tänkt göra en liten, rädd osäker karaktär som inte alls hade lust att göra allt det där hemska och ruggiga, men blev medtvingad av sin kompis. I utredningsgruppen fanns väääärsta snygga tjejen yo. Hon såg ut som en typiskt sån tjej som faller för Johnny Depp-typen, och jag är ju ganska lik Johnny Depp och sådär... Så jag tänkte vara Känsliga Killen, med lite gråten i halsen och spela på medlidande och så. Jävlig konstnärlig och sårbar.
Vilket inte är helt lätt, när förhörsledaren spänner ögonen i en och säger: ?Vi har fått in vittnesuppgifter om en man med en... säregen frisyr.? Och liksom, sen följer upp med: ?Jaha, vi har hittat dina fingeravtryck på platsen och dina fotavtryck och en blodig järnstång i din källare, och dessutom har ett vittna fångat dig på mobilkamera så att ditt ansikte syns tydligt.?
Jag blånekade.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Inte somna.
Efter 15 minuters förhör och tre timmar i ett rum innehållande ENBART en madrass och ett fönster (?Asså, rent övningstekniskt är det här en två meters betongvägg och du kan absolut inte fly. FÖRSTÅR DU, DU KAN ABSOLUT INTE FLY!? Han hade träffat mig i en tidigare övning...) blev jag inkallad i ett förhör till. Då hade jag god lust att erkänna allting, berätta varenda detalj och köra övningen i botten bara för att komma därifrån. Men det gick inte, för de ville inte alls höra några erkännanden, de ville ha tag på min kompis som varit med, och höra om jag hade något telefonnummer itll honom. Det hade jag inte, irl.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag sitta i häktet.
Sen fick jag åka tillbaka till logementet, där vi skådespelare numera bor efter att ha degraderats först från hotell till vandrarhem, och nu alltså ett steg till. På logementet var stämningen på topp. Alla andra skådisar hade jobbat med livvakterna, som nu blivit rejält duktiga var redo för leksugna skådisar som var besvärliga och ville gå på toa och skogspromenader och ta ett spontandopp i en sjö och prata med lokalbefolkningen och titta i skogen och inte alls ville tro på det där med krypskyttar och vilda älgar. Och allt detta livligt påhejad av snubben som till vardags ansvarar för besökspersoners säkerhet i Affghanistan och sitter inne på spännande kunskap och intressanta historier. (Det finns tydligen offentliga personer som tror att det är en jättebra idé att knalla ur bilen och ta ett foto i väldigt tveksamma situationer...)
Dag två.
Jag blev uppjagad klockan sex för att snabbt kunna vara på plats ifall de ville kalla in mig tidigt. Kasta i sig frukost, tror fan inte jag har gått upp klockan sex på ungefär en livstid. Klockan sju satt jag i cellen, taggad som fan att spela teater.
Halv tolv blev jag inkallad på förhör.
Då hade de säkrat fibrer från mitt hår på platsen och i rånarluvan som upphittats ungefär tre geniala meter från platsen. Jag blånekade. Men erkände att jag kanske befunnit mig på platsen, jag visste inte riktigt. (?Kan du säga var du var i förrgår vid en viss tid eller?? ?Nu är det jag som ställer frågorna!?)
Sen ville de ha tag på min kompis.
Jag ville också att de skulle ha tag på min kompis. Jag insåg nämligen att jag skulle få sitta i cellen till de hittade honom, och att övningsledaren (funkar ungefär som en rollspelsledare, era lajvfånar.) inte tänkte plocka in honom i spelet förrän de hade gjort nåt smart för att hitta honom. Så jag föreslog: ?Eh, jag har för mig att min mobiltelefon ligger i lägenheten där ni tog mig...?
?Nej, vi hittade inget...?
Men låtsas då, din nötfärsblandning!
?Okej... oj, ojojoj, var kan den vara, men usch då har jag förlorat min mobil etc etc... men vänta, kanske i bilen?? ?Nej vi hittade den inte i bilen heller... men jag tycker det verkar konstigt att du inte vet var du har din mobil! FÖRSÖKER DU DÖLJA NÅT??
Gissa vad som är grönklätt, stenhårt, och inte alltid helt bra på att leka låtsaslekar?
Det är inte ett krusbär i en hiss.
Fortsättning följer...
Kommentarer
Trackback