sjukdomsinsikt

Jo, men apropå psykvård.

Jag har en polare som just har fått diagnosen Aspergers. Det yttrar sig ungefär i att han är oerhört intelligent, har svårt att tåla orättvisor, håller hårt på saker som moral och sånt, är väldigt rak och ärlig, trofast, värdesätter saker som vänskap och sånt högt ? så som ni förstår då så mår han jättedåligt.
Och det tragiska med det här, det är att det liksom inte finns nåt bot mot det. Man får helt enkelt lära sig leva med det.
Så jag har liksom försökt sätta mig in lite i vad det här innebär, och om jag förstått det hela rätt, så innebär det också att man har väldigt svårt att förstå andra människor. Alltså, man förstår vad de säger ordagrant, men liksom sociala koder och oskrivna regler och antydningar och pikar och sånt där, det går en helt förbi.
Och jag hade lite lurigt med det där, för jag tror ju att folk går runt och pikar mig hela tiden, men så insåg jag att shit, då har ju jag nån slags halv-Aspergers! För sådär känner ju jag med ungefär hälften av alla människor här på jorden, att jag absolut inte förstår nånting. Och den halvan av mänskligheten är ju såklart kvinnorna.
Så jag har skrivit som en liten ordlista, en svensk-kvinnisk parlör sådär, som jag brukar ha att titta på när jag känner den där ångesten av att nånting sägs, som betyder nåt annat. Så jag tänker att ni skulle få ta del av den nu. För så mycket har jag komit på det kalra med, som att det rör sig om en slags kod, som aktiveras då och då. Och framför allt aktiveras koden när en tjej säger nånting om en kille.


Okej. Är ni med?


En kille är: Betyder att han är:

Trevlig Tråkig

Snäll osexig

Jättesnäll direkt avtändande

Ett svin vacker, mystisk, manlig och förresten är jag mottaglig för att inte säga pulserande av sexuell frustration

En bra kompis Troligen bög, eller i alla fall att behandla som en sådan

Bög (på riktigt alltså) Intressant

Garanterat bög (på riktigt alltså) jag vill ha honom men han är ointresserad


Några övriga:

Humor är en sexig egenskap    jag gillar muskler

Jag älskar att resa!    Är du rik?   (vanlig på dejtingsajter)

Vi borde flytta ihop!       Skaffa ett jobb!



Fortsättning följer...

Det har varit så mörkt här i bloggen på sistone, med svart Matrixlayout, rangordningssystem för människor och förtäckta uppmaningar till självmord och dylikt. (Men erkänn det var kul?) Så jag tyckte att det var dags att byta tillbaka till gamla rosa igen. So here we go, låtom oss genast väcka associationerna till minderåriga brudar som vill visa upp sina senaste shoppingfynd för random pervon på nätet!

I övrigt tänkte jag bara berätta, att TEATER EKSEM HAR NYPREMIÄR PÅ VAGINAMONOLOGERNA!
Den spelas på MASTHUGGSTEATERN datumen nedan. Kom vetja!
Lördag 29 mars, kl. 19.00 Söndag 30 mars, kl. 17.00 Torsdag 3 april - lördag 5 april, kl. 19.00 Söndag 6 april, kl. 17.00

Idag gick jag in på en affär med KONTORSMATERIAL.
     Där bad jag att få bli visad till avdelningen för PÄRMAR. Jag valde länge, hittade sedan fyra prämar MED EXTRAFICKA FÖR LÖSA DOKUMENT, till de fyra olika manus jag för tillfället jobbar med. Betalade, fick nåt jävla specialkvitto som ska vara enklare att REDOVISA FÖR SIN EVENTUELLA FIRMA.
     Sen gick jag hem och grät en skvätt, och insåg att barndomen för alltid var slut.

