Världen finns där för mig!
Kära medmänniskor!
Under kommande vecka samlas hela världen återigen för en gemensam manifestation, i samma stil som när folk bar rött för att visa sympatier för munkarna i Burma.
Under hela nästa vecka gäller:
BÄR JEANS FÖR ATT VISA ATT DU VILL ATT BJÖRN SKA FÅ EN LÄGENHET I GÖTEBORG!
Så nu vet du! Varje gång under nästa vecka då du ser att någon har jeans på sig, så vet du, att detta är ingen slump, utan att den människan verkligen önskar att jag ska få en fräsch, billig lägenhet, gärna en stor etta eller till och med en tvåa, kanske förslagsvis i närheten av Linnéplatsen i Göteborg!
De är så fina ibland, de där medmänniskorna!
Under kommande vecka samlas hela världen återigen för en gemensam manifestation, i samma stil som när folk bar rött för att visa sympatier för munkarna i Burma.
Under hela nästa vecka gäller:
BÄR JEANS FÖR ATT VISA ATT DU VILL ATT BJÖRN SKA FÅ EN LÄGENHET I GÖTEBORG!
Så nu vet du! Varje gång under nästa vecka då du ser att någon har jeans på sig, så vet du, att detta är ingen slump, utan att den människan verkligen önskar att jag ska få en fräsch, billig lägenhet, gärna en stor etta eller till och med en tvåa, kanske förslagsvis i närheten av Linnéplatsen i Göteborg!
De är så fina ibland, de där medmänniskorna!
När storleken har betydelse
Monsterspindeln är tillbaka!
Antingen det, eller så har han en monstertvillingbrorsa som hållit sig gömd men nu bestämt sigm för att titta fram.
Jag bestämde mig för att mäta den. Som nån slags fejsa-faran-pryl.
Den var ungefär 11 cm från framfot (?) till bakfot.
Det är ganska mycket för en svensk spindel, tror jag.
Jag fotade den också, men av hänsyn till några av mina mest kära läsare tänker jag inte lägga upp det här.
Antingen det, eller så har han en monstertvillingbrorsa som hållit sig gömd men nu bestämt sigm för att titta fram.
Jag bestämde mig för att mäta den. Som nån slags fejsa-faran-pryl.
Den var ungefär 11 cm från framfot (?) till bakfot.
Det är ganska mycket för en svensk spindel, tror jag.
Jag fotade den också, men av hänsyn till några av mina mest kära läsare tänker jag inte lägga upp det här.
Medan någon finns kvar
Igen:
"Först tog de kommunisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte kommunist.
Sedan tog de socialisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte socialist.
Sedan tog de alla judarna, men jag sa ingenting, för jag var inte jude.
Sedan tog de katolikerna, jag sade fortfarande inget, för jag var ju protestant.
Sedan kom de för att ta mig, och då fanns det ingen kvar som kunde säga något."
/ Martin Niemöller, kristen präst som satt 7 år i koncentrationsläger i Tredje riket.
Det finns dock ställen i världen där folk säger något, å sina medmänniskors vägnar, trots att de inte är direkt hotade. Och det är så jävla fantastiskt att 10 000 munkar ger sig ut på gatorna i Burma, trots att de vet att de med största sannolikhet kommer mötas med våld från militären. För att militärjuntan chockhöjer bensinpriserna, och för att de vet hur hårt detta slår mot befolkningen.
Så jag för budskapet vidare, sådant det kom till mig via facebook:
In support of our incredibly brave friends in Burma: may all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward!
"Först tog de kommunisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte kommunist.
Sedan tog de socialisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte socialist.
Sedan tog de alla judarna, men jag sa ingenting, för jag var inte jude.
Sedan tog de katolikerna, jag sade fortfarande inget, för jag var ju protestant.
Sedan kom de för att ta mig, och då fanns det ingen kvar som kunde säga något."
/ Martin Niemöller, kristen präst som satt 7 år i koncentrationsläger i Tredje riket.
Det finns dock ställen i världen där folk säger något, å sina medmänniskors vägnar, trots att de inte är direkt hotade. Och det är så jävla fantastiskt att 10 000 munkar ger sig ut på gatorna i Burma, trots att de vet att de med största sannolikhet kommer mötas med våld från militären. För att militärjuntan chockhöjer bensinpriserna, och för att de vet hur hårt detta slår mot befolkningen.
Så jag för budskapet vidare, sådant det kom till mig via facebook:
In support of our incredibly brave friends in Burma: may all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward!
Förhandling
För ett par månader sedan lovade min hyresvärdinna att komma och hälsa på i september, eftersom hon inte var i stan när jag flyttade in. (Och tydligen inte innan heller, vilket kan förklara att rummet jag flyttade in i inte var städat och hade klibbiga fläckar på väggarna.)Detta har hon hela tiden tjatat om när jag skrivit och frågat om olika grejer vad gäller boendet - "vi kan prata om det när jag kommer i september."
Så när halva september gått, började jag undra lite vad hon pysslade med. Hon hade skickat ett mejl och uppmanat oss att "komma med förslag på förbättringar", och jag hade skickat ett mejl tillbaka och påpekat att vi var två stora starka pojkar med en ekonomi som manade till billiga storkok, och att vårt kylskåp på ungefär en halv kubikmeter faktiskt var på tok för litet. Jag erbjöd mig att leta upp nåt på blocket.se, som skulle kosta max några hundringar, och som skulle kunna ersätta ett idiotiskt skrymmande bord som microvågsugnen nu står på.
Hon brukar svara inom ungefär två timmar. Kylskåpsmejlet tog henne nästan en vecka att besvara. Hon sa. "kom med ett prisförslag så får vi diskutera saken." (Några hundringar var tydligen inte konkret nog.)
Så hittade jag ett perfekt kylskåp för fem hundra. Mejlade och berättade, svar från henne dröjde i nästan två veckor. (Och så länge brukar ju folk som säljer saker vara pigga på att vänta på besked.)
Idag kom: "jag vill inte lägga ut pengar på det, köp det ni om ni vill men se till att det försvinner när ni flyttar."
September går mot sitt slut, och hon har fortfarande inte synts till.
Dagens fråga: Vad gör man när det inte GÅR att förhandla?
Anyone for revolution?
Så när halva september gått, började jag undra lite vad hon pysslade med. Hon hade skickat ett mejl och uppmanat oss att "komma med förslag på förbättringar", och jag hade skickat ett mejl tillbaka och påpekat att vi var två stora starka pojkar med en ekonomi som manade till billiga storkok, och att vårt kylskåp på ungefär en halv kubikmeter faktiskt var på tok för litet. Jag erbjöd mig att leta upp nåt på blocket.se, som skulle kosta max några hundringar, och som skulle kunna ersätta ett idiotiskt skrymmande bord som microvågsugnen nu står på.
Hon brukar svara inom ungefär två timmar. Kylskåpsmejlet tog henne nästan en vecka att besvara. Hon sa. "kom med ett prisförslag så får vi diskutera saken." (Några hundringar var tydligen inte konkret nog.)
Så hittade jag ett perfekt kylskåp för fem hundra. Mejlade och berättade, svar från henne dröjde i nästan två veckor. (Och så länge brukar ju folk som säljer saker vara pigga på att vänta på besked.)
Idag kom: "jag vill inte lägga ut pengar på det, köp det ni om ni vill men se till att det försvinner när ni flyttar."
September går mot sitt slut, och hon har fortfarande inte synts till.
Dagens fråga: Vad gör man när det inte GÅR att förhandla?
Anyone for revolution?
Dialog
- Hej, är ni såna där spårvagnskontrollanter?
- Ja.
- Ska ni på den här spårvagnen?
- Ja, det ska vi.
- Ok, då tar jag nästa...
- Ja.
- Ska ni på den här spårvagnen?
- Ja, det ska vi.
- Ok, då tar jag nästa...
Att prata känslor med en militär (Eller: Att lära av varandra)
På senaste militärgiget var vi skådisar aningen frustrerade. Vi tyckte att militären slösade resurser, och att vi faktiskt kunde användas på lite bättre sätt än att bara jamsa runt och bli smygna på.
Efter några dagars tjat fick vi gehör. ?Ja... ja ni kan ju till exempel vara i situationer där vi kan säga saker som... var arg. Eller var ledsen, kanske.?
Vilket snurrade till saker och ting ännu mer. Det sista man vill höra är nämligen regianvisningar som ?du är ledsen? eller ?du är glad.? Man kan inte känna saker på beställning. Man kan däremot få förutsättningar för en given situation ? ?okej, du VILL GIFTA DIG med Julia, du VILL VARA NÄRA HENNE, du VILL HÅLLA OM HENNE?. Vilket ger resultatet att man blir ganska ledsen när man hittar henne död i ett kyrkovalv. Viljorna leder till handlingar som uttrycks i verb, så ofta är det till hjälp att få höra aktiva verb; ?du vill bli frisläppt, så du HOTAR soldaten.? ?Du vill få fördelar, så du försöker CHARMA din förhörsledare.?
Efter några dagars diskussion började det där faktiskt landa hos militärerna. De blev lite glada, för de kom på att det där med att säga verb nästan var som att utdela order.
