sjukdomsinsikt

Länge har jag kladdat på det här inlägget, bara för att jag ville skriva om hur mycket Jackson betytt och fortfarande betyder. Det vore så ballt att lägga upp det på bloggen liksom, innan jag drog iväg till London för att äntligen få se honom.

Nervös var jag. För liksom, det går inte att inte bli besviken. Och ändå, den totala hybrisen som kännetecknat honom de senaste åren fanns där. Såhär i efterhand har det läckt ut detaljer om hur konserten skulle se ut. Det fanns tydligen elefanter inhyrda. Dresserade sådana.
    Det sulle ha varit rätt kul att se.
    Det hade varit rätt kul att se om jag skulle klara att inte svimma om han skulle sjunga Man in the mirror.
    Sen skiter jag i om han mimar.

Jag gick i trean när Dangerousplattan kom. Tuffa killarna i klassen tog med kassettbandet till musiklektionen och tjatade sig till att få spela en låt. De lirade Black or White, och det var det häftigaste jag hört i hela mitt liv. Pappa hade en kompis som hade en skivaffär, och jag tjatade tills han åkte dit och spelade av Black och White. Sen låg jag i smyg under täcket och lyssnade på den en hel natt.
   Sen hände det sig att min bästis Fredrik blev sjuk, och när han låg där och i soffan och hade feber och hans mamma gick och köpte hela Dangerousbandet till honom att lyssna på när han låg där sjuk. Som jag önskade att jag också skulle bli sjuk! Och lycka, det blev jag. Två dagar fick jag ligga på soffan i vasrdagsrummet och försöka förklara för mamma att när man var så sjuk som jag borde man få en sjukpresent precis som Fredrik hade fått, innan hon äntligen förstod. Det var så fantastiskt när hon kom hem med det där bandet. Innan jag ens satte det i bandspelaren betraktade jag bara omslaget länge. Den där målade välden i guld, med gyllene lustiga vagnar som gick in i spännande grottor - men inne i grottorna fanns en smutsig, farlig hotfull värld där ett sjukt jordklot satt fast i någon form av livsuppehållande maskin. Och hela målningen var ändå utformad som en mask, och genom masken tittade ett kajalsminkat ögonpar halvt skymda av en nedhängande lock.
     Detta var många år innan jag förstod att hela albumet handlar om undertryckt, hotfull sexualitet.
     Så satte jag till slut på skivan. Märk väl att jag ännu bara hade hört Black or White.
     Jam måste vara tidernas tyngsta öppningslåt. Det hade varit några discon på Roliga Timmen med Snap och Just D, men detta liknade ingenting jag någonsin hade hört. Den massiva ljudmattan öppnade en helt ny värld, det var som om gåtfullheten i omslaget också fanns i musiken. Till den andra låten somnade jag.
    Jag måste ha gett mig ut i någon slags shamanistisk trumresa. Jag hade fortfarande hög feber, och de komplexa rytmerna i musiken (detta var efter att Jackson börjat skriva all sin musik med en bandspelare, och bara beatboxade in flera lager av rytmer som han sedan lät melodier födas ur) flätades samman med vågorna av hetta. Någonstans i början av Why you wanna trip on me somnade jag, och fem minuter senare, alldeles till tonartshöjningen efter andra refrängen vaknade jag, Och hela världen var förändrad.

