På tåg 2
Det händer bara konstiga saker med mig när jag ska åka tåg.
Jag satte mig på Centralen/Helvetet och hade ångest för mitt nya SJ Prio Mastercard och läste Coelho (jag var väldigt nyfiken om att Älska och att Äga egentligen är samma sak eller inte. Jag blandar alltid ihop.), åsså kommer två mongoler kom fram och sa på usel engelska att de blivit rånade på allt och ville låna mobiltelefon. De visade till och med upp intyg om polisanmälan. Jag gav dem fyra kronor till telefonautomat och sa ?Djingis Khan? så de blev glada. Och komme genast en sån där, ni vet, politiskt korrekt tant fram till mig. Hon frågar var jag är ifrån, och säger att hon förstår att jag ju inte kommer från Stockholm, eftersom jag ger folk pengar. "Och så ser du ju så snäll ut också." Och det FÖRSTA hon säger, när det står klart för henne att jag är från Göteborg är: "Har ni mycket invandrare där?"
Sen kom harangen. Där varje mening började med "jag är inte rasist, men..." Och fortsatte med att hennes barnbarn frågade henne varför hon inte hade sjal framför ansiktet som alla andra tanter, och så vidare och så vidare. Jag tyckte lite synd om tanten, så jag förklarade att det var klart att hon inte var rasist, för om hon vore rasist skulle hon ju inte prata med slöjtanterna på barnens dagis vilket hon faktiskt gjorde, och sådär. Då såg hon lite gladare ut. Kunde hon behöva, tanten. Det är ju inte hennes fel att hon tillhör en generation som inte riktigt hänger med i svängarna.
Sen hamnade jag på tåget. 5 timmar.
Tåg för mig är Döden. Tåg är ett konstigt gärnsland. Mina relationer med människor är liksom knutna till städer, och när jag åkt tåg har jag ofta haft en känsla av att jag åker från någonting snarare än till någonting. Tåg är tankarna på avsked och saknad, men samtidigt är de inte det heller, för de där tankarna känns liksom inte riktigt relevanta när landskapet svischar förbi där utanför. Det är som om de vore en dröm, det är som om hela livet och allt som betyder nåt bara var en dröm, samtidigt som det inte finns en annan vakenhet att återvända till. Det är ungefär som Döden skildras i Becketts pjäser. Bara det att Beckett inte bodde i Stockholm. Hade han gjort det hade tåget enligt logiken till slut kommit fram till Helvetet.
Så jag var fullt upptagen med att sjunka in i mitt Döden-gränsland, plockade fram papper oh penna (jag skriver alltid som bäst när jag är död, vare sig det är på tåg eller på nattjobb), och tänkte att 5 timmar ska jag väl stå ut med. Då säger högtalaren att det är brand i Örebro, att tåget kommer vara åtminstone 2 timmar försenat. Jag känner att jag redan börjar bli hungrig. Jag hade planerat precis att äta en sushi på favoritstället i Göteborg innan de stänger, jag hade tagit med äpplen och skit för att palla tågresan. Och jag vägrar göra laxgrejen, trots att jag får ännu mer poäng per laxkrona med mitt nya jävla Prio-kort. Och jag tänker att jag kan fan inte skriva nu, jag har lovat mig sjävl att inte bli en Mörk och Svart författare (men jag är inte rasist!), och skriver jag nu kommer det bara välla ur mig idel mörker.
Så jag plockar upp Coelho. Och ärligt talat, 200 sidor in i boken börjar det faktiskt ta sig. Det är då jag hör en röst: "Hörrö, är du homosexuell?"
Och jag får en mycket märklig deja vu-upplevelse.
Ovanför mig står en musklig, kraftigt berusad snubbe i 25-årsåldern. Han hade kommit fram till mig. Såklart. De kommer alltid fram till mig. "Asså, jag bara undrar, är du homosexuell?"
Nu är saken den, att i såna här situationer (alltså, situationer då jag känner mig hotad överlag. Inte situationer som i att packade msukelberg vill ha upplysningar om min sexuella läggning. Sdånt hädner ju inte sådär överdirvet ofta, liksom. Bara tre gånger den här våren...) så får jag en slags "jag vill tydligt markera att jag inte vill ha bråk"-röst. Jag brukar bli positivt överraskad när den där rösten kommer, för jag tycker att den tyder på ett sansat och moget sätt att hantera situationen.
Det tycker ingen annan.
De tycker att jag låter som lill-Smurfen.
Så killen blev såklart helt förtjust, och fortsatte "Öh, kom igen, du e böööög, jag lovar du e bööööög, gillar du kuk eller, du låter som en bööööög!"
"Nej."
"Vaddå, är du HOMOFOB eller?"
