sjukdomsinsikt

Igår verkade bli en helt vanlig dag på gymmet.

Jag hade gjort mitt lilla pass, fuskat som vanligt med benen och lagt på för mycket vikt på tricepsmaskinen så jag tog hela bördan på korsryggen som antagligen fick förslitningsskador, hastade genom stretchingen för att hinna med ett par extraminuter i bubbelpoolen, samt valde duschen utan lyxigt gratisschampoo i en plastbehållare.

Så alldeles när jag skulle gå hem så blockeras dörren till omklädningsrummet av den största människa jag nånsin sett. Han var ungefär tre meter lång, bred som en lastbil av den bredare sorten, och hade en sliten svart skinnjacka. Han hade en riktig sån där rysk maffiamustasch, han tittade rakt igenom mig med isblåa ögon, höll fram en gymnyckel och väste med en whiskyhärdad avgrundsröst: "SHOW ME WHERE!"

Jag bara stirrade på honom, sen stirrade jag på gymnyckeln, sen stirrade jag på honom igen och tänkte att han kanske var nån sorts kollega. Det kanske var han som gjorde rösten till Darth Vader.
    Eller det där jättestora trollet i den där filmen om en jätteliten kille som ska bära upp en ring på ett berg för att kasta ner den igen.
    "SHOW ME WHEEEEERE!"

Så okej, jag kollade nyckeln, såg att det stod 23, pekade ut skåp 23 i rummet intill, och gick tillbaka till mitt rum för att ta på mig skorna.

När jag ska gå står han i dörröppningen igen. Frustrande av ilska, jag ser musklerna spela under den tajta skinnjackan. Långt inne i de isblåa ögonen finns en lika isblå eld. Jag tänker att den här killen äter spädbarn till frukost. Och kryddar med saltpetersyra.
"IT NOT WORKING!"

Så jag smiter förbi honom, hör hur han steger efter, går in i hans omklädningsrum. Han kommer efter, pekar på skåp 25 och pekar. "IT NOT WOOOORKING!"

Så jag tar hans nyckel, låser upp skåp 23, och kutar hem.
    Och börjar googla efter andra gym.


MINA DAMER OCH HERRAR, ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA!

Det har varit en sanslös höst, jag har jobbat utan överdrift ungefär 80 timmar i veckan och därpå haft närapå fyra timmars restid om dagen - samtidigt som jag pluggat på heltid. (Och nu tjafsar a-kassan med mig om att jag jobbat för lite på sistone :) ) Så bloggen har helt enkelt fått vila lite. Men jag har saknat den och jag har saknat er, och av kommentarer att döma har ni saknat mig också. Fett med kärlek, liksom.

Jag har ju sullat till det lite för mig med att byta namn på bloggen ungefär tusen gånger, och jag märker att jag tappade nästan hälften av mina läsare vid förra namnbytet. Så jag får helt enkelt skylta med min förnedring och dubbelposta här ett tag, i både 100apor.blogg.se och sjukdomsinsikt.blogg.se, till alla hittat rätt.

MEN I FORTSÄTTNINGEN ÄR DET WWW.SJUKDOMSINSIKT.BLOGG.SE SOM GÄLLER! Så lägg till den bland era bokmärken igen, för nu åker vi!

Jag hade ju lovat att rapportera här om senaste militärjobbet, och som ni märker har det inte blivit så mycket av det.

Men ärligt talat finns inte så mycket att rapportera. Det var span och analysgrupperna som övade, så det var mest typ "okej, du är medlem i en lokal maffia och analysgruppen misstänker att den där hamnlokalen används för vapensmuggling. Så du ska vara i lokalen i ett par timmar och synas genom fönstret, så att de kan knyta dig också till vapensmuggling."

Jävligt spännande.

Typ spela teater för en kikare.

Och försöka att inte titta mot det där hustaket där det drumlar runt grönklädda snubbar som tror att de är osynliga.

Annars var mitt personliga lilla tema urinvägsinfektion.
Ett enda riktigt spännande moment fick jag göra.
Jag skulle vara en bybo som hade hittat en osäkrad handgranat i en buske utanför mitt hus. Så jag skulle komma springande till en militärförläggning och få dem att ta hand om den. Jag pratade vare sig engelska eller svenska, och risken skulle vara ganska stor att de skulle bli stressade av att jag kanske skulle kasta granaten på dem, och höja vapen.

Militärens uppgift var att få mig lugn och lämna över granaten stilla och säkert.

Det gick sådär.

När jag kom i närheten höjde de vapen mot mig. Det killar alltid lite i magen när fem militärer i skyddsvästaer höjer AK5:or mot en, även om man vet att det är lösa skott. Så jag började skrika och gasta, ungefär "Irimichabala sansaroksi!" Just precis då betydde det "skjut inte, jag är snäll!" Allt funkade väldigt bra, militären blev fett stressade och visste inte om de skulle skjuta mig eller inte.

Ungefär då tog det stopp. De visste inte hur de skulle hantera situationen. Så de fick mig att lägga mig med händerna framåt på den kalla asfalten.

När militärer inte vet vad de ska göra, vill de alltid att man ska ligga med armarna framåt på den kalla asfalten.

Sen fortsatte de med att inte veta vad jag skulle göra i ungefär en halvtimme. Efter ett tag började jag teckna att jag frös, och att jag ville ha en filt. (När skådespelare inte vet vad de ska göra, vill de alltid ha en filt.) Jag fick ingen filt. Efter ytterligare en kvart börts övningen.

