Kommunikationsövningar
Idag fick jag två brev från Alfakassan.
Det första var ett brev som förklarade att jag för femte gången måste komplettera min ansökan om inträde.
Det andra förklarade att min ansökan godkänts, hälsade mig välkommen som medlem och krävde mig på tusen spänn.
Och jag tänkte som så, att förutom saker som miljötänk och kortade väntetider - skulle de inte bara få det lite trevligare där på Alfa om de började prata med varandra?
Det första var ett brev som förklarade att jag för femte gången måste komplettera min ansökan om inträde.
Det andra förklarade att min ansökan godkänts, hälsade mig välkommen som medlem och krävde mig på tusen spänn.
Och jag tänkte som så, att förutom saker som miljötänk och kortade väntetider - skulle de inte bara få det lite trevligare där på Alfa om de började prata med varandra?
(Känsliga läsare varnas för starka snoppbilder!)
PÅ ALLMÄN BEGÄRAN kommer här historian om hur jag skulle ladda upp inför min Göteborgssökning.
Saker och ting var lite speedade sådär inför söknignen. På fredag kväll fick jag beskedet att jag skulle göra prov okristligt tidigt på måndag morgon. Till dess skulle jag ha förberett en fem sidors dialogscen - och kunna båda rollerna - och dessutom förberett en sång. Då hade jag dessutom satt upp mig på att arbeta ett monsterpass på lördagen, och det var lite tajt med tid att hitta någon ersättare.
Så helgen blev som lite flängig, med att repa dialog (jag fick läsa mot min kollega som satte mig framför ett youtube som funkade sisådär på jobbets lina, laddade hem en massa klipp från Ondskan och sa "spela som han så blir det bra!". Det är så underbart med självutnämnda skådespelarcoacher.) sjunga på jobbet, boka tåg sådär under sportlovstider (slutade med att jag fick betala lika mycket som jag drog in på det där arbetspasset för den allra sista platsen på ett extrainsatt tåg där ALLA satt med varsitt par jättelånga skidor som de viftade runt med och var sura för att de inte fick plats med uppe på hatthyllan.) och typ... fokusera.
När söndagen kom låg jag alltså lite efter med saker och ting. Jag gick upp tidigt för att få så många timmar som möjlgit innan tåget gick, upptäckte att frukostmaten var slut, fick panik och tänkte NEJ TÄNK OM JAG INTE ÄTER ORDENTLIGT IDAG DÅ KOMMER JAG VARA TRÖTT I MORSE ÄR JU UNGEFÄR SOM ATT GUNDE INTE SKULLE ÄTA GRÖT INFÖR ETT VASALOPP GAAAAH!, så jag gick till affären och handlade ungefär 10 gånger så mycket mat som jag behövde.
Sen kom jag på att maten skulle bli dålig om jag gick vidare och blev borta hela veckan. Och jag tänkte NEJ NU HAR JAG GJORT EN NEGATIV AFFIRMATION SOM GÅR UT PÅ ATT JAG SKA ÅKA HEM! DET ÄR JU UNGEFÄR SOM ATT GUNDE DAGEN INNAN ETT VASALOPP SKULLE PACKA PLÅSTER IFALL HAN SKULLE RAMLA OCH SLÅ SIG GAAAAAH!
Så jag packade ner all mat i den redan allt för tunga packningen. (Jag hade redan fyllt den med massa böcker jag ändå inte skulle ha tid att läsa.) Såg lite dumt ut. Ungefär som att det inte skulle finnas filmjölk och apelsiner och mannafrutti som nu för tiden heter risifrutti-manna i Göteborg. Ungefär som att den där maten skulle ha en chans att överleva där den låg och trängdes med en massa sportlovsskidor på hatthyllan.
I alla fall.
Jag hade tre timmar kvar.
Fokus låg på att fokusera.
Inför förra söknignen gick jag till gymmet, fick utlopp för allt adrenalin, körde ett alldeles för hårt pass och hade så ont i kroppen och var dessutom så tömd på adrenalin att jag mer eller mindre var en zombie.
Den här gången planerade jag passet innan jag gick dit. Det såg ut ungefär: 15 minuters LÄTT träning på crosstrainern. (Jag gillar gymmets crosstrainer. Den står nämligen still...) . 15 minuters LÄTT muskelträning, 15 minuters LÄTT cykling.
45 minuters INTENSIVT bubbelpoolande.
Jag har förut berättat att jag går till ett riktigt gubbgym. Där kan jag - trots plufsande mage och total brist på den märkliga kombination av hormoner, Problem och allmän ointelligens som motiverar manliga män att lyfta de där skitstora grejerna som ligger under de normalstora hantlarna - faktiskt få uppleva det oändligt självförtroendehöjande i att få sin kropp granskad av avundsjuka blickar.
Där jag kan känna mig som en riktig elitidrottare när jag ser gubbarna gå in, lyfta tre gånger utan uppvärmning med höger biceps, sen gå och sätta sig i poolen en timme.
Jag älskar den där poolen. Jag älskar att vara omgiven av varmt vatten. Jag sörjer att jag alls blev född. Jag hade gärna chillat i mammasmage ett decennium till eller.
Hur som hels tvar den där poolen en avgörande faktor när jag tog det stora beslutet att ta bort badkaret i min lägenhet och installera en dusch.
Den där poolen är helig för mig.
Därför blir jag alltid lite störd när snoppmonstren kommer.
Snoppmonstren är gubbar som tycker om att vädra snoppen. Jag har inget emot snoppar som så, det är liksom bara det att i den kultur vi lever i är inte halvoffentlig nakenhet nånting speciellt vanligt. Så hur det än är, oavsett att det bara är män och omklädningsrum och massa bastuar och sånt, så blir det liksom... snoppigt. Man riktigt ser i gubbarnas ögon hur de tänker JAHA HÄR GÅR JAG MED MIN SNOPP OCH DET ÄR INGENTING KONSTIGT MED DET! SNOPP SNOPP SNOPP! INGET KONSTIGT!
Extra roligt blir det förstås när det är små, taniga, gamla, otränade gubbar med saker mellan benen som man trodde dog ut nån gång under juratiden.
Så okej, jag går och sätter mig i poolen. I poolen sitter ett snoppmonster och tänker på sin snopp, helt inne i sin egen värld, hälsar inte när jag kommer och sätter mig i mina stora badbyxor, ingenting. Han och jag sitter där, fem minuter, tio minuter, femton minuter. (Det bubblar slash vilar i i ntervaller om fem minuter.) Jag har specialschema idag, jag får sitta länge. Annars är det lite kotym att man lämnar poolen efter max två varv. Gubben satt där när jag kom också, för över en timme sedan.
Men vi sitter kvar, inte ett ord. Snoppgubbe nummer två kommer, ner för trappan, släpandes sin taniga lilla kropp. Vid en första anblick ser det ut som hans farsa hette Gollum.
Vid en andra anblick ser det ut som hans farsa var häst.
Och liksom det GÅR inte att inte stirra. Så man försöker att inte stirra, vilket naturligtvis bara blir pinsamt. Och det vet gubben. Jag har sett honom förut, han har ett sätt att liksom... halvglo på en. Helt avskild från omvärlden, och ändå med nåt slags märkligt sneglande. Utan att någonsin säga hej eller nicka eller nåt annat sånt där som man kanske vill göra om man ska sitta halv - eller helnakna tillsammans i en liten balja vatten.
Så jag sitter några varv till, stämningen blir allt konstigare omringad av snoppmonsterzombier som jag är, så till sist går jag till bastun istället. Sen duschen, sen mot omklädningsrummet.
Kastar en blick mot poolen på vägen ut.
Det går lite bättre för gubbarna. De sitter ganska nära varandra, de verkar till och med prata. Det ser rätt bra ut, sådär.
Det ser mer än bra ut.
Det är nåt som inte stämmer.
Vid vattenytan ser jag nånting som vid en första anblick ser ut som Storsjöodjuret sticka upp över vattenytan.
Jajjemensan.
GUDDJÄVLARNA SITTER I POOLEN OCH RUNKAR AV VARANDRA!
Och mesig som man är, tänker man ju först "naaaah vad gulligt, de är gamla och fula och oattraktiva och sitter fast i olyckliga äktenskap med fruar som inte förstår dem och dessutom kanske är av helt fel kön bara det att det vågade de inte veta då, och nu såhär på ålderns höst har de hittat nånting kul som de kan ägna sig åt...
.... I MIN POOL!"
