sjukdomsinsikt

Idag står det att läsa i Metro att en busig filur har skickat ut en massa mejl där han påstår att han är yrkesmördare, och har fått i uppdrag att mörda mejlmottagaren. Nu har han dock fått samvetskval, och beslutat låta bli om mejlmottagaren ger honom 10 000 USD.
Massa människor har polisanmält honom för att han skräms.
Metro skriver att man inte kan besvara mejlen - för då kan han lista ut var du bor!

Jag funderar på att polisanmäla Metro för att de skräms.

Jag menar, det finns saker som jag är betydligt räddare för än världens i särklass mest talanglöse yrkesmördare.

Själv fick jag mejlet härom dagen, och svarade "Uh yea, wanna kill me? You and what army, biatch?"

Skulle jag inte ha gjort, enligt Metros "experter". (Se där, det är så fånigt att jag till och med drar till med citationstecken!) Å andra sidan finns det betydligt mer kompetenta och allmänt välvilliga människor än Metros experter, som hävdar att man inte borde läsa Metro.


I övrigt är det skottdagen idag, och ingen har friat till mig.  (Kom igen, du har fortfarande en halvtimma på dig!) Jag har gått runt och försökt se allmänt giftasduglig ut hela dagen, men inte har det fungerat. Kandidaterna har väl läst min blogg och insett att jag inte har några pengar, eller nåt.
Skönt att man bara behöver hålla på och anstärnga sig en dag vart fjärde år. Verkar mycket mer besvärligt att vara qvinna.


DESSUTOM ÄR THE B-UPPSATS DEFEATED!
    Den innehåller idel lögner, och kastar fram tesen att Anton Tjechov, inspirerad av Stanislavskijs metod för skådespelarträning, efterhand fyllde sina pjäser med allt mer sinnesintryck för att underlätta för skådespelarna. En mycket, mycket tveksam sak att hävda, men det spelar liksom inte så stor roll på universitetet. Huvudsaken är att  källförteckningen ser bra ut.
    Men hur som helst har jag fått ihop obligatoriska 10 sidor. (Med hjälp av en hel del stämningsbilder, vilket kanske inte är så vanligt i akademiska uppsatser), och ett bergsmassiv har lämnat mina axlar, för att sakta destileras ner till en lagom trivsam huvudvärk av den behagliga och lite illamåendeskapande sort som alltid kommer när man är klar med ett stort arbete.

20 minuter kvar nu, brudar. Jag ska faktiskt jobba nästa vecka som Kosovoalban igen, jag kommer ha råd att bjuda på sushi i slutet av nästa månad!

Nu ska jag skriva webblogg, eller blogg som det ibland förkortas. Inte för att jag varför, men jag kände att jag i någon slags offentligt rum behövde berätta om min närmaste planering, för att få den klar för mig själv.

På lördag eller söndag eller kanske måndag åker jag till Stockholm eller Uppsala eller kanske, kanske Vänge, sen är jag någonstans i Stockholmstrakten en vecka, sen åker jag kanske till Göteborg eller stannar i Stockholm, eller också åker jag till Uppsala.
       Jag har en så kallat konstnärlig planering, och jag gillar det inte riktigt.

Men nu närmast ska jag på ett möte med John Blund. Vi hann inte riktigt med allt vi hade på dagordningen till natten som varit, så vi kom överens om ett extramöte snarast.

Sen nån gång kanske inatt eller nåt ska jag skriva klart min B-uppsats. Eller i alla fall lista ut vad den handlar om. Den ska in nu i helgen.

"Lift your head up high And scream out to the world
I know I am someone And let the truth unfurl
No one can hurt you now Because you know what's true
Yes, I believe in me So you believe in you
Help me sing it
Ma ma se, Ma ma sa, ma ma coo sa Ma ma se, ma ma sa, Ma ma coo sa"
/Michael Jackson

Jag har egentligen bloggpaus, och dessutom har jag beslutat sluta skriva om mina äventyr i den så kallade "branschen", men jag måste bara nämna.

Jag har spelat in med SVT idag. I kostymförrådet:
- Eh, det verkar inte finnas med några byxor som passar mig...
- Okej, då får du ta en kjol istället och gå som transvestit. Säg till i sminket att du ska ha läppstift också.

På TV i höst.


(För övrigt andra gången sen jag flyttade hit som jag får filma i kvinnokläder helt utan förberedelse. Jag måste härifrån...)

Idag utropas ett självständigt Kosovo! 
    Vilket är lite roligt, eftersom jag för tillfället jobbar som Kosovoalban.
    Jag välkomnar varmt utropandet! Jag tycker det verkar vettigt att 8% rika serber inte längre ska kunna förtrycka 92% kosovoalbaner med hjälp av sina pengar. 
      Nu är det möjligt att det finns en annan syn på konlfikten också, men det tänker jag inte låtsas om så länge jag spelar kosovoalban.

Tänkte hur som helst bara säga att jag kommer vara kosovoalban i ett par veckor till, så min debut som stand up-komiker är tills vidare uppskjuten. Eventuellt nytt datum blir den 22 mars, men jag återkommer med säkrare besked.

Pussåkram så länge!

Måste bara nämna en sak, innan bloggen träder i halvdvala.

