sjukdomsinsikt

Just nu sitter jag på tåget, har just passerat Alingsås, och skriver på nya fina laptopen. Det är en MacIntosh av förra generationens modell, den är bred och silvergrå, den är inte hälften så nätt som jag hade önskat, det sitter ett klistermärke med ett dollartecken på den som förre ägaren har klistrat på (förre ägaren måste vara stans hippaste kille. Han jobbar som grafisk designer i en vindsvånging i stans ballaste kvarter, där han glider runt med en mössa året om och ibland tar en paus från jobbandet och spelar pingis på ett pingisbord mitt i lokalen med sina hippa konstnärliga kollegor. Han ursäktade sig att han hade spillt rödvin på datorväskan, men jag tror han hade hällt det där med flit. Jag trodde verkligen bara såna snubbar fanns i Kalifornien.) Vidare har jag ännu inte lyckats ta mig upp på nätet, jag sitter och skriver i en rudementär texthanterare, jag fattar fan inte Mac-logiken, och jag blir helt nervös när datorn inte av oförklarliga anledningar segar och ger mig konstigas felmeddelanden, sådär som man har vant sig vid att Windows gör då och då.

    Men det gör ingenting.

    Jag älskar den ändå.

    Jag älskar den för vad den är.

    Jag älskar den för att den är.

    Jag älskar den för att den älskar mig, och jag älskar den villkorslöst just för villkorslösheten i des skärlek.

Och medan jag skriver om hur mycket jag älskar den, har den fått mig att må illa.

Jag hade en idé om hur mitt liv skulle se ut. Jag skulle arbeta som skådespelare, flacka rjunt i landet på småjobb som jag får här och deär - men jag skulle inte tycka att mitt liv bara går ujt på meningslöst tågresande, för med mig på tåget och vbandrarhemmen och polarnas soffor och militärlogementen, skulle jag ta min laptop, och på så sätt skulle jag alltid kunna SKRIVA! Och nu när ungdomsrabatten slutar gälla för mig (Ångestångestångest. Jag måste tillhöra den enda generationen nånsin som upplever en 26-årskris.) skulle jag inte ha nåt emot att ta SJ:s jävla intercitytåg, för jag skulle kunna SKRIVA! Och jag har till och med kommit på att om man inte bokar platsbiljett så slipper man alla barnfamiljerna, och man är omgiven av folk som sitter i de obokade vagnarna och mest sover och drömmer om pengar.

     Men nu är saken den, att jag blir illamående på tåg så fort jag inte får titta ut genom fönstret. Jag blir till och med illamående på spårvagnar om jag åker baklänges.

    Jag hade konfronterats med tanken på att jag aldrig skulle kunna bli såpaskådis eftersom jag aldrig skulle kunna plugga morgondagens scener på tåget på väg hem, och jag sörjde det inte. Jag hade konfronterats med den bittra tanken att några av de bästa saker jag skrivit har tillkommit just på tåg, (ni som följt med länge kanske minns det fantastiska ögonblick då jag insåg att SJ och Döden måste vara ungefär samma sak på ett rent arketypiskt plan?) då jag suttit och närapå spytt ner kollegieblocken.

     Men att bli illamående av att sitta med lapen så jag tvingas titta upp efter vartannat ord och för ett ögonblick försjunka i synintrycken av Herrljunga med omnejd... Inte okej.

Men jag försöker trösta mig med at jag nog bara är trött och bitter. (För det är ju en myckert trösterik tanke...) Trött för att jag igår kväll var hemma hos en god vän, och i vanlig ordning blev sittande och pratande till alldeles för sent. (Min vän är en ung, intelligent, löjligt vacker, talangfull, multibegåvad, kedjerökande, atkinsdietande skådespelerska i ett aningen för litet studentrum med en alldeles för stor tv och en tavla med Marilyn Monroe på väggen. För tillfället pluggar hon statsvetenskap för att bli en bättre dramatiker. Jag trodde bara såna fanns i Kalifornien.) Tröttare för att jag blev inspirerad av allt snackade och satt uppe och skrev halva natten. Ännu tröttare för att jag var uppe okristligt tidigt för att få tag på en billig X2000-biljett på tradera, där SJ numera säljer ut sina biljetter för att ytterligarfe kunna plåga de där jävlarna som inte bokar affärsresor en månad i förtid och går till bistron och köper lax i platslåda för 79 kronor på företagets kort.

      Och bitter för att jag, när jag väl hade hittat en riktigt bra och billig biljett, med fyra minuter kvar av auktionstiden, skulle logga in och lägga mitt bud, i halvdvalan råkade skriva in fel lösenord tre gånger och fick mitt traderakonto spärrat.

     Så det var bara att ta till den Skamfyllda Nödlösningen. Strax före nästan normal tid på morgonen ringde jag Farsan.

- Jaöhgäsphej det är Farsan.

- Ja hej det är Jag.

- Ngh.

- Väckte jag dig?

- Ngh.

- Skulle du ha sovmorgon?

- Ngh.

- Kan du göra mig en tjänst?

- JAG ÅKER INTE TILL ICA MAXI!

Men Farsan var snabb. En minut innan auktionstiden gått ut hade han loggat in på tradera, hittat biljetten, lagt ett löjligt lågt bud, och sa "behöver jag mitt VISAkort nu?".

      Då tog tiden slut.

     Sen blev till att betala dubbla priset för att Interkräkasdödencitytåg med dubbel så lång restid. Och fattigtanten i stolen bredvid mig snarkar, jag vill gå och sno en laxlåda av nån i förstaklass och spy i, och vi har inte ens nått Falköping.

Fina fisken, liksom.

I plastlåda.

Till överpris.

Undrar om Farsan vill hämta mig på stationen...