Once were warriors
Hade idag seminarium med Henric Holmberg.
Henric Holmberg är skådespelare, eller "En sorts skådespelare", som är titeln på hans självbiografi. Titeln syftar på att han inte har någon skådespelarutbildning, utan helt enkelt halkade in på det via Studentteatern i Lund och vidare till en frigrupp på 70-talet. Sen blev det liksom att han fortsatte. (Idag spelar han på Göteborgs Stadsteater.) Han är en av de stora profilerna från den gyllene tidsålder då folk kom från hela Europa för att studera de politiska fria teatergrupperna i Sverige.
Han inleder seminariet med att säga: "Ni lever. Jag lever kvar."
Han berättar hur han slår upp tidningen 1 januari 1990, och läser en rubrik som lyder "Det kalla kriget tog slut 1989." Hur han inser att hans barnbarn kommer att säga "farfar levde under Kalla krigets tid", och hur han inser att hans tid i historien var över.
Innan hade vi fått se en film (Sven Klangs kvintett) som han spelade in när han var i 20-årsåldern. Samma unga ansikte stod nu med vitnande hår och berättade om hur hans tid var. Det var, på något sätt, rätt stort. "Det är annorlunda att ge det här seminariet nu mot hur det var för 15 år sedan", sa han. "Då hade eleverna barndomsminnen från förestälningar från den här tiden. Ni har inte det. För dem var det samtid, för er är det historia. Och ändå - jag står ju här!"
Han var där för att berätta om en tid då de fria grupperna poppade upp från egentligen ingenstans, poppade upp drivna av en vilja att spela teater med ett socialistiskt budskap. Att peka på orättvisor och förtryck, att mana till handling och solidaritet. Hur de växte, blev ett fenomen, utvecklade en estetik som påverkade institutionerna. Hur de tog upp konkurrensen med institutionsteatrarna, och trots att de inte ens hade en tiondel av deras pengar, ändå lyckade sskapa bättre teater. Hur de enades kring paroller som "försvara yttrandefriheten, bekämpa kommersialismens skadeverkningar, öka förståelsen mellan människor, folkslag och nationer." Hur deras existens gav upphov till att regeringen inrättade ett kulturdepartement, och hur deras slagord letade sig in i regeringens kulturprogram.
Det var då. På en tid då det fanns en tro på politik som en kraft för att åstadkomma gott. Nu, 30 år senare, finns det ytterst få fria grupper kvar. De allra flesta sysslar med barnteater, eftersom det är det lättaste sättet att sälja föreställningar. Och inget ont i det (så var det förresten på 70-talet också), det är bara det att allt det där andra verkar saknas. Sommaren 1977 gick flera av de ledande frigrupperna ihop och gjorde tältprojektet. 96 föreställningar på 31 orter i landet, en föreställning som handlade om arbetarnas historia. Man hade samarbeten med lokala grupper, som i månader i förväg hade spelat föreställningar om arbetarnas lokala historia på platserna man besökte. Idag kan det ltåa löjligt, men då var det nytt och radikalt att berätta historien om en klass som på den tiden inte nämndes i historieskrivningen. Man ville ge miljoner människor en egen historia, en som inte berättats förut.
Det var då.
Nu är nu.
Och innan han avslutar seminariet, hinner jag räcka upp handen och fråga: "Tror du att det någonsin kan bli så i Sverige igen?"
Han tänker efter en stund, säger att kanske inte på samma sätt, tiderna är ju annorlunda... men jo. Ja, det tror han.
Henric Holmberg är skådespelare, eller "En sorts skådespelare", som är titeln på hans självbiografi. Titeln syftar på att han inte har någon skådespelarutbildning, utan helt enkelt halkade in på det via Studentteatern i Lund och vidare till en frigrupp på 70-talet. Sen blev det liksom att han fortsatte. (Idag spelar han på Göteborgs Stadsteater.) Han är en av de stora profilerna från den gyllene tidsålder då folk kom från hela Europa för att studera de politiska fria teatergrupperna i Sverige.
Han inleder seminariet med att säga: "Ni lever. Jag lever kvar."
Han berättar hur han slår upp tidningen 1 januari 1990, och läser en rubrik som lyder "Det kalla kriget tog slut 1989." Hur han inser att hans barnbarn kommer att säga "farfar levde under Kalla krigets tid", och hur han inser att hans tid i historien var över.
Innan hade vi fått se en film (Sven Klangs kvintett) som han spelade in när han var i 20-årsåldern. Samma unga ansikte stod nu med vitnande hår och berättade om hur hans tid var. Det var, på något sätt, rätt stort. "Det är annorlunda att ge det här seminariet nu mot hur det var för 15 år sedan", sa han. "Då hade eleverna barndomsminnen från förestälningar från den här tiden. Ni har inte det. För dem var det samtid, för er är det historia. Och ändå - jag står ju här!"
Han var där för att berätta om en tid då de fria grupperna poppade upp från egentligen ingenstans, poppade upp drivna av en vilja att spela teater med ett socialistiskt budskap. Att peka på orättvisor och förtryck, att mana till handling och solidaritet. Hur de växte, blev ett fenomen, utvecklade en estetik som påverkade institutionerna. Hur de tog upp konkurrensen med institutionsteatrarna, och trots att de inte ens hade en tiondel av deras pengar, ändå lyckade sskapa bättre teater. Hur de enades kring paroller som "försvara yttrandefriheten, bekämpa kommersialismens skadeverkningar, öka förståelsen mellan människor, folkslag och nationer." Hur deras existens gav upphov till att regeringen inrättade ett kulturdepartement, och hur deras slagord letade sig in i regeringens kulturprogram.
Det var då. På en tid då det fanns en tro på politik som en kraft för att åstadkomma gott. Nu, 30 år senare, finns det ytterst få fria grupper kvar. De allra flesta sysslar med barnteater, eftersom det är det lättaste sättet att sälja föreställningar. Och inget ont i det (så var det förresten på 70-talet också), det är bara det att allt det där andra verkar saknas. Sommaren 1977 gick flera av de ledande frigrupperna ihop och gjorde tältprojektet. 96 föreställningar på 31 orter i landet, en föreställning som handlade om arbetarnas historia. Man hade samarbeten med lokala grupper, som i månader i förväg hade spelat föreställningar om arbetarnas lokala historia på platserna man besökte. Idag kan det ltåa löjligt, men då var det nytt och radikalt att berätta historien om en klass som på den tiden inte nämndes i historieskrivningen. Man ville ge miljoner människor en egen historia, en som inte berättats förut.
Det var då.
Nu är nu.
Och innan han avslutar seminariet, hinner jag räcka upp handen och fråga: "Tror du att det någonsin kan bli så i Sverige igen?"
Han tänker efter en stund, säger att kanske inte på samma sätt, tiderna är ju annorlunda... men jo. Ja, det tror han.
Kommentarer
Trackback