Boendekrisen
Härom natten var det lite tufft.
Kvällen började illa, Jonatan hade grisat ner i köket och det låg nudlar på golvet. Lite surt plockade jag upp två nudelsträngar (heter det så?) från golvet för att kasta i papperskorgen.
Då började nudlarna röra på sig! "Såja såja", försökte jag trösta, "det är inte så farligt, ni slapp ju bli uppätna i alla fall! Den där Jonatan lever på salami och kaviarmackor, det är inte polare ni vill hänga med i hans mage. Då är papperskorgen mycket bättre!".
Men nudlarna ville inte lyssna på det, och de fortsatte att kränga sig, ungefär som en mask på en metkrok.
Det var då jag insåg att det var maskar jag höll i. De hade med största sannolikhet tagit sig in genom en ventil i golvet. Jävligt moget av dem.
Så snäll som jag är slängde jag ut maskarna, svor lite och gick och lade mig.
Vaknade 4 på morgonen av att jag hör Jonatans postpubertala stämma. Han snackar, garvar, låter. Jag tänker att han pratar i sömnen, men eftersom han pratar länge och sammanhängande på omväxlande svenska och engelska, tycker jag att saker och ting börjar kännas lite obehagliga. Så jag drar på mig morgonrocken och går ut i köket för att försöka få en antydan om ifalll saker och ting är ok.
När jag kommer ut i köket ligger en orm på golvet.
Eller, naturligtvis inte, det är tre daggmaskar, säkert polare till de där som klädde ut sig till nudlar och nu har berättat om ett jäkligt hippt ställe där man kan kika ni.
Men saken är den att jag klockan 4 på morgonen är övertygad om att det är en orm jag ser.
Detta är inte så konstigt (och alls inte så freudianskt) som det först kan låta. Jag hade två majsormar som husdjur för några år sedan; Hasse och Tessan. (Eller, Hachiman och Amaterasu, men liksom.) Tessan var en snäll liten orm, henne hade jag haft sedan hon var valp och uppfostrat med all den kärlek som en växande majsorm kan behöva. Hasse däremot var en knepig jäkel. Jag adopterade honom från Samson (hörrö Samson, jag länkar till dig oftare än du upptaterar! Få vagnen ur arslet nån gång!), och han visade sig vara fruktansvärdt aggresiv och dessutom rymningsbenägen. Först trodde jag att Samson inte ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet och värme, men alla ni som läser Samsons blogg vet att den killen rakt igenom är en hunka hunka burning love, och att han inte skulle älska sin lilla orm vore ju otänkbart. Så jag tog till Uppsala läns psykvårds standardlösning, och beslutade mig helt enkelt för att ormjäveln hade ADHD.
I alla fall, Hasse rymde ibland. En natt vaknade jag av att han slingrade runt i min säng, och det var ett aningen obehagligt uppvaknande. En annan gång, när jag öppnade dörren till mitt rum, står den dumma jäveln i attackställning på lur bakom dörren. (Veliciraptorerna i Jurassic Park kan faktiskt slänge sig i väggen.) Majsormar står oftast inte i attackställning, och de lägger sig inte på lur bakom dörrar, men nu är Hasse en gång för alla en ganska egen orm, och om han gått och fått för sig att han är nån slags kobra, skulle det inte förvåna mig. (Min persoliga misstanke är att även Samson ibland när ingen ser på leker att han är någon slags ninjaorm, och att Hasse tagit intryck.) Historien slutade med att Hasse högg mot mina tofflor ett par gånger, innan jagt fick tag på honom, lyfte upp honom, skällde ut honom och lade tillbaka honom i terrariet. (Som jag i fortsättningen säkrade med silvertejp.)
Så, för några korta sekunder var jag övertygad om att det var Hasse som köpt en Sista minuten-biljett till Göteborg för att komma och spöka för mig. Och mitt i den surrealistiska upplevelsen, hör jag Jonatan bröla innifrån sitt rum "Asså de där judarna, de är ju inte ens snygga på bild!"
Det var några mycket märkliga sekunder av mitt liv.
Men jag samlade mig, bar ut maskarna, klurade lite på om jag skulle väcka Jonatan ur hans till synes mycket märkliga drömmar. (Nämnas bör att Jonatan är någon fjärdedels jude samt har bott flera år i Israel, så jag vill inte tolka hans uttalande som någonting rasistisk, utan snarare bara lite sådär allmänt självironiskt.) Men jag tänkte att det var lika bra att låta honom hållas.
Och efter bästa förmåga försöka somna om, och trösta mig med tanken att jag följande dag skulle ha de första visningarna av rummet för kommande ockeroffer.