Mitt nirvana, mitt territorium, min jävla korkek här på jorden som dessutom funkar som motivering för att jag ska orka släpa mig hela långa vägen till gymmet och lyfta de där jävla skrotbitarna så jag blir snygg och hälsosam nån gång! MIN POOL!
Och liksom. Tvångstankarna som kommer.
- Alla de gånger jag doppat huvudet i poolen.
- Hur många av de andra snoppgubbarna ägnar sig åt dylika aktiviteter? Det finns ändå ett 20-tal stammisar som liksom bara häckar där.
- Varför frågar alltid de i receptionen vilket nummer på nyckeln man vill ha? Det finns två omklädningsrum, finns det en hemlig kod?!
Och jag tror ju inte vad jag ser, utan står bara och stirrar med öppen mun. Och gubbarna ser mig, de ser att jag ser, de stirrar tillbaka, de slutar tvärt och rycker till, men då är jag redan på väg ut.
Byter om så snabbt jag kan, inte för att jag tror att de kommer ha bråttom ut i omklädningsrummet, men liksom.
Men såklart. Alldeles när jag är klar och ska gå, kommer Gollum ut, invirad i världens puttinuttigaste lilla handduk. Han har skåpet alldeles bredvid mig i ett annars tomt omklädningsrum, han börjar byta om - utan att säga ett ord. Och jag bara stirrar på honom och har tusen saker på temat "det finns en tid och en plats för allting". Han bara låtsas som att det regnar. Med sådan övertygelse att jag såklart börjar tänka att det är jag som har gjort fel. Eller att jag i alla fall frivilligt och ofentligt bett om en nyckel så jag hamnat i den del av omklädningsrummet där sånt förekommer.
Så. Det var min uppladdning och fokusering inför tredjeprovet i Göteborg. Under hela tågresan, då det var tänkt att jag skulle läsa dialogen, tänkte jag bara på mitt trauma på gymmet. På det, och på att jag aldrig mer ska sitta i en bubbelpool.
---
Epilog:
Sökningen var för övrigt det konstigaste hittills. Att arbeta med text inför juryn, som brukar vara min starkaste gren när jag inte har suttit med texten och tänkt på snoppar, gick åt helvete. Däremot gick sångprovet precis hur bra som helst. Jag stod där och spikade gehörsövning efter gehörsövning och fattade ingenting.
Kanske ska börja söka musikalutbildningar istället...
Saker och ting var lite speedade sådär inför söknignen. På fredag kväll fick jag beskedet att jag skulle göra prov okristligt tidigt på måndag morgon. Till dess skulle jag ha förberett en fem sidors dialogscen - och kunna båda rollerna - och dessutom förberett en sång. Då hade jag dessutom satt upp mig på att arbeta ett monsterpass på lördagen, och det var lite tajt med tid att hitta någon ersättare.
Så helgen blev som lite flängig, med att repa dialog (jag fick läsa mot min kollega som satte mig framför ett youtube som funkade sisådär på jobbets lina, laddade hem en massa klipp från Ondskan och sa "spela som han så blir det bra!". Det är så underbart med självutnämnda skådespelarcoacher.) sjunga på jobbet, boka tåg sådär under sportlovstider (slutade med att jag fick betala lika mycket som jag drog in på det där arbetspasset för den allra sista platsen på ett extrainsatt tåg där ALLA satt med varsitt par jättelånga skidor som de viftade runt med och var sura för att de inte fick plats med uppe på hatthyllan.) och typ... fokusera.
När söndagen kom låg jag alltså lite efter med saker och ting. Jag gick upp tidigt för att få så många timmar som möjlgit innan tåget gick, upptäckte att frukostmaten var slut, fick panik och tänkte NEJ TÄNK OM JAG INTE ÄTER ORDENTLIGT IDAG DÅ KOMMER JAG VARA TRÖTT I MORSE ÄR JU UNGEFÄR SOM ATT GUNDE INTE SKULLE ÄTA GRÖT INFÖR ETT VASALOPP GAAAAH!, så jag gick till affären och handlade ungefär 10 gånger så mycket mat som jag behövde.
Sen kom jag på att maten skulle bli dålig om jag gick vidare och blev borta hela veckan. Och jag tänkte NEJ NU HAR JAG GJORT EN NEGATIV AFFIRMATION SOM GÅR UT PÅ ATT JAG SKA ÅKA HEM! DET ÄR JU UNGEFÄR SOM ATT GUNDE DAGEN INNAN ETT VASALOPP SKULLE PACKA PLÅSTER IFALL HAN SKULLE RAMLA OCH SLÅ SIG GAAAAAH!
Så jag packade ner all mat i den redan allt för tunga packningen. (Jag hade redan fyllt den med massa böcker jag ändå inte skulle ha tid att läsa.) Såg lite dumt ut. Ungefär som att det inte skulle finnas filmjölk och apelsiner och mannafrutti som nu för tiden heter risifrutti-manna i Göteborg. Ungefär som att den där maten skulle ha en chans att överleva där den låg och trängdes med en massa sportlovsskidor på hatthyllan.
I alla fall.
Jag hade tre timmar kvar.
Fokus låg på att fokusera.
Inför förra söknignen gick jag till gymmet, fick utlopp för allt adrenalin, körde ett alldeles för hårt pass och hade så ont i kroppen och var dessutom så tömd på adrenalin att jag mer eller mindre var en zombie.
Den här gången planerade jag passet innan jag gick dit. Det såg ut ungefär: 15 minuters LÄTT träning på crosstrainern. (Jag gillar gymmets crosstrainer. Den står nämligen still...) . 15 minuters LÄTT muskelträning, 15 minuters LÄTT cykling.
45 minuters INTENSIVT bubbelpoolande.
Jag har förut berättat att jag går till ett riktigt gubbgym. Där kan jag - trots plufsande mage och total brist på den märkliga kombination av hormoner, Problem och allmän ointelligens som motiverar manliga män att lyfta de där skitstora grejerna som ligger under de normalstora hantlarna - faktiskt få uppleva det oändligt självförtroendehöjande i att få sin kropp granskad av avundsjuka blickar.
Där jag kan känna mig som en riktig elitidrottare när jag ser gubbarna gå in, lyfta tre gånger utan uppvärmning med höger biceps, sen gå och sätta sig i poolen en timme.
Jag älskar den där poolen. Jag älskar att vara omgiven av varmt vatten. Jag sörjer att jag alls blev född. Jag hade gärna chillat i mammasmage ett decennium till eller.
Hur som hels tvar den där poolen en avgörande faktor när jag tog det stora beslutet att ta bort badkaret i min lägenhet och installera en dusch.
Den där poolen är helig för mig.
Därför blir jag alltid lite störd när snoppmonstren kommer.
Snoppmonstren är gubbar som tycker om att vädra snoppen. Jag har inget emot snoppar som så, det är liksom bara det att i den kultur vi lever i är inte halvoffentlig nakenhet nånting speciellt vanligt. Så hur det än är, oavsett att det bara är män och omklädningsrum och massa bastuar och sånt, så blir det liksom... snoppigt. Man riktigt ser i gubbarnas ögon hur de tänker JAHA HÄR GÅR JAG MED MIN SNOPP OCH DET ÄR INGENTING KONSTIGT MED DET! SNOPP SNOPP SNOPP! INGET KONSTIGT!
Extra roligt blir det förstås när det är små, taniga, gamla, otränade gubbar med saker mellan benen som man trodde dog ut nån gång under juratiden.
Så okej, jag går och sätter mig i poolen. I poolen sitter ett snoppmonster och tänker på sin snopp, helt inne i sin egen värld, hälsar inte när jag kommer och sätter mig i mina stora badbyxor, ingenting. Han och jag sitter där, fem minuter, tio minuter, femton minuter. (Det bubblar slash vilar i i ntervaller om fem minuter.) Jag har specialschema idag, jag får sitta länge. Annars är det lite kotym att man lämnar poolen efter max två varv. Gubben satt där när jag kom också, för över en timme sedan.
Men vi sitter kvar, inte ett ord. Snoppgubbe nummer två kommer, ner för trappan, släpandes sin taniga lilla kropp. Vid en första anblick ser det ut som hans farsa hette Gollum.
Vid en andra anblick ser det ut som hans farsa var häst.
Och liksom det GÅR inte att inte stirra. Så man försöker att inte stirra, vilket naturligtvis bara blir pinsamt. Och det vet gubben. Jag har sett honom förut, han har ett sätt att liksom... halvglo på en. Helt avskild från omvärlden, och ändå med nåt slags märkligt sneglande. Utan att någonsin säga hej eller nicka eller nåt annat sånt där som man kanske vill göra om man ska sitta halv - eller helnakna tillsammans i en liten balja vatten.
