Mer militärjobb 2
Inför tredje dagen i cell ntog jag ett snack med övningsledaren. Frågade om jag kunde få ta med mig böcker in i cellen, och kanske rent utav en mobiltelefon. För jag menar, att sitta och vänta i tre timmar och när som helst vara beredd att spela ? det går liksom inte att ?hålla? rollen och vara i situation hela tiden. Man får finna sig i att de första 30 sekunderna av förhöret blir lite tre vande, man går under annars.
Så det är liksom jag, Björn, som sitter där inne. Och då kan jag ju lika gärna prata slut på hela lönen på mobilen. Efter många om och men gick övningsledaren med på det.
Så jag kom till cellen, tog av mig ner till kalsongerna (de säger att de måste klä av en ner till kalsongerna för att man inte ska få ha nånting, till exempel en t-shirt, som man kan skada sig själv med. Givetvis handlar det om förhörsteknik ? det är väldigt, väldigt svårt kaxa mot en kille i uniform när man bara har kalsonger på sig. Speciellt om en kalsonger är blåa med små glada dfelfiner på. Såhär i efterhand är jag glad att söta tjejn inte var med på förhören.), tog upp mobilen, och började ringa.
Då kommer såklart en vakt in.
"Hallå, den där mobilen får du inte ha."
"Men den är utanför spelet. Det blev okej-at av förhörsledaren."
"Nej, den låg ju inne på vårt kontor igår. Vi har beslagtagit mobilen, den är bevis."
"Nej, alltså, igår sa ni att mobilen inte var funnen, den var utanför spel igår också."
"Men nu har vi hittat den..."
"Men det är ju min privata mobil! Kan ni inte bara spela att den ligger där då? Jag fick tillåtelse... Fråga övningsledaren!"
"Han är inte här nu. Jag fick order..."
Och jag orkade inte ta en diskussion med honom. För liksom. Jag är skådespelare. Skådespelare tar diskussioner. Vi jobbar så.
Han är värnpliktig. Värnpliktiga följer order. De jobbar så.
Så jag blev ensam där med mina böcker. Vilket inte var alls så bra som mobilen.
Vet ni vad man saknar mest när man sitter inlåst tre dagar i ett rum?
Sina vänner.
Jag är inte helt hundra på att det där med fängelser är en bra lösning, för jag tror att man liksom har nån slags historia med mycket ?dåligt sällskap? om man hamnar där, och jag är ganska övertygad om att enda sättet att överleva är att klura på allt kul man ska hitta på med polarna när man kommer ut.
Så när jag tänkt färdigt på alla banker ag tänkte råna, och upptäckt att jag inte alls hade nån lust att råna banker eftersom jag säkert skulle hamna i fängelse igen, och mina polare dessutom antagligen skulle stanna mitt i och börja diskutera sina känslor eller nåt, så började jag läsa.
Först Jonas Hassen Khemiri, nya textsamlingen Invasion!. Han var lysande, på gränsen till genialisk.
Så den boken tog slut på en gång.
Sen Paulo Coelho, Elva minuter, som jag av någon outrgundlig anledning tagit med mig. Jag hyser någon slags hatkärlek till Coelho. Han skriver böcker enligt följande recept: Han tar till någon slags klyscha som han i mogen ålder har råkat snubbla över, typ till exempel ?kärlek är inte detsamma som att vilja äga någon.? Och istället för att typ ,jag vet inte, dra iväg ett SMS till nån lika efterbliven polare och säga ?du, jag har kommit på en grej. Du vet kärlek va?...? så sätter han sig och skriver 350 sidor om ämnet, och illustrerar tanken med någon hopplöst klichéartad historia. (Ung flicka luras in i prostitution, träffar drömprinsen.) Sen i slutet av boken kommer han fram till kvintessensen som man för övrigt kunde läsa på bokens baksida.
Han skriver totalt sövande, hans dramaturgi är hopplöst ineffektiv, han förmår inte bygga spänning för fem öre, hans språk är finesslöst och tråkigt (oavsett översättaren), och hans hopp mellan att vara en skitnödig berättarröst och någon slags halvknarkad sagoberättare fungerar verkligen ALDRIG. För övrigt är dialogen det mest tafatta ever.