Och så blev allting sådär fint. Militärerna tyckte att de hade lärt sig nåt, och lovade gå hem och klura på saker och ting. Och vi hade också lärt oss nåt, kändes det som. I alla fall jag är oerhört fascinerad över den pragmatism som råder inom militären. Ungefär ?skit i idealism, det kan bli krig, då måste saker funka.? Vad är effektivast? Jo, nån som tänker och utdelar order, några som låter bli att tänka och gör som de blir tillsagda.
Vilket är precis lika svårt och på intet sätt mindre värdefullt.
Och någonstans är det så jag vill se på den där vara-människa-prylen. För mig är det någonting komiskt på gränsen till absurt och ångestskapande hur totalt olika människor kan vara, men jag brukar försöka tänka att det är för att vi ska kunna lära oss av varandra.
...
När jag kom tillbaka från militärgiget och fick tillgång till internet och därmed kvällstidningar igen, var det ett jäkla liv om att Alliansregeringen (även kända som Moderaterna) hade sänkt sjukpenningen. Folk var arga och kritiska och rädda och jag vet inte vad.
Jag har svårt att förstå allt tjohej. Jag menar, det var väl inte direkt så att det kom som någon överraskning att de skulle slå mot de som har minst? Tänk om all den där oron och uppmärksamheten hade dykt upp före valet istället, då hade den i alla fall känts relevant.
Och nu är det ju inte bara dåligheter de inför. De ska ju inte bara ge de sjuka mindre pengar, de ska faktiskt också ge företagen större ansvar för friskvård och sånt där.
Och det är ju jättebra.
FÖR DE SOM ÄR ANSTÄLLDA AV FÖRETAG!
Och här kommer det riktigt skrämmande in. För förklätt till tal om frihet, om principen att arbete ska löna sig, till ambitioner om minskad byråkrati och till en effektiviserad ekonomi, finns någon form av förvirrad, perverterad värdekonservatism.
Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men här i samhället finns ganska många människor, som lever ganska olika sorters liv. Här finns frilansare, studerande, konstnärer, här finns folk som har sina firmor men alls inte råd att betala någon friskvård för sina anställda, här finns folk som helt enkelt inte lever sitt liv enligt de fyrkantiga mallar som regeringen räknar med att man ska göra.
Jag må vara naiv, men jag har någon slags idé om att dessa människor behövs. Att det finns folk som går utanför mallar och ibland går motströms. Som är beredda att leva fattigt för att följa sin dröm. (Och det är som jag sagt: låt dem vara fattiga, låt dem inte snylta på samhället ? men låt heller inte de rika ta deras pengar!)
Jag tror att det är bra att människor är olika. Jag tror att det berikar både samhället och individen.
Och jag tror inte att det är en slump att det är dessa människor regeringen nu kör upp en blåslampa i röven på. För det är inte här de har sina sympatier. Men om de rättar in sig i ledet, finns det en chans att de kan tjäna på en slopad förmögenhetsskatt i framtiden, och rösta lite annorlunda.
Och vad allt mynnar ut i är allas frihet att vara den man vill, offras för några fås frihet att tjäna pengar utan att ta ansvar för hur.
Bakom den ljusblåa fasaden och röda slipsen är det samma mörbkblåa, under den ekonomiska liberalismen finns värdekonservatismen.
Och när människor tillåts vara olika kan vi lära av varandra. Men lär vi oss för mycket finns ju risken att vi ser igenom lögnerna.
Efter några dagars tjat fick vi gehör. ?Ja... ja ni kan ju till exempel vara i situationer där vi kan säga saker som... var arg. Eller var ledsen, kanske.?
Vilket snurrade till saker och ting ännu mer. Det sista man vill höra är nämligen regianvisningar som ?du är ledsen? eller ?du är glad.? Man kan inte känna saker på beställning. Man kan däremot få förutsättningar för en given situation ? ?okej, du VILL GIFTA DIG med Julia, du VILL VARA NÄRA HENNE, du VILL HÅLLA OM HENNE?. Vilket ger resultatet att man blir ganska ledsen när man hittar henne död i ett kyrkovalv. Viljorna leder till handlingar som uttrycks i verb, så ofta är det till hjälp att få höra aktiva verb; ?du vill bli frisläppt, så du HOTAR soldaten.? ?Du vill få fördelar, så du försöker CHARMA din förhörsledare.?
Efter några dagars diskussion började det där faktiskt landa hos militärerna. De blev lite glada, för de kom på att det där med att säga verb nästan var som att utdela order.
Och så blev allting sådär fint. Militärerna tyckte att de hade lärt sig nåt, och lovade gå hem och klura på saker och ting. Och vi hade också lärt oss nåt, kändes det som. I alla fall jag är oerhört fascinerad över den pragmatism som råder inom militären. Ungefär ?skit i idealism, det kan bli krig, då måste saker funka.? Vad är effektivast? Jo, nån som tänker och utdelar order, några som låter bli att tänka och gör som de blir tillsagda.
Vilket är precis lika svårt och på intet sätt mindre värdefullt.
Och någonstans är det så jag vill se på den där vara-människa-prylen. För mig är det någonting komiskt på gränsen till absurt och ångestskapande hur totalt olika människor kan vara, men jag brukar försöka tänka att det är för att vi ska kunna lära oss av varandra.
...
När jag kom tillbaka från militärgiget och fick tillgång till internet och därmed kvällstidningar igen, var det ett jäkla liv om att Alliansregeringen (även kända som Moderaterna) hade sänkt sjukpenningen. Folk var arga och kritiska och rädda och jag vet inte vad.
Jag har svårt att förstå allt tjohej. Jag menar, det var väl inte direkt så att det kom som någon överraskning att de skulle slå mot de som har minst? Tänk om all den där oron och uppmärksamheten hade dykt upp före valet istället, då hade den i alla fall känts relevant.
Och nu är det ju inte bara dåligheter de inför. De ska ju inte bara ge de sjuka mindre pengar, de ska faktiskt också ge företagen större ansvar för friskvård och sånt där.
Och det är ju jättebra.
FÖR DE SOM ÄR ANSTÄLLDA AV FÖRETAG!
Och här kommer det riktigt skrämmande in. För förklätt till tal om frihet, om principen att arbete ska löna sig, till ambitioner om minskad byråkrati och till en effektiviserad ekonomi, finns någon form av förvirrad, perverterad värdekonservatism.
Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men här i samhället finns ganska många människor, som lever ganska olika sorters liv. Här finns frilansare, studerande, konstnärer, här finns folk som har sina firmor men alls inte råd att betala någon friskvård för sina anställda, här finns folk som helt enkelt inte lever sitt liv enligt de fyrkantiga mallar som regeringen räknar med att man ska göra.
Jag må vara naiv, men jag har någon slags idé om att dessa människor behövs. Att det finns folk som går utanför mallar och ibland går motströms. Som är beredda att leva fattigt för att följa sin dröm. (Och det är som jag sagt: låt dem vara fattiga, låt dem inte snylta på samhället ? men låt heller inte de rika ta deras pengar!)
Jag tror att det är bra att människor är olika. Jag tror att det berikar både samhället och individen.
Och jag tror inte att det är en slump att det är dessa människor regeringen nu kör upp en blåslampa i röven på. För det är inte här de har sina sympatier. Men om de rättar in sig i ledet, finns det en chans att de kan tjäna på en slopad förmögenhetsskatt i framtiden, och rösta lite annorlunda.
Och vad allt mynnar ut i är allas frihet att vara den man vill, offras för några fås frihet att tjäna pengar utan att ta ansvar för hur.
Bakom den ljusblåa fasaden och röda slipsen är det samma mörbkblåa, under den ekonomiska liberalismen finns värdekonservatismen.
Och när människor tillåts vara olika kan vi lära av varandra. Men lär vi oss för mycket finns ju risken att vi ser igenom lögnerna.
I ett stort och vackert hus...
... bor jag.
I ett litet källarrum på ungefär 12 kvm. Här i källaren bor en jättespindel, en till student och med största sannolikhet x antal råttor eller möss. De sistnämna är inga problem, och spindeln har jag börjat vänja mig vid. Studenten är i grunden snäll och ganska soft, och det är ju inte hans fel att jag inte trivs med att dela kök (eller vad man ska kalla det), toa och dusch med någon annan.
I det som inte är källare i det stora vackra huset bor en småbarnsfamilj. De hyr huset eftersom mannen är från annat land men anställd i Sverige. De betalar flera tusen mer i hyra varje månad än vad huset rimligtvis kan kosta att driva. Utöver det betalar de betydligt mer i ersättning för el och dylikt än vad räkningarna kostar, så redan där har kvinnan vi hyr av gjort en ganska bra hacka. När familjen skrev på kontraktet krävde kvinnan dessutom mer i hyra än vad de kommit överens om. Ovanpå det var den utlovade verandan, det utlovade extra badrummet, samt den utlovade tvättstugan inte där när famlijen kom, och de har inte dykt upp än. (Nu får familjen tvätta i vårt duschrum, vilket resulterar i kallt vatteni duschen...) Inte heller hade familjen fått reda på att källarvåningen skulle hyras ut. lägg på det att bara ett av låsen på ytterdörren fungerade (och försäkringen därmed inte gäller), och att famlijen fick ställa till ett jäkla liv innan hon gick med på att fixa det.