Jag började köpa OKEJ-tidningar och läsa allt om honom, jag började titta på Popitopp på TV och såg videon till Remember the time, och förstod att han visst kunde dansa också. Jag såg aldrig In The Closet-videon, i skolan pratades det om en ny video där han minsann hånglade med en tjej (Naomi Campbell) och plötsligt var han farlig och spännande också. (In the Closet-videon är för övrigt bland det snyggaste som nånsin gjort, och hur man en gång i tiden kunde tycka att den var utmanande känns idag ganska skrattretande.) I skolan pratades det bara Jackson, nån räckte upp handen och frågade fröken varför han såg så konstig ut. Fröken Åsa förklarade att det var för att han ville vara allting, både svart och vit, både man och kvinna.
     Så otroligt fascinerad jag var av detta. Jag var ett barn, dörrarna i hjärnan var öppna, jag såg ingenting sjukt i detta. Jag tyckte bara att det var underbart att det kunde finnas en människa som kunde tänka på det viset.
    Sommaren kom, min familj åkte till Frankrike och jag lyssnade på Dangerous hela bilvägen ner. Att Jackson var i Sverige missade jag, jag förstod inte att det var en stor grej eller för all del vad en konsert över huvud taget var.
    När jag kom hem fick jag höra att det hade varit konsert. Och jag fick verkligen klart för mig vad en konsert var. Men den skulle sändas på TV, konserten. I flera veckor innan pratades det i skolan om det. Nu hade jag fått spela av Thriller och Bad av en kompis, och jag lyssnade på de där raspiga kopiorna av kopiorna av kopiorna, och visst var de banden också helt magiska, men ingenting gick upp mot Dangerous.
     Kvällen Jacksons konsert från Bucharest sändes förändrade mitt liv. Jag hade just fått TV på rummet, jag låg i min säng och tittade och upplevde det närmaste en religiös väckelse jag någonsin varit.
     Jag hade alltid hatat att spela teater, vi hade blivit tvingade i skolan ett par gånger, men nu visste jag att stå på scen var någonting jag måste göra.
     Det året skrev jag en pjäs där jag spelade huvudrollen som en popstjärna, och min galna lärare lät mig hållas och mina stackars klasskamrater fick spela livvakter och fans och annat som jag såg att Jackson hade.
    I två år fick jag vara lyckligt religiös. Jackson släppte singel efter singel från Dagerousplattan och allt gick bra, skivan låg på topplistan i över 100 veckor, och allt var fantastiskt. Jag sparade veckopengen och gick till second hand-skivaffärerna och köpte gamla J5-plattor och försökte få tag på allt.
    
Jag gick i femman när världen rämnade. Det var en gympalektion, vi spelar brännboll, jag träffar bollen och blir glad och gör en Jacksonsnurr och tog mig i skrevet (för sånt gjorde jag på den tiden när jag blev glad, och en kille skriker "Han är ju helt knäpp din Jackson, han knullar småpojkar i röven, har du inte läst tidningen?"

Michael Jackson föddes 1958 som nummer fem av nio syskon i en löjligt fattig familj i Gary, Indiana. Pappan jobbade långa dagar på ett stålverk, mamman var sömmerska. Pappan trodde mer på stryk än på preventivmedel, mamman var med i Jehovas vittne. Pappans enda glädje i livet var hans gitarr, och Michaels bröder smyglånade den när pappa var på jobbet. En dag brast en sträng, och när pappan slagit sig trött sa han till pojkarna "okej, visade vad ni har lärt er då."
    Sen bestämde pappan att "Jackson 4" skulle bildas. De äldsta bröderna repeterade dag som natt, och lille Michael 4 år satt med i köket och improviserade överstämmor. Så sjöng han en dag på sin lekskola "Climbing every mountain" på en talangtävling. Hans föräldrar såg det, och sedan var han bandets nye sångare.
    
Därpå började ett liv med repetitioner, repetitioner, repetitioner. Ingen skola, ingen lek, inga födelsedagar och ingen julafton. Michael berättar i sin självbiografi hur han grät varje gång han gick förbi en lekpark och såg andra barn leka där. Han berättar också hur han och de andra bröderna själva fick gå ut och hämta ett spö som pappan kunde slå dem med om han inte ansåg att de var tillräckligt bra, och hur lille Michael, nu åtta år, drillades hårdast av alla.
    När Michael var 10 år och blivit van vid att åka hela södern runt till oändliga talangtävlingar och ännu fler spelningar på bordeller och strippklubbar, fick gruppen skivkontrakt på Motown.
   Resten är historia. Gruppens fyra första låtar blev alla listettor, det blev studioalbum, turnéer och spelningar.
   För Michael blev det vardag att aldrig kunna sova för att tusentals fans stod tanför hotellfönstret och skrek, att behöva fly för sitt liv från folksamlingar som tappat kontrollen, att gå upp på sce kväll efter kväll efter kväll. Och fortfarande få stryk om någon ton eller något danssteg inte var helt perfekt.
     Michael började komma i tonåren, han fick runda kinder och finnar, och fadern mobbade honom för det. Michael började banta, och han kämpade för att ha kvar sin ljusa, säljande pojkröst och inte låta målbrottet påverka honom.
    Bröderna och fadern njöt desto mer av kändisskapet. Bröderna drog med sig tjejer till hotellrummet, och pappan tog sig en och annan tonårsflicka per kväll han också. Michael har aldrig talat om detta, däremot har han sagt att hela familjen ofta delade hotellrum när de var på turné. Det är inte svårt att lägga ihop två och två och tänka sig att 10-årige Michaels första möten med sex troligen inte var helt okomplicerade.

