Pimp my dorm
Så var det dags att äntligen manifestera det faktum att jag nu per definiton BOR, med vår civilisations allra starkast kulturellt rotade uttryck för en viktig känsla:
konsumtion.
Jag skulle ge mig ut för att handla gardiner och en taklampa. Verkade så jobbigt att åka till IKEA - dessutom var jag livrädd att handla så många billiga saker att jag skulle bli ruinerad - så det fick bli Åhléns.
Nu är det så att jag är ett levande bevis på att uttrycket tummen mitt i handen inte bara är sånt som gamla gubbar mumlar fram mellan lösgaddarna, utan ett mycket målande uttryck för en viss sorts människa.
När min träslöjdslärare skulle skriva omdömen på högstadiet, skrev hon "Björn har svårt att förena tepori med praktik." Tycker jag var konstigt sagt av henne. Min bristande förmåga handlade inte alls om svårighet med att tänka och handla på samma sätt (två minus brukar ju för övrigt bli ett plus), det var mer så att jag anstärngde mig för att inte agera efter eget huvud för att av rädsla för att råka ha ihjäl någon.
I alla fall. Medveten om mina tillkortakommanden, gick jag raka vägen itll kassan, och frågade en snäll tant hur gardiner fungerar. Hon tittade aningen oförstående på mig. Så jag började försöka förklara och illustrera gardingstången i mitt studentrum, och därtill hörande krokar. Sen förstod hon ännu mindre.
Men efter en del förklarande, som omärkligt övergick till någon slags ångestladdat tröstsökande, så visade hon mig i alla fall till gardiner som såg helt okej ut, och som dessutom hade dubbla upphängningsanordngar, så att jag kunde hänga dem anitngen i krokarna eller stången.
Så jag var mycket nöjd när jag åkte hem, med en nyköpt taklampa som faktiskt bara tog en halvtimme att välja utefter en teori jag formulerat om hur man skulle hänga upp den.
Sen gick det som det gick.
Jag hade faktiskt rätt om taklampan (det hängde en krok i taket, jag valde en lampa som man hänger i en krok! Skratta du bara din bövel, men jag gick hela vägen till kassan med en lampa som skulle skruvas fast i nån specialanordning.), bara det att sladden naturligtvis var för kort.
Sen var det dags för gardinerna.
Eller gardinen. Jag hade nämligen bara köpt en. Total idioti. Jag menar, om man säger "mitt fönster är 110 cm", det står "gardiner 110 cm breda", man plockar ett allmänt gardinigt tygknippe som ser allmänt gardinigt ut - då förväntar man sig tamejfan att få TVÅ gardiner, eftersom gardiner ÄR TVÅ! Om jag köper ett paket strumpor, väntar jag mig att få två! Om jag föder tvillingar, förväntar jag mig att det ska komma ut två ungar!
Men jag tänkte vafan, palla, dessutom är det rätt bra med bara en gardin, jag har ändå inte riktigt plats att dra undan åt båda sidor. Får ta och skruva upp den då.
Därpå följde nästa missöde. Det var inte alls krokar som hängde där. Det var typ.. .små konstiga plasthål. Smo man inte kunde hänga annat i än krokar. h dessutom var det inte en gardinstång jag kunde trä gardinen på, det var typ en böjd metallskena. Så det vara bara att skruva ner åbäket och försöka trä på öglorna, och sen skruva upp det igen.
Tilläggas bör att klockan var 1 på natten, och jag hunnit titta in på en fest och fått i mig ett par glas rödvin på vägen hem.
Det blev ett spännande litet balansnummer på stolen, med tappade skruvar som försvann under sängen, en gardinstång som var omöjlig att balansera, och den plötsliga insikten att jag stod i fönstret i bara kallingarna oh akrobatiserade till allmän åsyn för mina nattvakande grannar.
Jag tänkte: Man borde haft hjälp.
Jag tänkte: Man ska vara TVÅ!
Jag tänkte: det är med människor som med gardiner. Det ska va TVÅ!
Och efteråt, såklart, var det bara att konstatera att min varma inbjudande beige gardin bara såg rosa ut i kontrast med de vita väggarna.