Kvinnan som hyr ut huset arbetar vid UD. Hon lyfter alltså en bra lön, och eftersom hon jobbar utomlands betalar hon betydligt lägre skatt. Utöver detta har hon alltså en stor fin villa som hon hyr ut med god förtjänst - och utöver den förtjänsten tar hon extra förtjänst på att hyra ut källarvåningen till studenter som inte har något annat val.
Jag betalar 3 000 i månaden för mina 12 kvm.
Ett icke fungerande bredband ingår.
Och det intressanta är: detta är inget ovanligt. Jag har hört hur många historier som helst om folk som har det på samma sätt, och det lustiga är att just människor som arbetar hos UD är kraftigt överrepresenterade som hyresvärdar!
Jag har inget emot att det finns rika människor. Jag tycker att det är en demokratisk rättighet att försöka bli rik. Den som drar ett stort strå till samhällsstacken, ska också ha rätt till ett visst materiellt välstånd. (Sen att de felsta välbetalda jobben kanske inte är alltför samhällsnyttiga, är en annan diskussion.) Jag tycker det är ett tecken på styrka hos ett samhälle att man dessutom kan välja att leva ett liv med lägre materiell standard - ha så man klarar sig, jobba lite mindre, etc.
Jag anser att det är nånting positivt att människor väljer olika, och jag tror det är ofrånkomligt att människor som gjort liknande livsval söker sig till varandra, och att det på så vis uppstår någon slags klasstillhörighet.
Men.
Jag är inte okej med att de som Har, använder detta övertag till att ta av de som Inte Har. Fenomenet existerar, det är inte bara tom retorik.
Folk får vara rika, folk får vara fattiga, men när de rika använder sina pengar till att sätta de fattigas i situationer där de måste ge de rika pengar, kan jag ibland bli sugen på att bara putsa upp den gamla giljotinen och låta huvuden rulla.
Ocker är inte en småcharmig liten grej som man väl har lite sådär rätt till tihi tihi.
Ocker är bland det vidrigaste som finns, det är ett systematiserande av utsugning och det är i sanning alla andra brotts moder, då det i förlängningen är just människor som på ett eller annat sätt försatts i ockersituationer, som blir tvingade till så kallade överlevnadsbrott.
När jag jämförde hyran på min lägenhet som jag nu hyr ut i Uppsala med vad andra tar för liknande lägenheter, insåg jag att jag hade kunnat plocka ut 1500 spänn extra i månaden utan att det vore speciellt uppseendeväckande. Jag gör det inte, eftersom jag antagligen inte skulle sova speciellt gott om nätterna om jag betedde mig på ett sådant sätt.
Brecht hade en poäng när han sa att först kommer brödet, sen moralen.
Men det finns de som har både bröd och vin och mer därtill, och som ändå är totalt ryggradslösa.
Det samhälle som jag drömmer om, skyddar oss som förvisso har bröd men knappast mer mot dem.
I ett litet källarrum på ungefär 12 kvm. Här i källaren bor en jättespindel, en till student och med största sannolikhet x antal råttor eller möss. De sistnämna är inga problem, och spindeln har jag börjat vänja mig vid. Studenten är i grunden snäll och ganska soft, och det är ju inte hans fel att jag inte trivs med att dela kök (eller vad man ska kalla det), toa och dusch med någon annan.
I det som inte är källare i det stora vackra huset bor en småbarnsfamilj. De hyr huset eftersom mannen är från annat land men anställd i Sverige. De betalar flera tusen mer i hyra varje månad än vad huset rimligtvis kan kosta att driva. Utöver det betalar de betydligt mer i ersättning för el och dylikt än vad räkningarna kostar, så redan där har kvinnan vi hyr av gjort en ganska bra hacka. När familjen skrev på kontraktet krävde kvinnan dessutom mer i hyra än vad de kommit överens om. Ovanpå det var den utlovade verandan, det utlovade extra badrummet, samt den utlovade tvättstugan inte där när famlijen kom, och de har inte dykt upp än. (Nu får familjen tvätta i vårt duschrum, vilket resulterar i kallt vatteni duschen...) Inte heller hade familjen fått reda på att källarvåningen skulle hyras ut. lägg på det att bara ett av låsen på ytterdörren fungerade (och försäkringen därmed inte gäller), och att famlijen fick ställa till ett jäkla liv innan hon gick med på att fixa det.
Kvinnan som hyr ut huset arbetar vid UD. Hon lyfter alltså en bra lön, och eftersom hon jobbar utomlands betalar hon betydligt lägre skatt. Utöver detta har hon alltså en stor fin villa som hon hyr ut med god förtjänst - och utöver den förtjänsten tar hon extra förtjänst på att hyra ut källarvåningen till studenter som inte har något annat val.
Jag betalar 3 000 i månaden för mina 12 kvm.
Ett icke fungerande bredband ingår.
Och det intressanta är: detta är inget ovanligt. Jag har hört hur många historier som helst om folk som har det på samma sätt, och det lustiga är att just människor som arbetar hos UD är kraftigt överrepresenterade som hyresvärdar!
Jag har inget emot att det finns rika människor. Jag tycker att det är en demokratisk rättighet att försöka bli rik. Den som drar ett stort strå till samhällsstacken, ska också ha rätt till ett visst materiellt välstånd. (Sen att de felsta välbetalda jobben kanske inte är alltför samhällsnyttiga, är en annan diskussion.) Jag tycker det är ett tecken på styrka hos ett samhälle att man dessutom kan välja att leva ett liv med lägre materiell standard - ha så man klarar sig, jobba lite mindre, etc.
Jag anser att det är nånting positivt att människor väljer olika, och jag tror det är ofrånkomligt att människor som gjort liknande livsval söker sig till varandra, och att det på så vis uppstår någon slags klasstillhörighet.
Men.
Jag är inte okej med att de som Har, använder detta övertag till att ta av de som Inte Har. Fenomenet existerar, det är inte bara tom retorik.
Folk får vara rika, folk får vara fattiga, men när de rika använder sina pengar till att sätta de fattigas i situationer där de måste ge de rika pengar, kan jag ibland bli sugen på att bara putsa upp den gamla giljotinen och låta huvuden rulla.
Ocker är inte en småcharmig liten grej som man väl har lite sådär rätt till tihi tihi.
Ocker är bland det vidrigaste som finns, det är ett systematiserande av utsugning och det är i sanning alla andra brotts moder, då det i förlängningen är just människor som på ett eller annat sätt försatts i ockersituationer, som blir tvingade till så kallade överlevnadsbrott.
När jag jämförde hyran på min lägenhet som jag nu hyr ut i Uppsala med vad andra tar för liknande lägenheter, insåg jag att jag hade kunnat plocka ut 1500 spänn extra i månaden utan att det vore speciellt uppseendeväckande. Jag gör det inte, eftersom jag antagligen inte skulle sova speciellt gott om nätterna om jag betedde mig på ett sådant sätt.
Brecht hade en poäng när han sa att först kommer brödet, sen moralen.
Men det finns de som har både bröd och vin och mer därtill, och som ändå är totalt ryggradslösa.
Det samhälle som jag drömmer om, skyddar oss som förvisso har bröd men knappast mer mot dem.
Halva människor
Idag har bloggtoppen.se registrerat att jag har 17.5 unika besökare.
VAGINAMONOLOGERNA
Vaginamonologerna är skriven av den amerikanska författarinnan Eve Ensler och är en hyllning till kvinnlig sexualitet i hela sin komplexitet och mystik. Pjäsen bygger på intervjuer med kvinnor i alla åldrar, som har delat med sig av sina mest intima upplevelser; från sex till barnafödande.
Premiär torsdag 11 oktober 2007, klockan 19.00 på Teater Trixter, Andréegatan 13 i Göteborg.
Spelas 12, 14, 17 - 21 oktober. Söndagar 17.00, övriga dagar 19.00.
Handdukar
Dagens gissningslek: vet ni vad som är allra svårast att städa undan/hitta ett vettigt ställe för när man bor på 12 kvm?
Just det, ni gissade rätt. (Jag är övertygad om att mina läsare är kloka nog att tjuvkika på rubriken.)
Svaret är handdukar.
De är hopplösa.
Man använder dem typ aldrig. (Eller, ehrm, en gång om dagen i alla fall. Men det fortfarande lite jämfört med till exempel sängen.) Men man måste ändå ha minst tre för att inte känna sig skabbig. De är stora, skrymmande, och de är alltsom oftast blöta så att man inte bara kan skuffa in dem typ under sängen.
Nu har jag löst det som så att jag hänger upp dem på rummets enda krok. (Eftersom det är stenväggar kan jag inte spika upp fler krokar.)
Vilket innebär att morgonrocken, som egentligen är förtjänt av hederskroken, får bo under sängen. En inte helt tillfredsställande lösning, eftersom jag misstänker att det är under sängen som monsterspindeln bor.
