sjukdomsinsikt

Wee! Jag bloggar! Jag har fått en hel dags ledigt från repandet! Regissören tyckte lördagens rep gick så bra att han ställde in hela långa 12-timmarsrepet idag, mot löfte att vi inte skulle gå ut och supa.
     Det är så roligt att bli behandlad som en vuxen människa.
    
För övrigt tror jag att när man blir glad på gränsen till lycklig över att man äntligen får tid att städa toaletten, är det dags att tänka över sitt liv.

Några andra som borde tänka över sitt liv, är nazister.
    Jag sprang på en härom dan. Eller snarare, han sprang på mig. Han tog till och med sikte.
    Klockan var ungefär 11 på kvällen, jag var på väg hem från rep. Har just ångestat mig igenom Avenyn (som är nån slags jävla djungel efter 8 varje fredag och lördagkväll.), kommer bort mot Studentområdena där jag bor, och då kommer raglande mot mig en enorm man i 35-40-årsåldern. Jag försöker svänga av, men han byter också sida av trottoaren och tar sikte på mig. Och jag ser att han är så packad att han knappt kan hålla sig på benen, och dessutom är han ensam (jag visste inte att nazister någonsin var ensamma), men liksom han är över 2 meter lång och jättestor, och jag är lite nojig att han ska råka ramla över mig och kväva mig eller nåt.
    Och när han kommer nära stirrar han på mig, och ler världens bredaste och fånigaste leende och kvittrar fram "HALLÅ ELLAR?!"
 "Eh, hej?"
     Nu hör det till saken, att jag tycker väldigt illa om nazister. Eller, nazister och nazister. Han hade rakad skalle och bombarjacka, men man kanske inte ska vara så snar att döma folk. Men han var definitivt en stor och obehaglig man, och just då var jag övertygad om att han var nazist. Jag brukar tro att folk är det på natten. Jag är nån 16-dels jude sådär, och jag får alltid tvångstankar att det syns på mig. Så jag var aningen frustrerad.
     Han höll fram handen och ville skaka hand, och när jag gjorde det sa han:
"DU E EN GO GOBBE!"
Jag ville inte vara en go gobbe. Jag ville mycket hellre vara ett judesvin eller dylikt än en go gobbe. Men jag ville inte ha den diskussionen med honom just då, så jag sa.
"Det är du också."
Var helt fel svar. Han tittade irriterat på mig där jag stod och log mitt trevligaste leende, och frågade:
"ÄR DU FJOLLA ELLER?"
"Eh, nej?"
"Jo, du är en riktig liten fjolla!"
Jag tror att fjolla betyder Bög på nazistiska, så jag ville absolut inte vara en fjolla. Så jag stod på mig, och sa:
"Nej, jag är ingen fjolla."
Då blev han jätteglad. Och ville skaka hand. Och sa:
"DU E EN GO GOBBE!"
"Det är du också?"
"ÄR DU FJOLLA?"
"Nej, det är jag inte."

Sen loopade vi den diskussionen ett tag, tills jag beslutade mig för att byta strategi. Han verkade sur när jag gjorde ansatser att gå därifrån, så jag ville inte riktigt glida iväg. Så när fjärde GO GOBBE kom, sa jag:
"Tack ska du ha, vad snäll du är!"
Han blev jättebesviken. Han sa:
"Men är du inte ens lite fjolla?"
"Nej."
"Men... men... inte ens liiiite?" Och han höll upp tumme och pekfinger och visade pyttelite sådär som man gör med barn, och ett tag såg det ut som om han ville krama mig, men bara var för blyg. (Ett problem som jag tror är ganska vanligt hos nazister.)
"Nej, faktiskt inte det minsta."
"DU E VERKLIGEN EN GO GOBBE!"

Då fick jag nog och önskade honom en god natt. Han ropade efter mig att jag var en go gobbe, och just då ville jag bara slå honom.

Men det skrämmande med hela historien, är inte att jag gick hem och var rädd. Inte heller gick jag hem och var förbannad på nazister eller deprimerad över att samhället inte plockade upp honom när han var ung och förvirrad.

Jag gick hem och var orolig för om jag var en fjolla.

Vilket naturligtvis var det absolut fjolligaste jag kunde göra.