Samt, såklart, att jag satt den med avigsidan inåt.
konsumtion.
Jag skulle ge mig ut för att handla gardiner och en taklampa. Verkade så jobbigt att åka till IKEA - dessutom var jag livrädd att handla så många billiga saker att jag skulle bli ruinerad - så det fick bli Åhléns.
Nu är det så att jag är ett levande bevis på att uttrycket tummen mitt i handen inte bara är sånt som gamla gubbar mumlar fram mellan lösgaddarna, utan ett mycket målande uttryck för en viss sorts människa.
När min träslöjdslärare skulle skriva omdömen på högstadiet, skrev hon "Björn har svårt att förena tepori med praktik." Tycker jag var konstigt sagt av henne. Min bristande förmåga handlade inte alls om svårighet med att tänka och handla på samma sätt (två minus brukar ju för övrigt bli ett plus), det var mer så att jag anstärngde mig för att inte agera efter eget huvud för att av rädsla för att råka ha ihjäl någon.
I alla fall. Medveten om mina tillkortakommanden, gick jag raka vägen itll kassan, och frågade en snäll tant hur gardiner fungerar. Hon tittade aningen oförstående på mig. Så jag började försöka förklara och illustrera gardingstången i mitt studentrum, och därtill hörande krokar. Sen förstod hon ännu mindre.
Men efter en del förklarande, som omärkligt övergick till någon slags ångestladdat tröstsökande, så visade hon mig i alla fall till gardiner som såg helt okej ut, och som dessutom hade dubbla upphängningsanordngar, så att jag kunde hänga dem anitngen i krokarna eller stången.
Så jag var mycket nöjd när jag åkte hem, med en nyköpt taklampa som faktiskt bara tog en halvtimme att välja utefter en teori jag formulerat om hur man skulle hänga upp den.
Sen gick det som det gick.
Jag hade faktiskt rätt om taklampan (det hängde en krok i taket, jag valde en lampa som man hänger i en krok! Skratta du bara din bövel, men jag gick hela vägen till kassan med en lampa som skulle skruvas fast i nån specialanordning.), bara det att sladden naturligtvis var för kort.
Sen var det dags för gardinerna.
Eller gardinen. Jag hade nämligen bara köpt en. Total idioti. Jag menar, om man säger "mitt fönster är 110 cm", det står "gardiner 110 cm breda", man plockar ett allmänt gardinigt tygknippe som ser allmänt gardinigt ut - då förväntar man sig tamejfan att få TVÅ gardiner, eftersom gardiner ÄR TVÅ! Om jag köper ett paket strumpor, väntar jag mig att få två! Om jag föder tvillingar, förväntar jag mig att det ska komma ut två ungar!
Men jag tänkte vafan, palla, dessutom är det rätt bra med bara en gardin, jag har ändå inte riktigt plats att dra undan åt båda sidor. Får ta och skruva upp den då.
Därpå följde nästa missöde. Det var inte alls krokar som hängde där. Det var typ.. .små konstiga plasthål. Smo man inte kunde hänga annat i än krokar. h dessutom var det inte en gardinstång jag kunde trä gardinen på, det var typ en böjd metallskena. Så det vara bara att skruva ner åbäket och försöka trä på öglorna, och sen skruva upp det igen.
Tilläggas bör att klockan var 1 på natten, och jag hunnit titta in på en fest och fått i mig ett par glas rödvin på vägen hem.
Det blev ett spännande litet balansnummer på stolen, med tappade skruvar som försvann under sängen, en gardinstång som var omöjlig att balansera, och den plötsliga insikten att jag stod i fönstret i bara kallingarna oh akrobatiserade till allmän åsyn för mina nattvakande grannar.
Jag tänkte: Man borde haft hjälp.
Jag tänkte: Man ska vara TVÅ!
Jag tänkte: det är med människor som med gardiner. Det ska va TVÅ!
Och efteråt, såklart, var det bara att konstatera att min varma inbjudande beige gardin bara såg rosa ut i kontrast med de vita väggarna.
Samt, såklart, att jag satt den med avigsidan inåt.
Kommentarer
Trackback