När lagen kallar
Det har varit en händelserik vecka.
I måndags blev jag väckt kvart över sju av telefonen. Telefonen sa: Kan du vara i Stockholm klockan 8?
Det kunde jag inte.
Så jag sa Ja.
En gång skulle jag fiska ål med en kompis, jag kan ha varit sisådär 8-9 år. Att fånga en ål var inte så svårt, inte heller att döda den. Att få den att ligga still var däremot ett helsicka. Min kompis, som hade varit med förr, och som för övrigt fick nånting obehagligt lyckligt i blicken när det gällde att få ålar att ligga still, hade en liten rutin. Först bankade han ålen en milard gånger mot en sten. Sen skar han den i nacken så huvudet liksom hände löst. Sen sprättade han upp buken och rensade ur alla inälvorna.
Sen fick ålen ryck, hoppade ner från stubben spasmade sig 20 meter rakt mot vattnet, hoppade i och simmade iväg.
Det kan ha varit i det ögonblicket jag började ifrågasätta Guds existens.
I alla fall. När telefonen ringer tidigt på morgonen med ett rakt igenom orealistiskt krav, är det nånting djupt inne i en skådespelares reptilhjärna som tänker JOBB! Sen hamnar mani ål-mode, man lever liksom inte riktigt, man är liksom i nåt slags gränsland där allting bara är elektriska impulser som går genom kroppen.
Så man säger Ja till vad som helst, sen börjar man tänka på en Smart Lösning.
Den otroligt stressade rösten på andra sidan linan (som slutade vara en lina nån gång i slutet av förra millenniet) förklarade att det var från polishögskolan, och att de var en man kort till en rollspelsövning. Nån skådis hade tydligen fått ryggskott.
Under tiden hade jag i värsta ålstilen kommit ur sängen, letat upp lägenhetens enda rena t-shirt, hällt upp musli och börjat äta.
Kvinnan undrade hur jag hade tänkt ta mig från Uppsala till Sollentuna (som alltså inte låg mitt inne i Stockholm, fick jag klart för mig) på mindre än en halvtimme.
Jag drog mig till minnes att jag en gång sett Samuel "Skärgårdsdoktorn" Fröler i en intervju på TV. (Minns ni när tidningarna började skriva sådär? Leif "Loket" Olsson, liksom. Sen fick han heta Leif "Loket" "Bingolotto" Olsson. Jag älskade 1900-talet, när allt kunde lösas med lite citationstecken, och det fanns etablerade omskrivningar för den man pratar i telefon med.) Han berättade i intervjun att han när Skärgårdsdoktorn gick på TV "kunde jobba hur mycket som helst." (Normala människor hade sagt "kunde dra in hur mycket pengar som helst", men jag tror det var ålhjärnan som talade.) Han fick erbjudanden som att komma och klippa ett band nånstans i landet, en helikopter kunde komma och hämta, inga problem.
Jag ville gärna åka helikopter. Jag tänkte att polisen ju borde ha resurser.
När man är alldeles nyvaken och just har fått Jobb i hela 8 timmar är man större än Lejonkungen och finare än Tarzan, och det är väldigt svårt att komma ihåg att man inte är Sveriges för tillfället mest folkkäre skådis. Men hur som helst lyckades jag sansa mig, och plocka fram i alla fall en liten smula Ödmjukhet.
Jag föreslog att jag skulle gå till polishuset i Uppsala, och att nån väl kunde sätta på blåljuset och köra mig.
Det blev alldeles tyst i andra änden av luren.
Sen hördes en liten röst som sa "det... kanske inte... är helt... populärt..."
Så vi kom överens om att jag skulle ta första bästa tåg och komma i tid till dagens andra övning. Jag fick slänga ner tandborsten i ryggsäcken och springa som en liten iller till tågstationen.
Väl på tåget började blodet börjat återvända till huvudet, och på tåget kom huvudvärken som man alltid får när man har en ål-morgon som avslutats med 30 minuters löpning-med-ryggsäck-på-knögglig-is. Men det gick bra. Mindre än två timmar efter att telefonen hade ringt satt jag i förhör med sista terminens polisstudenter och var en homosexuell man som inte ville erkänna att han blev misshandlad av sin man för att han skämdes för mycket.
Halva efterkommande dag fick jag också jobba, sen var min kollega frisk från sitt ryggskott. (Är man ål så kan man jobba utan fungerande ryggrad.) På slutet var det lite svårt att hålla isär alla polispatrullerna när man skulle ha utvärdering. ("Sen när du frågade om vi brukade slåss kände jag mig lite påhoppad..." "Men det har jag inte frågat...")
Hela sju patruller hann jag med att träna, och förhören slutade med allt ifrån att jag bröt ihop och berättade allt till att poliserna lyckades luska ut att det nog egentligen var jag som slog honom. Men det är så det är. Det är skillnad på folk och folk. Och jag tycker det är jättebra att polisen använder sig av ålar, så att de inte själva blir ålar. Liksom.
