Att gestalta en bostadsbrist
Jag har länge varit med milt överseende föraktfull gentemot min polare Samson, för att han i sin blogg lägger upp arbeten som han gjort på sina kurser på universitetet. "Sicken nördis", har jag tänkt, och "har han inget annat han vill berätta om? Och luktar illa gör han också, och dessutom..." (Vi kan av konfliktförebyggande skäl stanna här.)
Naturligtvis har detta förakt enbart handlat om avundsjuka. Bara för att han gör nåt vettigt med sin tid, går en utbildning han trivs på, och ens gör saker om dagarna som det känns värt att berätta om.
Nåväl. Den här veckan var min första på på Göteborgs Universitet, där jag just börjat läsa dramatik.
Nu tänkter jag berätta om dagens seminarium!
Vi jobbade idag teoretiskt och praktiskt med idéer från en gubbe som heter Augostino Boal.
Han verkade under censurens och militärdiktaturens tid i Sydamerika. Han skapade vad han kallade "De förtrycktas teater" - teater som syftar till att lära befolkningen att hindra att de blir förtryckta. Det spelades alltid på gatorna, bland människorna, och som röd tråd löpte alltid tanken att det är den förtryckta själv som måste ta initiativet till att förändra sin situation.
Boal var verksam under 70- och början av 80-talet, inte bara utan i Sydamerika, utan även en sväng i Europa. (Han besökte till och med Sverige ett par veckor, och jobbade då bland annat med scener som ifrågasatte att drottning Silvia fick fyra specialutbildade privatläkare som hade jour dygnet runt inför henns första födsel, samtidigt som det var ett problem att det saknades personal vid just födslar för såna där vanliga människor.)
Jag är skeptisk till om hans idéer skulle fungera i typ dagens Sverige, men i till exempel Tanzania har föreställningar som bygger på hans tankar visat sig vara det absolut effektivaste sättet att kämpa med AIDS-epidemin - som i grund och botten handlar om fattigdom, vilket tagit sig uttryck i maktkamp mellan könen.
Nåväl.
På golvet idag:
Vi delades in fyra och fyra, och varje grupp ombads göra en staty av levande människor. Statyn skulle på något sätt symbolisera en situation som handlade om förtryck. (I Sverige är det ganska svårt att hitta exempel på när 50 000 arbetare mejats ner med maskingevär, så man får liksom tänka lite annorlunda.) Eftersom halva vår grupp lever i små källarrum och betalar ockerhyra för det, och andra halvan bor på polares soffor, gjorde vi en staty som handlade om bostadsbristen. Den blev rätt flummig. Sen ombads vi göra en scen av statyn, för en s.k. forumteater. Nedan följer manuset vi kom fram till. Eftersom jag ska leka med militärpoliser när det är dags för redovisning, fick jag vara regissör. Jag bär alltså en pinsamt stor del av ansvaret....
FORUMTEATER-SCEN OM BOSTADSBRISTEN:
Roller:
Den bostadslöse
Staten (spelad av en person)
Kapitalet (spelad av en person)
Scenen börjar med att Staten står på scen, och betraktar en bostadslös som springer runt och letar efter någonstans att bo. Bredvid Staten står en stol.
Kapitalet kommer in, räknandes pengar. Hälsar hjärtligt på staten.
Den bostadslöse har kommit fram till stolen, knackar på.
Den bostadslöse: Hallå? Får man bo här?
Staten: Hörrö kapitalet, är inte det där en bostad du hyr ut?
Kapitalet: Jo... Jag tycker inte man borde bygga fler bostäder nu! Du, säg såhär... (viskar i statens öra.)
Staten: Om ni väljer mig, så kommer vi inte att bygga fler bostäder! Istället ska vi sänka skatterna på inkomst!
Kapitalet, till den bostadslöse som ser tveksam ut: Bra va? Då kommer du få jättemycket pengar över!
Den bostadslöse tvekar, men låter slutligen Kapitalet leda honom fram itll stolen. Staten tar Kapitalet i handen, och tar stöd på Den bostadslöses huvud för att häva sig upp på stolen. Väl på stolen slår Staten ut händerna i en självsäker gest.
Kapitalet sätter sig med Statens tillåtelse och brer ut sig på stolen.
Den bostadslöse: Jag söker bostad...
Kapitalet: Du kan få bo här! Pekar under stolen, utrymmet där är c:a en halv kvadratmeter.
Den bostadslöse: Vad kostar det?
Kapitalet: 10 000! Se så rymligt det är!
Den bostadslöe: 10 000? För ett så litet...?
Kapitalet: Har du nåt annat att väjla på kanske?
Den bostadslöse tittar vädjande upp på Staten, som skrattar och vänder sig bort.
Den bostadslöse plockar fram pengarna, och försöker få plats under stolen.
