sjukdomsinsikt

Så var det äntligen dags! Inatt sover jag sista natten i källarhålet!
Imorgon kväll bär det iväg till Muppsala, och där tänker jag hänga på Café Lions och äta nostalgiska kycklingtoasts och se om någon kommer ihåg mig och kanske rent utav fortfarande tycker om mig och vill komma och göra mig sällskap.
Och sen när jag kommer hem blir det direkt till att flytta till studentrummet. Där finns det badkar. Jag funderar på att skaffa lite badsalt, göra matsäck, krypa ner i vattnet, och gå upp någon gång i slutet av mars. Göteborgshösten är precis så vidrig som alla säger.

I övrigt kan jag berätta att provfilmningen gick åt h-e. Inte pluggade jag någon text inte - istället försökte jag somna, men det bidde mest att jag låg och kastade mig i sängen.
Väl på provfilmningen var jag mest en snorboll. Någon frånvarande kroppsmassa blev det inte tal om, däremot en märkbar frånvaro på närvaro (hepp), tankeverksamhet, engagemang och allmän social kompetens.
Lägg på det lite skumma skådismanér: "Jag är så förkyld, kan jag få ett glas vatten? nej, inte så kallt, LJUMMET SÅKLART, så att det lenar halsen..." så har du receptet för ett totalt misslyckande.

Men vafan, man ska inte gråta över spilld mjölk (om den inte var jättejättevarm och man spillde på tån), bara att bryta ihop och gå vidare, och ikväll är det provfilmning igen. Och nu på förmiddagen en intervju med en teatergrupp om en projektanställning. Och igår ett erbjudande att vara med i en proggmusikal, som jag måste ta ställning till. (Det ska vara proggare till att erbjuda mig musikalroller asså...) Begriper inte varför allt detta inte kunde komma för en månad sedan när jag var nära på att bryta ihop över att det inte fanns nån möjlighet att spela teater, och inte nu när jag faktiskt redan bundit upp mig på projekt. Men sånt är livet. Som en ketchupflaska.
Och, men det har vi redan pratat om, för jävligt.

Men det gör inget. För nu ska jag till Muppsala!
Om jag hinner uppdatera närmaste veckan betyder det att ingen tycker om mig och det inte blir nåt fika! Annars uppdaterar jag när flytten är klar!

Tjupp på ett tag!

Imorgon ska jag på audition. Det ska bli roligt. Senast jag var på audition fick jag vara inne i ungefär 20 sekunder. De tog sig knappt tid att ens säga hej. De bara läste scenanvisningen och tittade på mig.
Jag undrade så smått varför de läste en scenanvisning lite hipp som happ, jag tänkte att vi skulle diskutera igenom rollen eller nåt annat vettigt. Men de suckade lite, läste scenanvisningen igen, och jag förstod att det var dags. Så jag körde, aningen förvirrad, sen sa jag:
-  Jaha, det var ett av förslagen jag hade på hur jag skulle kunna göra rollen, vill ni se mitt andr...
    Då blev jag utföst ur rummet.

Två veckor senare ringde deras amerikanska producent och gav mig reptider. Då hade jag flyttat till Göteborg.
- What!? You don´t live in Stockholm?
- No, I tried to tell you at the audition, but I didn´t get a chance...
- BUT WE LOVE YOU FOR THE ROLE! It´s really a big role, can´t you move back?

Sådan är jag. Blir älskad för 20 sekunders stammande... Det var väldigt synd att jag inte kunde ta den rollen, det hade kunnat bli intressant. Dessutom var det ett jättespännande manus. En pilot var det, jag ger mig fan på att de kommer få göra TV-serie av skiten, åsså missade jag mitt livs chans till ett genombrott.
    Men sådant är livet.
    För jävligt alltså. 
    När man för en gångs skull blir älskad, blir man det av en amerikansk stockholmare som inte har tid att höra efter var man tänker bo.