Att öva militärer i hundsök. Att hoppa ut ur en bil och fly från en vägspärr. Att rusa rakt ut i en skog där det bokstavligt talat är så mörkt att man inte ser handen framför sig. Att vänta under en granjävel i 45 iskalla minuter, fast övertygad om att varenda buske är en stor hungrig björn. Att slutligen bli hittad av ett dussin maskerade män, som man knappt förnimmer på annat sätt än när deras AK5:or klonkar mot nånting. Att bli uppspårad av helsvarta hundar, som man inte märker förrän de kör upp nosen i nacken på en.
    Ännu en spännande dag på jobbet.




(Det där tugget om att flyktingar bara fejkar posttraumatisk stress för att slippa jobba. Ledsen, men det håller faktiskt inte.)

Ibland i krigssituationer tar folk livet av sig.
Det är inte så bra.
Detta medför att militärer måste lära sig hantera sådana scenarier.
Det är inte heller så bra.
Speciellt inte om man jobbar med att öva militärer i saker och ting, och man har en chef som frågar "Björn, kan inte du ligga still i en och en halv timme på en toalett?" och man inte riktigt känner att arbetsmarknaden är sådan att man kan säga nej.

Det blev en spännande upplevelse, dock. Alla borde nån gång i sitt liv pröva att ligga döda i 90 minuter. Jag lovar, gränserna mellan vad som är spel och verklighet börjar suddas ut. Speciellt när man hör att de ritar med vit krita runt en och man tror att man är i en Beckfilm.
Vad man dock inte behöver göra, är att hälla massa blodsmink i ansiktet, så att det rinner in i näsan och ögonen och svider.
Inte heller behöver man blanda ihop hjärnsubstans av risotto, havregrynsgröt och karamellfärg. Det luktar nämligen fan efter ett tag.
Och det är ett helvete att få bort från väggen efteråt.
Men den viktigaste rekommendationen av dem alla: Lägg dig bekvämt. Lägg dig inte på en toalett. Lägg dig på ett sånt sätt att även händerna får blod - och för fan, lägg dig på ett sätt så att du kan tjuvkika och se om du är ensam i rummet och kan röra dig lite.
90 minuter är en jävla tid ibland.

Jag glömde visst säga följande:

I´m back.

Jag har, äntligen, kommit fram till ett sätt att prata om lycka och allmänt mående, som inte medför risk för att man ska snurra in sig på flummiga resonemang som, på grund av den av nödvändighet vaga begreppsapparaten som ämnet fodrar, aldrig kan förstås. Eller för all del beskyllas för att vara ytliga då de snabbt tenderar att förvandlas till stående schabloner.
Jag vill från och med nu föreslå ett slags index, i en skala från 1 till 100.
Frågan "Hur mår du?" skulle till exempel kunna besvaras med "Tja, 16-17 nånting, kunde varit värre. Men det är sushi till lunch, så sen går det nog upp till 25!"

15 får bedömas vara nån slags normalsiffra.
Allt under 10 får räknas som dåligt, och under 5 är det läge att börja prata om patalogisk depression.
Allt över 20 däremot är bra, och över 30 är det förvånansvärt bra. När siffran börjar smyga upp över 40 sträcket, kan det nog snarare vara läge att prata om naivitet på gränsen till idioti, och kommer den över 50 är det läge för tvångsvård.

Siffran motsvarar andelen procent av mänskligheten man tycker förtjänar att leva vidare, och inte bara borde avlägsnas på något smärtfritt sätt för allmänhetens bästa.