Jag tror att Coelho är ett geni. Inte bara för att han är en av världens just nu mest säljande författare, och således måste ha hittat den magiska nivå som gör att den breda massan i sin talanglöshet köper smörjan ? utan för att jag faktiskt tror att han vill genuint gott med sitt skrivande. Jag tror att hans strategi är att trötta ut läsaren totalt, så att man hamnar i nån slags mellanläge mellan vakenhet och sömn, alla försvaren är sänkta, allt liksom går rakt in i den oskylda själen ? så när poängen kommer, vaknar man med ett ryck och utbrister: ?WOW, KÄRLEK ÄR INTE ATT ÄGA!!!? Sen är man lycklig i typ en vecka, sen har man glömt vad det var som stod i boken och måste läsa om den.
I alla fall, boken gick långsamt att läsa eftersom den var kass, jag lade den ifrån mig, och kom på att jag ju faktiskt ändå hade det ganska najs. Jag menar, jag satt i fängelse, jag fick inte gå därifrån, det enda som egentligen förväntades av mig var att sakna min flickvän på gränsen till undergången. Och det lät ju som en ganska romantisk sak att göra, och jag gillar ju romantiska saker, och så.
Så jag satte igång att sakna henne. Jävlar i havet vad jag saknade henne. Jag saknade hennes lätta andhämtning, jag saknade hennes varma hud emot min, jag saknade ljuden av hennes hjärtslag när hon låg bredvid mig och hade somnat. Jag saknade doften av hennes hår, jag saknade klangen av henens skratt, jag saknade de där nyvakna blickarna på morgonen, från hennes ögon som har färgen av... av... öhh...
Sen kom jag på att jag inte har nån flickvän.
Då beslutade jag mig för att ta mig ut ur den där jävla cellen.
Så jag bankade på dörren, frågade om jag inte fick använda mobilen (som nu tydligen var i spel) och ringa ?en tjej som kanske har hans telefonnummer? (alltså en annan skådis i truppen, som jag bara kunde hopaps vara med på noterna när jag ringde och sa ?Öh, tja, öh, det är Kalle, du vet Pelles polare... haru hans nummer eller? För asså jag sitter fett i skiten.?)
Det blev för svårt för min värnpliktiga. Han sa ?Jag ska se vad jag kan göra.? Sen gick han och typ, lydde order eller nåt. Jag såg honom inte förrän tre timmar senare, då övningsledaren hade bestämt sig för att min polare hade ?påträffats av en slump vid en trafikkontroll och kunde plockas in.?
Sen blev det i alla fall lite roligare. Jag fick en polare i cellen, han berättade att hela truppen hade haft en jätteorlig dag och åkt runt och krånglat med livvakterna, och att en hög politiker hade fått för sig att ta ett nakenbad i en sjö. Samt att de hade gjort ett sånt där självmordsfall, och döingen hade börjat nysa, och den andre skådisen försökt rädda situationen med att säga ?Eh, jag tror han har spasmer.? (Internskämt nummer 1.)
Sen var det förhör, jag fick höra att fler vittnen trätt fram och knutit mig till platsen, jag blånekade men sa (och den här meningen hade jag övat): ?Men jag kan tillstå att jag I GOD VILJA har utfört vissa handlingar som i teorin skulle kunna tolkas som medhjälp till rån...?
?Som till exempel att springa in i en affär med ett järnrör och en rånarluva??
?Ja... MEN JAG HANDLADE I GOD TRO!?
Sen blev min kompis förhörd. Efter en kvarts väntan fick han sitta och bli förhörd och ha kul hur länge som helst, och de sparade alla roliga grejer (de testade Good cop/Bad cop!) till honom, och sen fick vi ta på oss kläderna och åka hem.
På vägen ut råkade jag gå förbi en whiteboard med anteckningar. De hade klottrat tavlan full med saker om min polare. Under mitt namn fanns endast två punkter.
Där stod:
- Erkänner delvis
- Dum?
Torsdagen till ära var det pannkaka och ärtsoppa (försvarsmakten försvarar i första hand mattraditioner och utdöende verbformer), och ett upprört befäl hade en lång och arg harang om att pannkaka inte är någon riktig mat. (Internskämt nummer 2.)