"Han är ju helt knäpp din Jackson. Har du inte läst tidningen?"

"Om du tror på vad som står i tidningen, säger det kanske mer om dig än om honom?" (Jag har alltid varit lillgammal.)

Men jag läste vad som stod i tidningen, och i några dagar var världen i ruiner. Jag kunde inte lyssna på hans låtar, jag hade de där rycken i mig och jag ville dansa, men jag hejdade mig. Men det blev lättare. Så månmga detaljer kring den där rättegången kom fram att det var lätt att välja att tro att allt bara var bedrägeri. Bandade telefonsamtal med hot om utpressning, alibin som höll, vittnen som tog tillbaka sina anklagelser. Men för Michael gick det sämre. Han fick avbryta det som skulle blivit världens längste turné, Pepsi avbröt sitt reklamkontrakt och Sega likaså. (Men sen använde de ändå musiken han skrivit till Sonic the Hedgehog 3) Dangerousturnén hade blivit närapå en miljarförlust, för trots att biljetterna varit skandalöst dyra (350 spänn...) hade varje konsert backat miljoner eftersom Jackson inte dragit sig för några kostnader för att göra tidernas maffigaste föreställning, och han hade betalat ur egen ficka. Tidningarna skrev om ekonomisk kris, och att han blivit tvungen att sälja katalogen med 251 Beatleslåtar han köpt.
    
Rättegången blev en cirkus, anställda på Neverland Ranch erbjöds fantasisummor för att gå ut i skvallerpressen med detaljer som de sedan tog tillbaka i rättegång, tidningarna skrev att Jackson blivit beroende av smärtstillande tabletter. Jätterubriker gjorde gällande attt polisen fotograferat Jacksons mer privata kroppsdelar för att jämföra med målsägandes vittnesmål om hur dessa såg ut, men när beskrivningarna inte stämde överens med bilderna var tidningarna tysta.
     "Varför omger han dig med barn då?" fick man hela tiden höra i skolan, men det var ju självklart att han omgav sig med barn. Och han hade ju i den direktsända intervjun med Oprah förklarat varför det fanns sjukhussängar inbyggda i väggen i biografen på hans ranch - inte kunde väl en man med så stort hjärta, som skänkte så många miljoner dollar till välgörenhet och som personligen engagerade sig i dödssjuka barn i hela världen kunna göra någonting ont?"
     Så till sist, efter ett drygt års karusell, gick Jackson med på att göra upp i godo med pojken. Det har rapporterats att han fick betala närmare 200 miljoner dollar för att pojken skulle dra tillbaka anklagelserna, och i samma veva köpte Jackson TV-tid i hela världen för att gå ut med en vädjan om att "don´t treat me like a criminal, for I am innocent."

I hela sexan stod jag skolpolis, och för detta fick jag 250 kronor. Det räckte precis till att köpa HISTory-plattan, som släpptes bara någon dag efter att det varit skolavslutning och jag fått mina pengar.
    I tre år hade jag längtat efter en ny Jacksonskiva, jag var alldeles inställd på samma religiösa upplevelse som förra gången.
    Gissa om jag blev besviken.
    Det fanns ett par grymma spår, framför allt var ju "They don´t care about us" det coolaste man hade hört. Men i övrigt var det mest argt och ganska fånigt skrik och gnäll över elaka massmedia. Varvat med sentimentalt dravel om en trasig barndom, barn som dör, barn det är synd om och barn som är sjuka.
    