Jag vill verkligen inte skriva uppsatsen... Den handlar om en liten grej som jag tyckte mig ha upptäckt i Tjechovs författarskap. Tjechov var ungefär världens coolaste snubbe. Han utbildade sig till läkare, kunde ha tjänat rätt bra, men envisades med att bota fattiga och sjuka. (Och sjuka? Men Björn...) Så han drog inte in så mycket pengar, och ändå hade försörjde han sin egen familj på 8 syskon och en sinnessjuk far. (Modern hade dött långt tidigare.) För att dryga ut kassan började han 25 år gammal skriva komiska noveller för tidningar. Då visste han att han var döende i tyfus. Med tiden började han även skriva dramatik, först farser som drev med tidens kvasirealistiska schablonteater, men efterhand utvecklade han en dramatik som skulle bli revolutionerande. Den nya dramatiken blev till en början ganska missförstådd, och det var först när den sattes upp i regi av Konstantin Stanislavskij (kallad den moderna skådespelarkonstens fader) som den nådde framgång. Tillsammans med Stanislavskij jobbade sedan Tjechov med Konstnärliga Teatern i Moskva till han dog av sin tyberkulos, 44 år gammal. Hans sista pjäs var Körsbärsträdgården, som enligt min blygsamma uppfattning är den bästa pjäs som någonsin skrivits, och enligt kännare den första pjäs där han verkligen hittat sin form som dramatiker.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan istället (apropå luriga familjesituationer) om hon den där Kallur.
Alltså.
Nåt jävla tok måste det ha varit i den familjen.
Tänk dig att du bor däruppe i... är det Dalarna? Åsså är du hembjuden till familjen Kallur på palt, men när du kommer dit, ser du TVÅ EXAKT LIKADANA SMÅFLICKOR RAJTA RUNT, RUNT PÅ GÅRDEN OCH HOPPA ÖVER SNÖSKOTRARNA SOM STÅR PARKERADE.
Klart det blir nåt vajsing med en sån uppväxt.
Klart hon den söta av dem (hur kan det vara så att bara en av dem är jättesöt när de ser exakt likadana ut?) inte kan fixa att springa några ynka hundradelar snabbare då, liksom, och ta det där världsrekordet. Hon har ju problem, det kan man ju lista ut med lilltån.

Mer terapi till folket, om vi ska få oss några världsrekord!

Ha en trevlig februari!

Här är det lite dåligt arbetstempo, jag är medveten om det.
   
Saken är den, att jag har en miljon saker att skriva på. Dels är det en standup som måste vara klar den 8:e mars, dels är det ett manus som helst ska vara klart för en bidragsansökan den 29:e februari, man absolut måste vara klart för en manustävling den 15:e mars. Åsså är det nån jävla b-uppsats som tydligen ska lämnas in nånstans i månadsskiftet också, blablabla.
     Så, kort sagt det är hel massa saker som jag förväntas skriva, så det har liksom blivit att jag öppnar nåt av de där dokumenten istället för bloggen. (Faktum är att jag jag bloggar nu bara för att slippa uppsatshelvetet. Därför kanske det blir lite irrelevanta sidospår sådär... inget att bry sig om.)
     Dessutom har jag just fått veta att jag ska iväg med militärpolisen en sväng, så det lär väl bli ännu värre stiltje.
     Beklagar detta, kära ni.

Men jag tänker komma tillbaka, med nya krafter, förr eller senare! Den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge! (Om han eller hon inte väntar så länge att kroppen börjar sända ut hungersignaler och sånt, så att muskler börjar omvandlas till fettreserver, för det är ju olyckligt.)
      Egentligen borde jag uppdatera bloggen var tredje timme för att ni inte ska bli mentala tjockisar allihopa.
     Men jag är liksom inte spännande  och underhållanderiktigt så frekvent (och vore jag det skulle jag ägna mig åt hippare saker än bloggande), så ni får stå ut.

Jaja, summan och kardemumman (som är en krydda som luktar ganska gott. En gång skulle jag köpa kardemumma på Netto, men den var slut. Jag skulle ha den att krydda lassi med. Som är nåt indiskt hokus pokus. Netto är för övrigt en jävla skitaffär. Tanken med Netto är att de köper in en massa billiga saker av dålig kvalitet. Tyvärr verkar de köra med samma princip med personalen. Det rajtar alltid runt en massa anställda där och gör ingenting, och sen är det kö genom halva affären för att bara en kassa är öppen. I kassan är de  inte heller helt smarta. Man köper mat för typ halva CSN, de frågar aldrig om man ska ha kassar, man glömmer deyt hälften av gångerna, och de gånger man kommer ihåg det frågar de "En eller två? Stora eller små?" En gång tröttnade jag, och frågade hur mycket de trodde att en liten kasse skulle klara. Tjejen i kassan tänkte länge, länge, medan kön växte. Sen sa hon "10 kilo kanske?" Jag tittade på min handling, som vägde minst 10 kilo - jag är så jävla pretto och köper frukt och sånt numera - och frågade henne om hon trodde att en liten plastkasse skulle kalra 10 mjölkpaket. Hon tänkte lite till, kön fördubblades, dag blev natt, sen sa hon "8 kilo då?") är i alla fall att det är segt nu, men att bloggen inte är döende.
    Den kommer tillbaka!
    Tummis!

(Tummis?

Tunnis?

Tunnis.

Tunn is.

Tunisien.

Tunn is igen.

To Nice again.

Too nice again.

Tonfisk len.

Tonfisk.

På pizza.

Mat...



Björn, uppsats nu... )

Eländes elände.

Den 8 mars debuterar jag som ståuppkomiker på Röda Sten i Göteborg. Det här kan på intet vis sluta bra.
Är ni snälla så går ni in på www.bajsnodigt.se, bokar en biljett, och ger fan i att komma så eländet blir inställd.

Elände är mitt nya favoritord.

Det blir gärna så efter tre dagars regnstorm.