Men imorgon ska jag alltså äntligen få provfilma igen. Det är alltid total jävla skitångest. Killen jag ska testa för imorgon, beskrivs i manus som :"en orakad slacker med taskig hållning och frånvarande kroppsmassa".
      Det får mig att sakna den gamla goda tiden, när jag bara fick roller för mitt skägg...
      Nu är ju förvisso killen orakad, men det känns som mer signifikant att han har frånvarande kroppsmassa.
      Jag vet inte riktigt hur man spelar att man har en frånvarande kroppsmassa. Faktum är att jag nog inte riktigt vet vad en frånvarande kroppsmassa är.
      Min egen kroppsmassa, till exempel, är väldigt närvarande. Den sitter precis där den ska, även om den ibland tenderar att göra det i oönskat stora kvantiteter.
      Jag får väl helt enkelt försöka göra av kroppen nån annanstans, och vara lite sådär allmänt lealös. Göra mig en mental bild av en halvrutten regnbågsforell, eller nåt. Det kan bli svårt. Jag är, förutom den mest överpretentiösa, också den mest överspände människa jag vet. (Blir du inte riktigt sugen på att ta en öl med mig nån gång nu, Överstimulerad?(: ) Jag befarar att min halvruttna regnbågsforell kommer att få dödsspasmer.
     Apropå dödsspasmer, såg jag en gång en kille försöka ha ihjäl en ål. Det var ganska svårt. Han tog ålen, lät den ligga på marken en timme, högg den med en kniv, skar ett djupt snitt i nacken, öppnade buken och petade ut alla inälvorna. (Där kan man snacka om frånvarande kroppsmassa!) Det hjälpte inte. Ålen spratt till, spasmade sig iväg 10 meter över land, hamnade i vattnet och simmade iväg. Det var nog bland det mest absurda jag sett. Men det är egentligen inte relevant, jag berättar det bara för att skjuta upp textpluggandet för imorgon.
     Jag hatar att plugga text. Jag hatar att försöka lära mig alla orden, och jag hatar att älta mig igenom processen då man försöker texten att "sätta sig i kroppen". Teorin går ut på att alla ens känslor på ett eller annat sätt bor i kroppen, texten ska liksom få landa och få resonans i kroppen, så att ens eget självsliv tar sig uttryck i blablabla.
     Ett jävla meck är det hur som helst.  
     Så nu ska jag slappna av och med råmande stämma ta mig igenom mina repliker, och känna hur de stimulerar allt som ryms i min frånvarande kroppsmassa.
  
När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Såhär i efterhand undrar jag om det verkligen var en bra idé att överge den tanken.
    
     

Så, efter en lång vila och ett litet äventyr här i bloggen av aningen dramatisk art (det slutade med mordhot minsann! Vet dock först imorgon om hotet var allvarligt menat.), är det äntligen dags att skriva om nånting vettigt igen.

(För EM-kvalet tänker jag inte ens gå in på. Det var så totalt väntat att Sverige skulle få nån slags hybristilt, att Anders Svensson oförklarligt skulle få spela, att Ljungberg skulle vara skadad och att Mellberg skulle göra nånting väldigt egendomligt.)