Så.
    Man spelar medlem av en lokal maffia. Man blir placerad i ett nedlagt mentalsjukhus med råttbajs på golvet och blodfläckar i taket, för att militären ska få öva i inspirerande miljöer.
     Man väntar i timmar i ett iskallt nedsläckt rum, de jävlarna väljer smygtaktik, och helt plötsligt står man öga mot öga med ett halvdussin AK5:or och snubbar med obehaglig uppsyn och mörkgröna rånarluvor.
     Man handfängslas, släpas in i en bil, man smörar in sig och spelar ofarlig och blir av med handbojorna. Man är superninjahjälte, man lyckas knuffa undan killen som vaktar en och ta sig ut ur bilen när andra vakten tittar bort.
     Man springer, får försprång, inser att man kommer hinna undan eftersom de släpar vapen, skyddsväst och stridsutrustning på typ 20 kg och inte springer så bra i kuperad terräng.
     Så man är proffesionell, man ser till att övningen funkar och förhörsledarna också kan få en chans att öva, man lägger korkben för sig själv så att de hinner ifatt.
     Fyra arga adrenalinstinna tonårspojkar som vet att de kommer få skäll av sina befäl.
     Sen är det svårt statusfall. En militär sitter på ens knäveck och borrar in sina knän i låren, nummer två sitter på ens högerarm, nummer tre bryter mot vänster armbåde, nummer fyra pressar in knät i ryggen och lägger på tyngd så det blir svårt att andas, och nummer fyra trycker undan huvudet medan han tar fram handbojor.
    Man hör hur ens "Aow, let me go, fuckers" förvandlas till "AJSOMFAAAAAAN KONTAKT KONTAKT BRYT ÖVNINGEN SLÄÄÄPP!".
    Och då hör man en pressad men ändå tillkämpat sarkastisk röst släppa den gyllene one-linern:
    "Sir, that running thing was not a very smart move of you."

Det borde fan vara actionfilm-förbud för värnpliktiga.

Idag står det att läsa i Metro att en busig filur har skickat ut en massa mejl där han påstår att han är yrkesmördare, och har fått i uppdrag att mörda mejlmottagaren. Nu har han dock fått samvetskval, och beslutat låta bli om mejlmottagaren ger honom 10 000 USD.
Massa människor har polisanmält honom för att han skräms.
Metro skriver att man inte kan besvara mejlen - för då kan han lista ut var du bor!

Jag funderar på att polisanmäla Metro för att de skräms.

Jag menar, det finns saker som jag är betydligt räddare för än världens i särklass mest talanglöse yrkesmördare.

Själv fick jag mejlet härom dagen, och svarade "Uh yea, wanna kill me? You and what army, biatch?"

Skulle jag inte ha gjort, enligt Metros "experter". (Se där, det är så fånigt att jag till och med drar till med citationstecken!) Å andra sidan finns det betydligt mer kompetenta och allmänt välvilliga människor än Metros experter, som hävdar att man inte borde läsa Metro.


I övrigt är det skottdagen idag, och ingen har friat till mig.  (Kom igen, du har fortfarande en halvtimma på dig!) Jag har gått runt och försökt se allmänt giftasduglig ut hela dagen, men inte har det fungerat. Kandidaterna har väl läst min blogg och insett att jag inte har några pengar, eller nåt.
Skönt att man bara behöver hålla på och anstärnga sig en dag vart fjärde år. Verkar mycket mer besvärligt att vara qvinna.


DESSUTOM ÄR THE B-UPPSATS DEFEATED!
    Den innehåller idel lögner, och kastar fram tesen att Anton Tjechov, inspirerad av Stanislavskijs metod för skådespelarträning, efterhand fyllde sina pjäser med allt mer sinnesintryck för att underlätta för skådespelarna. En mycket, mycket tveksam sak att hävda, men det spelar liksom inte så stor roll på universitetet. Huvudsaken är att  källförteckningen ser bra ut.
    Men hur som helst har jag fått ihop obligatoriska 10 sidor. (Med hjälp av en hel del stämningsbilder, vilket kanske inte är så vanligt i akademiska uppsatser), och ett bergsmassiv har lämnat mina axlar, för att sakta destileras ner till en lagom trivsam huvudvärk av den behagliga och lite illamåendeskapande sort som alltid kommer när man är klar med ett stort arbete.

20 minuter kvar nu, brudar. Jag ska faktiskt jobba nästa vecka som Kosovoalban igen, jag kommer ha råd att bjuda på sushi i slutet av nästa månad!

