sjukdomsinsikt

På senaste militärgiget var vi skådisar aningen frustrerade. Vi tyckte att militären slösade resurser, och att vi faktiskt kunde användas på lite bättre sätt än att bara jamsa runt och bli smygna på.
Efter några dagars tjat fick vi gehör. ?Ja... ja ni kan ju till exempel vara i situationer där vi kan säga saker som... var arg. Eller var ledsen, kanske.?
Vilket snurrade till saker och ting ännu mer. Det sista man vill höra är nämligen regianvisningar som ?du är ledsen? eller ?du är glad.? Man kan inte känna saker på beställning. Man kan däremot få förutsättningar för en given situation ? ?okej, du VILL GIFTA DIG med Julia, du VILL VARA NÄRA HENNE, du VILL HÅLLA OM HENNE?. Vilket ger resultatet att man blir ganska ledsen när man hittar henne död i ett kyrkovalv. Viljorna leder till handlingar som uttrycks i verb, så ofta är det till hjälp att få höra aktiva verb; ?du vill bli frisläppt, så du HOTAR soldaten.? ?Du vill få fördelar, så du försöker CHARMA din förhörsledare.?
Efter några dagars diskussion började det där faktiskt landa hos militärerna. De blev lite glada, för de kom på att det där med att säga verb nästan var som att utdela order.

Och så blev allting sådär fint. Militärerna tyckte att de hade lärt sig nåt, och lovade gå hem och klura på saker och ting. Och vi hade också lärt oss nåt, kändes det som. I alla fall jag är oerhört fascinerad över den pragmatism som råder inom militären. Ungefär ?skit i idealism, det kan bli krig, då måste saker funka.? Vad är effektivast? Jo, nån som tänker och utdelar order, några som låter bli att tänka och gör som de blir tillsagda.
Vilket är precis lika svårt och på intet sätt mindre värdefullt.

Och någonstans är det så jag vill se på den där vara-människa-prylen. För mig är det någonting komiskt på gränsen till absurt och ångestskapande hur totalt olika människor kan vara, men jag brukar försöka tänka att det är för att vi ska kunna lära oss av varandra.

...


När jag kom tillbaka från militärgiget och fick tillgång till internet och därmed kvällstidningar igen, var det ett jäkla liv om att Alliansregeringen (även kända som Moderaterna) hade sänkt sjukpenningen. Folk var arga och kritiska och rädda och jag vet inte vad.
Jag har svårt att förstå allt tjohej. Jag menar, det var väl inte direkt så att det kom som någon överraskning att de skulle slå mot de som har minst? Tänk om all den där oron och uppmärksamheten hade dykt upp före valet istället, då hade den i alla fall känts relevant.

Och nu är det ju inte bara dåligheter de inför. De ska ju inte bara ge de sjuka mindre pengar, de ska faktiskt också ge företagen större ansvar för friskvård och sånt där.
Och det är ju jättebra.
FÖR DE SOM ÄR ANSTÄLLDA AV FÖRETAG!

Och här kommer det riktigt skrämmande in. För förklätt till tal om frihet, om principen att arbete ska löna sig, till ambitioner om minskad byråkrati och till en effektiviserad ekonomi, finns någon form av förvirrad, perverterad värdekonservatism.
Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men här i samhället finns ganska många människor, som lever ganska olika sorters liv. Här finns frilansare, studerande, konstnärer, här finns folk som har sina firmor men alls inte råd att betala någon friskvård för sina anställda, här finns folk som helt enkelt inte lever sitt liv enligt de fyrkantiga mallar som regeringen räknar med att man ska göra.
Jag må vara naiv, men jag har någon slags idé om att dessa människor behövs. Att det finns folk som går utanför mallar och ibland går motströms. Som är beredda att leva fattigt för att följa sin dröm. (Och det är som jag sagt: låt dem vara fattiga, låt dem inte snylta på samhället ? men låt heller inte de rika ta deras pengar!)
Jag tror att det är bra att människor är olika. Jag tror att det berikar både samhället och individen.
Och jag tror inte att det är en slump att det är dessa människor regeringen nu kör upp en blåslampa i röven på. För det är inte här de har sina sympatier. Men om de rättar in sig i ledet, finns det en chans att de kan tjäna på en slopad förmögenhetsskatt i framtiden, och rösta lite annorlunda.
Och vad allt mynnar ut i är allas frihet att vara den man vill, offras för några fås frihet att tjäna pengar utan att ta ansvar för hur.

Bakom den ljusblåa fasaden och röda slipsen är det samma mörbkblåa, under den ekonomiska liberalismen finns värdekonservatismen.
Och när människor tillåts vara olika kan vi lära av varandra. Men lär vi oss för mycket finns ju risken att vi ser igenom lögnerna.