sjukdomsinsikt

Jag är i Uppsala.
Här är det Pride.
Pride betyder stolthet, och det är någonting som gaypersoner ägnar sig åt.
Och det är ju väldigt bra.
De som förtryckts i så många år ställer sig äntligen upp och börjar associera sig själva med ord som Stolthet.
Det är respekt.
De går samman och håller festivaler även i en relativt liten håla som Uppsala.
Det är respekt.
De håller sina festivaler trots mordhot mot både arrangemangen och arrangörerna från diverse nazistiska filurer.
Det är respekt.
De hyr dyra scener för att ge folk utan gedigen erfarenhet eller utbildning chans att uppträda eftersom de har någonting om festivalens tema att säga.
Det är respekt.
Tre timmar innan premiär kommer de på att både dansen och teatern kanske behöver tekniker som sköter ljus och ljud.
Det är inte respekt.
Sen ringer de mig, trots tidigare kännedom om mina tekniska färdigheter, och frågar om jag vill vara ljudkille (ljudperson).
Det är verkligen, verkligen inte respekt.

Och jag förklarar att det där med teknik är jag jävlar i havet kanske världssämst på, och jag ger dem nummer till folk som kan, men de ringer upp en halvtimme senare och sägar att ingen av de som kan kan, och det är nödlöge, och liksom vad gör man. Det är ju för ett gott syfte, och så.

Det är lite kul. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle jobba som volontär på en Pridefestival. (Inte ens för att det bjöds gratis pastasallad från nätverket Ingen människa är illegal. "Men vi får se om det blir någon mat, för nu har det just hittats någon gömd flykting som ska utvisas, så de har lite fullt upp.") Jag har ett inte helt okomplicerat förhållande till den här typen av festivaler. Anledningen är att jag aldrig riktigt känt mig välkommen.
     Och nu vet jag att det heter att heterosexuella är varmt välkomna att vara stolta de också. (Och det tycker jag gott att vi kan vara! Helsicke, det brukar heta att det är svårt att komma ut ur garderoben och säga till världen att man är gay, och det är det säkert också, jäkligt svårt. Men jag tyckte ärligt talat inte att det var helt enkelt att erkänna för sig själv att det finns en tredje hjärna där nere som ibland har helt andra åsikter om saker och ting än den i bröstet och den i skallen, och att den där tredje hjärnan går igång helt påen viss yttre impuls, eller tjejer som de också kallas, och att man faktiskt är konstruerad så att en tjej kan komma och ställa hela ens jäkla värld på ända! Ärligt talat vet jag inte om jag erkänt det helt för mig än, trots att jag fått det bevisat för mig smärtsamt många gånger.) Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det liksom... inte riktigt finns en färg för mig i regnbågen, så att säga.
    För några år sedan hade jag en mycket nära vän som var bisexuell, och släpade med mig på diverse föreläsningar om queerkultur och dylikt, med storheter som Tiina Rosenberg (jag var rädd för henne och hennes illrosa läderbrallor.) Jag tyvärr har tappat kontakten med henne (min vän alltså. Tiina tog jag aldrig kontakt med.), och därmed har jag inte heller haft någon kontakt med queerkulturen på ganska många år. Men liksom, det var ungefär samma skämt då som nu.
Flator är coola. (Igenkänningsskratt, mörka och råa, från flatorna.)
Bögar är härliga.(Igenkänningsskratt, mörka och råa, från flatorna.)
Bipersoner är veliga och kan inte bestämma sig. (Igenkänningsskratt, härliga, från bögarna.)
Heterosexuella är ute, tråkiga, ociviliserade ("Om grottmännen var hetero och grekerna bögar, så måste ju heterosexualitet vara mindre civiliserat"). (Igenkännande skratt från alla öppensinnade och stola heteropersoner på platsen.)
Och sen, när man ska dra ner den stora applåden, så kommer "låt oss nu allesammans gå ut ha ha fri sex, vem fan behöver förhållanden och monogami, kan vi inte bara starta ett stort kollektiv där alla knullar med alla?"
(Stor applåd från alla förmodligen frustrerade Pride-are.)

