sjukdomsinsikt

Klockan är halv tolv och jättesent.
Jag kan inte sova.
Anledningen heter Jonatan.


Jonatan är killen som hyr det andra pyttelilla rummet i källaren där jag bor. Vi har det rätt fint ihop. När vi ska äta frukost samtidigt i vårt pyttelilla kök, ser det ut som vi gör en fånig dans. Båda två får nämligen inte plats att stå vid det pyttelilla kylskåpet samtidigt, och man får heller inte plats att stå bakom och vänta på att den andre ska ta fram sitt smörgåspålägg (kylskåpet har bara plats med ett pålägg åt gången. Jag kör skinka, Jonatan mjukost med baconskivor.), så måste man stå på andra sidan det pyttelilla köksbordet och vänta.

Ibland känner jag att jag inte har haft så mycket tur med Jonatan. (Ibland känner jag att jag inte har så mycket tur med Jonatanar överlag.)

Saken är nämligen den, att Jonatan är musiker. ?Jag gör musik? berättade Jonatan för mig över en frukost medan jag stretchade ut mina krampande lår efter dansen. Jag var grymt imponerad. Jag har alltid drömt om att kunna göra musik. (Jag har gjort flera tappra försök att göra musik, men det är en annan historia om du inte vill höra resultatet av. Tänk dig typ... en blandning av Roxette, Nine Inch Nails och allmän talanglöshet.)


Ett par dagar senare hörde jag hans musik. Jag låg och sov middag, sen vaknade jag av att jag trodde att det brann och brandbilen kom farande. Det sprakade och tjöt. Jag sprang in för att rädda livet på Jonatan, men hittade honom lyckligt leende och lite smådiggande framför sin dator.


Nu sitter Jonatan och gör musik igen, därav mina sömnproblem.


När jag gick på högstadiet sa vår musiklärare att viss musik illustrerade saker. Sen fick vi lyssna på ett klassiskt musikstycke som illustrerade saker. Sen skulle vi skriva på ett papper vad vi tyckte att det föreställde. Ingen fattade nånting. Läraren blev arg och förklarade att oboen till exempel, den föreställde minsann en anka.


Sen ville ingen lyssna på klassisk musik i hela sitt liv.


Jag är inte säker, men jag tror att Jonatans musik illustrerar en deckargåta.

Efter långt ofrivilligt lyssnande, har jag kommit fram till att mördaren är en nagel, miljön är en svart tavla, mordoffret är en katt, och mordvapnet är en stucken gris som på något sätt stryper katten.


Det är rätt intressant. Ett otippat mordvapen, liksom. Någon gång ska jag fråga Jonatan hur fan han tänker.



Som allra mest spännande är det när han ska finputsa detaljerna i musiken han gör. (Till exempel vrida upp grisen och dista katten.) Då spelar han samma sekvens om och om igen. Efter ett tag kan man den utantill, och börjar nynna med.


Snart är det jul.


Då ska Jonatan få ett par hörlurar i julklapp.


Om vi båda lever då, vill säga.