Utdrag
"När jag var sju år kom en polis till min klass. Han skulle berätta om sitt jobb, och sådär. Väldigt pedagogiskt. Han kom i uniform, och han visade att polisen hade en fiffig slips i kardborrband, så om nån tjuv försökte dra i den så skulle polisen inte bli strypt, utan slipsen skulle ramla av. Gud vad jag drömde om att ha en sån där slips!
Sist av allt visade han pistolen. Alla ville veta om han hade skjutit nån. Han sa att nej, det hade han inte, och inte nån han kände heller. En enda gång i Sverige hade polisen skjutit någon, och då hade han skjutit honom i benet. Vad man gjorde var att man skjöt rakt uppåt iluften, bara för att varna. Och jag blev alldeles bestört, jag utbrast utan att ens räcka upp handen: "Men tänk om man träffar någon fågel då!" Och fröken skrattade, och polisen log lite, och sa att då fick man titta först så man inte skulle skjuta någon fågel. Men jag ville inte ge mig, jag sa att man kanske inte hade tid att titta för tjuven sprang så snabbt. Och polisen sa med myndig, övertygande stämma, att jo, man såg till att titta i alla fall så man inte skulle skjuta någon fågel. Sådant var det Sverige jag växte upp i. Där aktade sig polisen mycket noga för att råka skjuta småfåglar.
Sådan var min bild av Sverige, hela gymnasiet, hela tiden. I alla klassdiskussioner satt jag alltid vid min egen bänk och sa att det vore väl fint om alla delade allt och inga pengar fanns, men kungen kan få vara kvar för det är så trevligt.
Sen var det inte så längre. Sen skjöt polisen 19-åringar i magen i Göteborg, med kulor som gick igenom kroppen och träffade andra som stod där bakom. Vi hade just tagit studenten, vi var just på väg ut i vuxenvärlden, fyfan vad vi var bra, och sen tog det liksom bara stopp. Ingenting var vad de sa att det skulle vara."
ur pjäsen In Cognito
Sist av allt visade han pistolen. Alla ville veta om han hade skjutit nån. Han sa att nej, det hade han inte, och inte nån han kände heller. En enda gång i Sverige hade polisen skjutit någon, och då hade han skjutit honom i benet. Vad man gjorde var att man skjöt rakt uppåt iluften, bara för att varna. Och jag blev alldeles bestört, jag utbrast utan att ens räcka upp handen: "Men tänk om man träffar någon fågel då!" Och fröken skrattade, och polisen log lite, och sa att då fick man titta först så man inte skulle skjuta någon fågel. Men jag ville inte ge mig, jag sa att man kanske inte hade tid att titta för tjuven sprang så snabbt. Och polisen sa med myndig, övertygande stämma, att jo, man såg till att titta i alla fall så man inte skulle skjuta någon fågel. Sådant var det Sverige jag växte upp i. Där aktade sig polisen mycket noga för att råka skjuta småfåglar.
Sådan var min bild av Sverige, hela gymnasiet, hela tiden. I alla klassdiskussioner satt jag alltid vid min egen bänk och sa att det vore väl fint om alla delade allt och inga pengar fanns, men kungen kan få vara kvar för det är så trevligt.
Sen var det inte så längre. Sen skjöt polisen 19-åringar i magen i Göteborg, med kulor som gick igenom kroppen och träffade andra som stod där bakom. Vi hade just tagit studenten, vi var just på väg ut i vuxenvärlden, fyfan vad vi var bra, och sen tog det liksom bara stopp. Ingenting var vad de sa att det skulle vara."
ur pjäsen In Cognito
Kommentarer
Postat av: David
Jag har haft en sån slips! En vecka på stenabåten så hade tvätten blandat ihop min slips med en fartygsvärds. Jag begrep iofs inte alls vad som var ballt med den, jag tyckte mest den var svårare att knyta.
Trackback