Just det, ni gissade rätt. (Jag är övertygad om att mina läsare är kloka nog att tjuvkika på rubriken.)
Svaret är handdukar.
De är hopplösa.
Man använder dem typ aldrig. (Eller, ehrm, en gång om dagen i alla fall. Men det fortfarande lite jämfört med till exempel sängen.) Men man måste ändå ha minst tre för att inte känna sig skabbig. De är stora, skrymmande, och de är alltsom oftast blöta så att man inte bara kan skuffa in dem typ under sängen.
Nu har jag löst det som så att jag hänger upp dem på rummets enda krok. (Eftersom det är stenväggar kan jag inte spika upp fler krokar.)
Vilket innebär att morgonrocken, som egentligen är förtjänt av hederskroken, får bo under sängen. En inte helt tillfredsställande lösning, eftersom jag misstänker att det är under sängen som monsterspindeln bor.
Senaste militärgiget
Jag hade ju lovat att rapportera här om senaste militärjobbet, och som ni märker har det inte blivit så mycket av det.
Men ärligt talat finns inte så mycket att rapportera. Det var span och analysgrupperna som övade, så det var mest typ "okej, du är medlem i en lokal maffia och analysgruppen misstänker att den där hamnlokalen används för vapensmuggling. Så du ska vara i lokalen i ett par timmar och synas genom fönstret, så att de kan knyta dig också till vapensmuggling."
Jävligt spännande.
Typ spela teater för en kikare.
Och försöka att inte titta mot det där hustaket där det drumlar runt grönklädda snubbar som tror att de är osynliga.
Annars var mitt personliga lilla tema urinvägsinfektion.
Ett enda riktigt spännande moment fick jag göra.
Jag skulle vara en bybo som hade hittat en osäkrad handgranat i en buske utanför mitt hus. Så jag skulle komma springande till en militärförläggning och få dem att ta hand om den. Jag pratade vare sig engelska eller svenska, och risken skulle vara ganska stor att de skulle bli stressade av att jag kanske skulle kasta granaten på dem, och höja vapen.
Militärens uppgift var att få mig lugn och lämna över granaten stilla och säkert.
Det gick sådär.
När jag kom i närheten höjde de vapen mot mig. Det killar alltid lite i magen när fem militärer i skyddsvästaer höjer AK5:or mot en, även om man vet att det är lösa skott. Så jag började skrika och gasta, ungefär "Irimichabala sansaroksi!" Just precis då betydde det "skjut inte, jag är snäll!" Allt funkade väldigt bra, militären blev fett stressade och visste inte om de skulle skjuta mig eller inte.
Ungefär då tog det stopp. De visste inte hur de skulle hantera situationen. Så de fick mig att lägga mig med händerna framåt på den kalla asfalten.
När militärer inte vet vad de ska göra, vill de alltid att man ska ligga med armarna framåt på den kalla asfalten.
Sen fortsatte de med att inte veta vad jag skulle göra i ungefär en halvtimme. Efter ett tag började jag teckna att jag frös, och att jag ville ha en filt. (När skådespelare inte vet vad de ska göra, vill de alltid ha en filt.) Jag fick ingen filt. Efter ytterligare en kvart börts övningen.
Det var typ det roliga.
Så sista dagen på veckan, när det obligatoriska gripandet skulle ske, var jag taggad som fan och ville hitta sätt att twista situationen. Jag föreslog att jag skulle försöka fly när de stormade byggnaden jag skulle befinna mig i. Det accepterades.
Så sen fick jag smyga runt i en huvtröja i Frihamnen (i Stockholm, för alla er sunda medborgare som faktiskt inte har koll på Stockholms hangouts för skummisar) med famnen full av k-pistar och pansarbrytande. Det var rätt spännande. Jag väntade bara på att nån som inte ingick i övningen skulle dyka och säga "hey killen, den här vägen, bossen ävntar på dig." Sen, efter typ två timmars väntan, skulle de storma lagerlokalen och ta oss. Då skulle jag springa mot dörren.
Jag var ganska svalt klädd, eftersom det skulle bli lång väntan i lokalen, och jag inte ville att en massa ytterkläder skulle försvinna på vägen. Jag tänkte att väntan skulle bli outhärdlig nog ändå. (Nu blev det inte så farligt som jag trott. Man kunde alltid roa sig med att titta på militärer som försökte omringa huset utan att synas. Rekordet tog en stor kille som skulle smyga längst huset långsida. Han gjorde precis som han hade blivit lärd - eller möjligen sett på TV. Han tryckte sig mot väggen, gick med böjde knän, stannade hela tiden och siktade med vapnet. Nu var bara grejen den, att han var helt klädd i svart - och väggen han tryckte sig mot var helt vit, och återkastade ljuset från hamnlyktorna. Det var så sött att se, jag tror att han verkligen trodde att han var ninja, och i själva verket drog han till sig mer uppmärksamhet än om han hade kommit ridande på en elefant.)
Nåväl.
De stormade inte in i byggnaden. De smög in i byggnaden (trodde de), sen vrålade de att vi skulle lägga oss på govlet och sträcka fram händerna.
Så fan heller.
Jag sprang mot dörren.
Och hann såklart ut. Först där utanför dök det upp folk som inringat huset och tyckte att jag skulle lägga mig ner. På asfalten. Med händerna ut. Mitt i natten i blåsiga hamnen.
Och inte kunde jag be om en filt heller, för jag hade superspejsade hörselskydd och skyddsglasögon och allt sånt man måste ha när man ingår i övningar då det kan uppstå skottlossning, så jag fick ligga där i säkert en halvtimme igen, sedermera också med handfängsel på ryggen.
Så går det när man ska försöka krydda upp övningarna lite.
Den natten var för övrigt tortyr. Dagen innan jag jobbat från 07.30 till 17.00, sedan blivit beordrad att sova och komma i harmoni (militärer tror att alla människor kan sova på kommande om man bara är bestämd när man ger ordern), för att börja jobba igen 02.30 till 12.00. Efter gripandet och asfaltsliggandet skickades vi till förhör. Det var en jäkla resa. Efter en timmes bilfärd var vi framme vid militräförläggningen. (Samma förläggning som jag kommit till med en handgranat i en annan roll.) Då skulle de sätta på ögonbindel och hörselskydd, och sen leda mig till mitt fängelse. Det var fantastiskt. "När jag knackar dig två gånger på axeln betyder det att det kommer ett hinder", förklarade snubben som ledde mig.
Efter diverse snubblande på rötter blev det plötsligt ett jäkla knackande. Jag förstod att jag var i en trappa, och efter att ha sparkat in smalbenen hur många gånger som helst samt varit nära att gå med näsan först in i trappräcket, så tog de av ögonbindeln.
Då upptäckte jag att jag var halvvägs upp i en brandtrappa. Ni vet, en sån där jättebrant som garanterat bara orsakar panik om nån måste fly från en brand i den. Den hade idioterna försökt leda mig uppför emd ögonbindel. Det var väldigt svårt att hålla masken just då.
Sen hamnade jag i ett rum som var helt och hållet tömt på saker. Det var bara ett golv. Ni vet, ett sånt där rum man vill ha när man blir rik och bor i slott som man kan gå till och bara... inte göra nånting. Men 5 på morgonen kändes det sådär halvcharmigt. Ingenstans att ligga, ingenstans att sitta. Jag bad om en stol. Fick det inte. Bad om filt. Fick det inte. Upptäckte att det fanns ett fönster. Drog upp persiennen, såg precis allt det där de hade satt på ögonbindel för att jag inte skulle se. Såg att det var tillräckligt lågt för att hoppa. Man kanske skulle vricka en fot, men i närheten fanns både sko och några obevakade bilar, och hade jag varit hotad hade det varit värt det. Tänkte använda detta i förhöret om jag skulle känna för att påpeka för förhörsledaren att hans folk var amatörer.
Började bli rastlös. Jag har alltid tänkt att det vore lite coolt att hamna i fängelse. Typ ingenting annat att pyssla med än att uppgå i nirvana, och det sägs ju vara party hela dagen. Men efter en kvart var jag galen. Vankade runt, dansade, lallade. Sommnade på golvet, vaknade av att jag frös och had eont i ryggen. Somnade igen, rullade runt i sömnen - och då kom min fångvaktare inrusande och undrade vad det var som lät och om jag försökte fly. Han noterade inte att jag hade öppnat fönstret för att få in lite frisk luft.
Och sen, efter fyra timmar, kom de på att deras förhörsledare var i Italien, och övningen avbröts. (Eller, som det brukar heta: "de har tagit beslutet att låta lokal polis ta hand om er.")
Men ärligt talat finns inte så mycket att rapportera. Det var span och analysgrupperna som övade, så det var mest typ "okej, du är medlem i en lokal maffia och analysgruppen misstänker att den där hamnlokalen används för vapensmuggling. Så du ska vara i lokalen i ett par timmar och synas genom fönstret, så att de kan knyta dig också till vapensmuggling."
Jävligt spännande.
Typ spela teater för en kikare.
Och försöka att inte titta mot det där hustaket där det drumlar runt grönklädda snubbar som tror att de är osynliga.
Annars var mitt personliga lilla tema urinvägsinfektion.
