sjukdomsinsikt

I alla stora epos finns en passage där hjälten går ner i underjorden och möter de döda. Det är liksom lite av ett kriterium, ner ska man, annars är man ingen riktig hårding.
      Det försökte jag trösta mig med när jag var inne på Arbetsförmedlingen härom sistens. Det var min lilla nedgång, liksom.
      Det hjälpte inte. Det var precis så tröstlöst som Homeros skildrar Hades. I långa köer stod zombier i lämna-arbetsgivarintyg-limbot och stirrade framför sig med tom blick, allt medan deras minnen från livet sakta bleknade bort i takt med färgen på deras kinder. Och långt framme, i slutet av kön, satt domarna över de döda, de som i livet varit gudarnas älsklingar.
     Efter över en timmes köande kom jag till min domare.
     Förra gången jag var på Arbetesförmedlingen, för två år sedan, vägrade min dåvarande handläggare ta mig i hand eller lyssna på vad jag hette. Så jag hade gett mig fan på att i alla fall vinna den respekten. Jag lutade mig över bordet, spände ögonen i henne och sa "BJÖRN!".
     Stackarn blev helt förskräck, hon stirrade på mig och verkade undra om hon borde tillkalla polis.

      I båset bredvid mig hörde jag: "If you want to work here in Sweden, you must have an arbetspermission. You can find it att vevevepunktarbetsförmedlingenpunktesse."
 
Men min arbetsförmedlare lugnade sig när hon såg att jag log mitt avväpnande leende, sen frågade hon efter mitt personnummer, och när jag sa det och hon fick mysa ur sig "och de fyra sista siffrorna" så njöt hon sådär som alla byråkratipersoner njuter när de får börja tänka på en människa som nånting tiosiffrigt.
      Så plockade hon fram pekfingret, och tittade ner på tangentbordet, knappade långsamt, lååååångsamt in mitt personnummer, medan kön bakom mig växte, och någon gick och låste dörrarna eftersom arbetsförmedlingen skulle stänga om en timme och de som kom inte skulle hinna fram, varpå någon form av upploppsstämning började spridas på gatan utanför.
      Personnumret var klart. Min domare pustade lite, sen höjde hon pekfingret igen för att ge sig på namnet. Jag hörde henne mumla... "B... J.... ... ... var sitter Ö?"
      Sen tittade hon upp på mig.
       "Du kanske ska få gå kurs och ta datorkörkort? Det är viktigt med datorkompetens för att få ett jobb idag!"
      "Jag har datorkörkortet. Du kan se det på skärmen där..." 
      "Jaha... ja, då ska vi se... Ö... var det just nån som kastade in en gatsten genom fönsterrutan?"

I båset bredvid mig hörde jag: "It´s very important that you have språkkompetens if you want to job."

Och jag tänkte, att hur surt det än är att ha räkningar som vida överstiger Alfakassans ersättning, så finns det saker som är värre.
     Eller, som Akilles sa till Odysseus när den sistnämnde var nere och hälsade på en sväng:
"Jag är hellre en dräng bland de levande, än kung bland de döda."

Fast på grekiska då, förstås.

Grejen var, att Akilles hade ändå ägnat sig åt saker som på den tiden ansågs meriterande. Han var typ son till en gud och värsta hjälten i Trojakrigen, och sådär.
      Arbetsförmedlarna är inte gudabarn, och de är inte krigshjältar (de är förvisso någon slags frontsoldater i ett blodigt klasskrig, men det vet de inte om.)
      De är mest inkompetenta, och det är liksom på något sätt en extra liten förolämpning sådär på rent okynne.