sjukdomsinsikt

”Varje så kallad sanning har en inneboende struktur, och den strukturen kommer att speglas i den formen genom vilken sanningen uttrycks.”

Ludwig Wittgenstein

Vår värld är absurd. Den är uppbyggd av tankegångar ryckta ur sina kontexter; kontexter som sedan länge förlorat sin relevans, om de någonsin hade någon. Dessa fritt svävande tankar har i sin tur byggt upp nya kontexter, absurda i sin sammansättning, och i vilka de själva blir absurda. Att tillskriva dessa tankegångar det kollektiva undermedvetna, och betrakta dem som någonting som ligger och skvalar runt i de atavistsika resterna, är antingen en fruktansvärd sanning att kasta i någons ansikte, eller en underbar ironi att bjuda på. Jag har inte bestämt mig än.

Genom att inse att språket är vår världs gränser, för att återigen låna en formulering av Wittgenstein, och att det således till sin sammansättning inte är givet, och genom att först gå tillbaka till noll och en efter en granska tankarna, och sedan bygga en ny värld utifrån dem, kan vi upptäcka absurditeten i bygget. Därigenom får vi en möjlighet att upptäcka vår egen absurditet, och de tankegångar som ligger till grund för den värld vi har byggt.

Jag tror det är det Kristina Lugn har gjort. Och jag tycker det är jättecharmigt.

---

Jag tror på en estetik där allt är så skitnödigt att det blir komiskt. Jag tror starkt på den.