sjukdomsinsikt

Idag har jag filmat hela dagen. Det var näst intill hysteriskt roligt.
Extra roligt var att min roll skulle gå runt i illrött läppstift, blond peruk, en rosablommig klänning och högklackat.

Det lustiga var, att de på castingen inte hade sagt att jag skulle springa runt i kvinnokläder. Så när de mejlade mig manus, fick jag en liten chock. Nämnde lite försiktigt att jag sett att min roll tagit en intressant utveckling i senaste manusversionen när jag träffade teamet. De tittade ofösrtående på mig. Sen sa de "hm, var det dig vi glömde nämna kvinnokläderna för? Jag hade för mig att vi sa det till alla utom en..."
Jag frågade inte om jag var den enda som sagt att jag kunde tänka mig att göra rollen.

Scenerna vi skulle filma var utomhusscener. I Kungälv. I Kungälv var det under eftermiddagen +1 grad (du får tänka dig din egen jävla runda ring). Mina reflektioner från kvällen:
- Klänning är kanske värdens skönaste plagg. Det luftar helt underbart. Tänker mig att det är ännu skönare på sommaren, när luften är aningen varmare.

- Strumpbyxor värmer faktiskt ungefär ingenting. Nästa gång du ser en tjej som betvingar kylan och går runt utomhus med strumpboxor i november - ta ditt ansvar och vänd bort blicken!

- Att knalla runt i högklackat är ett balansnummer värt all tänkbar beundran.

- Att få plats med en fot i en klacksko är överkurs på nyss nämnda akt.

- Nageltrång gör ont.

- Att pissa mot ett träd iklädd klänning, är inte bara en rent praktiskt svår företeelse. Det känns väldigt fånigt också, och man kan inte låta bli att undra om inte någon av Moseböckerna utlovar någon form av straff för sådant förfarande.

- Sverige är ett rakt igenom underbart land. Vi tog lunchpaus, så jag glad in med klänning, skinnjacka och läppstift på Trekungargrillen i Kungälv. Det var på kvällen, så skäggstubben hade börjat växa ut. Och typ. ALLA låtsades inte se. Tittade rakt på mig, tittade bort, spände ihop hela ansiktet och låtsades att allt i helva världen var normalt.
Och jag menar. Om jag på riktigt var en transa och det var helt uppenbart att jag var en man, skulle jag fan föredra att folk döglodde eller vad som helst, framför att folk låtsades som precis ingenting. Killen som serverade mig hamburgaren tyckte jag var värd en förklaring, så jag förklarade att vi höll på emd en filminspelning. Han sa ingenting, bara gick därifrån.
Åk aldrig till Kungälv. Eller, åk dit, kolla fästningen, gå en kurs på folkhögskolan, titta på de puttinuttiga villorna och andas småstadsidyll, men prata för fan inte med nån där. De är monster, i tell ya!

Och apropå har jag fått svar angående hyran idag. Den kommer "sen", när tanten inte har så mycket att göra. Så kan man också behandla en medmänniska.