Så jag sitter några varv till, stämningen blir allt konstigare omringad av snoppmonsterzombier som jag är, så till sist går jag till bastun istället. Sen duschen, sen mot omklädningsrummet.
Kastar en blick mot poolen på vägen ut.
Det går lite bättre för gubbarna. De sitter ganska nära varandra, de verkar till och med prata. Det ser rätt bra ut, sådär.
Det ser mer än bra ut.
Det är nåt som inte stämmer.
Vid vattenytan ser jag nånting som vid en första anblick ser ut som Storsjöodjuret sticka upp över vattenytan.
Jajjemensan.
GUDDJÄVLARNA SITTER I POOLEN OCH RUNKAR AV VARANDRA!
Och mesig som man är, tänker man ju först "naaaah vad gulligt, de är gamla och fula och oattraktiva och sitter fast i olyckliga äktenskap med fruar som inte förstår dem och dessutom kanske är av helt fel kön bara det att det vågade de inte veta då, och nu såhär på ålderns höst har de hittat nånting kul som de kan ägna sig åt...
.... I MIN POOL!"
Mitt nirvana, mitt territorium, min jävla korkek här på jorden som dessutom funkar som motivering för att jag ska orka släpa mig hela långa vägen till gymmet och lyfta de där jävla skrotbitarna så jag blir snygg och hälsosam nån gång! MIN POOL!
Och liksom. Tvångstankarna som kommer.
- Alla de gånger jag doppat huvudet i poolen.
- Hur många av de andra snoppgubbarna ägnar sig åt dylika aktiviteter? Det finns ändå ett 20-tal stammisar som liksom bara häckar där.
- Varför frågar alltid de i receptionen vilket nummer på nyckeln man vill ha? Det finns två omklädningsrum, finns det en hemlig kod?!
Och jag tror ju inte vad jag ser, utan står bara och stirrar med öppen mun. Och gubbarna ser mig, de ser att jag ser, de stirrar tillbaka, de slutar tvärt och rycker till, men då är jag redan på väg ut.
Byter om så snabbt jag kan, inte för att jag tror att de kommer ha bråttom ut i omklädningsrummet, men liksom.
Men såklart. Alldeles när jag är klar och ska gå, kommer Gollum ut, invirad i världens puttinuttigaste lilla handduk. Han har skåpet alldeles bredvid mig i ett annars tomt omklädningsrum, han börjar byta om - utan att säga ett ord. Och jag bara stirrar på honom och har tusen saker på temat "det finns en tid och en plats för allting". Han bara låtsas som att det regnar. Med sådan övertygelse att jag såklart börjar tänka att det är jag som har gjort fel. Eller att jag i alla fall frivilligt och ofentligt bett om en nyckel så jag hamnat i den del av omklädningsrummet där sånt förekommer.
Så. Det var min uppladdning och fokusering inför tredjeprovet i Göteborg. Under hela tågresan, då det var tänkt att jag skulle läsa dialogen, tänkte jag bara på mitt trauma på gymmet. På det, och på att jag aldrig mer ska sitta i en bubbelpool.
---
Epilog:
Sökningen var för övrigt det konstigaste hittills. Att arbeta med text inför juryn, som brukar vara min starkaste gren när jag inte har suttit med texten och tänkt på snoppar, gick åt helvete. Däremot gick sångprovet precis hur bra som helst. Jag stod där och spikade gehörsövning efter gehörsövning och fattade ingenting.
Kanske ska börja söka musikalutbildningar istället...
Saablar!
Förlåt Göteborgskan.
Men nånting måste man ju göra för att hitta nya läsekretsar.
Så Saaben är på väg att försvinna, och det är ett jävla liv, och stackars Trollhättan, och stackars Sverige, och stackars BM och dumma Maud, och så vidare.
Och det är ett himla tugg om huruvida staten ska gå in och hjälpa Saab eller inte, men ärligt talat verkar det egentligen inte vara någon som vill att den ska göra det. Utom möjligtvis folk i Trollhättan, men de får ju å andra sidan vara med på film, så liksom varför gnälla?
Att det sedan blir ramaskri när ett amerikanskt bilföretag av storleken Brontosaurus inte riktigt bryr sig om lilla Trollhättan är mest ett pinsamt bevis på att det aldrig någonsin var någon som fattade läget.
Saab har aldrig varit ett välgörenhetsprojetk för Trollhättan. Saab har varit ett företag vars främsta syfte är att dra in stålar till de som en gång startade det, och när det blev uppköpt av ett större företag så gick affären igenom för att det gav klirr i kassan för en massa gubbar (mestadels gubbar) däruppe. Aldrig någonsin fanns en tanke på lilla Trollhättan.
Personligen tycker jag att Trollhättan ska tacka för tiden. Bilindustrin sådan den ser ut idag är sedan länge dödsdömd, den har levt på lånad tid. Förra generationen har lånat bilismen från framtida generationer som ska andas in avgaserna, och låntiden nu är slut och det är payback time var liksom ganska oundvikligt. Arbetstillfällena både i västvärlden i stort och i Trollhättan i försivnnande litet har hjälpt till att bygga upp den välfärd som trots allt fortfarande finns kvar, och pengarna är väl investerade.
Det är liksom inte så jävla mycket att gnälla över.
Förutom att det, förstås, är för jävligt och en massa personliga tragedier och annat sånt där.
Det anmärkningsvärda i det hela, är väl egentligen att General Motors redan i början av 90-talet lanserade en alldeles lysande elbil. Den blev omåttligt populär, den blev hetast i Hollywood, filmstjärnor erbjöd sig att gratis tala sig varma om den. Bilen sålde slut direkt - och pang boom kallade GM tillbaka den. Gick lite för bra, helt enkelt. Såldes lite för få bensindrivna, helt enkelt.
Om Saab för 15 år sedan hade satsat på elbilar, hade de garanterat bazzat marknaden idag.
Men det kunde ju inte Trollhätteborna bestämma.
För det bestämdes i USA, av mestadels gubbar.
Precis som bilismen, är kapitalismen nånting vi har i lån av våra efterkommande, och nånting förra generationen har i lån av oss. För hela systemet är en bubbla som förr eller senare kommer att spricka, och det intressanta blir att se hur mycket av den relativa välfärd som avkastningen ändå gett upphov till, som faktiskt går att rädda.
I en annan tid i en annan värld kanske det kommer en tid då Trollhättan bygger en bilindustri där de som tar ansvar för arbetarnas väl och ve också är de som tar besluten. Där ansvar istället för pengar leder till makt.
Men till dess är det bara att säga Saablar också, och hoppas att nån nyrik kines får för sig att Saab nog vore en fin bil att bygga i Kina.
Vad det nu hjälper Trollhättan.
Men nånting måste man ju göra för att hitta nya läsekretsar.
Så Saaben är på väg att försvinna, och det är ett jävla liv, och stackars Trollhättan, och stackars Sverige, och stackars BM och dumma Maud, och så vidare.
Och det är ett himla tugg om huruvida staten ska gå in och hjälpa Saab eller inte, men ärligt talat verkar det egentligen inte vara någon som vill att den ska göra det. Utom möjligtvis folk i Trollhättan, men de får ju å andra sidan vara med på film, så liksom varför gnälla?
Att det sedan blir ramaskri när ett amerikanskt bilföretag av storleken Brontosaurus inte riktigt bryr sig om lilla Trollhättan är mest ett pinsamt bevis på att det aldrig någonsin var någon som fattade läget.
Saab har aldrig varit ett välgörenhetsprojetk för Trollhättan. Saab har varit ett företag vars främsta syfte är att dra in stålar till de som en gång startade det, och när det blev uppköpt av ett större företag så gick affären igenom för att det gav klirr i kassan för en massa gubbar (mestadels gubbar) däruppe. Aldrig någonsin fanns en tanke på lilla Trollhättan.
Personligen tycker jag att Trollhättan ska tacka för tiden. Bilindustrin sådan den ser ut idag är sedan länge dödsdömd, den har levt på lånad tid. Förra generationen har lånat bilismen från framtida generationer som ska andas in avgaserna, och låntiden nu är slut och det är payback time var liksom ganska oundvikligt. Arbetstillfällena både i västvärlden i stort och i Trollhättan i försivnnande litet har hjälpt till att bygga upp den välfärd som trots allt fortfarande finns kvar, och pengarna är väl investerade.
Det är liksom inte så jävla mycket att gnälla över.
Förutom att det, förstås, är för jävligt och en massa personliga tragedier och annat sånt där.
