sjukdomsinsikt

Ni kanske minns Den Glade Gympoeten? Det är en mycket sympatisk snubbe, som jag berättat om tidigare här i bloggen. Han tycker om att skriva, men han hämtar inte sin inspiration ur ångest och allmän oförmåga att hantera vardagen. Istället går han till gymmet och njuter enodrfinets härliga rus, sen sitter han lite för länge i bubbelpoolen och känner hur poemen kommer till honom. 
      Ett tag bodde Den Glade Gympoeten i Göteborg. Där fanns det ingen bubbelpool på gymet, så Gympoeten gick inte dit så ofta.
      Dessutom påverkades han negativt av Göteborg i allmänhet, och han började tänka på sakerna han skrev på gymet som hans Träningsverk, och sen funkade ingenting längre.
      Men Gympoeten är en i grunden glad snubbe som snabbt kom över detta, och nu säger ryktet att han är tillbaka i Uppsala, på gubbgymmet där han trivs allra bäst. (Speciellt som nya studentlägenheter byggts nära gubbgymet och några Söta Tjejer Som Inte Vill Hänga På Spännisgym letat sig dit.)

Idag prövade Gympoeten löpbandet för första gången. Oj, så inspirerande det var! Gympoeten blev så till sig, att han ökade farten så mycket han bara orkade (till 9.6 kilometer i timmen på mätaren!), och redan efter fem minuter sprang han för glatta livet, med små fåniga enkiloshandlar i varje hand för att Gympoeten gärna vill ha fina armar till sommaren.
     Och då kom den!
     Inspirationen!
     Nu hör det till saken att Gympoeten sällan skriver dikter numera. Det vill sig liksom inte, och då kommer ångesten, och när ångesten kommer vill Gympoeten inte skriva. Istället skriver han små glada pjäser med mycket musik och publikkontakt i, för det tycker Gympoeten är sådär gött och trevligt, på nåt vis.
     Och nu kom det! Där på löpbandet kände han plötsligt den där kittlande känslan i någonstans långt inne i bakhuvudet, den där känslan som alltid kommer när bitarna är på väg att falla på plats, och man plötsligt vet hur man ska ta alla de där idéerna man har gått omkring med på länge och lyckas ge dem ett sceniskt uttryck!
      
Gympoeten slöt ögonen och såg framför scenen, skådespelarna, såg hur skådespelarna började tala, hörde musiken, hörde orden de sa, svindlade över hur smarta hans karaktärer var, log åt allting de ville säga. Det var fantastiskt. Hela världen rörde sig under hans fötter.
     Ganska snabbt rörde den sig. I ungefär 9.6 km i timmen rörde den sig.
     Nu är saken den, att när man blundar och världen rör sig i 9.6 kilometer i timmen på ett smalt löpband, är det lite svårt att hålla balansen.
     Gympoeten for av löpbandet med en rasande fart.
     Prestigelöst gubbgym i all ära, men Gympoeten har ändå satt nånstans stolthet i att vara snubben på gymmet som gubbarna tittar lite avundsjukt på. Han har nån slags i alla fall lekt att han är rätt hård, sådär.
      Hårda snubbar flyger inte av löpband i rasande fart.
      Fanns alltså bara en sak att göra.
      Överkompensera.
      Och försöka hoppa på löpbandet direkt, utan att stanna det. Liksom springa igång fötterna i luften, på nåt vis.

Var inte en av Gympoetens bättre idéer. Den här gången flög han inte rakt bakåt, utan snett nedåt. Dämpade fallet mot kanten av löpbandet med höger smalben, och hade lite svårt att ställa sig upp.
     Nu hade Gympoeten dessutom dragit till sig hela gymmet uppmärksamhet, så han var tvungen att skratta lite uppsluppet och säga "Ojsan, det där var väl inte dagens bästa idé."
      Tio ölmagegubbar och två SötaTjejer tyckte Gympoeten var dum. Det gjorde Gympoeten också.

Och den där geniala lösningen till pjäsen var som bortblåst.

Allt som fanns kvar av det magiska ögonblicket var ett blåmärke på höger smalben. Och uppslag till ett blogginlägg, skrivet i tredje person.