sjukdomsinsikt

Det har just blivit december här i Göteborg. Vi har 5-7 centimeters härlig kramsnö, himlen är blå och studentjävlarna bygger snögubbar.
     Snöovädret har inneburit att alla spårvagnar som går centralt är kraftigt försenade.
     Nästa vecka kommer det bli 15 grader varmt.
     Då kommer all snön smälta, vattnet stiga och broarna över kanalen bli översvämmade. Så alla spårvagnar som inte går centralt kommer vara kraftigt försenade.
     Jag trodde att tricket för att lära sig den här stan var att lära sig hur spårvagnarna gick. Nu förstår jag att man inte bor här på riktigt förrän man kan titta på himlen och säga vilka vagnar som är sena.

Jag har en ny teori om varför göteborgarna är så innihelvetes klämkäcka hela tiden.
   I resten av Sverige kan man alltid kallprata om vädret när man inte har nåt att säga. I Göteborg kan man inte riktigt prata om vädret, för då inser alla att de nog egentligen borde flytta. Så man smilar upp sig istället, och bräker lite extra på sin hopplösa jävla dialekt.

I början lät det kul, men efter ett tag inser man att det bara är osunt.

Jag är med i en teatergrupp. Teatergruppen har, liksom så gott som alla teatergrupper och andra utövare av kulturformer som kräver att flera personer träffas, stöd från ett studiefördbund. Det går till som så, att vi startar en studiecirkel, rapporterar in de timmar vi träffas, och får för detta 25 kronor i timmen, för max sex timmar i veckan. Pengarna måste användas till att täcka utgifter, och det finns regler om att till exempel scenkläder måste vara köpta second hand, och sådär. Det är alls inte mycket pengar, men under ett år kan det vara tillräckligt för att få ihop till till exempel lokalhyran för en produktion, så att pjäsen inte backar alltför många tusenlappar.
    Studieförbunden är oerhört viktiga för att kultur över huvud taget ska kunna utövas på gräsrotsnivå, vilket i sin tur enligt undersökningar är oerhört viktigt för demokratin,  och etc etc.

Nu har vi dock en ny regering, som har infört en liten regel. Den säger att ARBETSLÖSA INTE FÅR INGÅ I STUDIECIRKLAR. Vilket inte bara innebär att arbetslösa inte längre har rätt till stöd för att utöva kultur (min personliga misstanke är att arbetslösa ganska ofta är just de som verkligen har ett och annat att säga om samhället - och dessutom de som verkligen är i behov av att "göra nåt vettigt" av sin fritid), utan också att det blir ganska problematiskt att utöva kultur tillsammans med arbetslösa, eftersom en studiecirkel måste vara minst 4 personer, och det blir jäkla kenpigt om någon helt plötsligt faller bort från byrkåkratin.

Här i bloggen brukade jag förut gasta om att regeringen förföljde arbeteslöa och kulturutövare. Det var på skoj. Det var ett sätt att liksom lägga ett litet löjes skimmer över allting, så att det blev lättare att skriva om saker på ett underhållande sätt. Det var humor.

Men nu är det faktiskt inte roligt längre.

Jag har startat ett kedje-SMS.

Det lyder:

"Jag vill att du ska veta att du är en bra människa, och att jag högaktar och beundrar dig - men om du nånsin skickar mig ett kedje-SMS blir jag tvungen att döda dig.
(Skicka detta till alla dina vänner, och du och dina närmaste kommer att uppleva bättre vänskap och kärlek  än vad du någonsin kunnat drömma om!)"


Så om det kommer till dig vet du vem som startade det...

I FÖRRGÅR ångrade jag mig bittert att jag inte tagit solglasögon och en snyggare t-shirt, när jag bar runt på vinterjackan och tröjan under armen på Järntorget.

IGÅR var jag nära döden, eftersom trapporna uppför jättebranta berget studenterna är inhysta på inte sandas, och jag inte såg isen för snöstormen.

IDAG har jag sett över min ekonomi, och noggrant övervägt att investera i ett par galoscher. Galosher is the shit.

Galosher med isdubbar och ett extrafack för solbrillorna.

Jo, men apropå psykvård.