Det anmärkningsvärda i det hela, är väl egentligen att General Motors redan i början av 90-talet lanserade en alldeles lysande elbil. Den blev omåttligt populär, den blev hetast i Hollywood, filmstjärnor erbjöd sig att gratis tala sig varma om den. Bilen sålde slut direkt - och pang boom kallade GM tillbaka den. Gick lite för bra, helt enkelt. Såldes lite för få bensindrivna, helt enkelt.
Om Saab för 15 år sedan hade satsat på elbilar, hade de garanterat bazzat marknaden idag.
Men det kunde ju inte Trollhätteborna bestämma.
För det bestämdes i USA, av mestadels gubbar.
Precis som bilismen, är kapitalismen nånting vi har i lån av våra efterkommande, och nånting förra generationen har i lån av oss. För hela systemet är en bubbla som förr eller senare kommer att spricka, och det intressanta blir att se hur mycket av den relativa välfärd som avkastningen ändå gett upphov till, som faktiskt går att rädda.
I en annan tid i en annan värld kanske det kommer en tid då Trollhättan bygger en bilindustri där de som tar ansvar för arbetarnas väl och ve också är de som tar besluten. Där ansvar istället för pengar leder till makt.
Men till dess är det bara att säga Saablar också, och hoppas att nån nyrik kines får för sig att Saab nog vore en fin bil att bygga i Kina.
Vad det nu hjälper Trollhättan.
Om kryddor och sådant
Under hösten har jag försökt få kontakt med Alfakassan i två olika ärenden.
Dels för att jag vill få pengar av dem för att jag är arbetslös.
Men också för att jag vill börja betala min FÖRSÄKRINGSavgift (Versalerna av pedagogiska skäl, ifall några jag vet inte moderata riksdagsmän skulle råka läsa den här bloggen för att de gillar nallen eller nåt.) på typ 300 spänn i månaden.
När jag skrev till dem att jag ville ge dem pengar blev det liv i luckan.
Under två veckors tid har jag fått två brev från dem, två mejl, och TRE telefonsamtal från folk som jagat mig i flera dagar för att få tag på mig. De har jagat mig med sådan intensitet att jag är förvånad att jag misstänker att några av de där som addar en på facebook inte är gamla bekanta jag förträngt (statister...) utan folk från Alfakassan.
De har jagat mig för att de saknat uppgifter på blanketterna. De har i princip jagat mig för att säga att de är beredda att se mellan fingrarna med att en massa saker inte är som de ska med de där blanketterna, bara det visar sig att jag kan börja betala in 300 spänn i månaden.
När det gäller pengarna jag ska få, däremot. Har jag just fått höra att väntetiden för att ens ärenda ska behandlas
ÄR 9 VECKOR.
Alltså kan jag få mina pastapengar i för mars sisådär framåt midsommar.
Jäklar vad bra den pastan kommer smaka. Hungern är den bästa kryddan, som de säger på Alfakassan.
Anledningen att väntetiden är så lång, är, och håll i er nu:
ATT ARBETSLÖSHETEN ÄR SÅ HÖG!
Så.
Kära ni som förhoppningsvis tog åt er av tidigare versaler.
VAD SÄGS OM ATT ANSTÄLLA LITE FLER HANDLÄGGARE PÅ ALFAKASSAN, SÅ KORTAS VÄNTETIDEN BÅDE AV ATT DET BLIR FLER HANDLÄGGARE OCH FÄRRE ARBETSLÖSA!
Vem vet, har ni tur kanske det blir ett kraftigt uppsving i pastaimportbalansen också, och hela ekonomin kommer på fötter igen!
Dels för att jag vill få pengar av dem för att jag är arbetslös.
Men också för att jag vill börja betala min FÖRSÄKRINGSavgift (Versalerna av pedagogiska skäl, ifall några jag vet inte moderata riksdagsmän skulle råka läsa den här bloggen för att de gillar nallen eller nåt.) på typ 300 spänn i månaden.
När jag skrev till dem att jag ville ge dem pengar blev det liv i luckan.
Under två veckors tid har jag fått två brev från dem, två mejl, och TRE telefonsamtal från folk som jagat mig i flera dagar för att få tag på mig. De har jagat mig med sådan intensitet att jag är förvånad att jag misstänker att några av de där som addar en på facebook inte är gamla bekanta jag förträngt (statister...) utan folk från Alfakassan.
De har jagat mig för att de saknat uppgifter på blanketterna. De har i princip jagat mig för att säga att de är beredda att se mellan fingrarna med att en massa saker inte är som de ska med de där blanketterna, bara det visar sig att jag kan börja betala in 300 spänn i månaden.
När det gäller pengarna jag ska få, däremot. Har jag just fått höra att väntetiden för att ens ärenda ska behandlas
ÄR 9 VECKOR.
Alltså kan jag få mina pastapengar i för mars sisådär framåt midsommar.
Jäklar vad bra den pastan kommer smaka. Hungern är den bästa kryddan, som de säger på Alfakassan.
Anledningen att väntetiden är så lång, är, och håll i er nu:
ATT ARBETSLÖSHETEN ÄR SÅ HÖG!
Så.
Kära ni som förhoppningsvis tog åt er av tidigare versaler.
VAD SÄGS OM ATT ANSTÄLLA LITE FLER HANDLÄGGARE PÅ ALFAKASSAN, SÅ KORTAS VÄNTETIDEN BÅDE AV ATT DET BLIR FLER HANDLÄGGARE OCH FÄRRE ARBETSLÖSA!
Vem vet, har ni tur kanske det blir ett kraftigt uppsving i pastaimportbalansen också, och hela ekonomin kommer på fötter igen!
För kännedom...
.. .så tog det stopp i Götet.
Jag var tydligen bland de 28 bästa av 700 sökande, men när dessa 28 skulle bli 14 så ville det sig inte längre.
Det blir så ibland.
Men det är okej. Jag ska ägna våren åt att spela barnteater i Uppsala med omnejd (läs Knutby, weeee!), sommaren åt att springa runt i fatsuite, och hösten åt att vara demonregissör i Hufvudstaden. Sen är det dags för lussekatter igen, och när man får äta lussekatter kan man ju inte vara riktigt ledsen.
Så länge skutan kan gå!
Kärlek
/B
Jag var tydligen bland de 28 bästa av 700 sökande, men när dessa 28 skulle bli 14 så ville det sig inte längre.
Det blir så ibland.
Men det är okej. Jag ska ägna våren åt att spela barnteater i Uppsala med omnejd (läs Knutby, weeee!), sommaren åt att springa runt i fatsuite, och hösten åt att vara demonregissör i Hufvudstaden. Sen är det dags för lussekatter igen, och när man får äta lussekatter kan man ju inte vara riktigt ledsen.
Så länge skutan kan gå!
Kärlek
/B
Folk och folk
Man kan tro att det är skillnad på folk och folk, men i grund och botten är de precis som vi, de där sperstjärnorna och mångmiljonärerna. Det är så vackert på nåt vis...
Uppges ha ändrat sin status till "singel" på Facebook
Chris Brown påstås nu ha kommenterat den senaste tidens turbulens på sin Facebook-sida. Han har också ändrat sin status till "singel". (...) New York Post påstår sig ha hittat hans privata sida. Där skriver han: "Ni kommer att börja se hennes (Rihannas, bloggarens anm.) verkliga färger. Tro mig!”
Ur morgonens kvällspress
Uppges ha ändrat sin status till "singel" på Facebook
Chris Brown påstås nu ha kommenterat den senaste tidens turbulens på sin Facebook-sida. Han har också ändrat sin status till "singel". (...) New York Post påstår sig ha hittat hans privata sida. Där skriver han: "Ni kommer att börja se hennes (Rihannas, bloggarens anm.) verkliga färger. Tro mig!”
Ur morgonens kvällspress
Lillebror och Storebror
Norska jurister stämmer Sverige för brott mot mänskliga rättigheter.
Anledningen är att FRA-lagen innebär att Sverige även kan avlyssna norrmännens kommunikation.
Det är väldigt långt gånget när jurister i Norge vårdar Sverige mer än vad svenska jurister verkar göra.
Anledningen är att FRA-lagen innebär att Sverige även kan avlyssna norrmännens kommunikation.
Det är väldigt långt gånget när jurister i Norge vårdar Sverige mer än vad svenska jurister verkar göra.
Nattetle
Klockan är kvart i fem på morgonen, och jag jobbar natt.
Igen.
Så som jag har gjort lite till och från i sex års tid på det här stället.
