The day you have distrust
En vecka har gått. En mycket egendomlig vecka, då jag varje dag kommit till jobbet, sminkat på röda kinder och fräknar, och varit omgiven av ett 30-tal skådisar som, samtidigt som de förvandlas framför speglarna till olika figurer ur Astrid Lindgrens fantastiska författarskap, helt utan att tänka på det sitter och nynnar på Jacksonlåtar. Hela bunten.
Jag går till jobbet, och jag har ett litet helsicke på scen, för jag märker hur otroligt mycket han har betytt för mig. Hur jag har lagt min entré helt inspirerad av hur han brukade göra entré till Black or White, hur jag använder pauseringar för att försöka öka fokus på nästa moment. Hur jag försöker att alltid hitta fler detaljer att finputsa, sådär som han skriver om i sjlävbiografin Moonwalker. Hur jag tar mig ett moment av uppladdning inför varje scen, sådär som en kamera fångade när han gjorde i den där koncerten som sändes på TV och förändrade mitt liv.
Om det finns någon som helst sanning i obduktionsrapporten om kvällspressen skriver om, verkar det som jag fick rätt i mina spekulationer. Fattar inte varför familjen krånglar med en till obduktion. De kunde väl ha ringt mig istället. Då skulle jag ha passat på att säga farsgubben hans ett par sanningens ord. Till exempel att det faktiskt inte är okej att använda sonens död som ett tillfälle att få mediautrymme och göra reklam för sitt skivbolag.
Men hur som helst. Som jag trodde. Han gick till repetitionerna, sjöng sin svanesång och jobbade lyckligt med en scenshow som för alltid skulle överrösta alla skandaler, sa till sin producent ”I am so happy”, och gick hem och åt ingen mat men en jäkla massa skumheter.
En överdos Demerol verkar ha varit det sista han fick i sig.
Och plötsligt känns det jättejobbigt att lyssna på låten Morphine från Blood on the dancefloor-plattan ´98. En låt som mest är besvärlig att lyssna på, men som i hela sin komposition med all önskvärd tydlighet uttrycker känslan av att sitta fast i ett morfinmissbruk.
Mycket talande för Jackson efter första rättegångsvarvet. Konstnärligheten kvar, hitkänslan borta.
Men mitt i surret av jobbiga ljud i magnifik komposition, infinner sig ett stick i låten som är överjoriskt vackert.
Demerol
Demerol oh God it´s taking demerol
Relax
This won´t hurt you
Before i put it in
Close your eyes and count to ten
Don´t cry
I won´t convert you
The day you have distrust
Is the day you´re taking twice as much
Då finns det andra textrader jag föredrar.
Jag har alls inga planer på att haka på den där självmordsvågen som tydligen har satt igång bland de mest galna fansen, men jag kan erkänna att jag har suttit och snyftat till såklart Man in the mirror, men också annat. Youtube-klippet som fick det att brista för mig var en demoversion av We are the world, en tidig version med en mycket mer personlig text än den som sen blev tidernas mest sålda singel, till det där USA for Africa-projektet.
Första raden, tredje versen: ”I used to feel that I should give away my heart.”
Också ett sätt att sammanfatta ett konstnärskap.
Ett konstnärskap som på så många sätt handlade om längtan till liv.
Eller bara om Liv.
Kanske är det därför det är så svårt att förstå att han är Död. Kanske är det därför jag sitter till långt in på nätterna och kollar de där odödliga musikvideorna, kollar Man in the mirror-numret från Bucharest-konserten som slutar med att Jackson faktiskt flyger iväg. Sitter och sjunger med och försöker Förstå.
För att det är just Liv jag förknippat hans framrädanden med. Ett fokus och en närvaro som kunde få tiden att stå stilla. Koreografier finslipade till detaljerad perfektion in i minsta detalj, och små ögonblick av total inspiration när man er hur någonting händer i hans blick, han släpper allt vad koreografi heter, improviserar fritt och tar magin till helt nya nivåer.
Jag låter löjligt blödig till och med för att vara jag, jag vet. Men för mig har det aldrig varit musik och artister och scenkonstnärer av olika slag. För mig har det alltid varit Michael Jackson och De andra.
Och i sexton år har jag alltid fått försvara mig. Lite sådär i förbifarten har jag nämnt att man ju har lyssnat en del på Jackson. Ett litet helsicke har det varit att försöka sig på internetdejting – vad lyssnar du på för musik då? Ehm, lite av varje, du vet han eh, pedofilen, men ska vi ta en fika nån dag?
Och bara över en natt verkar allt vara om inte förlåtet så i varje fall jävligt glömt. Det finns en slags vördnad i luften. Det är plötsligt rätt coolt att vara en nörd som kan det mesta om karriären. Så många SMS som jag fått de senaste dagarna har jag aldrig fått nånsin. Folk får någonting respektfullt i blicken när min mobil ringer och alla i två sekunder undrar vad det är för låt som spelas, innan de känner igen introt till Billie Jean.
Det där introt som tog 2 veckor att skriva, bara de där två trummorna och bassslingan med fyra toner.
Introt som mixades om 91 gånger och som krävde ett specialbyggt trumset för att bli perfekt.
Introt som Quincy Jones ville stryka, men som blev kvar efter mycket tjafs.
Introt som kraftigt bidrog till det där stora som hände i maj 1983, när jag var ganska exakt 1 år gammal.
Men livet går vidare. Och av Jackson har jag har lärt en sanning om vad livet är, men jag misstänker att det finns fler att lära där ute.
Och att stå på scen första dagen när han dött var jävla märkligt, men sedan dess har jag haft två speldagar till, och jäklar i havet om jag inte tycker mig ha upptäckt någonting nytt. Jag har varit fett bra, och det är som att nya grejer håller på att födas. Spännande ska det bli.
Och jag är glad att det skrevs en ny text till We are the world. För i den gamla fanns inte textraden ”And if you just believe, there´s no way we can fall” med. Och den textraden innehåller precis lika mycket sanning som den i låten Morphine, men jag föredrar att tänka på den i We are the world.
Om en dryg vecka blir det Släpp in mig!-föreställningen i Uppsala där jag går en Jacksonimitation, och det ska bli minst sagt spännande att se hur den blir mottagen. Men innan dess är det karaokekväll på Harry´s här i Vimmerby, och då jävlar blir det Tribute.
….
8 minuter som förändrade ett liv. (Nu blir det undantag från inget-youtube-i-bloggen-principen igen.)
Kolla speciellt 2.01-2.05. Helt underbar sekvens.
http://www.youtube.com/watch?v=gDQtUhwugf0
Kommentarer
Postat av: Jonas
Googlade dig och hittade tillbaka hit efter alldeles för lång frånvaro. Trots att jag inte va alls lika stort fan som du så gick jag runt som i dimma hela dan efter jag fick veta att Jackson dött. Tårarna började komma när jag spelade man in the mirror hemma och sen va det svårt att få stopp på syndafloden. Visste inte att du skulle spela i Uppsala i sommar också.. synd att missa det! =/
Trackback