Det alla vet
Med risk för att skjuta mig sjäv i foten (Bildligt talat, alltså. Jag har inte köpt skjutvapen, trots att jag bor i Göteborg.), måste jag ändå ställa mig frågan vad fasen Mona Sahlin och socialdemokraterna pysslar med.
Nu vill de jävla fiskarna (Bildligt talat alltså.) införa betyg från årskurs 6.
Vilket naturligtvis är rakt igenom idiotiskt.
Inte bara för att det innebär att man flyttar ansvaret och skulden för skolans misslyckande från politiker och skolans anställda (jag skrev i Paianbloggen om hur en hel jäkla massa faktiskt handlar om enskilda lärares inkompetens och brist på respekt) till barnen själva.
Ett jävligt effektivt sätt att sopa problemen under mattan.
Där de kan få ligga och mögla och muteras och växa några år, tills de är mogna att blomma ut ordentligt.
Anledningen sägs vara att "föräldrarna ska få tydliga indikationer från tidig ålder hur det går för barnet i skolan."
Ett annat sätt hade kunnat vara att skapa ett klimat där föräldrarna för ökade möjligheter att tas ig tid att prata med barnen.
Ett annat sätt hade kunnat vara att lätta lärarnas arbetsbörda, så de har tid att hålla en ordentlig dialog med föräldrar. Ett mejl per termin - svårare än så behöver det inte vara!
Men, som sagt, det handlar inte bara om hur ansvarets flyttas från de ansvariga till de drabbade.
Jag har arbetat som teaterlärare på gymnasiet i ett och ett halvt år. Där hade jag den absurda uppgiften att betygssätta ett gäng 16-åringar i mycket varierande åldrar på en 4-gradig betygsskala innefattande 5 betyg, i ett ämne som till väldigt stor del handlar om personlig mognad och självinsikt.
För att få nån ordning i min stora förvirring, diskuterade jag betygssättning med en hel del lärare, både inom teater/drama och andra ämnen. På skolan diskuterade jag inte med eleverna av typ yrkesrollsmässiga skäl, men eftersom det inte var sådär överdrivet många år sen jag själv var elev (så tänker jag säga när jag är 60 också), har jagelevperspektivet relativt färskt i minnet. Det som chockade mig när jkag fic ken chans att diskutera som en kollega med andra lärare, var att det eleverna tror att de är ensamma om att veta, är också någonting som alla lärarna vet. Det vill säga:
- Att betygen är högre på konkurrensutsatta skolor, dvs en skola som har program som de inte är ensamma om i staden, tenderar att ge de högre betygen för mindre prestationer. Detta leder naturligtvis till att det till exempel till läkarprogrammet som har 20.0 som inträdeskrav, gynnar sig att väja en skola med erkänt sämre kvalitet för att plocka lättare betyg, istället för att satsa på den utbildning man tror är bäst.
- Att lärare favoriserar, att det finns lärare som alltid ger killar eller tjejer högre betyg etc.
- Att det som lärare är helt omöjligt att låta bli att ge oförtjänta favörer till elever som är trevliga, artiga, snälla, smöriga, whatever. I stor del är det alltså uppförandet lika mycket som ämneskunskaper som avgör. (Och nej, detta är inte ett argument för att införa ordningsbetyg.)
- Att lärare struntar i elever som nått upp till MVG, och istället lägger energin på att hjälpa de som kan jobba upp sina betyg. Detta leder till att MVG-eleverna tappar motivation och börjar skolka, och att de lär sig att hårt jobb och kunskap inte lönar sig. Samt att de inte får träning i att möta utmaningar.
- Att lättaste sättet att få MVG på prov är att taktikskolka dagen innan, tokplugga, och sedan glömma allt direkt efter provet. (Nej, detta är inte ett argument för att införa närvarobetyg.)
- Att lärare så gott som alltid sätter betygen högre än vad de nationella proven anger, eftersom de tycker att de "känner" eleven. Att det finns elever som lär sig att bete sig så att det ser ut som att de jobbar hårt, utan att lära sig någonting, och att dessa elever får högre betyg än vad de visar att de kan.
Etc etc.
Alltså. Det finns en konstig och absurd skolvärld, där alla elever går runt och tror att de genomskådat lärarna och betygssystemet, där lärarna vet att de är genomskådade och tycker systemet är absurt
- och där allting bestäms av politiker, som uppenbarligen totalt saknar koll.
Mitt förslag är:
Gör betygsskalan tregradig, med IG, G och VG. Ungefär som de flesta universitetsutbildningar, alltså.
Gör VG svårare att få än det är idag, så att ett VG fortfarande är ett bevis på att man tillgodogjort sig kursen med bravu. Låt de elever som når högre än VG erbjudas fördjupningskurser, där de får jobba med elever på samma nivå och med samma motivation. Detta kommer i längden att spara lärarresurser, och ta tillvara elevresurser. Dessutom kan lärarnas motivation öka.
Behåll betygen från åk 8.
Och för bövelen. Se till att politikerna gör studiebesök i skolan. Kräv att de pratar med elever. Att kräva att de ska sätta sina egna barn i kommunala skolor kanske inte riktigt är lagligt och så. Men å andra sidan kanske man ska ta det som någon sorts erkännande av nånting.