Jag vet inte om detta är 2000-talets svar på bögen-i-buren-skämtet, eller om jag bara hade råkat ut för världens mest politiskt korrekte böghatare, men besvärlig var han i alla fall. Och jag tänkte be honom läsa min blogg där jag tycker att jag reder ut den saken ganska grundligt, men jag var inte helt säker på att han var läskunnig, och ville inte riskera att förolämpa honom. Så vi ägnade saken några minuters diskussion, en diskussion i vilken han får sägas ha varit den drivande parten, sen blev han röksugen och tände en cigg mitt i vagnen istället. Så jag återgick till Coelho, och efter ett tag är han igång igen.
"Ursäkta, får jag fråga, är du homosexuell?"
"Nej, vi har redan pratat om det här."
"Hörrö, jag snackar inte med dig!" Fyllot hade beslutat sig för att ge sig ut på en liten turné i vagnen och genomdriva en egen liten undersökning. Han gick runt och frågade, och snart fick han mothugg av en betydilgt tanigare kille i samma ålder, som reste sig upp och bröstade och svarade på temat "vafan kallar du mig?" De stod och bröstade sig hur länge som helst, och jag var djupt inne i Coelho som faktiskt hade börjat komma igång på allvar och till och med använde sig av ett par liknelser och jag undrade varför inte de två pojkarna kunde gå nånstans och, jag vet inte, älska?
Och sådär höll det på. Bögmannen var framme till mig tre gånger till. Jag satt väl och utstrålade nån slags harmonisk lycka över att ha fått det där med Älska och Äga utrett eller nåt, jag vet inte, men jävlar vad han skulle snacka. När blodsockerfallet blev för starkt och jag kröp till korset och gick och köpte en banan i bistron sprang jag på den tågvärd som gått igenom vagnen och inte låtsats om de 6 tomma ölburkarna och röklukten och sa åt henne att hon fick lösa problemet i vagnen på nåt lite smidigt sätt. Hon kom in och sa lite mesigt "eh, hur är stämningen här då? För vi vill ju ha det trevligt här på tåget..."
Två timmar försenad kom jag till Göteborg. Sushistället var stängt. Jag var så besviken att jag ringde SJ och köpet av mitt Prio Mastercard.. Jag hade lusläst broschyren och upptäckt att Satan-bruden hade sagt fel om hur många poäng man fick per krona. Hoppas hon blev av med sin provision.
Jag satte mig på Centralen/Helvetet och hade ångest för mitt nya SJ Prio Mastercard och läste Coelho (jag var väldigt nyfiken om att Älska och att Äga egentligen är samma sak eller inte. Jag blandar alltid ihop.), åsså kommer två mongoler kom fram och sa på usel engelska att de blivit rånade på allt och ville låna mobiltelefon. De visade till och med upp intyg om polisanmälan. Jag gav dem fyra kronor till telefonautomat och sa ?Djingis Khan? så de blev glada. Och komme genast en sån där, ni vet, politiskt korrekt tant fram till mig. Hon frågar var jag är ifrån, och säger att hon förstår att jag ju inte kommer från Stockholm, eftersom jag ger folk pengar. "Och så ser du ju så snäll ut också." Och det FÖRSTA hon säger, när det står klart för henne att jag är från Göteborg är: "Har ni mycket invandrare där?"
Sen kom harangen. Där varje mening började med "jag är inte rasist, men..." Och fortsatte med att hennes barnbarn frågade henne varför hon inte hade sjal framför ansiktet som alla andra tanter, och så vidare och så vidare. Jag tyckte lite synd om tanten, så jag förklarade att det var klart att hon inte var rasist, för om hon vore rasist skulle hon ju inte prata med slöjtanterna på barnens dagis vilket hon faktiskt gjorde, och sådär. Då såg hon lite gladare ut. Kunde hon behöva, tanten. Det är ju inte hennes fel att hon tillhör en generation som inte riktigt hänger med i svängarna.
Sen hamnade jag på tåget. 5 timmar.
Tåg för mig är Döden. Tåg är ett konstigt gärnsland. Mina relationer med människor är liksom knutna till städer, och när jag åkt tåg har jag ofta haft en känsla av att jag åker från någonting snarare än till någonting. Tåg är tankarna på avsked och saknad, men samtidigt är de inte det heller, för de där tankarna känns liksom inte riktigt relevanta när landskapet svischar förbi där utanför. Det är som om de vore en dröm, det är som om hela livet och allt som betyder nåt bara var en dröm, samtidigt som det inte finns en annan vakenhet att återvända till. Det är ungefär som Döden skildras i Becketts pjäser. Bara det att Beckett inte bodde i Stockholm. Hade han gjort det hade tåget enligt logiken till slut kommit fram till Helvetet.