Jag är inte tillgjort fördomsfri. Jag står för att det säkert finns tusen saker jag inte vet om homosexuella och om gay/queerkulturen, och att jag således rent logiskt bör ha fördomar eftersom jag inte vet vad det är jag inte vet.. Jag hoppas vidare att jag är snabb att ändra mig när jag komer på mig själv med att ha fel, och inse när det är dags att be om ursäkt om någon av mina fördomar varit sårande.
    Och jag hoppas att ingen tycker att jag är taskig mot HBT-personer när jag håller mig borta från festivaler där sexualitet kastas i ansiktet på en. Eftersom det nu är en del av min sexualitet att jag gillar att hålla den privat.

Men det får man la göra om man vill. Utöva fri sex, alltså. Gärna för mig. (Men jag noterar att det sällan går från teori till praktik, och det tycker jag är lite beklämmande, om det nu verkligen är det de vill. Ut och knulla då för fan och sluta snacka om det, hur svårt kan det vara?!) Överlag tycker jag att man får göra vad man vill med vem man vill, så länge den/de andre/a också vill det och har i en sådan position att den/de vet vad den/de vill, och etc.
    Men jag vill inte vara med.
    Inte ens om jag får nån av det kön som jag föredrar så till den grad att andra kön faktiskt är uteslutna. 
    Jag vet inte om det finns ett namn för såna som mig.    
    Förr i tiden brukade jag kalla mig Romantiker. Men nu har jag slutat med det, för jag märker att det provocerar folk. 
   Jag gillade att kalla mig Romantiker, då ordet för mig syftar tillbaka på den konsthistoriska epok som kallades Romantiken, då en bärande tanke inom konsten var att människan lider av dualiteter; det finns en uppdelning mellan kropp och själ, mellan människa och Gud, (mellan man och kvinna?) mellan natur och kultur.    
    Konsten oh religiositet var olika sätt att överbrygga denna dualitet, liksom kärlek och därmed också sex.  (Vissa människor skulle kalla det Magi.)
    Detta är min syn på på kärlek och sex, och eftersom jag anser att saker och ting är sammanflätade, så tycker jag att mina åsikter och värderingar är en lika stor del av mig själv och min sexualitet som till exempel min kropp eller min livshistoria.
     Sex är Magi. Magi förlorar sin kraft om det inte får vara Privat. 
     Men när jag sagt Romantiker, hävdar folk att romantik är sånt vi blir pålurade av Disneyfilmer, det är ett sätt vidmakthålla könsroller och patriarkaliska maktstrukturer, det är den myt kvinnor luras in i och som leder till att de stannar i förhållanden med misshandel, etc.
     Sen säger de åt mig att min ovilja mot att prata vitt och brett om sex i sig är en del av förtrycket.
     Sen säger de åt mig att jag borde försöka ligga mer. 

Men nu ska inte detta handla om alla de omskrivningar jag använder för att klaga över att jag är bitter över mitt singelskap, utan om de tossigheter som hände under min kväll som ljudperson. (Ljudkille.) 

45 minuter innan vi ska spela kommer jag dit. Frågar vad alla poliser gör, och får till svar "ojdå, vi glömde visst att vi har skyldighet att informera om att det finns en hotbild mot arrangemanget!"
   "Inga problem" säger jag och tar av mig kepsen och visar snaggen, "om de får övertaget tar jag bara av mig kepsen och säger att jag är med i andra laget."
     Tyckte ingen var roligt.

Sen skulle alla presentera sig och säga nåt roligt om sig själva, sen hade jag en halvtimme på mig att lära mig 10 olika gruppers ljudschema. Med olika skivor, övergångar, nedtoningar, nej vänta jag ändrade mig, etc. 
    15 minuter innan får jag veta att jag också ska ansvara för mickarna.
    10 minuter innan kommer en grupp som inte arit på plats under tiden, och kräver en extra mick. "Ska se vad jag kan göra, vet inte om det finns nån i huset!" svarar jag. Då blir de sura på mig.
    2 minuter innan har jag fått ordning på allt, inklusive i ett inspirerat ögonblick märkt upp de tre mickarna med tejp av olika färg, och satt motsvarande färg på rätt spak på ljudbordet.
    Då ska en annan grupp uppträda.
    Sen kör vi.
    Då har den andre gruppens ljudperson (ljudpersonlighet) ändrat alla inställningarna på ljudbordet. Men det märker inte jag, eftersom jag aldrig hanterat ett ljudbord förut och inte ens visste om att det fanns inställningar att göra.
     