Väldigt mycket är precis som då. Bland annat är det samma dator inne på kontoret för ordinarie personal som då. Och precis som då används den till diverse trams av nattpersonal, och precis som då har inte ordinarie personal befogenheter att typ ladda ner program för att rensa ut all skit som hamnar i datorn. En nyhet mot då är däremot att chefen numera har eget kontor med egen dator. Och personalens dator är som ni förstår aningen stenåldrig och hänger sig om man försöker öppna två fönster åt gången. Jag älskar kommunen.
Precis som då sitter också en lista över OB-ersättning uppsatt ovanför datorn. Det är samma papperslapp som för sex år sen. Den är skrynklig och lite gulnad förutom områdena under tejpbitarna. Någon har kluddat över beloppen som gällde för sex år sedan och skrivit de nya med blyerts, så vi kan tydligt se hur vår lön höjs med 80 öre i timmen varje årsskifte.
Dock har ingen på sex år åtgärdat det faktum att OB-uppgifterna för nattpass saknats. Så jag har helt enkelt utgått från att det är samma belopp som veckoslut. Först igår fick jag, efter sex år, höra att nattersättningen är en förnedrande tia mindre i timmen, eller ungefär en hundralapp mindre per natt. Jahapp. Här har man gång på gång räknat efter, tänkt att jo, det är okej att vända dygnet, paja imunförsvaret, sabba träningsrutinen, komma helt ur matvanor eftersom man inte KAN äta annat än kexchoklad (som har haft en hel annan prisutveckling på ICA på vägen hit än vad OB-ersättningen har haft. Vad hände med gamla goda 3 för 10:-?) efter 3 på morgonen. Och varje gång har man hamnat sådär precis på gränsen, men tänkt att vafan, lika bra att köra. Åsså har man tänkt att man får en hundring mer än man får.
Den enda riktigt stora vinningen på nattpassen, är egentligen blogginläggen som brukar dyka upp vid den här tiden på dygnet. (Vi har till exempel Man blir som man umgås och det om Döden-fasen i gamla Paianbloggen.) Men de inläggen kräver oftast nån form av inspiration, eller i alla fall berusning. Medlet brukade heta wikipedia. Jag gjorde en liten sport av att läsa dagens wikipediaartikel, och sen klicka vidare på intressanta länkar, för att se var jag hamnade. Eftersom denna sport oftast utövades nånstans i klimax av Döden-fasen, föll det sig naturligt att informationen jag hittade liksom blev aningen ödesmättad. Det var Meningen att jag skulle sitta och läsa artiklar om typ svår matte som jag ändå inte förstod. (Det slutade alltid i matte, av någon anledning.) Det var Guds vilja. Sen var man helt enkelt tvungen att skriva.
Dagens wikipedia-artikel handlade om Nietzsche. Det går som sagt inte längre att ha mer än ett fönster öppet samtidigt, därför blev wikilullandet aningen segt. Men icke desto mindre uppenbarade det sig att man från Nietzsche helt ofrånkomligen kommer att sluta i en artikel om Avrättning med elefanter. Och eftersom jag inser att jag inte kommer kunna skriva någonting som är ens i närheten så hisnande som den artikeln, om jag så får oändligt antal jobbnätter, oändligt antal apor med oändligt antal oändligt sega datorer, så nöjer jag mig med att helt enkelt citera. Håll till godo!
“Krossning med elefant (persiska: زير پى ِپيل افكندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, särskilt i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda ett offer omedelbart eller att tortera dessa sakta under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur.”
Igen.
Så som jag har gjort lite till och från i sex års tid på det här stället.
Väldigt mycket är precis som då. Bland annat är det samma dator inne på kontoret för ordinarie personal som då. Och precis som då används den till diverse trams av nattpersonal, och precis som då har inte ordinarie personal befogenheter att typ ladda ner program för att rensa ut all skit som hamnar i datorn. En nyhet mot då är däremot att chefen numera har eget kontor med egen dator. Och personalens dator är som ni förstår aningen stenåldrig och hänger sig om man försöker öppna två fönster åt gången. Jag älskar kommunen.
Precis som då sitter också en lista över OB-ersättning uppsatt ovanför datorn. Det är samma papperslapp som för sex år sen. Den är skrynklig och lite gulnad förutom områdena under tejpbitarna. Någon har kluddat över beloppen som gällde för sex år sedan och skrivit de nya med blyerts, så vi kan tydligt se hur vår lön höjs med 80 öre i timmen varje årsskifte.
Dock har ingen på sex år åtgärdat det faktum att OB-uppgifterna för nattpass saknats. Så jag har helt enkelt utgått från att det är samma belopp som veckoslut. Först igår fick jag, efter sex år, höra att nattersättningen är en förnedrande tia mindre i timmen, eller ungefär en hundralapp mindre per natt. Jahapp. Här har man gång på gång räknat efter, tänkt att jo, det är okej att vända dygnet, paja imunförsvaret, sabba träningsrutinen, komma helt ur matvanor eftersom man inte KAN äta annat än kexchoklad (som har haft en hel annan prisutveckling på ICA på vägen hit än vad OB-ersättningen har haft. Vad hände med gamla goda 3 för 10:-?) efter 3 på morgonen. Och varje gång har man hamnat sådär precis på gränsen, men tänkt att vafan, lika bra att köra. Åsså har man tänkt att man får en hundring mer än man får.
Den enda riktigt stora vinningen på nattpassen, är egentligen blogginläggen som brukar dyka upp vid den här tiden på dygnet. (Vi har till exempel Man blir som man umgås och det om Döden-fasen i gamla Paianbloggen.) Men de inläggen kräver oftast nån form av inspiration, eller i alla fall berusning. Medlet brukade heta wikipedia. Jag gjorde en liten sport av att läsa dagens wikipediaartikel, och sen klicka vidare på intressanta länkar, för att se var jag hamnade. Eftersom denna sport oftast utövades nånstans i klimax av Döden-fasen, föll det sig naturligt att informationen jag hittade liksom blev aningen ödesmättad. Det var Meningen att jag skulle sitta och läsa artiklar om typ svår matte som jag ändå inte förstod. (Det slutade alltid i matte, av någon anledning.) Det var Guds vilja. Sen var man helt enkelt tvungen att skriva.
Dagens wikipedia-artikel handlade om Nietzsche. Det går som sagt inte längre att ha mer än ett fönster öppet samtidigt, därför blev wikilullandet aningen segt. Men icke desto mindre uppenbarade det sig att man från Nietzsche helt ofrånkomligen kommer att sluta i en artikel om Avrättning med elefanter. Och eftersom jag inser att jag inte kommer kunna skriva någonting som är ens i närheten så hisnande som den artikeln, om jag så får oändligt antal jobbnätter, oändligt antal apor med oändligt antal oändligt sega datorer, så nöjer jag mig med att helt enkelt citera. Håll till godo!
“Krossning med elefant (persiska: زير پى ِپيل افكندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, särskilt i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda ett offer omedelbart eller att tortera dessa sakta under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur.”
VÄRLDENS BÄSTA...
Så var det officiellt!
Jag ÄR Karlsson på taket!
Premiär 6 juni =)
---
PS:
Jag kommer tillbringa sommaren i en fat-suite. Men det är okej.
Jag ÄR Karlsson på taket!
Premiär 6 juni =)
---
PS:
Jag kommer tillbringa sommaren i en fat-suite. Men det är okej.
Pärlor från förmedlingen
Åh Gud i himmelen, jag hittade just ett så klockrent inlägg, apropå saker vi snackat om tidigare här...
http://lizelus.blogg.se/2008/june/modersmalslarare.html
Tack ska du ha Liza! Kul att ha dig som läsare och respekt för ditt inlägg!
http://lizelus.blogg.se/2008/june/modersmalslarare.html
Tack ska du ha Liza! Kul att ha dig som läsare och respekt för ditt inlägg!
Den glade gympoeten på nya äventyr
Ni kanske minns Den Glade Gympoeten? Det är en mycket sympatisk snubbe, som jag berättat om tidigare här i bloggen. Han tycker om att skriva, men han hämtar inte sin inspiration ur ångest och allmän oförmåga att hantera vardagen. Istället går han till gymmet och njuter enodrfinets härliga rus, sen sitter han lite för länge i bubbelpoolen och känner hur poemen kommer till honom.
Ett tag bodde Den Glade Gympoeten i Göteborg. Där fanns det ingen bubbelpool på gymet, så Gympoeten gick inte dit så ofta.
Dessutom påverkades han negativt av Göteborg i allmänhet, och han började tänka på sakerna han skrev på gymet som hans Träningsverk, och sen funkade ingenting längre.
