sjukdomsinsikt

Trötttrötttrötttrötttrötttrötttrötttrött.


Alltså, december. Eftersom det är mörkt hela tiden, tror min kropp att det är natt hela tiden. (Vilket den har jäkligt rätt i.) Alltså är jag trött hela tiden. Alltså somnar jag hela tiden, vilket naturligtvis leder till att jag inte kan sova när jag förväntas sova.
    Så jag lullar runt och somnar undgefär hela tiden. I förrgår tre gånger på lektion. Mellan tupplurarna var jag uppe på scen och spelade. Vi improviserade kring temat frieri. Det blev ett aningen förvirrat och nyvaket frieri från min sida. Stackars bruden.
    Senare den dagen gick jag och solade solarium, tänkte att det kanske skulle pigga upp mig lite.
    Naturligtvis somnade jag. Och tappade ögonskydden. Vaknade av et tstarkt ljussken, och upptäckte att jag befann mig i en kistliknande anordning.
      Trodde på fullaste allvar att jag hade råkat dö utan att märka nåt.
    
Nån slags nära-döden-upplevelse alltså.

En upplevelse som, trots en viss mytbildning och romantisering, faktiskt inte alls inspirerar till intelligenta texter.