Nu ska jag skriva webblogg, eller blogg som det ibland förkortas. Inte för att jag varför, men jag kände att jag i någon slags offentligt rum behövde berätta om min närmaste planering, för att få den klar för mig själv.

På lördag eller söndag eller kanske måndag åker jag till Stockholm eller Uppsala eller kanske, kanske Vänge, sen är jag någonstans i Stockholmstrakten en vecka, sen åker jag kanske till Göteborg eller stannar i Stockholm, eller också åker jag till Uppsala.
       Jag har en så kallat konstnärlig planering, och jag gillar det inte riktigt.

Men nu närmast ska jag på ett möte med John Blund. Vi hann inte riktigt med allt vi hade på dagordningen till natten som varit, så vi kom överens om ett extramöte snarast.

Sen nån gång kanske inatt eller nåt ska jag skriva klart min B-uppsats. Eller i alla fall lista ut vad den handlar om. Den ska in nu i helgen.

"Lift your head up high And scream out to the world
I know I am someone And let the truth unfurl
No one can hurt you now Because you know what's true
Yes, I believe in me So you believe in you
Help me sing it
Ma ma se, Ma ma sa, ma ma coo sa Ma ma se, ma ma sa, Ma ma coo sa"
/Michael Jackson

Jag har egentligen bloggpaus, och dessutom har jag beslutat sluta skriva om mina äventyr i den så kallade "branschen", men jag måste bara nämna.

Jag har spelat in med SVT idag. I kostymförrådet:
- Eh, det verkar inte finnas med några byxor som passar mig...
- Okej, då får du ta en kjol istället och gå som transvestit. Säg till i sminket att du ska ha läppstift också.

På TV i höst.


(För övrigt andra gången sen jag flyttade hit som jag får filma i kvinnokläder helt utan förberedelse. Jag måste härifrån...)

Idag utropas ett självständigt Kosovo! 
    Vilket är lite roligt, eftersom jag för tillfället jobbar som Kosovoalban.
    Jag välkomnar varmt utropandet! Jag tycker det verkar vettigt att 8% rika serber inte längre ska kunna förtrycka 92% kosovoalbaner med hjälp av sina pengar. 
      Nu är det möjligt att det finns en annan syn på konlfikten också, men det tänker jag inte låtsas om så länge jag spelar kosovoalban.

Tänkte hur som helst bara säga att jag kommer vara kosovoalban i ett par veckor till, så min debut som stand up-komiker är tills vidare uppskjuten. Eventuellt nytt datum blir den 22 mars, men jag återkommer med säkrare besked.

Pussåkram så länge!

Måste bara nämna en sak, innan bloggen träder i halvdvala.

Jag vill verkligen inte skriva uppsatsen... Den handlar om en liten grej som jag tyckte mig ha upptäckt i Tjechovs författarskap. Tjechov var ungefär världens coolaste snubbe. Han utbildade sig till läkare, kunde ha tjänat rätt bra, men envisades med att bota fattiga och sjuka. (Och sjuka? Men Björn...) Så han drog inte in så mycket pengar, och ändå hade försörjde han sin egen familj på 8 syskon och en sinnessjuk far. (Modern hade dött långt tidigare.) För att dryga ut kassan började han 25 år gammal skriva komiska noveller för tidningar. Då visste han att han var döende i tyfus. Med tiden började han även skriva dramatik, först farser som drev med tidens kvasirealistiska schablonteater, men efterhand utvecklade han en dramatik som skulle bli revolutionerande. Den nya dramatiken blev till en början ganska missförstådd, och det var först när den sattes upp i regi av Konstantin Stanislavskij (kallad den moderna skådespelarkonstens fader) som den nådde framgång. Tillsammans med Stanislavskij jobbade sedan Tjechov med Konstnärliga Teatern i Moskva till han dog av sin tyberkulos, 44 år gammal. Hans sista pjäs var Körsbärsträdgården, som enligt min blygsamma uppfattning är den bästa pjäs som någonsin skrivits, och enligt kännare den första pjäs där han verkligen hittat sin form som dramatiker.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan istället (apropå luriga familjesituationer) om hon den där Kallur.
Alltså.
Nåt jävla tok måste det ha varit i den familjen.
Tänk dig att du bor däruppe i... är det Dalarna? Åsså är du hembjuden till familjen Kallur på palt, men när du kommer dit, ser du TVÅ EXAKT LIKADANA SMÅFLICKOR RAJTA RUNT, RUNT PÅ GÅRDEN OCH HOPPA ÖVER SNÖSKOTRARNA SOM STÅR PARKERADE.
Klart det blir nåt vajsing med en sån uppväxt.
Klart hon den söta av dem (hur kan det vara så att bara en av dem är jättesöt när de ser exakt likadana ut?) inte kan fixa att springa några ynka hundradelar snabbare då, liksom, och ta det där världsrekordet. Hon har ju problem, det kan man ju lista ut med lilltån.