Ett enda riktigt spännande moment fick jag göra.
Jag skulle vara en bybo som hade hittat en osäkrad handgranat i en buske utanför mitt hus. Så jag skulle komma springande till en militärförläggning och få dem att ta hand om den. Jag pratade vare sig engelska eller svenska, och risken skulle vara ganska stor att de skulle bli stressade av att jag kanske skulle kasta granaten på dem, och höja vapen.
Militärens uppgift var att få mig lugn och lämna över granaten stilla och säkert.
Det gick sådär.
När jag kom i närheten höjde de vapen mot mig. Det killar alltid lite i magen när fem militärer i skyddsvästaer höjer AK5:or mot en, även om man vet att det är lösa skott. Så jag började skrika och gasta, ungefär "Irimichabala sansaroksi!" Just precis då betydde det "skjut inte, jag är snäll!" Allt funkade väldigt bra, militären blev fett stressade och visste inte om de skulle skjuta mig eller inte.
Ungefär då tog det stopp. De visste inte hur de skulle hantera situationen. Så de fick mig att lägga mig med händerna framåt på den kalla asfalten.
När militärer inte vet vad de ska göra, vill de alltid att man ska ligga med armarna framåt på den kalla asfalten.
Sen fortsatte de med att inte veta vad jag skulle göra i ungefär en halvtimme. Efter ett tag började jag teckna att jag frös, och att jag ville ha en filt. (När skådespelare inte vet vad de ska göra, vill de alltid ha en filt.) Jag fick ingen filt. Efter ytterligare en kvart börts övningen.
Det var typ det roliga.
Så sista dagen på veckan, när det obligatoriska gripandet skulle ske, var jag taggad som fan och ville hitta sätt att twista situationen. Jag föreslog att jag skulle försöka fly när de stormade byggnaden jag skulle befinna mig i. Det accepterades.
Så sen fick jag smyga runt i en huvtröja i Frihamnen (i Stockholm, för alla er sunda medborgare som faktiskt inte har koll på Stockholms hangouts för skummisar) med famnen full av k-pistar och pansarbrytande. Det var rätt spännande. Jag väntade bara på att nån som inte ingick i övningen skulle dyka och säga "hey killen, den här vägen, bossen ävntar på dig." Sen, efter typ två timmars väntan, skulle de storma lagerlokalen och ta oss. Då skulle jag springa mot dörren.
Jag var ganska svalt klädd, eftersom det skulle bli lång väntan i lokalen, och jag inte ville att en massa ytterkläder skulle försvinna på vägen. Jag tänkte att väntan skulle bli outhärdlig nog ändå. (Nu blev det inte så farligt som jag trott. Man kunde alltid roa sig med att titta på militärer som försökte omringa huset utan att synas. Rekordet tog en stor kille som skulle smyga längst huset långsida. Han gjorde precis som han hade blivit lärd - eller möjligen sett på TV. Han tryckte sig mot väggen, gick med böjde knän, stannade hela tiden och siktade med vapnet. Nu var bara grejen den, att han var helt klädd i svart - och väggen han tryckte sig mot var helt vit, och återkastade ljuset från hamnlyktorna. Det var så sött att se, jag tror att han verkligen trodde att han var ninja, och i själva verket drog han till sig mer uppmärksamhet än om han hade kommit ridande på en elefant.)
Nåväl.
De stormade inte in i byggnaden. De smög in i byggnaden (trodde de), sen vrålade de att vi skulle lägga oss på govlet och sträcka fram händerna.
Så fan heller.
Jag sprang mot dörren.
Och hann såklart ut. Först där utanför dök det upp folk som inringat huset och tyckte att jag skulle lägga mig ner. På asfalten. Med händerna ut. Mitt i natten i blåsiga hamnen.
Och inte kunde jag be om en filt heller, för jag hade superspejsade hörselskydd och skyddsglasögon och allt sånt man måste ha när man ingår i övningar då det kan uppstå skottlossning, så jag fick ligga där i säkert en halvtimme igen, sedermera också med handfängsel på ryggen.
Så går det när man ska försöka krydda upp övningarna lite.
Den natten var för övrigt tortyr. Dagen innan jag jobbat från 07.30 till 17.00, sedan blivit beordrad att sova och komma i harmoni (militärer tror att alla människor kan sova på kommande om man bara är bestämd när man ger ordern), för att börja jobba igen 02.30 till 12.00. Efter gripandet och asfaltsliggandet skickades vi till förhör. Det var en jäkla resa. Efter en timmes bilfärd var vi framme vid militräförläggningen. (Samma förläggning som jag kommit till med en handgranat i en annan roll.) Då skulle de sätta på ögonbindel och hörselskydd, och sen leda mig till mitt fängelse. Det var fantastiskt. "När jag knackar dig två gånger på axeln betyder det att det kommer ett hinder", förklarade snubben som ledde mig.
Efter diverse snubblande på rötter blev det plötsligt ett jäkla knackande. Jag förstod att jag var i en trappa, och efter att ha sparkat in smalbenen hur många gånger som helst samt varit nära att gå med näsan först in i trappräcket, så tog de av ögonbindeln.
Då upptäckte jag att jag var halvvägs upp i en brandtrappa. Ni vet, en sån där jättebrant som garanterat bara orsakar panik om nån måste fly från en brand i den. Den hade idioterna försökt leda mig uppför emd ögonbindel. Det var väldigt svårt att hålla masken just då.
Sen hamnade jag i ett rum som var helt och hållet tömt på saker. Det var bara ett golv. Ni vet, ett sånt där rum man vill ha när man blir rik och bor i slott som man kan gå till och bara... inte göra nånting. Men 5 på morgonen kändes det sådär halvcharmigt. Ingenstans att ligga, ingenstans att sitta. Jag bad om en stol. Fick det inte. Bad om filt. Fick det inte. Upptäckte att det fanns ett fönster. Drog upp persiennen, såg precis allt det där de hade satt på ögonbindel för att jag inte skulle se. Såg att det var tillräckligt lågt för att hoppa. Man kanske skulle vricka en fot, men i närheten fanns både sko och några obevakade bilar, och hade jag varit hotad hade det varit värt det. Tänkte använda detta i förhöret om jag skulle känna för att påpeka för förhörsledaren att hans folk var amatörer.
Började bli rastlös. Jag har alltid tänkt att det vore lite coolt att hamna i fängelse. Typ ingenting annat att pyssla med än att uppgå i nirvana, och det sägs ju vara party hela dagen. Men efter en kvart var jag galen. Vankade runt, dansade, lallade. Sommnade på golvet, vaknade av att jag frös och had eont i ryggen. Somnade igen, rullade runt i sömnen - och då kom min fångvaktare inrusande och undrade vad det var som lät och om jag försökte fly. Han noterade inte att jag hade öppnat fönstret för att få in lite frisk luft.
Och sen, efter fyra timmar, kom de på att deras förhörsledare var i Italien, och övningen avbröts. (Eller, som det brukar heta: "de har tagit beslutet att låta lokal polis ta hand om er.")
Bikt
Anledningen till att jag idag köpte Vanlig Apelsinjuice med fruktkött, och inte Ekologisk Apelsinjuice med fruktkött, är faktiskt bara den att Jonatan redan har köpt en Ekologisk Apelsinjuice med fruktkött, och att vårt kylskåp är så pyttelitet att man måste ställa förpackningarna bredvid varandra i dörren, och jag absolut inte vill blanda ihop vår juice.
Jag ville bara ha det sagt.
(Jag har för övrigt mejlat och frågat vår hyresvärdinna om vi får inhandla ett nytt kylskåp och dr av kostnaden på hyran. Hon har inte svarat på två dagar, vilket är ovanligt, eftersom hon alltid besvara mejl inom två timmar.)
Jag ville bara ha det sagt.
(Jag har för övrigt mejlat och frågat vår hyresvärdinna om vi får inhandla ett nytt kylskåp och dr av kostnaden på hyran. Hon har inte svarat på två dagar, vilket är ovanligt, eftersom hon alltid besvara mejl inom två timmar.)
Min lärare...
... i dramatik är en skön snubbe. Jag misstänker att saker han häver ur sig på lektionerna kan bli till en följetong, så jag kickar igång den på en gång!
Från första lektionen (kan vara bra att veta att läraren är amerikan):
"Okej, jag ska alltså undervisa er i teaterhistoria. Men fan, teaterhistoria är bullshit! Man kan inte veta nånting om vad som hände förr i tiden! Vi skiter i det."
"Ja, och egentligen ska vi börja med att prata om varför människan behöver teater. Varför behöver människan teater? Fan vet jag! Vad behöver människan? Ingen aning, kanske människan behöver kärlek. Kan teater ge kärlek? Jag vet inte... vi skiter i det."
"Förlåt jag svär så mycket. Men det är ju svordomar på svenska, det känns inte så farligt. Värre om jag skulle säga shit."
Och från igår, efter en timmes föreläsning om olika regigrepp:
"Okej, fråga mig nåt. Har ni inga frågor? Fråga mig nåt då, för fan! Okej, då frågar jag mig själv. Är det här vi pratat om viktigt? Nej, så fan heller!"
