sjukdomsinsikt

Att bo är en mycket trevlig företeelse. Jag håller liksom på att återupptäcka det litegrann, sådär. Jag hade ett rejält lyxigt boende back in Uppsala om man ställer det mot min situation i övrigt, och såhär i efterhand kan jag ha lite dåligt samvete över att jag inte riktigt uppskattade det fullt ut. Jag menar, jag gick och var förbannad i ett och ett halvt år för att jag inte hade en bra låda i till exempel plast att lägga saker i som inte fick plats i badrumsskåpet.
     Sen jag kom hit tog det mig tre dagar att ta mig till ClasOhlsson och köpa mig en låda som nu står under handfatet och rymmer saker som halvfulla schampooflaskor och hårspray inhandlad på mellanstadiet och sedan aldrig använd.
     Och den matchar dessutom färgen på badrumsmuggen!  
     Det är så fantastisk att vara på ett ställe där man faktiskt vill vara. Mycket mindre rastlöst, liksom.

Apropå boende så träffade jag en fett soft hemlös härom dagen. Han kom fram till mig, och jag tänkte att vafan, nu kommer hundögonen OCH JAG PALLAR INTE! Men han sa, på klingande göteborska: "Goddag min herre, du förstår att jag har två projekt med mitt liv idag. För det första försöker jag få ihop till en macka till lunch, och för det andra försöker jag spara ihop till en jorden-runt-resa. Och om herrn skulle vilja understöda valfritt av dessa två projekt ekonomiskt, skulle jag vara oerhört tacksam!"
      Vad gör man liksom. Man halar upp plånboken. Och tackar för föreställningen.

Och apropå boende, igen. Jag har fortfarande inte fått tillbaka hyran för november från monstret jag hyrde rum av förut, trots att hon lovat. Jäkligt imponerad är jag. Hoppas hon inte betalar den, så jag får nöjet att polisanmäla henne.
       Alldeles innan jag flyttade ut, fick jag höra följande: Hon tjänar ungefär 6 000 kronor i månaden - slayttefritt - på att hyra ut villan inklusiva källaren. När hon köpte den av en släkting, så ville inte släktingen sälja, eftersom han misstänkte att hon skulle ha huset för att tjäna pengar på. Men hon lyckades övertala honom om att så inte var fallet.
     Hon har aldrig bott där.
     Hon bor i en lägenhet i Stockholm.
     Eftersom hon har utlandstjänst, så GER STATEN HENNE BIDRAG FÖR ATT HON HAR DUBBELT BOENDE!

Så det är ju jävligt fint det här med att ni bedriver hetsjakt på arbetslösa och sjukskrivna och andra bidragssnyltare, kära regering. Jag utgår från att ni snart börjar leta efter bidragssnyltare lite högre upp i samhället också, för det är stor chans att ni hittar betydligt större bovar där.
    Och dessutom. Dumheterna som begpås där uppe sätter folk där nere i skiten, det lockar fram fattigdom och allmän ilska, och det är i förlängningen två ganska sådär oekonomiska saker att ha i ett samhälle.

När jag skulle hyra ut min lägenhet i Uppsala, kollade jag runt på blocket, och insåg att jag skulle kunna ta ut ungefär 1500 kronor i månaden extra och fortfarande ligga på nivå med vad andra tar för motsvarande lägenheter. Men jag vägrade. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag utnyttjade en situation jag inte själv jobbat mig till för att snylta pengar av någon som inte haft samma tur. "Men det är inte ditt ansvar, det är upp till köparen att bedöma om det är en bra deal, det är marknaden som bestämmer!" säger välvilliga vänner varmt till mig.
    Well.
    Marknaden har precis den makt vi tillskriver den.
    Och den dag marknaden blir någon slags levande väsen med känsla för ansvar, ska jag jättegärna börja snylta på stackars studenter som inte har något annat alternativ, eftersom politiker inte tycker att de vinner tillärckligt med röster på att bygga billiga bostäder slash höjer studiebidraget. Men tills dess tänker jag stå fast vid att det är ganska mycket sandlådevibbisar över att börja gapa om att det inte är mitt ansvar vad jag ska sätta för pris på saker jag har förmånen att hyra ut.

I övrigt har jag nu et tkök man får plats mer än en person åt gången i, och jag har passade på att handla tekoppar när jag ändå var på ClasOhlsson. Så det är bara att komma över!