Men Gympoeten är en i grunden glad snubbe som snabbt kom över detta, och nu säger ryktet att han är tillbaka i Uppsala, på gubbgymmet där han trivs allra bäst. (Speciellt som nya studentlägenheter byggts nära gubbgymet och några Söta Tjejer Som Inte Vill Hänga På Spännisgym letat sig dit.)
Idag prövade Gympoeten löpbandet för första gången. Oj, så inspirerande det var! Gympoeten blev så till sig, att han ökade farten så mycket han bara orkade (till 9.6 kilometer i timmen på mätaren!), och redan efter fem minuter sprang han för glatta livet, med små fåniga enkiloshandlar i varje hand för att Gympoeten gärna vill ha fina armar till sommaren.
Och då kom den!
Inspirationen!
Nu hör det till saken att Gympoeten sällan skriver dikter numera. Det vill sig liksom inte, och då kommer ångesten, och när ångesten kommer vill Gympoeten inte skriva. Istället skriver han små glada pjäser med mycket musik och publikkontakt i, för det tycker Gympoeten är sådär gött och trevligt, på nåt vis.
Och nu kom det! Där på löpbandet kände han plötsligt den där kittlande känslan i någonstans långt inne i bakhuvudet, den där känslan som alltid kommer när bitarna är på väg att falla på plats, och man plötsligt vet hur man ska ta alla de där idéerna man har gått omkring med på länge och lyckas ge dem ett sceniskt uttryck!
Gympoeten slöt ögonen och såg framför scenen, skådespelarna, såg hur skådespelarna började tala, hörde musiken, hörde orden de sa, svindlade över hur smarta hans karaktärer var, log åt allting de ville säga. Det var fantastiskt. Hela världen rörde sig under hans fötter.
Ganska snabbt rörde den sig. I ungefär 9.6 km i timmen rörde den sig.
Nu är saken den, att när man blundar och världen rör sig i 9.6 kilometer i timmen på ett smalt löpband, är det lite svårt att hålla balansen.
Gympoeten for av löpbandet med en rasande fart.
Prestigelöst gubbgym i all ära, men Gympoeten har ändå satt nånstans stolthet i att vara snubben på gymmet som gubbarna tittar lite avundsjukt på. Han har nån slags i alla fall lekt att han är rätt hård, sådär.
Hårda snubbar flyger inte av löpband i rasande fart.
Fanns alltså bara en sak att göra.
Överkompensera.
Och försöka hoppa på löpbandet direkt, utan att stanna det. Liksom springa igång fötterna i luften, på nåt vis.
Var inte en av Gympoetens bättre idéer. Den här gången flög han inte rakt bakåt, utan snett nedåt. Dämpade fallet mot kanten av löpbandet med höger smalben, och hade lite svårt att ställa sig upp.
Nu hade Gympoeten dessutom dragit till sig hela gymmet uppmärksamhet, så han var tvungen att skratta lite uppsluppet och säga "Ojsan, det där var väl inte dagens bästa idé."
Tio ölmagegubbar och två SötaTjejer tyckte Gympoeten var dum. Det gjorde Gympoeten också.
Och den där geniala lösningen till pjäsen var som bortblåst.
Allt som fanns kvar av det magiska ögonblicket var ett blåmärke på höger smalben. Och uppslag till ett blogginlägg, skrivet i tredje person.
Ett tag bodde Den Glade Gympoeten i Göteborg. Där fanns det ingen bubbelpool på gymet, så Gympoeten gick inte dit så ofta.
Dessutom påverkades han negativt av Göteborg i allmänhet, och han började tänka på sakerna han skrev på gymet som hans Träningsverk, och sen funkade ingenting längre.
Men Gympoeten är en i grunden glad snubbe som snabbt kom över detta, och nu säger ryktet att han är tillbaka i Uppsala, på gubbgymmet där han trivs allra bäst. (Speciellt som nya studentlägenheter byggts nära gubbgymet och några Söta Tjejer Som Inte Vill Hänga På Spännisgym letat sig dit.)
Idag prövade Gympoeten löpbandet för första gången. Oj, så inspirerande det var! Gympoeten blev så till sig, att han ökade farten så mycket han bara orkade (till 9.6 kilometer i timmen på mätaren!), och redan efter fem minuter sprang han för glatta livet, med små fåniga enkiloshandlar i varje hand för att Gympoeten gärna vill ha fina armar till sommaren.
Och då kom den!
Inspirationen!
Nu hör det till saken att Gympoeten sällan skriver dikter numera. Det vill sig liksom inte, och då kommer ångesten, och när ångesten kommer vill Gympoeten inte skriva. Istället skriver han små glada pjäser med mycket musik och publikkontakt i, för det tycker Gympoeten är sådär gött och trevligt, på nåt vis.
Och nu kom det! Där på löpbandet kände han plötsligt den där kittlande känslan i någonstans långt inne i bakhuvudet, den där känslan som alltid kommer när bitarna är på väg att falla på plats, och man plötsligt vet hur man ska ta alla de där idéerna man har gått omkring med på länge och lyckas ge dem ett sceniskt uttryck!
Gympoeten slöt ögonen och såg framför scenen, skådespelarna, såg hur skådespelarna började tala, hörde musiken, hörde orden de sa, svindlade över hur smarta hans karaktärer var, log åt allting de ville säga. Det var fantastiskt. Hela världen rörde sig under hans fötter.
Ganska snabbt rörde den sig. I ungefär 9.6 km i timmen rörde den sig.
Nu är saken den, att när man blundar och världen rör sig i 9.6 kilometer i timmen på ett smalt löpband, är det lite svårt att hålla balansen.
Gympoeten for av löpbandet med en rasande fart.
Prestigelöst gubbgym i all ära, men Gympoeten har ändå satt nånstans stolthet i att vara snubben på gymmet som gubbarna tittar lite avundsjukt på. Han har nån slags i alla fall lekt att han är rätt hård, sådär.
Hårda snubbar flyger inte av löpband i rasande fart.
Fanns alltså bara en sak att göra.
Överkompensera.
Och försöka hoppa på löpbandet direkt, utan att stanna det. Liksom springa igång fötterna i luften, på nåt vis.
Var inte en av Gympoetens bättre idéer. Den här gången flög han inte rakt bakåt, utan snett nedåt. Dämpade fallet mot kanten av löpbandet med höger smalben, och hade lite svårt att ställa sig upp.
Nu hade Gympoeten dessutom dragit till sig hela gymmet uppmärksamhet, så han var tvungen att skratta lite uppsluppet och säga "Ojsan, det där var väl inte dagens bästa idé."
Tio ölmagegubbar och två SötaTjejer tyckte Gympoeten var dum. Det gjorde Gympoeten också.
Och den där geniala lösningen till pjäsen var som bortblåst.
Allt som fanns kvar av det magiska ögonblicket var ett blåmärke på höger smalben. Och uppslag till ett blogginlägg, skrivet i tredje person.
Gud och andra bakelser (repr)
Polaren Sverker har tydligen rekommenderat min fortfarande ack så halvdöda blogg på fejjan! Det var ju oändligt snällt, och än mer prestationsångestskapande. Jag är totalt oinspirerad och kan inte för mitt liv lyckas häva ur mig nåt roligt idag, vilket jag naturligtvis borde kunna bjuda på liksom för att välkomna alla nya läsare.
Så istället bjuder jag på ett par repriser. Nedan ett av mina absoluta favoritinlägg, som dessutom är i alla fall lite dagsaktuellt. Välkomna till sjukdomsinsikt - bloggen med den söta nallen! =)
---
Så har semlapremiären varit.
Den stavas semlapremiären, men uttalas semmelpremiären. "Att skriva som man talar", som lärarna i skolan brukade säga åt en att göra, är ungefär lika vettigt som att leva som om man spelade teater. Och att tala som man skriver blir då följdaktligen att spela teater som man lever. Vilket innebär kackig konst. (Att däremot lalla bort sig i obegripliga liknesler tycker jag är helt okej...)
"Men man får inte äta semlor än!", säger en massa muppar, som med största säkerhet fortfarande firar julen till minne av Kristi födelse, och som säkert fastar en traditionsenlig månad direkt efter fettisdagen. Yea, right. Och äkta pizza innehåller bara ost och tomat, liksom. Kulturen utvecklas, duh.