Kvällen började illa, Jonatan hade grisat ner i köket och det låg nudlar på golvet. Lite surt plockade jag upp två nudelsträngar (heter det så?) från golvet för att kasta i papperskorgen.
Då började nudlarna röra på sig! "Såja såja", försökte jag trösta, "det är inte så farligt, ni slapp ju bli uppätna i alla fall! Den där Jonatan lever på salami och kaviarmackor, det är inte polare ni vill hänga med i hans mage. Då är papperskorgen mycket bättre!".
Men nudlarna ville inte lyssna på det, och de fortsatte att kränga sig, ungefär som en mask på en metkrok.
Det var då jag insåg att det var maskar jag höll i. De hade med största sannolikhet tagit sig in genom en ventil i golvet. Jävligt moget av dem.
Så snäll som jag är slängde jag ut maskarna, svor lite och gick och lade mig.
Vaknade 4 på morgonen av att jag hör Jonatans postpubertala stämma. Han snackar, garvar, låter. Jag tänker att han pratar i sömnen, men eftersom han pratar länge och sammanhängande på omväxlande svenska och engelska, tycker jag att saker och ting börjar kännas lite obehagliga. Så jag drar på mig morgonrocken och går ut i köket för att försöka få en antydan om ifalll saker och ting är ok.
När jag kommer ut i köket ligger en orm på golvet.
Eller, naturligtvis inte, det är tre daggmaskar, säkert polare till de där som klädde ut sig till nudlar och nu har berättat om ett jäkligt hippt ställe där man kan kika ni.
Men saken är den att jag klockan 4 på morgonen är övertygad om att det är en orm jag ser.
Detta är inte så konstigt (och alls inte så freudianskt) som det först kan låta. Jag hade två majsormar som husdjur för några år sedan; Hasse och Tessan. (Eller, Hachiman och Amaterasu, men liksom.) Tessan var en snäll liten orm, henne hade jag haft sedan hon var valp och uppfostrat med all den kärlek som en växande majsorm kan behöva. Hasse däremot var en knepig jäkel. Jag adopterade honom från Samson (hörrö Samson, jag länkar till dig oftare än du upptaterar! Få vagnen ur arslet nån gång!), och han visade sig vara fruktansvärdt aggresiv och dessutom rymningsbenägen. Först trodde jag att Samson inte ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet och värme, men alla ni som läser Samsons blogg vet att den killen rakt igenom är en hunka hunka burning love, och att han inte skulle älska sin lilla orm vore ju otänkbart. Så jag tog till Uppsala läns psykvårds standardlösning, och beslutade mig helt enkelt för att ormjäveln hade ADHD.
I alla fall, Hasse rymde ibland. En natt vaknade jag av att han slingrade runt i min säng, och det var ett aningen obehagligt uppvaknande. En annan gång, när jag öppnade dörren till mitt rum, står den dumma jäveln i attackställning på lur bakom dörren. (Veliciraptorerna i Jurassic Park kan faktiskt slänge sig i väggen.) Majsormar står oftast inte i attackställning, och de lägger sig inte på lur bakom dörrar, men nu är Hasse en gång för alla en ganska egen orm, och om han gått och fått för sig att han är nån slags kobra, skulle det inte förvåna mig. (Min persoliga misstanke är att även Samson ibland när ingen ser på leker att han är någon slags ninjaorm, och att Hasse tagit intryck.) Historien slutade med att Hasse högg mot mina tofflor ett par gånger, innan jagt fick tag på honom, lyfte upp honom, skällde ut honom och lade tillbaka honom i terrariet. (Som jag i fortsättningen säkrade med silvertejp.)
Så, för några korta sekunder var jag övertygad om att det var Hasse som köpt en Sista minuten-biljett till Göteborg för att komma och spöka för mig. Och mitt i den surrealistiska upplevelsen, hör jag Jonatan bröla innifrån sitt rum "Asså de där judarna, de är ju inte ens snygga på bild!"
Det var några mycket märkliga sekunder av mitt liv.
Men jag samlade mig, bar ut maskarna, klurade lite på om jag skulle väcka Jonatan ur hans till synes mycket märkliga drömmar. (Nämnas bör att Jonatan är någon fjärdedels jude samt har bott flera år i Israel, så jag vill inte tolka hans uttalande som någonting rasistisk, utan snarare bara lite sådär allmänt självironiskt.) Men jag tänkte att det var lika bra att låta honom hållas.
Och efter bästa förmåga försöka somna om, och trösta mig med tanken att jag följande dag skulle ha de första visningarna av rummet för kommande ockeroffer.
Kommentarer
Postat av: Samson
ja, jag vet.
Trackback