Kapitalet till Staten: Visst tog vi bort skatten på de här pengarna va?
----
Det är så skönt att bara vara på A-kursen ibland. Hoppas de inte höjer kraven på oss framöver....
Naturligtvis har detta förakt enbart handlat om avundsjuka. Bara för att han gör nåt vettigt med sin tid, går en utbildning han trivs på, och ens gör saker om dagarna som det känns värt att berätta om.
Nåväl. Den här veckan var min första på på Göteborgs Universitet, där jag just börjat läsa dramatik.
Nu tänkter jag berätta om dagens seminarium!
Vi jobbade idag teoretiskt och praktiskt med idéer från en gubbe som heter Augostino Boal.
Han verkade under censurens och militärdiktaturens tid i Sydamerika. Han skapade vad han kallade "De förtrycktas teater" - teater som syftar till att lära befolkningen att hindra att de blir förtryckta. Det spelades alltid på gatorna, bland människorna, och som röd tråd löpte alltid tanken att det är den förtryckta själv som måste ta initiativet till att förändra sin situation.
Boal var verksam under 70- och början av 80-talet, inte bara utan i Sydamerika, utan även en sväng i Europa. (Han besökte till och med Sverige ett par veckor, och jobbade då bland annat med scener som ifrågasatte att drottning Silvia fick fyra specialutbildade privatläkare som hade jour dygnet runt inför henns första födsel, samtidigt som det var ett problem att det saknades personal vid just födslar för såna där vanliga människor.)
Jag är skeptisk till om hans idéer skulle fungera i typ dagens Sverige, men i till exempel Tanzania har föreställningar som bygger på hans tankar visat sig vara det absolut effektivaste sättet att kämpa med AIDS-epidemin - som i grund och botten handlar om fattigdom, vilket tagit sig uttryck i maktkamp mellan könen.
Nåväl.
På golvet idag:
Vi delades in fyra och fyra, och varje grupp ombads göra en staty av levande människor. Statyn skulle på något sätt symbolisera en situation som handlade om förtryck. (I Sverige är det ganska svårt att hitta exempel på när 50 000 arbetare mejats ner med maskingevär, så man får liksom tänka lite annorlunda.) Eftersom halva vår grupp lever i små källarrum och betalar ockerhyra för det, och andra halvan bor på polares soffor, gjorde vi en staty som handlade om bostadsbristen. Den blev rätt flummig. Sen ombads vi göra en scen av statyn, för en s.k. forumteater. Nedan följer manuset vi kom fram till. Eftersom jag ska leka med militärpoliser när det är dags för redovisning, fick jag vara regissör. Jag bär alltså en pinsamt stor del av ansvaret....
FORUMTEATER-SCEN OM BOSTADSBRISTEN:
Roller:
Den bostadslöse
Staten (spelad av en person)
Kapitalet (spelad av en person)
Scenen börjar med att Staten står på scen, och betraktar en bostadslös som springer runt och letar efter någonstans att bo. Bredvid Staten står en stol.
Kapitalet kommer in, räknandes pengar. Hälsar hjärtligt på staten.
Den bostadslöse har kommit fram till stolen, knackar på.
Den bostadslöse: Hallå? Får man bo här?
Staten: Hörrö kapitalet, är inte det där en bostad du hyr ut?
Kapitalet: Jo... Jag tycker inte man borde bygga fler bostäder nu! Du, säg såhär... (viskar i statens öra.)
Staten: Om ni väljer mig, så kommer vi inte att bygga fler bostäder! Istället ska vi sänka skatterna på inkomst!
Kapitalet, till den bostadslöse som ser tveksam ut: Bra va? Då kommer du få jättemycket pengar över!
Den bostadslöse tvekar, men låter slutligen Kapitalet leda honom fram itll stolen. Staten tar Kapitalet i handen, och tar stöd på Den bostadslöses huvud för att häva sig upp på stolen. Väl på stolen slår Staten ut händerna i en självsäker gest.
Kapitalet sätter sig med Statens tillåtelse och brer ut sig på stolen.
Den bostadslöse: Jag söker bostad...
Kapitalet: Du kan få bo här! Pekar under stolen, utrymmet där är c:a en halv kvadratmeter.
Den bostadslöse: Vad kostar det?
Kapitalet: 10 000! Se så rymligt det är!
Den bostadslöe: 10 000? För ett så litet...?
Kapitalet: Har du nåt annat att väjla på kanske?
Den bostadslöse tittar vädjande upp på Staten, som skrattar och vänder sig bort.
Den bostadslöse plockar fram pengarna, och försöker få plats under stolen.
Kapitalet till Staten: Visst tog vi bort skatten på de här pengarna va?
----
Det är så skönt att bara vara på A-kursen ibland. Hoppas de inte höjer kraven på oss framöver....
Kommentarer
Trackback