Mer terapi till folket, om vi ska få oss några världsrekord!

Ha en trevlig februari!

Här är det lite dåligt arbetstempo, jag är medveten om det.
   
Saken är den, att jag har en miljon saker att skriva på. Dels är det en standup som måste vara klar den 8:e mars, dels är det ett manus som helst ska vara klart för en bidragsansökan den 29:e februari, man absolut måste vara klart för en manustävling den 15:e mars. Åsså är det nån jävla b-uppsats som tydligen ska lämnas in nånstans i månadsskiftet också, blablabla.
     Så, kort sagt det är hel massa saker som jag förväntas skriva, så det har liksom blivit att jag öppnar nåt av de där dokumenten istället för bloggen. (Faktum är att jag jag bloggar nu bara för att slippa uppsatshelvetet. Därför kanske det blir lite irrelevanta sidospår sådär... inget att bry sig om.)
     Dessutom har jag just fått veta att jag ska iväg med militärpolisen en sväng, så det lär väl bli ännu värre stiltje.
     Beklagar detta, kära ni.

Men jag tänker komma tillbaka, med nya krafter, förr eller senare! Den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge! (Om han eller hon inte väntar så länge att kroppen börjar sända ut hungersignaler och sånt, så att muskler börjar omvandlas till fettreserver, för det är ju olyckligt.)
      Egentligen borde jag uppdatera bloggen var tredje timme för att ni inte ska bli mentala tjockisar allihopa.
     Men jag är liksom inte spännande  och underhållanderiktigt så frekvent (och vore jag det skulle jag ägna mig åt hippare saker än bloggande), så ni får stå ut.

Jaja, summan och kardemumman (som är en krydda som luktar ganska gott. En gång skulle jag köpa kardemumma på Netto, men den var slut. Jag skulle ha den att krydda lassi med. Som är nåt indiskt hokus pokus. Netto är för övrigt en jävla skitaffär. Tanken med Netto är att de köper in en massa billiga saker av dålig kvalitet. Tyvärr verkar de köra med samma princip med personalen. Det rajtar alltid runt en massa anställda där och gör ingenting, och sen är det kö genom halva affären för att bara en kassa är öppen. I kassan är de  inte heller helt smarta. Man köper mat för typ halva CSN, de frågar aldrig om man ska ha kassar, man glömmer deyt hälften av gångerna, och de gånger man kommer ihåg det frågar de "En eller två? Stora eller små?" En gång tröttnade jag, och frågade hur mycket de trodde att en liten kasse skulle klara. Tjejen i kassan tänkte länge, länge, medan kön växte. Sen sa hon "10 kilo kanske?" Jag tittade på min handling, som vägde minst 10 kilo - jag är så jävla pretto och köper frukt och sånt numera - och frågade henne om hon trodde att en liten plastkasse skulle kalra 10 mjölkpaket. Hon tänkte lite till, kön fördubblades, dag blev natt, sen sa hon "8 kilo då?") är i alla fall att det är segt nu, men att bloggen inte är döende.
    Den kommer tillbaka!
    Tummis!

