Nattetle
Klockan är kvart i fem på morgonen, och jag jobbar natt.
Igen.
Så som jag har gjort lite till och från i sex års tid på det här stället.
Väldigt mycket är precis som då. Bland annat är det samma dator inne på kontoret för ordinarie personal som då. Och precis som då används den till diverse trams av nattpersonal, och precis som då har inte ordinarie personal befogenheter att typ ladda ner program för att rensa ut all skit som hamnar i datorn. En nyhet mot då är däremot att chefen numera har eget kontor med egen dator. Och personalens dator är som ni förstår aningen stenåldrig och hänger sig om man försöker öppna två fönster åt gången. Jag älskar kommunen.
Precis som då sitter också en lista över OB-ersättning uppsatt ovanför datorn. Det är samma papperslapp som för sex år sen. Den är skrynklig och lite gulnad förutom områdena under tejpbitarna. Någon har kluddat över beloppen som gällde för sex år sedan och skrivit de nya med blyerts, så vi kan tydligt se hur vår lön höjs med 80 öre i timmen varje årsskifte.
Dock har ingen på sex år åtgärdat det faktum att OB-uppgifterna för nattpass saknats. Så jag har helt enkelt utgått från att det är samma belopp som veckoslut. Först igår fick jag, efter sex år, höra att nattersättningen är en förnedrande tia mindre i timmen, eller ungefär en hundralapp mindre per natt. Jahapp. Här har man gång på gång räknat efter, tänkt att jo, det är okej att vända dygnet, paja imunförsvaret, sabba träningsrutinen, komma helt ur matvanor eftersom man inte KAN äta annat än kexchoklad (som har haft en hel annan prisutveckling på ICA på vägen hit än vad OB-ersättningen har haft. Vad hände med gamla goda 3 för 10:-?) efter 3 på morgonen. Och varje gång har man hamnat sådär precis på gränsen, men tänkt att vafan, lika bra att köra. Åsså har man tänkt att man får en hundring mer än man får.
Den enda riktigt stora vinningen på nattpassen, är egentligen blogginläggen som brukar dyka upp vid den här tiden på dygnet. (Vi har till exempel Man blir som man umgås och det om Döden-fasen i gamla Paianbloggen.) Men de inläggen kräver oftast nån form av inspiration, eller i alla fall berusning. Medlet brukade heta wikipedia. Jag gjorde en liten sport av att läsa dagens wikipediaartikel, och sen klicka vidare på intressanta länkar, för att se var jag hamnade. Eftersom denna sport oftast utövades nånstans i klimax av Döden-fasen, föll det sig naturligt att informationen jag hittade liksom blev aningen ödesmättad. Det var Meningen att jag skulle sitta och läsa artiklar om typ svår matte som jag ändå inte förstod. (Det slutade alltid i matte, av någon anledning.) Det var Guds vilja. Sen var man helt enkelt tvungen att skriva.
Dagens wikipedia-artikel handlade om Nietzsche. Det går som sagt inte längre att ha mer än ett fönster öppet samtidigt, därför blev wikilullandet aningen segt. Men icke desto mindre uppenbarade det sig att man från Nietzsche helt ofrånkomligen kommer att sluta i en artikel om Avrättning med elefanter. Och eftersom jag inser att jag inte kommer kunna skriva någonting som är ens i närheten så hisnande som den artikeln, om jag så får oändligt antal jobbnätter, oändligt antal apor med oändligt antal oändligt sega datorer, så nöjer jag mig med att helt enkelt citera. Håll till godo!
“Krossning med elefant (persiska: زير پى ِپيل افكندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, särskilt i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda ett offer omedelbart eller att tortera dessa sakta under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur.”
Igen.
Så som jag har gjort lite till och från i sex års tid på det här stället.
Väldigt mycket är precis som då. Bland annat är det samma dator inne på kontoret för ordinarie personal som då. Och precis som då används den till diverse trams av nattpersonal, och precis som då har inte ordinarie personal befogenheter att typ ladda ner program för att rensa ut all skit som hamnar i datorn. En nyhet mot då är däremot att chefen numera har eget kontor med egen dator. Och personalens dator är som ni förstår aningen stenåldrig och hänger sig om man försöker öppna två fönster åt gången. Jag älskar kommunen.
Precis som då sitter också en lista över OB-ersättning uppsatt ovanför datorn. Det är samma papperslapp som för sex år sen. Den är skrynklig och lite gulnad förutom områdena under tejpbitarna. Någon har kluddat över beloppen som gällde för sex år sedan och skrivit de nya med blyerts, så vi kan tydligt se hur vår lön höjs med 80 öre i timmen varje årsskifte.
Dock har ingen på sex år åtgärdat det faktum att OB-uppgifterna för nattpass saknats. Så jag har helt enkelt utgått från att det är samma belopp som veckoslut. Först igår fick jag, efter sex år, höra att nattersättningen är en förnedrande tia mindre i timmen, eller ungefär en hundralapp mindre per natt. Jahapp. Här har man gång på gång räknat efter, tänkt att jo, det är okej att vända dygnet, paja imunförsvaret, sabba träningsrutinen, komma helt ur matvanor eftersom man inte KAN äta annat än kexchoklad (som har haft en hel annan prisutveckling på ICA på vägen hit än vad OB-ersättningen har haft. Vad hände med gamla goda 3 för 10:-?) efter 3 på morgonen. Och varje gång har man hamnat sådär precis på gränsen, men tänkt att vafan, lika bra att köra. Åsså har man tänkt att man får en hundring mer än man får.
Den enda riktigt stora vinningen på nattpassen, är egentligen blogginläggen som brukar dyka upp vid den här tiden på dygnet. (Vi har till exempel Man blir som man umgås och det om Döden-fasen i gamla Paianbloggen.) Men de inläggen kräver oftast nån form av inspiration, eller i alla fall berusning. Medlet brukade heta wikipedia. Jag gjorde en liten sport av att läsa dagens wikipediaartikel, och sen klicka vidare på intressanta länkar, för att se var jag hamnade. Eftersom denna sport oftast utövades nånstans i klimax av Döden-fasen, föll det sig naturligt att informationen jag hittade liksom blev aningen ödesmättad. Det var Meningen att jag skulle sitta och läsa artiklar om typ svår matte som jag ändå inte förstod. (Det slutade alltid i matte, av någon anledning.) Det var Guds vilja. Sen var man helt enkelt tvungen att skriva.
Dagens wikipedia-artikel handlade om Nietzsche. Det går som sagt inte längre att ha mer än ett fönster öppet samtidigt, därför blev wikilullandet aningen segt. Men icke desto mindre uppenbarade det sig att man från Nietzsche helt ofrånkomligen kommer att sluta i en artikel om Avrättning med elefanter. Och eftersom jag inser att jag inte kommer kunna skriva någonting som är ens i närheten så hisnande som den artikeln, om jag så får oändligt antal jobbnätter, oändligt antal apor med oändligt antal oändligt sega datorer, så nöjer jag mig med att helt enkelt citera. Håll till godo!
“Krossning med elefant (persiska: زير پى ِپيل افكندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, särskilt i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda ett offer omedelbart eller att tortera dessa sakta under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur.”
Kommentarer
Trackback