Från första lektionen (kan vara bra att veta att läraren är amerikan):
"Okej, jag ska alltså undervisa er i teaterhistoria. Men fan, teaterhistoria är bullshit! Man kan inte veta nånting om vad som hände förr i tiden! Vi skiter i det."
"Ja, och egentligen ska vi börja med att prata om varför människan behöver teater. Varför behöver människan teater? Fan vet jag! Vad behöver människan? Ingen aning, kanske människan behöver kärlek. Kan teater ge kärlek? Jag vet inte... vi skiter i det."
"Förlåt jag svär så mycket. Men det är ju svordomar på svenska, det känns inte så farligt. Värre om jag skulle säga shit."
Och från igår, efter en timmes föreläsning om olika regigrepp:
"Okej, fråga mig nåt. Har ni inga frågor? Fråga mig nåt då, för fan! Okej, då frågar jag mig själv. Är det här vi pratat om viktigt? Nej, så fan heller!"
Mitt nya husdjur
Idag när jag kom hem från en lång dag i skolan, som inte ens blev rolig fast jag kom på att min kurslitteratur har skrivits av självaste Shakespeare, så upptäckte jag ett stort lurvigt djur i min säng.
Till en början blev jag lite konfunderad, mest för att jag var osäker på vad för sorts djur det var. Det var för stort för att vara en hund, men lite för litet för att vara en elefant. Det var för lurvigt för att vara en jättesköldpadda, men hade för lite hår för att vara en sån där som i Star Wars som säger "NNNNGGGHHHHÖÖWWW".
Sen insåg jag vad det var, och jag blev alldeles lycklig.
Ända sen förra sommaren, då monsterhästen försökte kasta av mig ute i Knutby och jag överlevde och insåg att jag äntligen hade blivit Man, har jag velat ha en egen häst. Och nu hade jag fått en! Jag förstod ju att det var Jonatan som läst mitt senaste inlägg och fått dåligt samvete och gått och köpt mig en häst, som han hade stoppat ner i min säng för att överraska mig!
Så jag gick fram för att klappa min pålle, som jag redan hade döpt till "Den stora svarta krigarhingsten som i rasande fart för konstnärsninjan över slätterna i hans krig mot moderater och annat avskum" (men jag hade tänkt kalla den Alfhild), så upptäckte jag att det inte alls var en häst!
Det var istället den största och vidrigaste spindel jag sett i hela mitt liv.
Jag är vanligtvis inte alls rädd för spindlar (då är till exempel råttor mycket värre, och sådana finns också här, men jag har redan införskaffat världens spejsigaste råttfälla i modern plast. Jag har dock inte klurat ut hur man laddar den än...), men nu sprang jag skrikande ur rummet.
Stod och laddade ett tag, samlade mod, gick in igen - och spindeln var borta. Vilket var ännu värre än när jag såg den. Så jag letade ett tag, lyckades skaka ur den ur kudden där den hade letat sig in, jagade upp den på täcket och bar ut hela täcket i köket och skakade ur den.
Sen stängde jag dörren.
Sen vågade jag inte gå ut på två timmar, av rädsla för att snubbla på spindeln och bryta benen och bli liggande och frysa ihjäl på det hårda kalla stengolvet.
Sen kollade jag Uthyres på blocket för typ tionde gången för dagen, men det fanns inget då heller.
Till en början blev jag lite konfunderad, mest för att jag var osäker på vad för sorts djur det var. Det var för stort för att vara en hund, men lite för litet för att vara en elefant. Det var för lurvigt för att vara en jättesköldpadda, men hade för lite hår för att vara en sån där som i Star Wars som säger "NNNNGGGHHHHÖÖWWW".
Sen insåg jag vad det var, och jag blev alldeles lycklig.
Ända sen förra sommaren, då monsterhästen försökte kasta av mig ute i Knutby och jag överlevde och insåg att jag äntligen hade blivit Man, har jag velat ha en egen häst. Och nu hade jag fått en! Jag förstod ju att det var Jonatan som läst mitt senaste inlägg och fått dåligt samvete och gått och köpt mig en häst, som han hade stoppat ner i min säng för att överraska mig!
Så jag gick fram för att klappa min pålle, som jag redan hade döpt till "Den stora svarta krigarhingsten som i rasande fart för konstnärsninjan över slätterna i hans krig mot moderater och annat avskum" (men jag hade tänkt kalla den Alfhild), så upptäckte jag att det inte alls var en häst!
Det var istället den största och vidrigaste spindel jag sett i hela mitt liv.
Jag är vanligtvis inte alls rädd för spindlar (då är till exempel råttor mycket värre, och sådana finns också här, men jag har redan införskaffat världens spejsigaste råttfälla i modern plast. Jag har dock inte klurat ut hur man laddar den än...), men nu sprang jag skrikande ur rummet.
Stod och laddade ett tag, samlade mod, gick in igen - och spindeln var borta. Vilket var ännu värre än när jag såg den. Så jag letade ett tag, lyckades skaka ur den ur kudden där den hade letat sig in, jagade upp den på täcket och bar ut hela täcket i köket och skakade ur den.
Sen stängde jag dörren.
Sen vågade jag inte gå ut på två timmar, av rädsla för att snubbla på spindeln och bryta benen och bli liggande och frysa ihjäl på det hårda kalla stengolvet.
Sen kollade jag Uthyres på blocket för typ tionde gången för dagen, men det fanns inget då heller.
Flyttdrömmar
Jo, såhär va, jag vet inte om det framgick med adekvat och önskvärd tydlighet i mitt förra inlägg, men jag skulle alltså gärna flytta. (Inom Göteborg, självklart.)
Jag försöker hålla hoppet vid liv, och tänka att framåt mitten av oktober så har nog alla studenter antingen hittat boende, frusit ihjäl eller tagit livet av sig i sömnen på någon kompis soffa, och det kommer vara lättare att hitta nåt.
(Ärligt talat måste det lösa sig efter typ mitten av oktober. Jag vill kunna duscha varmt när kylan kommer. Som det är nu kan man inte duscha varmt och köra tvättmaskin samtidigt, och vi är fem pers som delar på tvättmaskin...)
Men alltså om ni känner till nåt boende som har något slags inslag av människovärdighet och inte bryter mot alltför många FN-konventioner, så hör gärna av dig...
Jag försöker hålla hoppet vid liv, och tänka att framåt mitten av oktober så har nog alla studenter antingen hittat boende, frusit ihjäl eller tagit livet av sig i sömnen på någon kompis soffa, och det kommer vara lättare att hitta nåt.
(Ärligt talat måste det lösa sig efter typ mitten av oktober. Jag vill kunna duscha varmt när kylan kommer. Som det är nu kan man inte duscha varmt och köra tvättmaskin samtidigt, och vi är fem pers som delar på tvättmaskin...)
Men alltså om ni känner till nåt boende som har något slags inslag av människovärdighet och inte bryter mot alltför många FN-konventioner, så hör gärna av dig...
Jonatan och jag
Klockan är halv tolv och jättesent.
Jag kan inte sova.
Anledningen heter Jonatan.
Jonatan är killen som hyr det andra pyttelilla rummet i källaren där jag bor. Vi har det rätt fint ihop. När vi ska äta frukost samtidigt i vårt pyttelilla kök, ser det ut som vi gör en fånig dans. Båda två får nämligen inte plats att stå vid det pyttelilla kylskåpet samtidigt, och man får heller inte plats att stå bakom och vänta på att den andre ska ta fram sitt smörgåspålägg (kylskåpet har bara plats med ett pålägg åt gången. Jag kör skinka, Jonatan mjukost med baconskivor.), så måste man stå på andra sidan det pyttelilla köksbordet och vänta.
Ibland känner jag att jag inte har haft så mycket tur med Jonatan. (Ibland känner jag att jag inte har så mycket tur med Jonatanar överlag.)
Saken är nämligen den, att Jonatan är musiker. ?Jag gör musik? berättade Jonatan för mig över en frukost medan jag stretchade ut mina krampande lår efter dansen. Jag var grymt imponerad. Jag har alltid drömt om att kunna göra musik. (Jag har gjort flera tappra försök att göra musik, men det är en annan historia om du inte vill höra resultatet av. Tänk dig typ... en blandning av Roxette, Nine Inch Nails och allmän talanglöshet.)
Ett par dagar senare hörde jag hans musik. Jag låg och sov middag, sen vaknade jag av att jag trodde att det brann och brandbilen kom farande. Det sprakade och tjöt. Jag sprang in för att rädda livet på Jonatan, men hittade honom lyckligt leende och lite smådiggande framför sin dator.
Nu sitter Jonatan och gör musik igen, därav mina sömnproblem.
När jag gick på högstadiet sa vår musiklärare att viss musik illustrerade saker. Sen fick vi lyssna på ett klassiskt musikstycke som illustrerade saker. Sen skulle vi skriva på ett papper vad vi tyckte att det föreställde. Ingen fattade nånting. Läraren blev arg och förklarade att oboen till exempel, den föreställde minsann en anka.
Sen ville ingen lyssna på klassisk musik i hela sitt liv.