Nu vill de jävla fiskarna (Bildligt talat alltså.) införa betyg från årskurs 6.
Vilket naturligtvis är rakt igenom idiotiskt.
Inte bara för att det innebär att man flyttar ansvaret och skulden för skolans misslyckande från politiker och skolans anställda (jag skrev i Paianbloggen om hur en hel jäkla massa faktiskt handlar om enskilda lärares inkompetens och brist på respekt) till barnen själva.
Ett jävligt effektivt sätt att sopa problemen under mattan.
Där de kan få ligga och mögla och muteras och växa några år, tills de är mogna att blomma ut ordentligt.
Anledningen sägs vara att "föräldrarna ska få tydliga indikationer från tidig ålder hur det går för barnet i skolan."
Ett annat sätt hade kunnat vara att skapa ett klimat där föräldrarna för ökade möjligheter att tas ig tid att prata med barnen.
Ett annat sätt hade kunnat vara att lätta lärarnas arbetsbörda, så de har tid att hålla en ordentlig dialog med föräldrar. Ett mejl per termin - svårare än så behöver det inte vara!
Men, som sagt, det handlar inte bara om hur ansvarets flyttas från de ansvariga till de drabbade.
Jag har arbetat som teaterlärare på gymnasiet i ett och ett halvt år. Där hade jag den absurda uppgiften att betygssätta ett gäng 16-åringar i mycket varierande åldrar på en 4-gradig betygsskala innefattande 5 betyg, i ett ämne som till väldigt stor del handlar om personlig mognad och självinsikt.
För att få nån ordning i min stora förvirring, diskuterade jag betygssättning med en hel del lärare, både inom teater/drama och andra ämnen. På skolan diskuterade jag inte med eleverna av typ yrkesrollsmässiga skäl, men eftersom det inte var sådär överdrivet många år sen jag själv var elev (så tänker jag säga när jag är 60 också), har jagelevperspektivet relativt färskt i minnet. Det som chockade mig när jkag fic ken chans att diskutera som en kollega med andra lärare, var att det eleverna tror att de är ensamma om att veta, är också någonting som alla lärarna vet. Det vill säga:
- Att betygen är högre på konkurrensutsatta skolor, dvs en skola som har program som de inte är ensamma om i staden, tenderar att ge de högre betygen för mindre prestationer. Detta leder naturligtvis till att det till exempel till läkarprogrammet som har 20.0 som inträdeskrav, gynnar sig att väja en skola med erkänt sämre kvalitet för att plocka lättare betyg, istället för att satsa på den utbildning man tror är bäst.
- Att lärare favoriserar, att det finns lärare som alltid ger killar eller tjejer högre betyg etc.
- Att det som lärare är helt omöjligt att låta bli att ge oförtjänta favörer till elever som är trevliga, artiga, snälla, smöriga, whatever. I stor del är det alltså uppförandet lika mycket som ämneskunskaper som avgör. (Och nej, detta är inte ett argument för att införa ordningsbetyg.)
- Att lärare struntar i elever som nått upp till MVG, och istället lägger energin på att hjälpa de som kan jobba upp sina betyg. Detta leder till att MVG-eleverna tappar motivation och börjar skolka, och att de lär sig att hårt jobb och kunskap inte lönar sig. Samt att de inte får träning i att möta utmaningar.
- Att lättaste sättet att få MVG på prov är att taktikskolka dagen innan, tokplugga, och sedan glömma allt direkt efter provet. (Nej, detta är inte ett argument för att införa närvarobetyg.)
- Att lärare så gott som alltid sätter betygen högre än vad de nationella proven anger, eftersom de tycker att de "känner" eleven. Att det finns elever som lär sig att bete sig så att det ser ut som att de jobbar hårt, utan att lära sig någonting, och att dessa elever får högre betyg än vad de visar att de kan.
Etc etc.
Alltså. Det finns en konstig och absurd skolvärld, där alla elever går runt och tror att de genomskådat lärarna och betygssystemet, där lärarna vet att de är genomskådade och tycker systemet är absurt
- och där allting bestäms av politiker, som uppenbarligen totalt saknar koll.
Mitt förslag är:
Gör betygsskalan tregradig, med IG, G och VG. Ungefär som de flesta universitetsutbildningar, alltså.
Gör VG svårare att få än det är idag, så att ett VG fortfarande är ett bevis på att man tillgodogjort sig kursen med bravu. Låt de elever som når högre än VG erbjudas fördjupningskurser, där de får jobba med elever på samma nivå och med samma motivation. Detta kommer i längden att spara lärarresurser, och ta tillvara elevresurser. Dessutom kan lärarnas motivation öka.
Behåll betygen från åk 8.
Och för bövelen. Se till att politikerna gör studiebesök i skolan. Kräv att de pratar med elever. Att kräva att de ska sätta sina egna barn i kommunala skolor kanske inte riktigt är lagligt och så. Men å andra sidan kanske man ska ta det som någon sorts erkännande av nånting.
Kommentarer
Trackback