(Tummis?

Tunnis?

Tunnis.

Tunn is.

Tunisien.

Tunn is igen.

To Nice again.

Too nice again.

Tonfisk len.

Tonfisk.

På pizza.

Mat...



Björn, uppsats nu... )

Eländes elände.

Den 8 mars debuterar jag som ståuppkomiker på Röda Sten i Göteborg. Det här kan på intet vis sluta bra.
Är ni snälla så går ni in på www.bajsnodigt.se, bokar en biljett, och ger fan i att komma så eländet blir inställd.

Elände är mitt nya favoritord.

Det blir gärna så efter tre dagars regnstorm.

Förr i världen, när arbete fortfarande var någonting som gick ut på att man på ett eller annat sätt Skapade någonting som någon annan kunde ha nytta av, och för detta fick ekonomisk ersättning, så fanns det ett uttryck som hette yrkesstolthet. Det var mycket relevant på den tid då arbete inte gick ut på att försöka få pengar att flyttas från ett ställe till ett annat, och gärna på något magiskt sätt växa lite där på vägen, utan att man egentligen åstakommit något på vägen. Det gick ungefär ut på att sätta en stolthet i att göra det man gjorde på ett bra och hederligt sätt, för sina medmänniskors värsta, och för sitt eget välbefinnandes skull.

Jag är naturligtvis bara nån slags lillgammal surgubbe som utgår ifrån att allt var bättre typ innan jag var född, men jag vill ändå tänka att det där med yrkesstolthet nog faktiskt är viktigare än man tror. "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund på vilket samhället vilar", som Karl-Bertil säger på julafton.

I alla fall.

Härom veckan, när CSN-pengen hade kommit, var jag och firade på Pizza Rimini här i stan. Gick dit efter att en polare (typ) hade talat sig varm om stället.
     Bakom disken stod den största snubbe jag sett i hela mitt liv. Han var gigantisk. Pizzorna såg mindre ut för att han hade så stora händer. Och han hukade inte, som många långa människor gör, han hade tvärtom ungefär den rakaste rygg jag sett i hela mitt liv. Hans ansikte var helt avslappnad, läppar och kinder liksom bara hängde, ungefär som att han egentligen bodde nånstans i centrala Nirvana, men nu var nere på jorden en sväng och jobbade lite extra för att polarn var sjuk.
     Jag beställde min specialpizza som aldrig finns på menyn (kyckling/banan/curry/lök), frågade om toa, fick till svar "nej, men gå till Kinastället bredvid, men säg inte att jag sagt nåt", vågade inte (kineser), hittade ett café, kom itllbaka, och där stod pizzan, lika välluktande som vacker.
     Så jag frågade om jag kunde få lite bearnaisesås (stava det utan fusk om du kan!), eftersom jag såg att det stod en stor bunke hemmalagad sås i kylskäpet.
"Nej."
"Nehej... men alltås, jag köper till den. Här är en femma, vill du ha mer?"
"Ingen bearnaisesås."
"FÅR jag inte?"
"Nej."
"Men du har ju så mycket..."
"Nej."

Och jag kände att jag inte ville bråka med jätten, vem vet, förutom munkar är det bara maffiafolk som är sådär avslappnade i ansiktet, och jag ville inte hamna i onåd. Så jag satte mig och åt min pizza, och suckade lite över att b-såsen inte riktigt kunde lyfta fram kycklingsmaken sådär som den SKA göra.
     Jätten verkade se att jag var besviken, så han kom fram, klappade om mig mycket vänskapligt och totalt oväntat sätt och sa:
"Bearnaisesåsen är bara till för att värma. Du skulle sagt till tidigare. Men kall sås till varm pizza är inte bra för magen, jag kan helt enkelt inte servera dig den."