Nu ska det handla om skolpolitik.
    Det har ju varit en massa snack om att de vill att närvaron ska synas på betygen från de där.... dedäringarna. Man ska kunna se om en elev har skolkat, är tanken. (För det är ofta lärare ganska så kompetenta att bedöma; om det handlar om skolk eller inte.)
     Jag vill bara säga att jag tycker att det är en jättebra idé. Jag tycker att arbetsgivarna ska ha enm öjlighet att se sånt inför en eventuell anställning.
     Det finns nämligen flera olika kategorier av skolkare.
* Till att börja med har vi ju naturligtvis de som skolkar för att de Bara Är Lata, och dem är det väldigt viktigt att skydda arbetsgivarna emot. Utfifall att de där latoxarna till exempel skulle råka dyka upp och visa sig spika matteprovet i alla fall. Eller kanske hamna i någon slags trance och klara uppsatsfrågorna som de flesta gymnasieprov faktiskt innehåller. Eller, Gud förbjude, råka somna med näsan i en kemibok, och utan att anstränga sig ta in kunskapen lite sådär omedvetet, och sen utan att tänka sig riktigt för råka gå till skolan och klara en laboration eller två.
* Vidare har vi de där som Mår Dåligt. Som går med psykiska problem, ni vet såna där riktiga problem, de som oftast inte går att komma åt med typ terapi förrän allra tidigast när man är i 20-årsåldern. De som ofta helt enkelt är så trötta och förstörda att de inte alltid orkar gå till skolan. Och någon sådan vill man ju inte ha på sin arbetsplats! Äckliga problembarn med svart hår och såriga handleder sprider alltid dålig stämning. Visserligen söker de ofta inte så många jobb när problemen har blommat ut, men som det nu inte finns så mycket vård att få, och det inte riktigt funkar att vara sjukskriven, kan de ju hända att de till exempel bekostar sin egen terapi och sen får för sig att de faktiskt vill bidra med nåt till samhället. Och då gäller det att vara på sin vakt!
* En annan kategori barn som skolkar är barn med problem hemma. Barn med sjuka föräldrar, som någonstans långt inne känner att de måste vara hemma för sina föräldrars skull. Barn med pappor som slår sina mammor, barn som lärt sig att deras närvaro i hemmet fungerar hämmande på våldet, barn som hör ett gräl vid frukostbordet och får väldigt ont i magen, för om de finns där kanske inte pappa slår mamma lika hårt idag. Eller barm sm är med om andra saker, saker som är så hemska att de bränner sig, och som så många andra brända barn av någon anledning söker sig till elden, och ändå inte orkar ta sig till skolan. Och såna ungar har säkert lärt sig en massa dumheter som vi måste skydda våra arbetsgivare ifrån! Hemska och manipuliva blir de, ungarna, de kommer kanske inte ens berätta på en anställningsintervju om sin barndom!
 * Vidare har vi såklart Barn Från Andra Kulturer. Där kraven är annorlunda, där det ibland är hårdare krav på att vara hemma och ta hand om småsyskon (mamma kanske äntligen har fått plats på en kurs i svenska som hon måste iväg på) än att gå till skolan. Tro nu inte att jag är fördomsfull eller generaliserar, jag har träffat de barnen också. De var mina klasskompisar och de var mina elever. Och tänk om deras mammor fortsätter ploppa ut nya små negerbarn nu när de blivit stora, och de måste sitta barnvakt istället! Sånt kan man nite fråga om som arbetsgivare, då kan man bli kallad rasist.
* Sen har vi ju såklart de som bara ärUnderstimulerade. De som vill lära sig på riktigt, men som inser att de faktiskt inte kan lära sig i en skolmiljö med skrik, bråk, för stora klasser, för små resurser, maktlösa lärare och osynliga  förnedrande hierarkier och hackordningar. De som hellre stannar hemma och läser en bok om franska revolutionen, än sitter och lyssnar på en uppgiven lärare som tar 80 minuter på sig att få ur sig det som står på baksidan om boken. Såna barn vill vi inte ha på våra arbetsplatser! Äckliga besserwissrar som säkert saknar social kompetens, och som inte kommer finna sig i saker som är fel på arbetet! De blir garanterat fackligt engagerade också.
* Och sist, men allra viktigast, har vi såklart Mobboffren. De skolkar. Mest av alla skolkar faktiskt de. Och det är ju bra, så man slipper dem i skolan. Lika bra att deras skolk syns på betygen också, för de jävlarna tenderar faktiskt att se till att plugga hemma och dyka upp och skriva bra på proven. Ett mobboffer vill ingen ha på sin arbetsplats, det förstår ju vem som helst!