I måndags blev jag väckt kvart över sju av telefonen. Telefonen sa: Kan du vara i Stockholm klockan 8?
Det kunde jag inte.
Så jag sa Ja.
En gång skulle jag fiska ål med en kompis, jag kan ha varit sisådär 8-9 år. Att fånga en ål var inte så svårt, inte heller att döda den. Att få den att ligga still var däremot ett helsicka. Min kompis, som hade varit med förr, och som för övrigt fick nånting obehagligt lyckligt i blicken när det gällde att få ålar att ligga still, hade en liten rutin. Först bankade han ålen en milard gånger mot en sten. Sen skar han den i nacken så huvudet liksom hände löst. Sen sprättade han upp buken och rensade ur alla inälvorna.
Sen fick ålen ryck, hoppade ner från stubben spasmade sig 20 meter rakt mot vattnet, hoppade i och simmade iväg.
Det kan ha varit i det ögonblicket jag började ifrågasätta Guds existens.
I alla fall. När telefonen ringer tidigt på morgonen med ett rakt igenom orealistiskt krav, är det nånting djupt inne i en skådespelares reptilhjärna som tänker JOBB! Sen hamnar mani ål-mode, man lever liksom inte riktigt, man är liksom i nåt slags gränsland där allting bara är elektriska impulser som går genom kroppen.
Så man säger Ja till vad som helst, sen börjar man tänka på en Smart Lösning.
Den otroligt stressade rösten på andra sidan linan (som slutade vara en lina nån gång i slutet av förra millenniet) förklarade att det var från polishögskolan, och att de var en man kort till en rollspelsövning. Nån skådis hade tydligen fått ryggskott.
Under tiden hade jag i värsta ålstilen kommit ur sängen, letat upp lägenhetens enda rena t-shirt, hällt upp musli och börjat äta.
Kvinnan undrade hur jag hade tänkt ta mig från Uppsala till Sollentuna (som alltså inte låg mitt inne i Stockholm, fick jag klart för mig) på mindre än en halvtimme.
Jag drog mig till minnes att jag en gång sett Samuel "Skärgårdsdoktorn" Fröler i en intervju på TV. (Minns ni när tidningarna började skriva sådär? Leif "Loket" Olsson, liksom. Sen fick han heta Leif "Loket" "Bingolotto" Olsson. Jag älskade 1900-talet, när allt kunde lösas med lite citationstecken, och det fanns etablerade omskrivningar för den man pratar i telefon med.) Han berättade i intervjun att han när Skärgårdsdoktorn gick på TV "kunde jobba hur mycket som helst." (Normala människor hade sagt "kunde dra in hur mycket pengar som helst", men jag tror det var ålhjärnan som talade.) Han fick erbjudanden som att komma och klippa ett band nånstans i landet, en helikopter kunde komma och hämta, inga problem.
Jag ville gärna åka helikopter. Jag tänkte att polisen ju borde ha resurser.
När man är alldeles nyvaken och just har fått Jobb i hela 8 timmar är man större än Lejonkungen och finare än Tarzan, och det är väldigt svårt att komma ihåg att man inte är Sveriges för tillfället mest folkkäre skådis. Men hur som helst lyckades jag sansa mig, och plocka fram i alla fall en liten smula Ödmjukhet.
Jag föreslog att jag skulle gå till polishuset i Uppsala, och att nån väl kunde sätta på blåljuset och köra mig.
Det blev alldeles tyst i andra änden av luren.
Sen hördes en liten röst som sa "det... kanske inte... är helt... populärt..."
Så vi kom överens om att jag skulle ta första bästa tåg och komma i tid till dagens andra övning. Jag fick slänga ner tandborsten i ryggsäcken och springa som en liten iller till tågstationen.
Väl på tåget började blodet börjat återvända till huvudet, och på tåget kom huvudvärken som man alltid får när man har en ål-morgon som avslutats med 30 minuters löpning-med-ryggsäck-på-knögglig-is. Men det gick bra. Mindre än två timmar efter att telefonen hade ringt satt jag i förhör med sista terminens polisstudenter och var en homosexuell man som inte ville erkänna att han blev misshandlad av sin man för att han skämdes för mycket.
Halva efterkommande dag fick jag också jobba, sen var min kollega frisk från sitt ryggskott. (Är man ål så kan man jobba utan fungerande ryggrad.) På slutet var det lite svårt att hålla isär alla polispatrullerna när man skulle ha utvärdering. ("Sen när du frågade om vi brukade slåss kände jag mig lite påhoppad..." "Men det har jag inte frågat...")
Hela sju patruller hann jag med att träna, och förhören slutade med allt ifrån att jag bröt ihop och berättade allt till att poliserna lyckades luska ut att det nog egentligen var jag som slog honom. Men det är så det är. Det är skillnad på folk och folk. Och jag tycker det är jättebra att polisen använder sig av ålar, så att de inte själva blir ålar. Liksom.
Kommentarer
Trackback