 

Allt är Fuglesangs fel.

Nu har Aftonbladet fått dille på rymden, och visat massa bilder på balla dödsstrålar som skickas ut från svarta hål och sånt. Nu senast skriver de om den därna asteroiden som kanske krockar med jorden år 2029. Och om den inte gör det, så kan jordens dragningskraft ändra kursen så att den krockar med oss år 2036 iställer.
Och så ska de såklart leta upp nån domedagsprofet, som rekommenderar att man ställer sig precis på nedslagspunkten, eftersom livet på jorden inte kommer bli så party de nästkommande tusen åren.
Snubben är från Uppsala, naturligtvis.

Asteroiden heter Apophis. Det var i egyptisk mytologi en dödsdemon som skulle ödelägga jorden.
Det finns internhumor och fackidioter inom alla områden, men astronomer måste fan vara de jobbigaste.
("What's really going to bake your noodle later on is, would you still have broken it if I hadn't said anything?")

Det mest lysande är att jordens öde kommer att avgöras, när asteroiden passerar - FREDAGEN DEN 13:E april år 2029. Jag kan inte sluta garva åt det.


Jag gick igång på det där, för jag är lite av en domedagsfetischist. När jag var 14 år skrev jag ett "specialarbete" (som man kallade de där uppsatserna på två sidor) på SO:n om huruvida jorden skulle gå under i juli år 2000, enligt tolkningar av Nostradamus. Jag resonerade mig fram till att den skulle det. Som tur var sattes betyget på specialarbetet redan 1997.
Hur som helst fick jag svår ångest för den där asteroiden, och har gått runt och nojat ett par dagar.
Så häver Aftonbladet (jag fattar inte varför jag envisas med att läsa Aftonbladet) ur sig att risken att den träffar bara är 1:45 000.
Och att tekniken redan finns för att rädda jorden.
Nu går tekniken visserligen ut på att man ska gå iland på asteroiden och sätta en liten raketmotor på den. (Asteroiden är ungefär 150 meter bred, och väl kanske inte har sådär överdrivet stark dragningskraft. Jag vet inte riktigt hur de tänker på NASA, men jag misstänker att antalet sökande till deras utbildning kan förväntas sjunka drastiskt under kommande år. Ingen jäkel vill väl ha få ordern "okej, åk upp till den här, ehm, grejen, gå iland på den och, öh, sätt fast den här motorn..."
Alternativt skulle man bogsera bort det. Vilket tar ungefär 12 dygn. NASA påpekar också att ju tidigare man gör det, och ju längre bort från jorden det görs, desto lägre bränslekostnader. Som att det skulle vara det tyngst vägande argumentet.
Personligen fattar jag inte varför man inte bara kan nukea sönder skiten. Let the muthafucka´ burn, liksom. Men det är så oändligt mycket jag inte förstår.

Men projektet skulle ändå bara kosta ungefär två miljarder - vilket faktiskt känns som en ganska överkomlig summa, med tanke på hur mycket andra saker kostar, och hur mycket IKEA-snubben har under huvudkudden, och sådär. NASA får väl börja sälja snygga möbler man kan snickra själv, eller nåt.

Det jag klurar över, är ungefär: Om man nu kan lägga två miljarder på att rädda halva jordens befolkning/befolkningen i en hel stad (uppgifterna går lite isär om hur mycket skada döddemonen skulle göra) från ett hot som dödar en gång på 45 000 - varför kan man inte lägga ett par kronor på att undvika saker som dödar ungefär jättemånga människor med en sannolikhet på 1:1?

Okej. Här om dagen slog jag rekord i besökare på bloggen. Stort. Det 75% mer på en dag än vad jag nånsin haft tidigare.
  
För att jag skrev ett inlägg på två rader om Carolina Gynning, istället för ett långt och genomtänkt och halvkul inlägg om saker som är viktiga för världen och mänskligheten.

Jag hatar världen.