Den gamle Jackson, den som satte en stolthet i att alltid tänka att varje spår på skivan skulle vara en hit, den som som avbrutit sitt samarbete med Quincy Jones efter att de tillsammans gjort musikhistoriens tre mest framgångsrika album, eftersom Quincy tröttnat på kommentarer av typen "I need to write and record ten more tracks to find the perfect sound för the next song" hade, som det heter, totalt tappat det.
    Men hitsinglar kom, flera stycken, han gjorde ett framträdande på MTV AWARDS 95 som inte var av denna värld. Och en världsturné än mer pampig än den förra inleddes.
    Och jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte såg honom.
    Kanske för att han kom till Göteborg och inte Stockholm, och jag var bara 13 och inte en sån där tuff 13-åring som satte sig på tåget med en polare, utan en sån där liten och rädd 13-åring som blev lättad när far sa "ska du betala en massa pengar för att stå där och trängas?"
     Fick jag göra om en enda sak i mitt liv, så fan vet om jag inte skulle ha sett till att se HIStory-tour.
     Jag har nämligen hört av en massa såna där musikalartister jag jobbar med nu för tiden att vartenda enskilt nummer slog allting som någonsin satts upp på Broadway.
     Men jag vet inte. Jag tänkte att det var lugnt. Jag tänkte att han släpper snart en platta till, då kommer han tillbaka.

Men han gjorde massa annat istället. Han gifte sig och höll på. Fick barn och höll på. Gömde dem i filtar och hängde ut dem utanför hotellfönster och höll på. Syntes på bilder med en uppenbart krackelerad näsa och höll på.
     Släppte förvisso en mixplatta med HIStorylåtar och ett gäng nya som faktiskt var riktigt grymma, som var ett steg åt ett nytt håll. En ny Jackson, som utforskade nya områden och inte bara plagierade sig själv. Men det var massa motgångar. Han försökte göra en ny We are the world, drog ihop hela artisteliten och spelade in den fantastiskt vackra What more can i give, men bara dagarna innan den skulle släppas stoppades den. Anledningen var att videons regissör börjat sin bana som regissör för bögporr. Som så många andra både skådeseplare och regissörer i Hollywood hade han lärt sig hantverket i porrbranschen, men i det härliga USA var just bögporr betydligt svårare att förlåta.
   Sen kom Invincibleplattan 2001, och fanihelvete vilken tragedi det var. Jackson fortsatte forska vidare, men nu hade han fått för sig att utforka elektropopen. Jävla sömnmedel. You rock my world var förvisso en helt okej låt, och Whatever happens (med Carlos Santana på gitarr) är ungefär det vackraste som finns. Men det är också allt.

Inför släppet av Invincible gjorde han några få konserter tillsammans med en massa andra artister för att fira 30 år som skivartist. Konserterna visar en sliten, trött Jackson. Det syns att han har ont när han rör sig, han verkar hela tiden vilja skyla sitt trasiga ansikte med handen. Näsan är nästan förstörd, och han verkar andfådd, kanske för att det måste vara svårt att andas. De enda gångerna han ser ut att ha riktigt kul på scenen, är i öppningsnumret när han för första gången sedan 1983 uppträder tillsammans med sina bröder.
     Billie Jean från den konserten är ändå hjärtskärande. Trots att han varit beroende av smärtstillande i många år, och långt långt borta från rampljuset, har han fortsatt att utvecklas som dansare. Den dans som en gång präglades av glättig, frisläppt livsglädje och sprudlande energi, har tämjts och mekaniserats. Precis som hans musik. Jag har alltid varit förtjust i dekadenslitteratur, och kanske överanalyserar jag, men det är som att Jackson har hittat samma spår. I både musik och dans utforskar han tema Överkultur, och trots att han gör precis samma koreografi som han en gång improviserade på Motowns 25-årsjubileum, under tre minuter som skulle komma ihåg som en av pophistoriens största vändpunkter någonsin, så berättar dansen en helt annan historia. En hjärtskärande, tänkvärd och fantastiskt vacker historia. Som börjar med att han kommer in med en gammal sliten väska, går fram till mikrofonen och plockar upp en hatt och en handske, drar en suck -  och sen exploderar allt. En trött, kringresande gammal cabaretartist som inte kan annat här i världen än sitt nummer, men som kan det så att ingenting annat finns för några få minuter.