Jag är inte säker, men jag tror att Jonatans musik illustrerar en deckargåta.
Efter långt ofrivilligt lyssnande, har jag kommit fram till att mördaren är en nagel, miljön är en svart tavla, mordoffret är en katt, och mordvapnet är en stucken gris som på något sätt stryper katten.
Det är rätt intressant. Ett otippat mordvapen, liksom. Någon gång ska jag fråga Jonatan hur fan han tänker.
Som allra mest spännande är det när han ska finputsa detaljerna i musiken han gör. (Till exempel vrida upp grisen och dista katten.) Då spelar han samma sekvens om och om igen. Efter ett tag kan man den utantill, och börjar nynna med.
Snart är det jul.
Då ska Jonatan få ett par hörlurar i julklapp.
Om vi båda lever då, vill säga.
En stor dag
Idag köpte jag ett kvartalskort till spårvagnen. Nu är jag Göteborgare på riktigt.
Att inte äta
Att gestalta en bostadsbrist
Jag har länge varit med milt överseende föraktfull gentemot min polare Samson, för att han i sin blogg lägger upp arbeten som han gjort på sina kurser på universitetet. "Sicken nördis", har jag tänkt, och "har han inget annat han vill berätta om? Och luktar illa gör han också, och dessutom..." (Vi kan av konfliktförebyggande skäl stanna här.)
Naturligtvis har detta förakt enbart handlat om avundsjuka. Bara för att han gör nåt vettigt med sin tid, går en utbildning han trivs på, och ens gör saker om dagarna som det känns värt att berätta om.
Nåväl. Den här veckan var min första på på Göteborgs Universitet, där jag just börjat läsa dramatik.
Nu tänkter jag berätta om dagens seminarium!
Vi jobbade idag teoretiskt och praktiskt med idéer från en gubbe som heter Augostino Boal.
Han verkade under censurens och militärdiktaturens tid i Sydamerika. Han skapade vad han kallade "De förtrycktas teater" - teater som syftar till att lära befolkningen att hindra att de blir förtryckta. Det spelades alltid på gatorna, bland människorna, och som röd tråd löpte alltid tanken att det är den förtryckta själv som måste ta initiativet till att förändra sin situation.
Boal var verksam under 70- och början av 80-talet, inte bara utan i Sydamerika, utan även en sväng i Europa. (Han besökte till och med Sverige ett par veckor, och jobbade då bland annat med scener som ifrågasatte att drottning Silvia fick fyra specialutbildade privatläkare som hade jour dygnet runt inför henns första födsel, samtidigt som det var ett problem att det saknades personal vid just födslar för såna där vanliga människor.)
Jag är skeptisk till om hans idéer skulle fungera i typ dagens Sverige, men i till exempel Tanzania har föreställningar som bygger på hans tankar visat sig vara det absolut effektivaste sättet att kämpa med AIDS-epidemin - som i grund och botten handlar om fattigdom, vilket tagit sig uttryck i maktkamp mellan könen.
Nåväl.
På golvet idag:
Vi delades in fyra och fyra, och varje grupp ombads göra en staty av levande människor. Statyn skulle på något sätt symbolisera en situation som handlade om förtryck. (I Sverige är det ganska svårt att hitta exempel på när 50 000 arbetare mejats ner med maskingevär, så man får liksom tänka lite annorlunda.) Eftersom halva vår grupp lever i små källarrum och betalar ockerhyra för det, och andra halvan bor på polares soffor, gjorde vi en staty som handlade om bostadsbristen. Den blev rätt flummig. Sen ombads vi göra en scen av statyn, för en s.k. forumteater. Nedan följer manuset vi kom fram till. Eftersom jag ska leka med militärpoliser när det är dags för redovisning, fick jag vara regissör. Jag bär alltså en pinsamt stor del av ansvaret....
FORUMTEATER-SCEN OM BOSTADSBRISTEN:
Roller:
Den bostadslöse
Staten (spelad av en person)
Kapitalet (spelad av en person)
Scenen börjar med att Staten står på scen, och betraktar en bostadslös som springer runt och letar efter någonstans att bo. Bredvid Staten står en stol.
Kapitalet kommer in, räknandes pengar. Hälsar hjärtligt på staten.
Den bostadslöse har kommit fram till stolen, knackar på.
Den bostadslöse: Hallå? Får man bo här?
Staten: Hörrö kapitalet, är inte det där en bostad du hyr ut?
Kapitalet: Jo... Jag tycker inte man borde bygga fler bostäder nu! Du, säg såhär... (viskar i statens öra.)
Staten: Om ni väljer mig, så kommer vi inte att bygga fler bostäder! Istället ska vi sänka skatterna på inkomst!
Kapitalet, till den bostadslöse som ser tveksam ut: Bra va? Då kommer du få jättemycket pengar över!
Den bostadslöse tvekar, men låter slutligen Kapitalet leda honom fram itll stolen. Staten tar Kapitalet i handen, och tar stöd på Den bostadslöses huvud för att häva sig upp på stolen. Väl på stolen slår Staten ut händerna i en självsäker gest.
Kapitalet sätter sig med Statens tillåtelse och brer ut sig på stolen.
Den bostadslöse: Jag söker bostad...
Kapitalet: Du kan få bo här! Pekar under stolen, utrymmet där är c:a en halv kvadratmeter.
Den bostadslöse: Vad kostar det?
Kapitalet: 10 000! Se så rymligt det är!
Den bostadslöe: 10 000? För ett så litet...?
Kapitalet: Har du nåt annat att väjla på kanske?
Den bostadslöse tittar vädjande upp på Staten, som skrattar och vänder sig bort.
Den bostadslöse plockar fram pengarna, och försöker få plats under stolen.
Kapitalet till Staten: Visst tog vi bort skatten på de här pengarna va?
----
Det är så skönt att bara vara på A-kursen ibland. Hoppas de inte höjer kraven på oss framöver....
Naturligtvis har detta förakt enbart handlat om avundsjuka. Bara för att han gör nåt vettigt med sin tid, går en utbildning han trivs på, och ens gör saker om dagarna som det känns värt att berätta om.
Nåväl. Den här veckan var min första på på Göteborgs Universitet, där jag just börjat läsa dramatik.
Nu tänkter jag berätta om dagens seminarium!
Vi jobbade idag teoretiskt och praktiskt med idéer från en gubbe som heter Augostino Boal.
Han verkade under censurens och militärdiktaturens tid i Sydamerika. Han skapade vad han kallade "De förtrycktas teater" - teater som syftar till att lära befolkningen att hindra att de blir förtryckta. Det spelades alltid på gatorna, bland människorna, och som röd tråd löpte alltid tanken att det är den förtryckta själv som måste ta initiativet till att förändra sin situation.
Boal var verksam under 70- och början av 80-talet, inte bara utan i Sydamerika, utan även en sväng i Europa. (Han besökte till och med Sverige ett par veckor, och jobbade då bland annat med scener som ifrågasatte att drottning Silvia fick fyra specialutbildade privatläkare som hade jour dygnet runt inför henns första födsel, samtidigt som det var ett problem att det saknades personal vid just födslar för såna där vanliga människor.)
Jag är skeptisk till om hans idéer skulle fungera i typ dagens Sverige, men i till exempel Tanzania har föreställningar som bygger på hans tankar visat sig vara det absolut effektivaste sättet att kämpa med AIDS-epidemin - som i grund och botten handlar om fattigdom, vilket tagit sig uttryck i maktkamp mellan könen.
Nåväl.
På golvet idag:
Vi delades in fyra och fyra, och varje grupp ombads göra en staty av levande människor. Statyn skulle på något sätt symbolisera en situation som handlade om förtryck. (I Sverige är det ganska svårt att hitta exempel på när 50 000 arbetare mejats ner med maskingevär, så man får liksom tänka lite annorlunda.) Eftersom halva vår grupp lever i små källarrum och betalar ockerhyra för det, och andra halvan bor på polares soffor, gjorde vi en staty som handlade om bostadsbristen. Den blev rätt flummig. Sen ombads vi göra en scen av statyn, för en s.k. forumteater. Nedan följer manuset vi kom fram till. Eftersom jag ska leka med militärpoliser när det är dags för redovisning, fick jag vara regissör. Jag bär alltså en pinsamt stor del av ansvaret....
FORUMTEATER-SCEN OM BOSTADSBRISTEN:
Roller:
Den bostadslöse
Staten (spelad av en person)
Kapitalet (spelad av en person)
Scenen börjar med att Staten står på scen, och betraktar en bostadslös som springer runt och letar efter någonstans att bo. Bredvid Staten står en stol.
Kapitalet kommer in, räknandes pengar. Hälsar hjärtligt på staten.
Den bostadslöse har kommit fram till stolen, knackar på.
Den bostadslöse: Hallå? Får man bo här?
Staten: Hörrö kapitalet, är inte det där en bostad du hyr ut?
Kapitalet: Jo... Jag tycker inte man borde bygga fler bostäder nu! Du, säg såhär... (viskar i statens öra.)
Staten: Om ni väljer mig, så kommer vi inte att bygga fler bostäder! Istället ska vi sänka skatterna på inkomst!
