100 apor är mer än 10 000 flugor
Ja, jag vet.
Det var lumpet av mig.
Och inte ens särskilt väl genomfört.
Jag talar förstås om mitt försök att fejka min egen död här i förra blogginlägget. Jag menar, jag tänkte att det vore lite sådär coolt. Sånt som stora rockstjärnor gör. Ni vet. Elvis Presley. John Lennon. Scatman John.
Anledningen var att jag ville sluta blogga. Jag har inte varit rolig på hur länge som helst. Jag har inget som känns viktigt att säga. Och istället för att utveckla mitt skrivande och hålla det vid liv, som var anledningen till att jag började blogga på den goda gamla tid då det fortfarande hette "skriva i lunardagboken", så har bloggandet nu fått mitt skrivande att stagnera. Jag gräver mig djupare ner i gamal hjulspår, och jag lägger krutet på bloggen istället för på de pjäsprojekt som jag faktiskt vill ägna mig åt. Dessutom tapapr jag läsare, sakta men säkert. Vet inte om detär för att jag blir sämre, eller för att bloggtrendenn avtar, folk har tröttnat på att läsa, min polare som länkar till mig slutar skriva, eller vad det är. Hur som helst är det fett tråkigt.
Men jag kan ju inte bara sluta.
Jag har ju lovat mig själv att fortsätta med Sjukdomsinsikt till vi har fått ett regeringsskifte.
(I själva verket ser jag det som min personliga uppgift att störta regeringen, och jag anser att jag har kraften och därmed också plikten att göra det, men det vågar jag inte riktigt berätta för folk.)
Och jag tänker såhär: (Kategori: Utnötta formuleringar. Underkategori: Påbörja nytt stycke. Nummer: 3, efter "Well", "Neway", före "Alltså såhär va" och "Grejen är följande".)
Det har gjorts studier på apor som lever isolerade på öar. Man har följt hur nya upptäckter sprider sig inom en population. Alltså, tänk till exempel att apan Kalle (de heter inte kalla, utan säkert saker som typ Ooohoohahhhhiiiik-kliasigihuvvet, men liksom.) kommer på att man kan köra ner en pinne i en myrstack, och sen slicka på pinnen för att få i sig myrorna. (Vi kan säga att Kalle fick idén från ett naturprogram på TV, eller nåt.) Kalle berättar det för Olle (som inte heter Olle), Olle berättar det för Steven (som faktiskt heter Steven), och kunskapen sprider sig, men ganska sådär långsamt liksom. Och så helt plötsligt kommer en boom, och sen helt plötsligt kan alla apor på ön sticka pinnar i myrstackar. (Några har till och med börjat experimentera med att röka aporna, men de blir helt lulliga och orkar liksom inte sprida kunskapen vidare.) Just på den populationen som studerades, upptäckte forskarna att det fanns en magisk gräns vid ganska exakt 100 apor. När den 100:e apan fått kunskapen, var det som att den var befäst, och sen kom explotionen.
Detta kommer från en mycket pedagogisk orange faktaruta i Samhällskunskapsboken från gymnasiet.
Några sidor senare fanns en annan faktaruta, grön denna gång, som handlade om hur information sprids. Det är liksom inte så att Kleti och Pleti har koll på Irakkriget, det är mer så att Kleti och Pleti känner en ganska insatt snubbe som kollar på nyheterna, och berättar för K&P om Irakkriget så fort han (eller hon, men inte så ofta en hon, för Kleti och Pleti är rätt sådär slemmiga och har inte så många tjejpolare) får chansen. Insatta snubben blir kanske inte bjuden på sådär jättemånga fester och så, men han brukar nå ut i alla fall.
Och jag tänker att om jag vore apa, då vore nog meningen med mitt liv att om inte uppfinna myrpinnar, så i alla fall berätta för mina appolare om myrpinnen. Så kunde vi ha myrpinnefester hemma hos mig sen, och sitta och snacka och sådär.