Därför tycker jag det är en lysande idé att frånvaro ska synas på betygen. Jag vill jättegärna bo i ett land där staten skyddar arbetsgivare med kapital istället för människor som behöver hjälp. Det verkar mycket mer ekonomiskt än att hjälpa människospillrorna. Nu får de ju inte vara arbetslösa heller, så nu finns det ingen risk att de bara driver omkring och kräver uppmärksamhet.

Idag har jag förresten lärt mig att det där med att översätta Shakespeare kan vara klurigt, eftersom stavningsreglerna på den tiden var lite hipp som happ.
     Man vet till exempel att Hamlet vid ett tillfälle drämde nånting i isen, men om det var "the Pollacks" han gav på nöten, eller om han svingade sin "pole-axe" är man inte lika säker på.

Det är en så lärorik och givande utbildning jag går...

I helgen är Jonatan bortrest! Nu ska jag passa på att gå naken i köket, sjunga högt och länge, duscha i tre timmar i streck, spela Svage Graden på hög volym och dansa på köksbordet. Livet är underbart!

...

Uppdat:
Jag envisas med att glömma, detta trots att en hel veckas tappra försök till morgonyoga slutade med att jag slog händerna i taket, och därmed inte alls fick den sköna start på dagen jag önskat. Takhöjden är i källaren är typ 1.90.
      Dans på köksbordet är struket från listan.

"Ja, när man skriver om teaterhistoria, så är det ju viktigt med genusperspektiv.
Att veta vilka som håller i rattarna, och så."

Idag skulle jag till att steka köttbullar till spaghettin. Det utvecklade sig ett ganska spännande litet äventyr. Slutade med att pappan i småbarnsfamiljen som hyr villan jag bor i kom nerrusande och trodde att det brann.
      Så för att avleda hans uppmärksamhet från min kokkonst, så berättade jag om jättespindlarna som ibland kom och hälsade på i mitt rum.
      Nu är saken den, att den här familjefadern är professor i hjärnans kemi, så han får förmodas vara en ganska brajt kille. Så jag frågade honom hur fasen en spindel kunde växa sig så enorm.
     Han begrundade detta ett tag. Sen sa han:
     "Ja, men det förklarar varför jag inte har sett några råttor på sistone!"


Imorgon kommer en stackars tjej och ska titta på rummet för att eventuellt hyra det från november, så jag slipper dubbel hyra. Jag har svåra moraldilemman, och vet inte om jag ska berätta om spindlarna.

Som en liten final i den här boendegnällharangen, tänkte jag utlysa en liten tävling! Den går ut på att föreslå någon bra hämndelihämnd jag kan utsätta min hyresvärdinna för. Den ska helst inte vara för dyr att genomföra, eller innebära att någon smådjur far illa.

Första pris är en liten glasburk som innehåller två monsterspindlar.

Andra pris är en varm rekommendation från mig om du någon gång skulle söka något litet rum i Göteborg.

I morse vaknade jag klockan 7 av ett fruktansvärt oväsen. Det lät ungefär som någon som sågar i sten med en maskin.
     Även om det var ett ganska otrevligt uppvaknande, så tyckte jag ändå att det hade sin lilla charm. Jag förstod ju att det var Jonatan som gjorde musik, och att vakna upp i en atmosfär som präglas av kreativitet är ju inte alla förunnat!
     Men sen märkte jag att ljudet kom utifrån.
     Närmare bestämt från två trädgårdsarbetare som sågade i sten med en maskin.

Men så är det, här i källarhålet. Man har rika grannar som har råd att anställa folk som sågar sten i ens trädgård, och förhoppningsvis är arbetarnas morgonrutiner någon slags hämnd på den utsugande överklassen, eller nåt.
     Men nu på eftermiddagen försökte jag ändå lite fint fråga om de inte kunde vänta någon timme i alla fall med att börja stensågandet.
     Det gick sådär.
     De pratade inte svenska.
     Eller engelska.
     Eller kinesiska.
     Eller franska, men det gör inte jag heller, så det gjorde inte så mycket.
    