Kapitalet, till den bostadslöse som ser tveksam ut: Bra va? Då kommer du få jättemycket pengar över!
Den bostadslöse tvekar, men låter slutligen Kapitalet leda honom fram itll stolen. Staten tar Kapitalet i handen, och tar stöd på Den bostadslöses huvud för att häva sig upp på stolen. Väl på stolen slår Staten ut händerna i en självsäker gest.
Kapitalet sätter sig med Statens tillåtelse och brer ut sig på stolen.
Den bostadslöse: Jag söker bostad...
Kapitalet: Du kan få bo här! Pekar under stolen, utrymmet där är c:a en halv kvadratmeter.
Den bostadslöse: Vad kostar det?
Kapitalet: 10 000! Se så rymligt det är!
Den bostadslöe: 10 000? För ett så litet...?
Kapitalet: Har du nåt annat att väjla på kanske?
Den bostadslöse tittar vädjande upp på Staten, som skrattar och vänder sig bort.
Den bostadslöse plockar fram pengarna, och försöker få plats under stolen.
Kapitalet till Staten: Visst tog vi bort skatten på de här pengarna va?
----
Det är så skönt att bara vara på A-kursen ibland. Hoppas de inte höjer kraven på oss framöver....
Diktstunden
Hej igen alla barn!
Nu när hösten kryper sig på, tänkte jag att det kunde vara mysigt att tända några levande ljus, göra sig en kopp thé (eller kanske varm choklad, om du tycker att det är mumsigare! Så kan du ha vispgrädde i, så att du får en vit mustasch precis som tomten!) och svepa en filt om sig och läsa dikter för varandra!
Idag tänkte jag att vi skulle lyssna till en dikt som skrevs av Martin Niemöller. Han var en präst, förstår ni, och han satt 7 år i någonting som kallas för koncentrationsläger. Det är nästan som skolan, fast ännu värre! Han satt där för att det var dummingar som kallades nazister som inte tyckte om människor som var lite annorlunda. Nazisterna tyckte att man skulle vara stark, för om man inte var stark så borde man gå under. Och om någon var annorlunda än så som nazisterna tyckte att man skulle vara, då skulle man minsann också gå under om man inte var stark nog att försvara sig.
Martin skrev en dikt i koncentrationslägret. Han skrev såklart på tyska, men eftersom vi inte kan tyska så ska vi försöka översätta den så gott det går. Håll någon i handen nu barn, för det kan bli lite läskigt...
"Först tog de kommunisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte kommunist.
Sedan tog de socialisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte socialist.
Sedan tog de konstnärerna, men jag var tyst, för jag var ju inte konstnär.
Sedan tog de alla judarna, men jag sa ingenting, för jag var inte jude.
Sedan tog de alla arbetslösa, men jag var tyst, för jag hade ju jobb.
Sedan tog de katolikerna, jag sade fortfarande inget, för jag var ju protestant.
Sedan tog de alla sjukskrivna och de utbrända, men jag var tyst, var pigg och frisk.
Sedan kom de för att ta mig, och då fanns det ingen kvar som kunde säga något."
Nu när hösten kryper sig på, tänkte jag att det kunde vara mysigt att tända några levande ljus, göra sig en kopp thé (eller kanske varm choklad, om du tycker att det är mumsigare! Så kan du ha vispgrädde i, så att du får en vit mustasch precis som tomten!) och svepa en filt om sig och läsa dikter för varandra!
Idag tänkte jag att vi skulle lyssna till en dikt som skrevs av Martin Niemöller. Han var en präst, förstår ni, och han satt 7 år i någonting som kallas för koncentrationsläger. Det är nästan som skolan, fast ännu värre! Han satt där för att det var dummingar som kallades nazister som inte tyckte om människor som var lite annorlunda. Nazisterna tyckte att man skulle vara stark, för om man inte var stark så borde man gå under. Och om någon var annorlunda än så som nazisterna tyckte att man skulle vara, då skulle man minsann också gå under om man inte var stark nog att försvara sig.
Martin skrev en dikt i koncentrationslägret. Han skrev såklart på tyska, men eftersom vi inte kan tyska så ska vi försöka översätta den så gott det går. Håll någon i handen nu barn, för det kan bli lite läskigt...
"Först tog de kommunisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte kommunist.
Sedan tog de socialisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte socialist.
Sedan tog de konstnärerna, men jag var tyst, för jag var ju inte konstnär.
Sedan tog de alla judarna, men jag sa ingenting, för jag var inte jude.
Sedan tog de alla arbetslösa, men jag var tyst, för jag hade ju jobb.
Sedan tog de katolikerna, jag sade fortfarande inget, för jag var ju protestant.
Sedan tog de alla sjukskrivna och de utbrända, men jag var tyst, var pigg och frisk.
Sedan kom de för att ta mig, och då fanns det ingen kvar som kunde säga något."
Jag också!
Knep och knåp
Hej alla barn! Här kommer veckans lilla hjärngymnastik! Försök att klura själv först, och om du inte kommer på det så kan du alltid be någon vuxen om hjälp! De vet alldeles säkert, det är nämligen de som har bestämt att man måste kunna lösa sånt här!
Är ni med?
LÄTTASTE: Kalle har 7 343 kronor att leva på i september månad. För detta ska Kalle betala en hyra på det för Kalle och hans vänner väldigt genomsnittliga beloppet 3 200 kronor. Han ska dessutom betala el, bredband, kollektivtrafik, telefoni, mat (mums filibaba!), kurslitteratur, hygienartiklar och kåravgift. Hur ska han göra? Han studerar heltid och kan tyvärr inte ta något av de luckrativa deltidsjobb som erbjuds i överflöd i den lilla staden där han bor.
HALVSVÅRA: Stina har precis som Kalle 7 343 kronor, men hon är dessutom lite känslig för vissa klassmarkörer, så hon vill dessutom ha råd med tandläkare för att slippa dåliga tänder, varierad kost och ett gymkort för att må bra, hela kläder för att inte frysa när vintern kommer, och en resa hem till lilla mamma ibland. Stina har dessutom flyttat till staden och måste betala flyttlass och en deposition. (Stinas pojkvän Leopold studerar redan och ska göra karriär som jurist, så han vill att Stina ska jobba eftersom de vill flytta ihop i framtiden och inte kan plugga båda två, men se Stina är feminist fastän hon rakar sig under armarna, och vill minsann studera hon också!)
SVÅRASTE: Om vi utgår ifrån att kunskap är makt, att studier är vägen till kunskap - vilket riksdagsparti tror ni då blir gladast om Kalle och Stina inte kan lösa problemet, utan drar slutsatsen att man måste ha rika föräldrar för att kunna studera?
Ledtråd 1: Det är det riksdagsparti som har sin fasta väljarkår hos de rika, och vars väljare alltså får lättare att säkra sina maktpositioner.
Ledtråd 2: Det är det enda riksdagsparti som inte anser att studenter inte ska få det bättre ställt.
Så alla barn, tänk till nu riktigt ordentligt, och skicka in ert svar senast på lördag, så publiceras vinnaren här på er favortiblogg Sjukdomsinsikt - bloggen med den söta nallen!
Är ni med?
LÄTTASTE: Kalle har 7 343 kronor att leva på i september månad. För detta ska Kalle betala en hyra på det för Kalle och hans vänner väldigt genomsnittliga beloppet 3 200 kronor. Han ska dessutom betala el, bredband, kollektivtrafik, telefoni, mat (mums filibaba!), kurslitteratur, hygienartiklar och kåravgift. Hur ska han göra? Han studerar heltid och kan tyvärr inte ta något av de luckrativa deltidsjobb som erbjuds i överflöd i den lilla staden där han bor.
HALVSVÅRA: Stina har precis som Kalle 7 343 kronor, men hon är dessutom lite känslig för vissa klassmarkörer, så hon vill dessutom ha råd med tandläkare för att slippa dåliga tänder, varierad kost och ett gymkort för att må bra, hela kläder för att inte frysa när vintern kommer, och en resa hem till lilla mamma ibland. Stina har dessutom flyttat till staden och måste betala flyttlass och en deposition. (Stinas pojkvän Leopold studerar redan och ska göra karriär som jurist, så han vill att Stina ska jobba eftersom de vill flytta ihop i framtiden och inte kan plugga båda två, men se Stina är feminist fastän hon rakar sig under armarna, och vill minsann studera hon också!)
SVÅRASTE: Om vi utgår ifrån att kunskap är makt, att studier är vägen till kunskap - vilket riksdagsparti tror ni då blir gladast om Kalle och Stina inte kan lösa problemet, utan drar slutsatsen att man måste ha rika föräldrar för att kunna studera?
Ledtråd 1: Det är det riksdagsparti som har sin fasta väljarkår hos de rika, och vars väljare alltså får lättare att säkra sina maktpositioner.
Ledtråd 2: Det är det enda riksdagsparti som inte anser att studenter inte ska få det bättre ställt.
Så alla barn, tänk till nu riktigt ordentligt, och skicka in ert svar senast på lördag, så publiceras vinnaren här på er favortiblogg Sjukdomsinsikt - bloggen med den söta nallen!