Ungefär samtidigt sänds dokumentären Living with Michael över hela världen. En journalist har fått den unika möjligheten att följa Michael under ett helt år, och seriöst men utan nåd betar han av alla olika rykten. Sist av allt i dokumentären tar han upp anklagelserna om övergrepp. Jackson förnekar igen att han gjort "någonting fel, jag skulle aldrig kunna skada ett barn." Samtidigt förklarar han att han alls inte ser någon anledning att omge sig med barn, det finns ju ingenting sexuellt i det.
    Det klipps tiill en annan intervjusekvens där han berättar om sitt arbete med sjuka barn. Hur han i varje land han besöker gör besök på baarnsjukhus, hur han träffat dödssjuka barn som inte har långt kvar, hur han engagerar sig i dem och letar läkarspecialister i hela världen och räddar deras liv. Om de dödssjuka barn som kommer till hans ransch om med de läkare han har där lyckas tillfriskna. Under hela tiden sitter han och håller en pojke i handen, Gavin. "Men jag kallar honom Rub för han är så kelig." Gavin lutar sig mot honom, och när Jackson berättar att Gavin hade cancer och fått höra att han inte hade långt kvar, men att han med Jacksons pengar nu var på bättringsvägen, kramar Gavin honom.
    Bara ett par veckor efter att dokumentären sänds, har samme Gavin anmält honom för sexuella sexuella övergrepp.
    Och för att ha bjudit på vin med syfte att kunna utföra övergreppen.
     De flesta av åtalspunkterna läggs ner direkt, eftersom Jackson vid tillfället då övergreppet ska ha skett befunnit sig på ett annat ställe i världen. Men de åtalspunkter som finns kvar räcker för att ställa till en sjuhelsickes cirkus, där hela kändiseliten kallas som vittnen, och där jurymedlemmar handplockas efter att ha fått fylla i frågeformulär om till exempel deras erfarenheter av cancer och om de själva blivit utsatta för övergrepp.
     Denna gång kan inte Jackson göra upp i godo, eftersom "Californien med anledning av förra Jacksonrättegången ändrade sin lag, så att en stämning av det här slaget också blir ett civilmål", som Californiens polismästare lyckligt leende förklarade i en presskonferens.
     Efter en rättegång där Jackson dansat på ett biltak utanför rättegångssalen, ett flertal gånger inte dykt upp på grund av akuta ryggsmärtor, suttit i en pyjamas i rättegångssalen och gett nonsenssvar på frågor, Aftonbladet publicerat bilder från husransakan på sängar med örngott med Disneymotiv och härliga bildtexter som "här skedde övergrepen", Jay Leno och Mac Culkin gett avgörande vittnesmål till Jacksons fördel, frias han på samtliga åtalspunkter.    

Och jag vet inte.
    Barn har sexualitet. Barn leker sexuella lekar för att utforska. Det är normalt. När en vuxen leker det med ett barn, är det däremot inte helt lyckat.
     Om Michael Jackson på fullaste allvar inte förstår detta, om han tror att ett barn kan vara som en vuxen är det inte konstigt. Om han själv tror att han kan vara som ett barn, i sitt Neverland där han själv är Peter Pan, är det inte speciellt konstigt.
     Om det är sant att hans far förgrep sig på hans systrar, och att pedofili är någonting som ofta förs vidare till nästa generation, är det inte konstigt om tanken finns hos Michael. Om han, som de allra flesta pedofiler, tror att det de gör är vackert och att barnen älskar det, är det inte konstigt om han kan leva i en värld där ingen får en chans att konfrontera honom med de idéerna. Får man gå runt och vara Gud i sin egen lilla bubbla, så slår det nog lite slint ibland. 
    Man ska inte vara Gud. Man ska vara människa. Jag tror att man vill vara människa. Jag tror att människor mår bra av att få ett Nej ibland, att man behöver gränser. Om ingen sätter dem så söker man dem själv.
    Jag tror, att om man vid 10 års ålder inser att man har pengar nog att göra precis vad som helst, och ständigt är omgiven av tusentals människor som ser en som en Gud, så föds en lust att testa varenda gräns som finns. Att gå över både köns - och rasgränser, att flyga, att bygga sig ett fantasislott. Och det är en gammal sanning att sexualitet ofta är ett område där människor utan gränser tar ut sin gränslöshet.