Sen läste jag Coelho tills jag somnade, vilket gick skrämmande snabbt.
Så det är liksom jag, Björn, som sitter där inne. Och då kan jag ju lika gärna prata slut på hela lönen på mobilen. Efter många om och men gick övningsledaren med på det.
Så jag kom till cellen, tog av mig ner till kalsongerna (de säger att de måste klä av en ner till kalsongerna för att man inte ska få ha nånting, till exempel en t-shirt, som man kan skada sig själv med. Givetvis handlar det om förhörsteknik ? det är väldigt, väldigt svårt kaxa mot en kille i uniform när man bara har kalsonger på sig. Speciellt om en kalsonger är blåa med små glada dfelfiner på. Såhär i efterhand är jag glad att söta tjejn inte var med på förhören.), tog upp mobilen, och började ringa.
Då kommer såklart en vakt in.
"Hallå, den där mobilen får du inte ha."
"Men den är utanför spelet. Det blev okej-at av förhörsledaren."
"Nej, den låg ju inne på vårt kontor igår. Vi har beslagtagit mobilen, den är bevis."
"Nej, alltså, igår sa ni att mobilen inte var funnen, den var utanför spel igår också."
"Men nu har vi hittat den..."
"Men det är ju min privata mobil! Kan ni inte bara spela att den ligger där då? Jag fick tillåtelse... Fråga övningsledaren!"
"Han är inte här nu. Jag fick order..."
Och jag orkade inte ta en diskussion med honom. För liksom. Jag är skådespelare. Skådespelare tar diskussioner. Vi jobbar så.
Han är värnpliktig. Värnpliktiga följer order. De jobbar så.
Så jag blev ensam där med mina böcker. Vilket inte var alls så bra som mobilen.
Vet ni vad man saknar mest när man sitter inlåst tre dagar i ett rum?
Sina vänner.
Jag är inte helt hundra på att det där med fängelser är en bra lösning, för jag tror att man liksom har nån slags historia med mycket ?dåligt sällskap? om man hamnar där, och jag är ganska övertygad om att enda sättet att överleva är att klura på allt kul man ska hitta på med polarna när man kommer ut.
Så när jag tänkt färdigt på alla banker ag tänkte råna, och upptäckt att jag inte alls hade nån lust att råna banker eftersom jag säkert skulle hamna i fängelse igen, och mina polare dessutom antagligen skulle stanna mitt i och börja diskutera sina känslor eller nåt, så började jag läsa.
Först Jonas Hassen Khemiri, nya textsamlingen Invasion!. Han var lysande, på gränsen till genialisk.
Så den boken tog slut på en gång.
Sen Paulo Coelho, Elva minuter, som jag av någon outrgundlig anledning tagit med mig. Jag hyser någon slags hatkärlek till Coelho. Han skriver böcker enligt följande recept: Han tar till någon slags klyscha som han i mogen ålder har råkat snubbla över, typ till exempel ?kärlek är inte detsamma som att vilja äga någon.? Och istället för att typ ,jag vet inte, dra iväg ett SMS till nån lika efterbliven polare och säga ?du, jag har kommit på en grej. Du vet kärlek va?...? så sätter han sig och skriver 350 sidor om ämnet, och illustrerar tanken med någon hopplöst klichéartad historia. (Ung flicka luras in i prostitution, träffar drömprinsen.) Sen i slutet av boken kommer han fram till kvintessensen som man för övrigt kunde läsa på bokens baksida.
Han skriver totalt sövande, hans dramaturgi är hopplöst ineffektiv, han förmår inte bygga spänning för fem öre, hans språk är finesslöst och tråkigt (oavsett översättaren), och hans hopp mellan att vara en skitnödig berättarröst och någon slags halvknarkad sagoberättare fungerar verkligen ALDRIG. För övrigt är dialogen det mest tafatta ever.