Jag har en polare som just har fått diagnosen Aspergers. Det yttrar sig ungefär i att han är oerhört intelligent, har svårt att tåla orättvisor, håller hårt på saker som moral och sånt, är väldigt rak och ärlig, trofast, värdesätter saker som vänskap och sånt högt ? så som ni förstår då så mår han jättedåligt.
Och det tragiska med det här, det är att det liksom inte finns nåt bot mot det. Man får helt enkelt lära sig leva med det.
Så jag har liksom försökt sätta mig in lite i vad det här innebär, och om jag förstått det hela rätt, så innebär det också att man har väldigt svårt att förstå andra människor. Alltså, man förstår vad de säger ordagrant, men liksom sociala koder och oskrivna regler och antydningar och pikar och sånt där, det går en helt förbi.
Och jag hade lite lurigt med det där, för jag tror ju att folk går runt och pikar mig hela tiden, men så insåg jag att shit, då har ju jag nån slags halv-Aspergers! För sådär känner ju jag med ungefär hälften av alla människor här på jorden, att jag absolut inte förstår nånting. Och den halvan av mänskligheten är ju såklart kvinnorna.
Så jag har skrivit som en liten ordlista, en svensk-kvinnisk parlör sådär, som jag brukar ha att titta på när jag känner den där ångesten av att nånting sägs, som betyder nåt annat. Så jag tänker att ni skulle få ta del av den nu. För så mycket har jag komit på det kalra med, som att det rör sig om en slags kod, som aktiveras då och då. Och framför allt aktiveras koden när en tjej säger nånting om en kille.


Okej. Är ni med?


En kille är: Betyder att han är:

Trevlig Tråkig

Snäll osexig

Jättesnäll direkt avtändande

Ett svin vacker, mystisk, manlig och förresten är jag mottaglig för att inte säga pulserande av sexuell frustration

En bra kompis Troligen bög, eller i alla fall att behandla som en sådan

Bög (på riktigt alltså) Intressant

Garanterat bög (på riktigt alltså) jag vill ha honom men han är ointresserad


Några övriga:

Humor är en sexig egenskap    jag gillar muskler

Jag älskar att resa!    Är du rik?   (vanlig på dejtingsajter)

Vi borde flytta ihop!       Skaffa ett jobb!



Fortsättning följer...

Det har varit så mörkt här i bloggen på sistone, med svart Matrixlayout, rangordningssystem för människor och förtäckta uppmaningar till självmord och dylikt. (Men erkänn det var kul?) Så jag tyckte att det var dags att byta tillbaka till gamla rosa igen. So here we go, låtom oss genast väcka associationerna till minderåriga brudar som vill visa upp sina senaste shoppingfynd för random pervon på nätet!

I övrigt tänkte jag bara berätta, att TEATER EKSEM HAR NYPREMIÄR PÅ VAGINAMONOLOGERNA!
Den spelas på MASTHUGGSTEATERN datumen nedan. Kom vetja!
Lördag 29 mars, kl. 19.00 Söndag 30 mars, kl. 17.00 Torsdag 3 april - lördag 5 april, kl. 19.00 Söndag 6 april, kl. 17.00

Idag gick jag in på en affär med KONTORSMATERIAL.
     Där bad jag att få bli visad till avdelningen för PÄRMAR. Jag valde länge, hittade sedan fyra prämar MED EXTRAFICKA FÖR LÖSA DOKUMENT, till de fyra olika manus jag för tillfället jobbar med. Betalade, fick nåt jävla specialkvitto som ska vara enklare att REDOVISA FÖR SIN EVENTUELLA FIRMA.
     Sen gick jag hem och grät en skvätt, och insåg att barndomen för alltid var slut.

Att öva militärer i hundsök. Att hoppa ut ur en bil och fly från en vägspärr. Att rusa rakt ut i en skog där det bokstavligt talat är så mörkt att man inte ser handen framför sig. Att vänta under en granjävel i 45 iskalla minuter, fast övertygad om att varenda buske är en stor hungrig björn. Att slutligen bli hittad av ett dussin maskerade män, som man knappt förnimmer på annat sätt än när deras AK5:or klonkar mot nånting. Att bli uppspårad av helsvarta hundar, som man inte märker förrän de kör upp nosen i nacken på en.
    Ännu en spännande dag på jobbet.




(Det där tugget om att flyktingar bara fejkar posttraumatisk stress för att slippa jobba. Ledsen, men det håller faktiskt inte.)

Ibland i krigssituationer tar folk livet av sig.
Det är inte så bra.
Detta medför att militärer måste lära sig hantera sådana scenarier.
Det är inte heller så bra.
Speciellt inte om man jobbar med att öva militärer i saker och ting, och man har en chef som frågar "Björn, kan inte du ligga still i en och en halv timme på en toalett?" och man inte riktigt känner att arbetsmarknaden är sådan att man kan säga nej.