Semlapremiären är någonting nästan heligt för mig. Alla människor håller olika saker heliga. För ett par veckor sedan pratade jag med en medlem i en frikyrka som har ett fäste här staden. Hon berättade att någon som predikade i hennes kyrka hade förklarar att män är lortigare än kvinnor, eftersom Eva gjordes av revben, och Adam gjordes av jord. Jag garvade lite, för jag tyckte att det var ett lyckat skämt. Jag insåg att hon menade allvar när hon sa att hon verkligen skulle vilja fråga en läkare någon gång ifall män verkligen har ett revben mindre eller inte.
"Du vet väl att du och jag har lika många revben va...?" frågade jag försiktigt.
Hon spärrade upp ögonen. "Hur vet du det?"
"Tja, de sitter där allihop..." sa jag och klämde runt lite på mig.
Jag övervägde att försöka förklara google för henne, men kom på att det nog vore en idé att hushålla lite med energin.
Man får hålla lite vad som helst heligt. Semlapremiärer, till exempel. Eller symboliska sagor som man kan tolka bokstavligt, om man vill få lite schvung på sin verklighetsuppfattning. Men då måste jag säga att jag föredrar semlor. Semlor kan vara bra till mycket. Bakfylla, till exempel, botas på ett kick med semlor. På den punkten slår semlor ut till och med pizza.
Jag läste en artikel en gång som ville göra gällande att piza skulle motverka cancer. Tomatsåsen, som man sedan tidigare visste var bra mot cancer, skulle tydligen ge extra bra effekt i kombination med den speciella degen. Det kan jag tro på. Så tänker jag mig att Gud är funtad. De som är smarta nog att äta mycket pizza, slipper cancer. Och med detta resonemang i ryggen, tycker jag att det bara verkar logiskt om semlor också skulle rädda från cancer. Speciellt om de serveras i en djup tallrik tillsammans med varm mjölk.
Så fungerar min Gud. Han vet att skilja agnarna från vetet bland oss människobarn, genom att se vilka som har varm mjölk till sina semlor. Mycket bättre än den där gammaltestamentliga guden, som skulle ha Israeliterna att skvätta djurblod på sina dörrar, så att han visste vilka som inte var egyptier och skulle slippa farsoten han spred. För att vara en allvetande Gud, så tycker jag att han hade knepiga sätt att skaffa information på. Han skulle ha behövt google.
Hur som helst tror jag att semlor motverkar cancer. Det skulle liksom bara toppa raden med saker semlor är bra för. Semlor är till exempel bra mot hunger. De är optimala mot magerhet. Mot trötthet. Mot hjärtesorg, tristess och nedstämdhet. De hjälper snabbt och effektivt mot kackig bismak av till exempel tandkräm. Semlor med extra C-vitamin bygger upp immunförsvaret, semlor med penicillin är oslagbara mot influensa, och semlor med vitlök håller vampyrer borta.
Semlor är en tysk uppfinning.
Nu har tyskarna gett världen tre bra saker:
Semlor Scooter
Jurgen Klinsmann med två prickar över u:et.
Beethoven.
Det var fyra.
Så istället bjuder jag på ett par repriser. Nedan ett av mina absoluta favoritinlägg, som dessutom är i alla fall lite dagsaktuellt. Välkomna till sjukdomsinsikt - bloggen med den söta nallen! =)
---
Så har semlapremiären varit.
Den stavas semlapremiären, men uttalas semmelpremiären. "Att skriva som man talar", som lärarna i skolan brukade säga åt en att göra, är ungefär lika vettigt som att leva som om man spelade teater. Och att tala som man skriver blir då följdaktligen att spela teater som man lever. Vilket innebär kackig konst. (Att däremot lalla bort sig i obegripliga liknesler tycker jag är helt okej...)
"Men man får inte äta semlor än!", säger en massa muppar, som med största säkerhet fortfarande firar julen till minne av Kristi födelse, och som säkert fastar en traditionsenlig månad direkt efter fettisdagen. Yea, right. Och äkta pizza innehåller bara ost och tomat, liksom. Kulturen utvecklas, duh.
Semlapremiären är någonting nästan heligt för mig. Alla människor håller olika saker heliga. För ett par veckor sedan pratade jag med en medlem i en frikyrka som har ett fäste här staden. Hon berättade att någon som predikade i hennes kyrka hade förklarar att män är lortigare än kvinnor, eftersom Eva gjordes av revben, och Adam gjordes av jord. Jag garvade lite, för jag tyckte att det var ett lyckat skämt. Jag insåg att hon menade allvar när hon sa att hon verkligen skulle vilja fråga en läkare någon gång ifall män verkligen har ett revben mindre eller inte.
"Du vet väl att du och jag har lika många revben va...?" frågade jag försiktigt.
Hon spärrade upp ögonen. "Hur vet du det?"
"Tja, de sitter där allihop..." sa jag och klämde runt lite på mig.
Jag övervägde att försöka förklara google för henne, men kom på att det nog vore en idé att hushålla lite med energin.
Man får hålla lite vad som helst heligt. Semlapremiärer, till exempel. Eller symboliska sagor som man kan tolka bokstavligt, om man vill få lite schvung på sin verklighetsuppfattning. Men då måste jag säga att jag föredrar semlor. Semlor kan vara bra till mycket. Bakfylla, till exempel, botas på ett kick med semlor. På den punkten slår semlor ut till och med pizza.
Jag läste en artikel en gång som ville göra gällande att piza skulle motverka cancer. Tomatsåsen, som man sedan tidigare visste var bra mot cancer, skulle tydligen ge extra bra effekt i kombination med den speciella degen. Det kan jag tro på. Så tänker jag mig att Gud är funtad. De som är smarta nog att äta mycket pizza, slipper cancer. Och med detta resonemang i ryggen, tycker jag att det bara verkar logiskt om semlor också skulle rädda från cancer. Speciellt om de serveras i en djup tallrik tillsammans med varm mjölk.
Så fungerar min Gud. Han vet att skilja agnarna från vetet bland oss människobarn, genom att se vilka som har varm mjölk till sina semlor. Mycket bättre än den där gammaltestamentliga guden, som skulle ha Israeliterna att skvätta djurblod på sina dörrar, så att han visste vilka som inte var egyptier och skulle slippa farsoten han spred. För att vara en allvetande Gud, så tycker jag att han hade knepiga sätt att skaffa information på. Han skulle ha behövt google.
Hur som helst tror jag att semlor motverkar cancer. Det skulle liksom bara toppa raden med saker semlor är bra för. Semlor är till exempel bra mot hunger. De är optimala mot magerhet. Mot trötthet. Mot hjärtesorg, tristess och nedstämdhet. De hjälper snabbt och effektivt mot kackig bismak av till exempel tandkräm. Semlor med extra C-vitamin bygger upp immunförsvaret, semlor med penicillin är oslagbara mot influensa, och semlor med vitlök håller vampyrer borta.
Semlor är en tysk uppfinning.
Nu har tyskarna gett världen tre bra saker:
Semlor Scooter
Jurgen Klinsmann med två prickar över u:et.
Beethoven.
Det var fyra.
Utdrag
"När jag var sju år kom en polis till min klass. Han skulle berätta om sitt jobb, och sådär. Väldigt pedagogiskt. Han kom i uniform, och han visade att polisen hade en fiffig slips i kardborrband, så om nån tjuv försökte dra i den så skulle polisen inte bli strypt, utan slipsen skulle ramla av. Gud vad jag drömde om att ha en sån där slips!
Sist av allt visade han pistolen. Alla ville veta om han hade skjutit nån. Han sa att nej, det hade han inte, och inte nån han kände heller. En enda gång i Sverige hade polisen skjutit någon, och då hade han skjutit honom i benet. Vad man gjorde var att man skjöt rakt uppåt iluften, bara för att varna. Och jag blev alldeles bestört, jag utbrast utan att ens räcka upp handen: "Men tänk om man träffar någon fågel då!" Och fröken skrattade, och polisen log lite, och sa att då fick man titta först så man inte skulle skjuta någon fågel. Men jag ville inte ge mig, jag sa att man kanske inte hade tid att titta för tjuven sprang så snabbt. Och polisen sa med myndig, övertygande stämma, att jo, man såg till att titta i alla fall så man inte skulle skjuta någon fågel. Sådant var det Sverige jag växte upp i. Där aktade sig polisen mycket noga för att råka skjuta småfåglar.
Sådan var min bild av Sverige, hela gymnasiet, hela tiden. I alla klassdiskussioner satt jag alltid vid min egen bänk och sa att det vore väl fint om alla delade allt och inga pengar fanns, men kungen kan få vara kvar för det är så trevligt.