Nu är jag inte apa, och jag gillar inte myror. Jag är människa, och jag lever i ett land som har skaffat sig en regering som för en ganska bisarr politik. Jag är för all del inte en snubbe som följer nyheterna, (och jag blir faktiskt bjuden på fester ibland!) men jag tycker mig ändå ha genomskådat ett och annat. Och nånstans känner jag det som min människoapliga plikt att på ett eller annat sätt prata om det jag tänker.
Nu är i och för sig saken ganska så klar. Trots att jobben ökar (på grund av högkonjunktur), så minskar regeringsstödet på ett nästan parodiartat sätt. Och just nu känns det ganska lugnt inför nästa val. Så det känns inte sådär jätteakut att hålla på att uppdatera konstant och dessutom försöka vara rolig.
Så jag går tillbaka till där det började.
Nu får bloggen vara min lekstuga igen. Jag skriver när jag har lust, och jag skriver det jag har lust att skriva. Ibland kommer det ta lång tid mellan varven, ibland inte. Ibland kommer det bli sketdåligt (det är göteborska och betyder skitdåligt), ibland kmmer det bli roleliroligt. Det kommer antagligen bli alldeles för många parenteser i texten, det kommer antagligen vara bitterhet gentemot Reinfeldt och kompani. Vi får se.
Puss på er så länge, och stanna tunade!
PS: Ja, det blev ju inte så många favoriter i repris, som ni märkte. Bara Verklighetsträning, som jag anser är det roligaste jag nånsin skrivits, men som ingen nånsin verkar ha begripit.
Sånt händer.
Däremot sitter jag när tid bjuds och lust lustar sig och försöker plocka ut det bästa ur Paianbloggen och göra nån slags liten blok av det. Hör av er om ni vill ha den i mejlen!
PS2: Samson, stand-up-grejen går åt h-e. Har fått kalrtecken astt uppträda i vår, har fått ångest, har skrivit tre stycken manus till uppträdande av vilka ungefär noll stycken var roligare.
Hur mår du?
Det var lumpet av mig.
Och inte ens särskilt väl genomfört.
Jag talar förstås om mitt försök att fejka min egen död här i förra blogginlägget. Jag menar, jag tänkte att det vore lite sådär coolt. Sånt som stora rockstjärnor gör. Ni vet. Elvis Presley. John Lennon. Scatman John.
Anledningen var att jag ville sluta blogga. Jag har inte varit rolig på hur länge som helst. Jag har inget som känns viktigt att säga. Och istället för att utveckla mitt skrivande och hålla det vid liv, som var anledningen till att jag började blogga på den goda gamla tid då det fortfarande hette "skriva i lunardagboken", så har bloggandet nu fått mitt skrivande att stagnera. Jag gräver mig djupare ner i gamal hjulspår, och jag lägger krutet på bloggen istället för på de pjäsprojekt som jag faktiskt vill ägna mig åt. Dessutom tapapr jag läsare, sakta men säkert. Vet inte om detär för att jag blir sämre, eller för att bloggtrendenn avtar, folk har tröttnat på att läsa, min polare som länkar till mig slutar skriva, eller vad det är. Hur som helst är det fett tråkigt.
Men jag kan ju inte bara sluta.
Jag har ju lovat mig själv att fortsätta med Sjukdomsinsikt till vi har fått ett regeringsskifte.
(I själva verket ser jag det som min personliga uppgift att störta regeringen, och jag anser att jag har kraften och därmed också plikten att göra det, men det vågar jag inte riktigt berätta för folk.)
Och jag tänker såhär: (Kategori: Utnötta formuleringar. Underkategori: Påbörja nytt stycke. Nummer: 3, efter "Well", "Neway", före "Alltså såhär va" och "Grejen är följande".)