Jag vet inte. Jag tror på honom när han säger att han aldrig skulle kunna skada ett barn, och att han inte gjort något fel.
    Liksom jag tror att rök väldigt sällan uppstår utan eld.
    Och har det hänt någonting som inte var bra tycker jag inte det är konstigt. 
    Det jag tycker är konstigt, är att en människa som är kapabel till att göra en sådan sak, samtidigt är kapabel att ställa sig på en scen, och utstråla en sådan glädje och en sådan kärlek till livet att det sprider sig till 100 000-tusentals åskådare, genom TV-kameror och ut till en hel värld, genom årtiondena, och inspirera till glädje, kärlek och dans. 
    Hur det än ligger till tycker jag synd om de två pojkarna som stod som målsägande. Och kanske också om de barn som pekades ut som offer men som bestämt hävdade att ingenting dåligt hade hänt. För Jackson skulle tror jag att ett fängelsestraff hade varit betydligt mer skonsamt än det liv han levt de senaste 15 åren.
     För en man som har den världsunika förmågan att som ingen annan uttrycka hela sin glädje i dans, måste det vara fruktansvärt att ha sådana smärtor att han inte ens kan gå.
        

Jag har slagit på Eminem på Spotify för att jag inte orkar lyssna fler timmar på Jackson, och jag upptäcker en textrad i nån av de nya låtarna, där han använder Jacksonrättegången på ett exempel på hur pressen behandlar kändisar hur som helst.
     Bredvid datorn ligger passet jag har dubbelkollat att det verklige är med hit till Vimmerby. Under det ligger mitt spelschema och blyertsanteckningar med alla speldagar jag drivit folk till vansinne med att pussla runt med. Men som jag ndå fått förstående för när jag förklarat att det handlat om en vallfärd. "Va, fick du biljett, de var ju helt omöjliga att få tag på! Jag vill också."
      Jag undrar om han någonsin förstod att världen började förlåta.

Jag undrar också om världen kommer ihåg att Jackson en gång i tiden var en ikon för svart musik. Han var den första svarte artist som spelades på Mtv. På Jackson 5´s sista turné höll han ett brandtal om svart stolthet. Han var den första svarte artist som gjorde svart musik till någonting som inte längre var bara svart musik, utan normer för hur pop skulle låta. Att han dessutom vägrade måla in sig i hörnet att bara göra svart musik, utan dessuotm gjorde låtar som Beat it och Birty Diana gjorde att han korsade ännu fler gränser.
    Länge var hans kännetecken bredden i hans publik. Där fanns alla raser, alla åldrar, människor med alla bakgrunder och en jämn fördelning mellan män och kvinnor. Ett genomgående tema i hans textförfattande är just detta. Enhet, möten över rasgränser, en hel värld som i videon till låten Cry håller varandra i händerna. "If you look around, the whole world is coming together now", som öppningsraden i The Jacksons stående öppningslåt Can you feel it lyder - för övrigt den första låt Michael skrev själv till bandet. 
 
Kanske hade fröken Åsa rätt. Kanske var det därför han ville se ut som han gjorde. Både svart och vit. Både man och kvinna. Allting. Som en gud.
    Det har spekulerats i varför Jackson gjorde som han gjorde med sitt utseende. En önskan att slippa se ut som sin far. En vilja att kontrollera sitt utseende, eftersom hans hudsjukdom Vitiligo gjorde att han aldrig visste hur han skulle se ut kommande dag. (Han HAR, förlåt hade, vitiligo. Det finns bildbevis. Och den är inte alls "gåtfull" som kvälspressen anger, utan faktiskt ganska vanlig.) Ett uttryck för konstnärlighet, som Lisa-Marie sa i en intervju. En tanke om att hela hans väsen skulle gå upp i hans konst, att hans utseende skulle spegla hans verk. Den sjukliga, namngivna utseendefixering som en av Epressens expertpsykologer orerade om för några år sedan. Ett beroende liknande det många med tatueringar pratar om, som dök upp i samband med att han opererade näsan efter att ha brutit den under en inspelning av en Pepsireklam.
     Själv tror jag att en tanke har många impulspunkter. Jag tror mycket väl att allt kan stämma. Jag tror allt kan vara samtidigt,
      Jag tror att om jag själv kunde leka Gud med mitt utseende, skulle jag falla för frestelsen ganska snabbt.

Man ska inte vara Gud. Man ska vara människa. I de gamla grekiska myterna drabbas hjältarna av hybris när de blivit för stora, och då straffar gudarna dem obarmhärtigt. Hjälten har alltid ett "tragiskt fel" eller karaktärsbrist som alltid hinner ifatt hjälten i slutet av sagan.