Det var typ det roliga.


Så sista dagen på veckan, när det obligatoriska gripandet skulle ske, var jag taggad som fan och ville hitta sätt att twista situationen. Jag föreslog att jag skulle försöka fly när de stormade byggnaden jag skulle befinna mig i. Det accepterades.

Så sen fick jag smyga runt i en huvtröja i Frihamnen (i Stockholm, för alla er sunda medborgare som faktiskt inte har koll på Stockholms hangouts för skummisar) med famnen full av k-pistar och pansarbrytande. Det var rätt spännande. Jag väntade bara på att nån som inte ingick i övningen skulle dyka och säga "hey killen, den här vägen, bossen ävntar på dig." Sen, efter typ två timmars väntan, skulle de storma lagerlokalen och ta oss. Då skulle jag springa mot dörren.


Jag var ganska svalt klädd, eftersom det skulle bli lång väntan i lokalen, och jag inte ville att en massa ytterkläder skulle försvinna på vägen. Jag tänkte att väntan skulle bli outhärdlig nog ändå. (Nu blev det inte så farligt som jag trott. Man kunde alltid roa sig med att titta på militärer som försökte omringa huset utan att synas. Rekordet tog en stor kille som skulle smyga längst huset långsida. Han gjorde precis som han hade blivit lärd - eller möjligen sett på TV. Han tryckte sig mot väggen, gick med böjde knän, stannade hela tiden och siktade med vapnet. Nu var bara grejen den, att han var helt klädd i svart - och väggen han tryckte sig mot var helt vit, och återkastade ljuset från hamnlyktorna. Det var så sött att se, jag tror att han verkligen trodde att han var ninja, och i själva verket drog han till sig mer uppmärksamhet än om han hade kommit ridande på en elefant.)

Nåväl.

De stormade inte in i byggnaden. De smög in i byggnaden (trodde de), sen vrålade de att vi skulle lägga oss på govlet och sträcka fram händerna.

Så fan heller.


Jag sprang mot dörren.

Och hann såklart ut. Först där utanför dök det upp folk som inringat huset och tyckte att jag skulle lägga mig ner. På asfalten. Med händerna ut. Mitt i natten i blåsiga hamnen.

Och inte kunde jag be om en filt heller, för jag hade superspejsade hörselskydd och skyddsglasögon och allt sånt man måste ha när man ingår i övningar då det kan uppstå skottlossning, så jag fick ligga där i säkert en halvtimme igen, sedermera också med handfängsel på ryggen.

Så går det när man ska försöka krydda upp övningarna lite.

Den natten var för övrigt tortyr. Dagen innan jag jobbat från 07.30 till 17.00, sedan blivit beordrad att sova och komma i harmoni (militärer tror att alla människor kan sova på kommande om man bara är bestämd när man ger ordern), för att börja jobba igen 02.30 till 12.00. Efter gripandet och asfaltsliggandet skickades vi till förhör. Det var en jäkla resa. Efter en timmes bilfärd var vi framme vid militräförläggningen. (Samma förläggning som jag kommit till med en handgranat i en annan roll.) Då skulle de sätta på ögonbindel och hörselskydd, och sen leda mig till mitt fängelse. Det var fantastiskt. "När jag knackar dig två gånger på axeln betyder det att det kommer ett hinder", förklarade snubben som ledde mig.

Efter diverse snubblande på rötter blev det plötsligt ett jäkla knackande. Jag förstod att jag var i en trappa, och efter att ha sparkat in smalbenen hur många gånger som helst samt varit nära att gå med näsan först in i trappräcket, så tog de av ögonbindeln.

Då upptäckte jag att jag var halvvägs upp i en brandtrappa. Ni vet, en sån där jättebrant som garanterat bara orsakar panik om nån måste fly från en brand i den. Den hade idioterna försökt leda mig uppför emd ögonbindel. Det var väldigt svårt att hålla masken just då.

Sen hamnade jag i ett rum som var helt och hållet tömt på saker. Det var bara ett golv. Ni vet, ett sånt där rum man vill ha när man blir rik och bor i slott som man kan gå till och bara... inte göra nånting. Men 5 på morgonen kändes det sådär halvcharmigt. Ingenstans att ligga, ingenstans att sitta. Jag bad om en stol. Fick det inte. Bad om filt. Fick det inte. Upptäckte att det fanns ett fönster. Drog upp persiennen, såg precis allt det där de hade satt på ögonbindel för att jag inte skulle se. Såg att det var tillräckligt lågt för att hoppa. Man kanske skulle vricka en fot, men i närheten fanns både sko och några obevakade bilar, och hade jag varit hotad hade det varit värt det. Tänkte använda detta i förhöret om jag skulle känna för att påpeka för förhörsledaren att hans folk var amatörer.

Började bli rastlös. Jag har alltid tänkt att det vore lite coolt att hamna i fängelse. Typ ingenting annat att pyssla med än att uppgå i nirvana, och det sägs ju vara party hela dagen. Men efter en kvart var jag galen. Vankade runt, dansade, lallade. Sommnade på golvet, vaknade av att jag frös och had eont i ryggen. Somnade igen, rullade runt i sömnen - och då kom min fångvaktare inrusande och undrade vad det var som lät och om jag försökte fly. Han noterade inte att jag hade öppnat fönstret för att få in lite frisk luft.

Och sen, efter fyra timmar, kom de på att deras förhörsledare var i Italien, och övningen avbröts. (Eller, som det brukar heta: "de har tagit beslutet att låta lokal polis ta hand om er.")