Det har gjorts studier på apor som lever isolerade på öar. Man har följt hur nya upptäckter sprider sig inom en population. Alltså, tänk till exempel att apan Kalle (de heter inte kalla, utan säkert saker som typ Ooohoohahhhhiiiik-kliasigihuvvet, men liksom.) kommer på att man kan köra ner en pinne i en myrstack, och sen slicka på pinnen för att få i sig myrorna. (Vi kan säga att Kalle fick idén från ett naturprogram på TV, eller nåt.) Kalle berättar det för Olle (som inte heter Olle), Olle berättar det för Steven (som faktiskt heter Steven), och kunskapen sprider sig, men ganska sådär långsamt liksom. Och så helt plötsligt kommer en boom, och sen helt plötsligt kan alla apor på ön sticka pinnar i myrstackar. (Några har till och med börjat experimentera med att röka aporna, men de blir helt lulliga och orkar liksom inte sprida kunskapen vidare.) Just på den populationen som studerades, upptäckte forskarna att det fanns en magisk gräns vid ganska exakt 100 apor. När den 100:e apan fått kunskapen, var det som att den var befäst, och sen kom explotionen.
Detta kommer från en mycket pedagogisk orange faktaruta i Samhällskunskapsboken från gymnasiet.
Några sidor senare fanns en annan faktaruta, grön denna gång, som handlade om hur information sprids. Det är liksom inte så att Kleti och Pleti har koll på Irakkriget, det är mer så att Kleti och Pleti känner en ganska insatt snubbe som kollar på nyheterna, och berättar för K&P om Irakkriget så fort han (eller hon, men inte så ofta en hon, för Kleti och Pleti är rätt sådär slemmiga och har inte så många tjejpolare) får chansen. Insatta snubben blir kanske inte bjuden på sådär jättemånga fester och så, men han brukar nå ut i alla fall.
Och jag tänker att om jag vore apa, då vore nog meningen med mitt liv att om inte uppfinna myrpinnar, så i alla fall berätta för mina appolare om myrpinnen. Så kunde vi ha myrpinnefester hemma hos mig sen, och sitta och snacka och sådär.
Nu är jag inte apa, och jag gillar inte myror. Jag är människa, och jag lever i ett land som har skaffat sig en regering som för en ganska bisarr politik. Jag är för all del inte en snubbe som följer nyheterna, (och jag blir faktiskt bjuden på fester ibland!) men jag tycker mig ändå ha genomskådat ett och annat. Och nånstans känner jag det som min människoapliga plikt att på ett eller annat sätt prata om det jag tänker.
Nu är i och för sig saken ganska så klar. Trots att jobben ökar (på grund av högkonjunktur), så minskar regeringsstödet på ett nästan parodiartat sätt. Och just nu känns det ganska lugnt inför nästa val. Så det känns inte sådär jätteakut att hålla på att uppdatera konstant och dessutom försöka vara rolig.
Så jag går tillbaka till där det började.
Nu får bloggen vara min lekstuga igen. Jag skriver när jag har lust, och jag skriver det jag har lust att skriva. Ibland kommer det ta lång tid mellan varven, ibland inte. Ibland kommer det bli sketdåligt (det är göteborska och betyder skitdåligt), ibland kmmer det bli roleliroligt. Det kommer antagligen bli alldeles för många parenteser i texten, det kommer antagligen vara bitterhet gentemot Reinfeldt och kompani. Vi får se.
Puss på er så länge, och stanna tunade!
PS: Ja, det blev ju inte så många favoriter i repris, som ni märkte. Bara Verklighetsträning, som jag anser är det roligaste jag nånsin skrivits, men som ingen nånsin verkar ha begripit.
Sånt händer.
Däremot sitter jag när tid bjuds och lust lustar sig och försöker plocka ut det bästa ur Paianbloggen och göra nån slags liten blok av det. Hör av er om ni vill ha den i mejlen!
PS2: Samson, stand-up-grejen går åt h-e. Har fått kalrtecken astt uppträda i vår, har fått ångest, har skrivit tre stycken manus till uppträdande av vilka ungefär noll stycken var roligare.
Hur mår du?
Kommentarer
Trackback