sjukdomsinsikt

Imorgon ska jag på audition. Det ska bli roligt. Senast jag var på audition fick jag vara inne i ungefär 20 sekunder. De tog sig knappt tid att ens säga hej. De bara läste scenanvisningen och tittade på mig.
Jag undrade så smått varför de läste en scenanvisning lite hipp som happ, jag tänkte att vi skulle diskutera igenom rollen eller nåt annat vettigt. Men de suckade lite, läste scenanvisningen igen, och jag förstod att det var dags. Så jag körde, aningen förvirrad, sen sa jag:
-  Jaha, det var ett av förslagen jag hade på hur jag skulle kunna göra rollen, vill ni se mitt andr...
    Då blev jag utföst ur rummet.

Två veckor senare ringde deras amerikanska producent och gav mig reptider. Då hade jag flyttat till Göteborg.
- What!? You don´t live in Stockholm?
- No, I tried to tell you at the audition, but I didn´t get a chance...
- BUT WE LOVE YOU FOR THE ROLE! It´s really a big role, can´t you move back?

Sådan är jag. Blir älskad för 20 sekunders stammande... Det var väldigt synd att jag inte kunde ta den rollen, det hade kunnat bli intressant. Dessutom var det ett jättespännande manus. En pilot var det, jag ger mig fan på att de kommer få göra TV-serie av skiten, åsså missade jag mitt livs chans till ett genombrott.
    Men sådant är livet.
    För jävligt alltså. 
    När man för en gångs skull blir älskad, blir man det av en amerikansk stockholmare som inte har tid att höra efter var man tänker bo.

Men imorgon ska jag alltså äntligen få provfilma igen. Det är alltid total jävla skitångest. Killen jag ska testa för imorgon, beskrivs i manus som :"en orakad slacker med taskig hållning och frånvarande kroppsmassa".
      Det får mig att sakna den gamla goda tiden, när jag bara fick roller för mitt skägg...
      Nu är ju förvisso killen orakad, men det känns som mer signifikant att han har frånvarande kroppsmassa.
      Jag vet inte riktigt hur man spelar att man har en frånvarande kroppsmassa. Faktum är att jag nog inte riktigt vet vad en frånvarande kroppsmassa är.
      Min egen kroppsmassa, till exempel, är väldigt närvarande. Den sitter precis där den ska, även om den ibland tenderar att göra det i oönskat stora kvantiteter.
      Jag får väl helt enkelt försöka göra av kroppen nån annanstans, och vara lite sådär allmänt lealös. Göra mig en mental bild av en halvrutten regnbågsforell, eller nåt. Det kan bli svårt. Jag är, förutom den mest överpretentiösa, också den mest överspände människa jag vet. (Blir du inte riktigt sugen på att ta en öl med mig nån gång nu, Överstimulerad?(: ) Jag befarar att min halvruttna regnbågsforell kommer att få dödsspasmer.
     Apropå dödsspasmer, såg jag en gång en kille försöka ha ihjäl en ål. Det var ganska svårt. Han tog ålen, lät den ligga på marken en timme, högg den med en kniv, skar ett djupt snitt i nacken, öppnade buken och petade ut alla inälvorna. (Där kan man snacka om frånvarande kroppsmassa!) Det hjälpte inte. Ålen spratt till, spasmade sig iväg 10 meter över land, hamnade i vattnet och simmade iväg. Det var nog bland det mest absurda jag sett. Men det är egentligen inte relevant, jag berättar det bara för att skjuta upp textpluggandet för imorgon.
     Jag hatar att plugga text. Jag hatar att försöka lära mig alla orden, och jag hatar att älta mig igenom processen då man försöker texten att "sätta sig i kroppen". Teorin går ut på att alla ens känslor på ett eller annat sätt bor i kroppen, texten ska liksom få landa och få resonans i kroppen, så att ens eget självsliv tar sig uttryck i blablabla.
     Ett jävla meck är det hur som helst.  
     Så nu ska jag slappna av och med råmande stämma ta mig igenom mina repliker, och känna hur de stimulerar allt som ryms i min frånvarande kroppsmassa.
  
När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Såhär i efterhand undrar jag om det verkligen var en bra idé att överge den tanken.