Jag tror att Coelho är ett geni. Inte bara för att han är en av världens just nu mest säljande författare, och således måste ha hittat den magiska nivå som gör att den breda massan i sin talanglöshet köper smörjan ? utan för att jag faktiskt tror att han vill genuint gott med sitt skrivande. Jag tror att hans strategi är att trötta ut läsaren totalt, så att man hamnar i nån slags mellanläge mellan vakenhet och sömn, alla försvaren är sänkta, allt liksom går rakt in i den oskylda själen ? så när poängen kommer, vaknar man med ett ryck och utbrister: ?WOW, KÄRLEK ÄR INTE ATT ÄGA!!!? Sen är man lycklig i typ en vecka, sen har man glömt vad det var som stod i boken och måste läsa om den.
I alla fall, boken gick långsamt att läsa eftersom den var kass, jag lade den ifrån mig, och kom på att jag ju faktiskt ändå hade det ganska najs. Jag menar, jag satt i fängelse, jag fick inte gå därifrån, det enda som egentligen förväntades av mig var att sakna min flickvän på gränsen till undergången. Och det lät ju som en ganska romantisk sak att göra, och jag gillar ju romantiska saker, och så.
Så jag satte igång att sakna henne. Jävlar i havet vad jag saknade henne. Jag saknade hennes lätta andhämtning, jag saknade hennes varma hud emot min, jag saknade ljuden av hennes hjärtslag när hon låg bredvid mig och hade somnat. Jag saknade doften av hennes hår, jag saknade klangen av henens skratt, jag saknade de där nyvakna blickarna på morgonen, från hennes ögon som har färgen av... av... öhh...
Sen kom jag på att jag inte har nån flickvän.
Då beslutade jag mig för att ta mig ut ur den där jävla cellen.
Så jag bankade på dörren, frågade om jag inte fick använda mobilen (som nu tydligen var i spel) och ringa ?en tjej som kanske har hans telefonnummer? (alltså en annan skådis i truppen, som jag bara kunde hopaps vara med på noterna när jag ringde och sa ?Öh, tja, öh, det är Kalle, du vet Pelles polare... haru hans nummer eller? För asså jag sitter fett i skiten.?)
Det blev för svårt för min värnpliktiga. Han sa ?Jag ska se vad jag kan göra.? Sen gick han och typ, lydde order eller nåt. Jag såg honom inte förrän tre timmar senare, då övningsledaren hade bestämt sig för att min polare hade ?påträffats av en slump vid en trafikkontroll och kunde plockas in.?
Sen blev det i alla fall lite roligare. Jag fick en polare i cellen, han berättade att hela truppen hade haft en jätteorlig dag och åkt runt och krånglat med livvakterna, och att en hög politiker hade fått för sig att ta ett nakenbad i en sjö. Samt att de hade gjort ett sånt där självmordsfall, och döingen hade börjat nysa, och den andre skådisen försökt rädda situationen med att säga ?Eh, jag tror han har spasmer.? (Internskämt nummer 1.)
Sen var det förhör, jag fick höra att fler vittnen trätt fram och knutit mig till platsen, jag blånekade men sa (och den här meningen hade jag övat): ?Men jag kan tillstå att jag I GOD VILJA har utfört vissa handlingar som i teorin skulle kunna tolkas som medhjälp till rån...?
?Som till exempel att springa in i en affär med ett järnrör och en rånarluva??
?Ja... MEN JAG HANDLADE I GOD TRO!?
Sen blev min kompis förhörd. Efter en kvarts väntan fick han sitta och bli förhörd och ha kul hur länge som helst, och de sparade alla roliga grejer (de testade Good cop/Bad cop!) till honom, och sen fick vi ta på oss kläderna och åka hem.
På vägen ut råkade jag gå förbi en whiteboard med anteckningar. De hade klottrat tavlan full med saker om min polare. Under mitt namn fanns endast två punkter.
Där stod:
- Erkänner delvis
- Dum?
Torsdagen till ära var det pannkaka och ärtsoppa (försvarsmakten försvarar i första hand mattraditioner och utdöende verbformer), och ett upprört befäl hade en lång och arg harang om att pannkaka inte är någon riktig mat. (Internskämt nummer 2.)
Sen läste jag Coelho tills jag somnade, vilket gick skrämmande snabbt.
Kommentarer
Trackback