Så jag var fullt upptagen med att sjunka in i mitt Döden-gränsland, plockade fram papper oh penna (jag skriver alltid som bäst när jag är död, vare sig det är på tåg eller på nattjobb), och tänkte att 5 timmar ska jag väl stå ut med. Då säger högtalaren att det är brand i Örebro, att tåget kommer vara åtminstone 2 timmar försenat. Jag känner att jag redan börjar bli hungrig. Jag hade planerat precis att äta en sushi på favoritstället i Göteborg innan de stänger, jag hade tagit med äpplen och skit för att palla tågresan. Och jag vägrar göra laxgrejen, trots att jag får ännu mer poäng per laxkrona med mitt nya jävla Prio-kort. Och jag tänker att jag kan fan inte skriva nu, jag har lovat mig sjävl att inte bli en Mörk och Svart författare (men jag är inte rasist!), och skriver jag nu kommer det bara välla ur mig idel mörker.
Så jag plockar upp Coelho. Och ärligt talat, 200 sidor in i boken börjar det faktiskt ta sig. Det är då jag hör en röst: "Hörrö, är du homosexuell?"
Och jag får en mycket märklig deja vu-upplevelse.
Ovanför mig står en musklig, kraftigt berusad snubbe i 25-årsåldern. Han hade kommit fram till mig. Såklart. De kommer alltid fram till mig. "Asså, jag bara undrar, är du homosexuell?"
Nu är saken den, att i såna här situationer (alltså, situationer då jag känner mig hotad överlag. Inte situationer som i att packade msukelberg vill ha upplysningar om min sexuella läggning. Sdånt hädner ju inte sådär överdirvet ofta, liksom. Bara tre gånger den här våren...) så får jag en slags "jag vill tydligt markera att jag inte vill ha bråk"-röst. Jag brukar bli positivt överraskad när den där rösten kommer, för jag tycker att den tyder på ett sansat och moget sätt att hantera situationen.
Det tycker ingen annan.
De tycker att jag låter som lill-Smurfen.
Så killen blev såklart helt förtjust, och fortsatte "Öh, kom igen, du e böööög, jag lovar du e bööööög, gillar du kuk eller, du låter som en bööööög!"
"Nej."
"Vaddå, är du HOMOFOB eller?"
Jag vet inte om detta är 2000-talets svar på bögen-i-buren-skämtet, eller om jag bara hade råkat ut för världens mest politiskt korrekte böghatare, men besvärlig var han i alla fall. Och jag tänkte be honom läsa min blogg där jag tycker att jag reder ut den saken ganska grundligt, men jag var inte helt säker på att han var läskunnig, och ville inte riskera att förolämpa honom. Så vi ägnade saken några minuters diskussion, en diskussion i vilken han får sägas ha varit den drivande parten, sen blev han röksugen och tände en cigg mitt i vagnen istället. Så jag återgick till Coelho, och efter ett tag är han igång igen.
"Ursäkta, får jag fråga, är du homosexuell?"
"Nej, vi har redan pratat om det här."
"Hörrö, jag snackar inte med dig!" Fyllot hade beslutat sig för att ge sig ut på en liten turné i vagnen och genomdriva en egen liten undersökning. Han gick runt och frågade, och snart fick han mothugg av en betydilgt tanigare kille i samma ålder, som reste sig upp och bröstade och svarade på temat "vafan kallar du mig?" De stod och bröstade sig hur länge som helst, och jag var djupt inne i Coelho som faktiskt hade börjat komma igång på allvar och till och med använde sig av ett par liknelser och jag undrade varför inte de två pojkarna kunde gå nånstans och, jag vet inte, älska?
Och sådär höll det på. Bögmannen var framme till mig tre gånger till. Jag satt väl och utstrålade nån slags harmonisk lycka över att ha fått det där med Älska och Äga utrett eller nåt, jag vet inte, men jävlar vad han skulle snacka. När blodsockerfallet blev för starkt och jag kröp till korset och gick och köpte en banan i bistron sprang jag på den tågvärd som gått igenom vagnen och inte låtsats om de 6 tomma ölburkarna och röklukten och sa åt henne att hon fick lösa problemet i vagnen på nåt lite smidigt sätt. Hon kom in och sa lite mesigt "eh, hur är stämningen här då? För vi vill ju ha det trevligt här på tåget..."
Två timmar försenad kom jag till Göteborg. Sushistället var stängt. Jag var så besviken att jag ringde SJ och köpet av mitt Prio Mastercard.. Jag hade lusläst broschyren och upptäckt att Satan-bruden hade sagt fel om hur många poäng man fick per krona. Hoppas hon blev av med sin provision.
Kommentarer
Trackback