Och trots den uppenbara ironin, är min absoluta Jacksonfavorit ändå Man in the mirror. Han har inte skrivit den själv, men så är det ju ofta. Det är de runt omkring som bäst förstår vad som passar en.
     "I´m starting with the man in the mirror. I´m asking him to make a chance. And no message could have been any clearer. if you wanna make the world a better place, take a look at your self, then make a change."
    Jag har hört tusen covers på den, det låter alltid bedrövligt. Men när Jackson gör det på Badskivan och som avslutningsnummer på konserterna, då står tiden still. Ska ni se ett enda youtube-klipp, så ska ni se när han framför den på Mtv-galan 88.
     Då är han Gud.

Men man ska inte vara Gud. Man ska vara människa. Det finns de som har försökt vara Gudar, men de har för vana att förr eller senare spikas upp på kors och sådant.

Jag tror att han pressade sig själv till döds. Det tog honom ändå 45 år att pressa sig till döds, och kanske är det ett bevis på stor uthållighet. I en intervju där han erkände att han varit beroende av smärtstillande mediciner blev han tillfrågad om han någonsin velat ta sitt liv.
    "No, never" svarade han med ovanligt fast och klar liten Musse Pigg-röst, "I love life too much." Jag tror Michael Jackson verkligen ville leva. Kanske för att straffa sig själv. Men ännu mer för att en sista gång få vara Michael Jackson. Bilderna som börjar dyka upp på nätet visar en Jackson på repetition som ler på ett sätt som han inte lett sedan tidigt 90-tal. Jag hade varit nöjd med att se honom gå upp och dra en liten moonwalk. "Hej, jag är gammal och sjuk och har ont, men jag ville ändå träffa min publik en sista gång. Kul att se er, här, jag bjuder på en liten moonwalk, jag vet att ni inte vill se mig lida."
     Men Michael Jackson går inte upp och drar en Moonwalk och förlåter sig för allt han inte är.
     Han jobbar inte så.
      Jag tror att han låtit bli att äta, repat som en jävla idiot, tryckt i sig en massa smärtstillande mediciner när kroppen inte riktigt ville vara med längre.
     Och jag önskar att det antingen hade hänt 15 år tidigare eller 15 år senare.
     Jag önskar att han hade fått sluta på topp, eller leva några år i världen i lugn och ro med sina barn och kanske utan att hans far fanns kvar i världen.
      Jag önskar att han hade fått känna vila och avslappning, för han har gett mig så fantastiskt mycket.

Jag önskar att han finns kvar någonstans. För jag är övertygad om att han i så fall mår bättre där han är nu än han någonsin gjort här.

Han lärde mig hur man gör när man står på scen. Men viktigare än så var att han lärde mig vad man kan göra när man står där. Man kan förändra en värld. Om man bara ger sig fan på att inte nöja sig med mindre.
     När folk frågar varför jag bor i Uppsala och inte i Stockholm eller Göteborg där det är betydligt mindre jättesvårt att leva som skådespelare, svarar jag att jag känner att jag har nåt att tillföra teaterlivet i Uppsala. Stockholm och Göteborg är för tort, där finns det så många som kan göra det jag vill göra. Men ingen vill göra det här. Och då spelar det mindre roll om det är svårare att få betalda gig och man får stå och torka spyor i missbruksvården ibland. Jag jobbar som jag lärde mig av den bästa. Jag går upp och försöker förändra.

Medan jag skriver detta spekuleras det mycket kring hans död. Hans privatläkare som tydligen ska ha gett honom en rejäl spruta smärtstillande samma kväll som han dog är mystiskt försvunnen. Det skriker självmord om det, och handlar det om det blir jag inte jätteförvånad. Men jag tror inte det är så. He loves life too much.

Det är Michael Jackson för mig. Livsglädje. En önskan om och en fast övertygelse om att enhet och fred är möjligt. En insikt att en begåvning kan användas till att förändra världen.
     Och en sjuhelsickes förmåga att shejka ass.

Så vila i frid. I den frid du sjöng om att du aldrig kunde finna i Give in to me, den sång som mest uttalat av alla handlar om otillfredsställd längtan efter närhet.

R.I.P
You made a change.