Däremot förstod de pantomimer. Eller, de uppskattade i alla fall pantomimer. Alldeles speciellt uppskattade de scenen där jag visar hur jag vaknar, gäspar, tittar på klockan och håller för öronen.
      Vi får se vad som händer imorgon. Finns en risk att de blev så förtjusta i mitt lilla upptärdande att de vill se det igen.

Men jag är inte nedstämd för det! Nejdå, nejdå! Idag är jag ide uppåt, för jag har just fått reda på att jag från den 1 november har ett studentrum! Så inga mer monsterspindlar, råttor, delade toaletter, amerikaner som tvättar upp varmvattnet i duschen, eller sura kapitalistkärringar! Livet är så underbart bara man sänker kraven lite!
    Apropå surkärringen, förresten. (Som naturligtvis inte alls är sur, utan väldigt trevlig och social.) Jag fick reda på studentrummet den 1 oktober. Sista september betalade jag oktoberhyran, vilket betyder att min deposition täcker november. Dubbel hyra en månad, alltså.
    Så jag mejlade och påpekade att det bara skiljde 24 timmar från att jag hade kunnat hålla inne sista hyran, och frågade om vi inte kunde mötas halvvägs, och jag bara skulle betala för halva november.
     Räknade med ett fett NEJ, men det blev bättre än så.
     Hon tyckte att jag skulle leta reda på en ny hyresgäst åt henne som skulle kunna flytta in i november. På så vis slipper jag ju betala någonting alls.
     Så nu räknar hon med att jag ska sälja min själ.
     Undrar om den är värd en månadshyra.



     

  

Jahapp. Nu ska tydligen den där Schulman som alla snackar om sluta blogga. Det var idag en större nyhet än att man måste gå till jobbet dagen efter en blindtarmsoperation.
     Bara för det var jag tvungen att läsa lite i hans blogg.
     Ärligt talat fattar jag inte vad det var att sörja över.
     Det var typ: Bilder på Adam Alsing. Pinsamma sexskämt Adam Allsing dragit. Och en bild på Adam Allsing, när han håller upp ett Marlboropaket som är rött, för att på ett sätt som överlag känns väldigt sådär slutet-av-90-distansierat visa att han också stöder munkarna i Burma. Lite sådär ironiskt som Glenn Killing gör ironi av, liksom. (Jag, för min del, skulle aldrig vara så låg att jag drar skämt om Röd tröja-grejen på min blogg. Nejdå, nejdå.)
     Det är lustigt. Jag har hört sägas att Alex Shuman genom inlägg har kunnat avgöra vissa röstningar i något av alla de där röstningsprogrammen i TV, vilket det nu var.
      Tänk om Schulman hade skrivit ett inlägg om att man kan behöva ta det lite lugnt efter en blindtarmsoperation istället. Då hade man kunnat anordna ett TV-program med telefonomröstning, och alla som tycker att sjuka människor kan få stanna hemma även om de inte har råd att vara utan en dagslön skulle ringa ett nummer, och alla som tycker att fattiglapparna gott kan släpa sig till sina jobb och ta med en näsduk att torka blodhosta med kan ringa ett annat. Sen kan man visa små lustiga sketcher medan mätarna tickar, och Adam Allsing som ju känner Schulmna kan vara programledare. Det skulle kunna bli riktigt bra TV.
     Men nu ska han alltså sluta blogga.
     Undrar bara vad hans stackars kändiskåta flickvän ska skriva om i framtiden? (Senast jag kollade skrev hon för övrigt att förkylning och influensa bara var psykiskt - som då får förmodas vara nånting annat än psykosomatiskt - och att hon minsann aldrig nånsin varit sjuk någonsin. Friskt gjort av henne...)

Avslutningsvis vill jag ändå säga att  jag ändå tycker att han har visat nån slags stolthet. Utifrån sina egna små premisser.