sjukdomsinsikt

Nu är vi i Skövde. I Skövde är det byte till X2000 mot Stockholm. Det tåget hade jag kunnat sitta på.

       Men det gör jag som bekant inte.

Skövde ser ut att vara en riktigt tråkig stad, faktiskt.

   Här ska snarttanten av. Det är rätt åt henne. Hoppas hon bor här, och inte ska vidare till Stockholm.

En sak fick jag lite ångest för, alldeles i skogarna utanför Falköping. (Där såg jag förresten sommarens första citronfjäril, stor och gul och fridlyst och underbar. Jag har sett kålfjärilar tidigare i sommar, men det är liksom inte riktigt samma hype. Det fick mig för övrigt att börja filosofera om en sak: Om en citronfjäril fladdrar i skogen utanför Falköping, och snarktanten inte ser den fladdra - har snarktanten då ändå rätt att njuta av sommaren?)

         Mitt hår.

        Eller snarare, min brist på hår.

      Direkt efter Dagen efter kvällen före, efter sista föreställningen, tre timmars städande och ett glas vin som tog ungefär som ett glas vin brukar ta efter en lång slitsam spelperiod, så tröttnade jag nämligen på att se mitt rödfärgade hår och varje gång jag såg mig i spegel tänka "Dagen efter...".

    Så jag snaggaded bort det. Allting.

    Nu tittar jag inte i spegel noch tänker Dagen efter... längre.

    Nu tittar jag i spegeln och tänker This is England.

    Sen tittar jag lite närmare, och tänker Alien.

Saken är nämligen den, att min hårbotten är räfflad.

      Jag vet inte varför. Vet inte om det är hårsäckar, brosk, fett eller vad det här. Jag har frågat säkert ett halvdussin frisörer, och ingen har nånsin sett det förut. Jag har vaga minnen av att små gröna snubbar tog med mig på en resa och sådär. men jag vet inte om det finns nåt samband.

     Och jag har liksom aldrig snaggat jättekort förut, så jag var inte riktigt beredd.

      Nu är min skalle randig.

      Folk frågar hur jag har gjoret och säger lite pliktskyldigt "eh, ballt". Sen frågar de om jag verkligen ska ha kvar det sådär.

      Sen kommer nån annan kommentar, typ "oj det ser ut som att din hjärna rinner ut" eller "wow, dert ser ju ut sm det är sådär på riktigt!"

      Sen fattar de att det är på riktigt.

      Sen blir det dålig stämning.

      Sen försöker jag skämta  bort det, men då har alla så dåligt samvete för att de tror att de har sagt nånting sårande, så allt liksom bara faller. Det lyckas inte ens vara ett lyckast skämt.

Så jag har srungit och köpt en keps. Jag klär inte alls i keps. Jag har inte klätt i keps sen jag var tonåring. Och nu är jag ju snart inte ens ungdom längre. Dessutom blir effekten liksom ännu mer dramatisk när jag tar av kepsen. Till och med snarktanten vaknade ur sina snarkningasr och stirrade, jag lovar. (Äckliga fattiga snarktant. Hoppas hon dör av näringsbrist i Skövde, eftersom hålans enda ICA inte har råd att hålla sig med ordentligt sortiment, så hon får diagnosen Överkonsumtion av Billys Panpizzor.)

Så nu är jag rädd att det här ska röra till militärkjobbet lite. Att de värnpliktiga ska börja toka situationen som att de befinner sig i ett område med kärnavfall eller nåt, och börja agera utifrån det. Det är slutövning för de värnpliktiga (den är kortad från 9 dagar till 5 dagar pga nedskärningarna. Förra året tränade de på att försvara Skåne. I år tror jag att de ska träna på typ säckhoppning och korvgrillning, eller nåt annat relevant i dagens säkerhetspolitiska läge. Alla uppmanas att ta med egna korvar, säckar samt ett glatt och soligt humör. Försvaret står för ketchup och saft - både röd och gul!) och på slutävningarna är de alltid lite extra stissiga, sådär. Förra året beslagtod de min polares privata mobil när de häktade honom i en övning. Sen spårade de mobilen som stod skriven på min kompis moster, och var bara minuter ifrån att ringa upp till henne där hon satt och drack the i Dalarna och frågade om hon hade något samröre med rebellgrupperna i Kosovo.

    Dessutom vill jag göra bra ifrån mig den här gången. Jag läste härom dagen att regeringen vill prioritera flygövningar i Kalifornien framför utbildning av värnpliktiga i framtiden. Och jag vet inte, det kanske är en bra prioritering.  Analytiker menar att Stockholm skulle falla på 28 minuter om vi blir anfallna i vilket fall. Då känns det jäkligt relevant att hålla luftrummet ett par minuter till.

      Förra gången på militärövningen spelade jag en psyksjuk man som hade förirrat sig ut i skogen och råkat hamna i närheten av ett skyddsobjekt. Militärens uppgift var att vänligt men bestämt avhysa mig från platsen. Nu hade de dock misstolkat siutastionen, så de smög sig på mig genom skogen, och helt plötsligt rusade de fram fem maskerade män ur mörkret med AK5:or som tvingade ner mig på knä, satte handfängsel på mig och  ställde sig BAKOM mig och riktade sina vapen mot mig och skrek och gormade att jag skulle uppge vem jag var. (Vi hade dessutom lagt in i övningen att jag inte förstod engelska.) Trots att jag grät och skrev och protesterade, skulle de sen släpa in mig i bilen och fota mig. Blev en ganska kul scen där en höll fast mig, en försökte hålla i mitt ansikte, en lyste på mig med en ficklampa, en försökte fota, och en stod beredd med vapnet.

      På utvärderingen efteråt fick jag vara med. Jag fick en chans att förklara hur man upplever det när fem maskerade män tvingar ned en på knä och hotar en med vapen fast man inte gjort nåtning. Jag fick berätta hur det känns att med våld bli indragen i en militärbil - någonting som man med stor sannolikhet sett sina polare bli med ganska obehagliga påföljder. Sen satte befälet igång att skälla på dem, som bara ett befäl kan skälla på ett gäng grabbar (och numera också grabinnor) som han verkligen bryr sig om.

     Det kompani som övade den dagen inför utlandstjänst kommer akta sig noga för att råka utsätta någon stackars Afghansk psyksjuk man för skenavrättningar ocjh tortyrliknande situationer sådär bara på misstag.

Det handlar om prioriteringar.

    Jag tycker att vi lever i en tid då man av svensk militär borde kunna kräva inte bara att de ska värna om människor, utan också om mänsklighet som idé.

     Men det tycker nog inte nya regeringen.

     Så på så sätt är nog Raeinfeldt glad att jag ser ut som en Alien.

     Det blir liksom roligare att sjuta prick på mig med ett flygplan då.