Sen var det inte så längre. Sen skjöt polisen 19-åringar i magen i Göteborg, med kulor som gick igenom kroppen och träffade andra som stod där bakom. Vi hade just tagit studenten, vi var just på väg ut i vuxenvärlden, fyfan vad vi var bra, och sen tog det liksom bara stopp. Ingenting var vad de sa att det skulle vara."
ur pjäsen In Cognito
Sist av allt visade han pistolen. Alla ville veta om han hade skjutit nån. Han sa att nej, det hade han inte, och inte nån han kände heller. En enda gång i Sverige hade polisen skjutit någon, och då hade han skjutit honom i benet. Vad man gjorde var att man skjöt rakt uppåt iluften, bara för att varna. Och jag blev alldeles bestört, jag utbrast utan att ens räcka upp handen: "Men tänk om man träffar någon fågel då!" Och fröken skrattade, och polisen log lite, och sa att då fick man titta först så man inte skulle skjuta någon fågel. Men jag ville inte ge mig, jag sa att man kanske inte hade tid att titta för tjuven sprang så snabbt. Och polisen sa med myndig, övertygande stämma, att jo, man såg till att titta i alla fall så man inte skulle skjuta någon fågel. Sådant var det Sverige jag växte upp i. Där aktade sig polisen mycket noga för att råka skjuta småfåglar.
Sådan var min bild av Sverige, hela gymnasiet, hela tiden. I alla klassdiskussioner satt jag alltid vid min egen bänk och sa att det vore väl fint om alla delade allt och inga pengar fanns, men kungen kan få vara kvar för det är så trevligt.
Sen var det inte så längre. Sen skjöt polisen 19-åringar i magen i Göteborg, med kulor som gick igenom kroppen och träffade andra som stod där bakom. Vi hade just tagit studenten, vi var just på väg ut i vuxenvärlden, fyfan vad vi var bra, och sen tog det liksom bara stopp. Ingenting var vad de sa att det skulle vara."
ur pjäsen In Cognito
En dräng bland de levande
I alla stora epos finns en passage där hjälten går ner i underjorden och möter de döda. Det är liksom lite av ett kriterium, ner ska man, annars är man ingen riktig hårding.
Det försökte jag trösta mig med när jag var inne på Arbetsförmedlingen härom sistens. Det var min lilla nedgång, liksom.
Det hjälpte inte. Det var precis så tröstlöst som Homeros skildrar Hades. I långa köer stod zombier i lämna-arbetsgivarintyg-limbot och stirrade framför sig med tom blick, allt medan deras minnen från livet sakta bleknade bort i takt med färgen på deras kinder. Och långt framme, i slutet av kön, satt domarna över de döda, de som i livet varit gudarnas älsklingar.
Efter över en timmes köande kom jag till min domare.
Förra gången jag var på Arbetesförmedlingen, för två år sedan, vägrade min dåvarande handläggare ta mig i hand eller lyssna på vad jag hette. Så jag hade gett mig fan på att i alla fall vinna den respekten. Jag lutade mig över bordet, spände ögonen i henne och sa "BJÖRN!".
Stackarn blev helt förskräck, hon stirrade på mig och verkade undra om hon borde tillkalla polis.
I båset bredvid mig hörde jag: "If you want to work here in Sweden, you must have an arbetspermission. You can find it att vevevepunktarbetsförmedlingenpunktesse."
Men min arbetsförmedlare lugnade sig när hon såg att jag log mitt avväpnande leende, sen frågade hon efter mitt personnummer, och när jag sa det och hon fick mysa ur sig "och de fyra sista siffrorna" så njöt hon sådär som alla byråkratipersoner njuter när de får börja tänka på en människa som nånting tiosiffrigt.
Så plockade hon fram pekfingret, och tittade ner på tangentbordet, knappade långsamt, lååååångsamt in mitt personnummer, medan kön bakom mig växte, och någon gick och låste dörrarna eftersom arbetsförmedlingen skulle stänga om en timme och de som kom inte skulle hinna fram, varpå någon form av upploppsstämning började spridas på gatan utanför.
Personnumret var klart. Min domare pustade lite, sen höjde hon pekfingret igen för att ge sig på namnet. Jag hörde henne mumla... "B... J.... ... ... var sitter Ö?"
Sen tittade hon upp på mig.
"Du kanske ska få gå kurs och ta datorkörkort? Det är viktigt med datorkompetens för att få ett jobb idag!"
"Jag har datorkörkortet. Du kan se det på skärmen där..."
"Jaha... ja, då ska vi se... Ö... var det just nån som kastade in en gatsten genom fönsterrutan?"
I båset bredvid mig hörde jag: "It´s very important that you have språkkompetens if you want to job."
Och jag tänkte, att hur surt det än är att ha räkningar som vida överstiger Alfakassans ersättning, så finns det saker som är värre.
Eller, som Akilles sa till Odysseus när den sistnämnde var nere och hälsade på en sväng:
"Jag är hellre en dräng bland de levande, än kung bland de döda."
Fast på grekiska då, förstås.
Grejen var, att Akilles hade ändå ägnat sig åt saker som på den tiden ansågs meriterande. Han var typ son till en gud och värsta hjälten i Trojakrigen, och sådär.
Arbetsförmedlarna är inte gudabarn, och de är inte krigshjältar (de är förvisso någon slags frontsoldater i ett blodigt klasskrig, men det vet de inte om.)
De är mest inkompetenta, och det är liksom på något sätt en extra liten förolämpning sådär på rent okynne.
Det försökte jag trösta mig med när jag var inne på Arbetsförmedlingen härom sistens. Det var min lilla nedgång, liksom.
Det hjälpte inte. Det var precis så tröstlöst som Homeros skildrar Hades. I långa köer stod zombier i lämna-arbetsgivarintyg-limbot och stirrade framför sig med tom blick, allt medan deras minnen från livet sakta bleknade bort i takt med färgen på deras kinder. Och långt framme, i slutet av kön, satt domarna över de döda, de som i livet varit gudarnas älsklingar.
Efter över en timmes köande kom jag till min domare.
Förra gången jag var på Arbetesförmedlingen, för två år sedan, vägrade min dåvarande handläggare ta mig i hand eller lyssna på vad jag hette. Så jag hade gett mig fan på att i alla fall vinna den respekten. Jag lutade mig över bordet, spände ögonen i henne och sa "BJÖRN!".
Stackarn blev helt förskräck, hon stirrade på mig och verkade undra om hon borde tillkalla polis.
I båset bredvid mig hörde jag: "If you want to work here in Sweden, you must have an arbetspermission. You can find it att vevevepunktarbetsförmedlingenpunktesse."
Men min arbetsförmedlare lugnade sig när hon såg att jag log mitt avväpnande leende, sen frågade hon efter mitt personnummer, och när jag sa det och hon fick mysa ur sig "och de fyra sista siffrorna" så njöt hon sådär som alla byråkratipersoner njuter när de får börja tänka på en människa som nånting tiosiffrigt.
Så plockade hon fram pekfingret, och tittade ner på tangentbordet, knappade långsamt, lååååångsamt in mitt personnummer, medan kön bakom mig växte, och någon gick och låste dörrarna eftersom arbetsförmedlingen skulle stänga om en timme och de som kom inte skulle hinna fram, varpå någon form av upploppsstämning började spridas på gatan utanför.
Personnumret var klart. Min domare pustade lite, sen höjde hon pekfingret igen för att ge sig på namnet. Jag hörde henne mumla... "B... J.... ... ... var sitter Ö?"
Sen tittade hon upp på mig.
"Du kanske ska få gå kurs och ta datorkörkort? Det är viktigt med datorkompetens för att få ett jobb idag!"
"Jag har datorkörkortet. Du kan se det på skärmen där..."
"Jaha... ja, då ska vi se... Ö... var det just nån som kastade in en gatsten genom fönsterrutan?"
I båset bredvid mig hörde jag: "It´s very important that you have språkkompetens if you want to job."
Och jag tänkte, att hur surt det än är att ha räkningar som vida överstiger Alfakassans ersättning, så finns det saker som är värre.
Eller, som Akilles sa till Odysseus när den sistnämnde var nere och hälsade på en sväng:
"Jag är hellre en dräng bland de levande, än kung bland de döda."
Fast på grekiska då, förstås.
Grejen var, att Akilles hade ändå ägnat sig åt saker som på den tiden ansågs meriterande. Han var typ son till en gud och värsta hjälten i Trojakrigen, och sådär.
Arbetsförmedlarna är inte gudabarn, och de är inte krigshjältar (de är förvisso någon slags frontsoldater i ett blodigt klasskrig, men det vet de inte om.)
De är mest inkompetenta, och det är liksom på något sätt en extra liten förolämpning sådär på rent okynne.