När jag ska starta första låten kommer inget ljud. Konfrenciern får vänta halvt synlig i kulissen i typ fem minuter.
   I första dansnumret har nån inställning ändrats så att upp-och nedtoningarna får fem sekunders fördröjning.
   I andra dansnumret har nån inställning ändrats så att låtarna inte övergår i varandra automatiskt, så dansstackarna får dansa tre minuter utan musik innan jag fått ordning på det.
    Sen kommer en konfrenciern in igen. Hade jag ingen aning om. Försöker få igång en ensam mick åt henne, men upptäcker att alla tejpmarkeringarna pillats bort,så jag blir tvungen att dra på alla tre. Där ligger de och tar upp sköna bakom-scenen-ljud som ligger och skvalpar. 
    Sen var det teater, och det enda jag fått är en lapp med repliken efter vilken jag ska dra igång "Fångad av en stormvind." ("Heteronormativitet är kontrarevolutionärt!") Men eftersom den eminenta repliken kom fler gånger, så drog jag på låten vid fel tillfälle, och sen skådis kutade genom hela lokalen, upp för alla trapporna och sa åt mig att stänga av. Hur hon hann ner till scen och dessutom återfick andhämtningen inför sin entré är för mig en gåta. 

"Han där uppe är hetero och hatar oss", tänkte alla frigjorda konstnärer nere på scenen.

      Sen är det paus, jag springer ner och ber alla grupper om ursäkt, sen upp igen och testar alla övergångar och sådär, sen upprepas samma misstag eftersom jag i andra halvan måste köra på dubbla kanaler på grund av det höga tempot, och andra kanalen tydligen hade samma nya inställningar som inte försvann för att jag ändrade första kanalens.

Kvällens program vet jag inte vad jag ska säga om. Ett nummer var strippdans. "Uj så kvinnoförnedrande", tänkte jag, men sen så förstod jag att det nog inte var kvinnoförnedrande, eftersom kvinnan som strippadeju, öh, kanske var flata? 
Teatern var lite pretto men det var fina texter och de verkade kamma hem igenkänningspoänger som jag inte riktigt var med på, och dansen... var egendomlig. 
En av danserna gick ut på att två dansare stod i varsin ram av papp som var en pojk-ram i blått med en massa muskler och fotbollar på, och en rosa flickram med dockor och hästar. De stod i ramarna och gjorde könsstereotypa saker, sen hade de sönder ramarna och gjorde glada frigjorda rörelser.
     Bara det att det verkade som att de aldrig tränat på att slå sönder dem.  
    Så vad som hände var att de slog på dem lite pliktskyldigt, sen blev det så pinsamt när de inte blev helt demolerade, så de låtsades att de var förstörda och dansade vidare, medan de inte så trasiga ramarna låg på scenen och påminde om det misslyckade försöket.
    Det var mycket effektiv metateater, och det gav mig en ganska rejäl tankeställare.  
    Sen fick jag pastasallad av Ingen människa är illegal, sen åkte jag hem. Jag ville inte gå ut och festa. Jag ville gå hem och tänka på min sexualitet.

För.    

När människor runt omkring mig säger att det är rätt att göra något jag tycker det är en del av min sexualitet att inte vilja göra -
När människor runt omkring mig säger att de ideal och värderingar som jag upplever är den del av min sexualitet är fel -
När människor säger att det som jag tänder på, attraheras av, går igång på, strävar efter, whatever, är någonting som är bakåtsträvande, inskränkt, våldsamt, kvinnoförtryckande, perverst - 
då är det svårt att säga: "Jag är stolt över min sexualitet!"

Jag vet liksom inte riktigt vilket paradtåg jag ska haka på.

(Men jävlar vad jag ska ragga runt när jag hittar det! Även om jag nog redan har blivit sparkad ur tåget genom att skriva en ganska personlig och blottande text om att jag inte tycker att man ska behöva känna en press om att bli perosnlig och blotta sig i såna här frågor...)

Men kanske är det här positivt. Kanske betyder det här att diskussionen - äntligen! - kan börja handla om att sexualitet handlar om betydligt mycket mer än vilket kön man tänder på. 

Jag tror jag ska bjuda på ett litet dansnummer med många ljudövergångar nästa år.