sjukdomsinsikt

Förr i världen, när arbete fortfarande var någonting som gick ut på att man på ett eller annat sätt Skapade någonting som någon annan kunde ha nytta av, och för detta fick ekonomisk ersättning, så fanns det ett uttryck som hette yrkesstolthet. Det var mycket relevant på den tid då arbete inte gick ut på att försöka få pengar att flyttas från ett ställe till ett annat, och gärna på något magiskt sätt växa lite där på vägen, utan att man egentligen åstakommit något på vägen. Det gick ungefär ut på att sätta en stolthet i att göra det man gjorde på ett bra och hederligt sätt, för sina medmänniskors värsta, och för sitt eget välbefinnandes skull.

Jag är naturligtvis bara nån slags lillgammal surgubbe som utgår ifrån att allt var bättre typ innan jag var född, men jag vill ändå tänka att det där med yrkesstolthet nog faktiskt är viktigare än man tror. "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund på vilket samhället vilar", som Karl-Bertil säger på julafton.

I alla fall.

Härom veckan, när CSN-pengen hade kommit, var jag och firade på Pizza Rimini här i stan. Gick dit efter att en polare (typ) hade talat sig varm om stället.
     Bakom disken stod den största snubbe jag sett i hela mitt liv. Han var gigantisk. Pizzorna såg mindre ut för att han hade så stora händer. Och han hukade inte, som många långa människor gör, han hade tvärtom ungefär den rakaste rygg jag sett i hela mitt liv. Hans ansikte var helt avslappnad, läppar och kinder liksom bara hängde, ungefär som att han egentligen bodde nånstans i centrala Nirvana, men nu var nere på jorden en sväng och jobbade lite extra för att polarn var sjuk.
     Jag beställde min specialpizza som aldrig finns på menyn (kyckling/banan/curry/lök), frågade om toa, fick till svar "nej, men gå till Kinastället bredvid, men säg inte att jag sagt nåt", vågade inte (kineser), hittade ett café, kom itllbaka, och där stod pizzan, lika välluktande som vacker.
     Så jag frågade om jag kunde få lite bearnaisesås (stava det utan fusk om du kan!), eftersom jag såg att det stod en stor bunke hemmalagad sås i kylskäpet.
"Nej."
"Nehej... men alltås, jag köper till den. Här är en femma, vill du ha mer?"
"Ingen bearnaisesås."
"FÅR jag inte?"
"Nej."
"Men du har ju så mycket..."
"Nej."

Och jag kände att jag inte ville bråka med jätten, vem vet, förutom munkar är det bara maffiafolk som är sådär avslappnade i ansiktet, och jag ville inte hamna i onåd. Så jag satte mig och åt min pizza, och suckade lite över att b-såsen inte riktigt kunde lyfta fram kycklingsmaken sådär som den SKA göra.
     Jätten verkade se att jag var besviken, så han kom fram, klappade om mig mycket vänskapligt och totalt oväntat sätt och sa:
"Bearnaisesåsen är bara till för att värma. Du skulle sagt till tidigare. Men kall sås till varm pizza är inte bra för magen, jag kan helt enkelt inte servera dig den."