Det blev en spännande upplevelse, dock. Alla borde nån gång i sitt liv pröva att ligga döda i 90 minuter. Jag lovar, gränserna mellan vad som är spel och verklighet börjar suddas ut. Speciellt när man hör att de ritar med vit krita runt en och man tror att man är i en Beckfilm.
Vad man dock inte behöver göra, är att hälla massa blodsmink i ansiktet, så att det rinner in i näsan och ögonen och svider.
Inte heller behöver man blanda ihop hjärnsubstans av risotto, havregrynsgröt och karamellfärg. Det luktar nämligen fan efter ett tag.
Och det är ett helvete att få bort från väggen efteråt.
Men den viktigaste rekommendationen av dem alla: Lägg dig bekvämt. Lägg dig inte på en toalett. Lägg dig på ett sånt sätt att även händerna får blod - och för fan, lägg dig på ett sätt så att du kan tjuvkika och se om du är ensam i rummet och kan röra dig lite.
90 minuter är en jävla tid ibland.

Jag glömde visst säga följande:

I´m back.

Jag har, äntligen, kommit fram till ett sätt att prata om lycka och allmänt mående, som inte medför risk för att man ska snurra in sig på flummiga resonemang som, på grund av den av nödvändighet vaga begreppsapparaten som ämnet fodrar, aldrig kan förstås. Eller för all del beskyllas för att vara ytliga då de snabbt tenderar att förvandlas till stående schabloner.
Jag vill från och med nu föreslå ett slags index, i en skala från 1 till 100.
Frågan "Hur mår du?" skulle till exempel kunna besvaras med "Tja, 16-17 nånting, kunde varit värre. Men det är sushi till lunch, så sen går det nog upp till 25!"

15 får bedömas vara nån slags normalsiffra.
Allt under 10 får räknas som dåligt, och under 5 är det läge att börja prata om patalogisk depression.
Allt över 20 däremot är bra, och över 30 är det förvånansvärt bra. När siffran börjar smyga upp över 40 sträcket, kan det nog snarare vara läge att prata om naivitet på gränsen till idioti, och kommer den över 50 är det läge för tvångsvård.

Siffran motsvarar andelen procent av mänskligheten man tycker förtjänar att leva vidare, och inte bara borde avlägsnas på något smärtfritt sätt för allmänhetens bästa.

Så.
    Man spelar medlem av en lokal maffia. Man blir placerad i ett nedlagt mentalsjukhus med råttbajs på golvet och blodfläckar i taket, för att militären ska få öva i inspirerande miljöer.
     Man väntar i timmar i ett iskallt nedsläckt rum, de jävlarna väljer smygtaktik, och helt plötsligt står man öga mot öga med ett halvdussin AK5:or och snubbar med obehaglig uppsyn och mörkgröna rånarluvor.
     Man handfängslas, släpas in i en bil, man smörar in sig och spelar ofarlig och blir av med handbojorna. Man är superninjahjälte, man lyckas knuffa undan killen som vaktar en och ta sig ut ur bilen när andra vakten tittar bort.
     Man springer, får försprång, inser att man kommer hinna undan eftersom de släpar vapen, skyddsväst och stridsutrustning på typ 20 kg och inte springer så bra i kuperad terräng.
     Så man är proffesionell, man ser till att övningen funkar och förhörsledarna också kan få en chans att öva, man lägger korkben för sig själv så att de hinner ifatt.
     Fyra arga adrenalinstinna tonårspojkar som vet att de kommer få skäll av sina befäl.
     Sen är det svårt statusfall. En militär sitter på ens knäveck och borrar in sina knän i låren, nummer två sitter på ens högerarm, nummer tre bryter mot vänster armbåde, nummer fyra pressar in knät i ryggen och lägger på tyngd så det blir svårt att andas, och nummer fyra trycker undan huvudet medan han tar fram handbojor.
    Man hör hur ens "Aow, let me go, fuckers" förvandlas till "AJSOMFAAAAAAN KONTAKT KONTAKT BRYT ÖVNINGEN SLÄÄÄPP!".
    Och då hör man en pressad men ändå tillkämpat sarkastisk röst släppa den gyllene one-linern:
    "Sir, that running thing was not a very smart move of you."

Det borde fan vara actionfilm-förbud för värnpliktiga.