sjukdomsinsikt

Oh no, hjälp hjälp hjälp, detta är ett rop på hjälp! Nu komer ropet på hjälp:
HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP!

Jag har låst in mig här på mitt studentrum och min mobiltelefon är öh öh öh borta just det BORTA och där utanför har ett sånt där UNGDOMSGÄNG jagat mig hela vägen nerifrån Netto där jag skulle handla billig studentmat och fan vet varför de försöker råna nån som handlar på Netto för dit går man inte om man är värd att råna, men jag har sprungit upp för hela långa backen dit jag bor och jag hade bra försprång men jag är en ganska stor kille så de knappade in på mig.
    Och nu står de utanför min dörr och är helt vilda och hugger med öh kanske yxor och ska ta sig in och döda mi för att öh öh öh de vill ha mina pengar och min njure JA JUST DET MIN NJURE VILL DE HA och ingen finns som kan ringa polisen och jag ville bara blogga en sista gång innan jag dör och vill en kille sälja en njure och pratar Göteborska så gör det inte för jag har druckit en hel del cola i mina dagar och nu kommer de in och


AAAAHRG

GAAAAAH!


SJRPÖGDSJÄDJTGB ÖCL   NAshöweåtsdjhhälejksd

kyn

I min korridor bor en kinesisk utbytesstudent.

En gång i tiden pratade jag kinesiska.

Det var ganska länge sedan.

Idag försökte jag förklara för honom vad russin var. På kinesiska.
    Jag blandade ihop ordet för russin (pútáo) och ordet för öl (pìjìu).

Nu tror han att russin är små svarta klumpar torkat öl, som vi svenskar har i våra julbröd, och ger dagisbarn på utflykt för att de inte ska bli trötta.

Det är kul med jul, speciellt om man är gul. :)

VERKLIGHETSTRÄNING


Träd
Väg
Bil
Ratt
Människa
Katt
Hund
Get
Skog
Boll
Himmel
Rymden
Universum
Livet
Konsten
Kärleken
Meningen
Ångest



FAN!

Som ni märker har denna fredagsnatt inneburit en hel drös nya inlägg. Anledningen att jag, återigen, tänker ta en liten bloggpaus på ett par veckor. Och då brukar jag alltid slutspurta av på rena samvetskval, sådär.
       Hopplös och dum är jag, jag vet jag vet! Och ännu värre är att jag märkt att det räcker med att jag pausar någon vecka, för att antalet läsare ska halveras. Sen tar det typ en månad att buygga upp, sen blir jag förbannad och hatar att blogg och pausar igen.
Att ingen säger åt mig!

Men denna gång finns det en ädlare anledning än så.
Bloggen ska bli stand-up!

Jag var på en pilotscen för stand-up-komiker i Göteborg (fast två tredjedelar av dem kom från Malmö. Och alla från Malmö pratade om sina snoppar.) ikväll. Det var jättekul! Ibland, i alla fall. Eller, faktiskt inte så ofta.
     Vilket naturligtvis räckte för att ge mig hybris.
     Nu har jag mejlat dem och sagt att jag vill uppträda när de kör nästa gång.
     Jag har aldrig gjort stand-up förut.
     Jag vet inte hur man gör. För mig är det en rakt igenom absurd tanke att gå upp på scen och vara sig själv.
     Så nu följer några sömnlösa nätter då jag ska sitta och slita mitt hår och stirra mig ögoncancrig på skärmen och försöka Skapa. Vill försöka koppla bort bloggande och sånt då. (Förväntas visst skriva en hemtenta nästa vecka också. Jävla störningsmoment de lägger på en hela tiden.)
    Däremot kommer jag att läsa igenom massa gamla blogginlägg (det är över 300 stycken nu!) och leta material, så det finns uppenbara risker att det kommer lite favorit-i-repriser här.

Håll ut! =)

Jorden kommer att gå under den 23 december 2012.
     Det är fruktansvärt dålig tajming. Jag tror jag ska vara i USA eller nåt annat förvirrat land som delar ut sina julklappar för tidigt det året, så jag i alla fall få avsluta med nåt bra. Så kan jag tillbringa mina sista timmar i livet med att sitta och mysa med alla pengar jag fått, och klura på vad jag ska handla på mellandags-rean.
      Det här med att jorden kommer gå under 2012 fick jag lära mig när jag gick på en antroposifisk folkhögskola.  Folk var lite exalterade över det, sådär. Tyckte det skulle bli spännande. Jag kan förstå dem. När jag var yngre hade jag läst nån Nostradamustolkning som sa att jorden skulle gå under i juni 2000. Jag gick runt och var spänd flera år i förväg. När jag var 14 skrev jag ett arbete på religionskunskapen med frågeställningen "Kommer jorden gå under 2000?" Jag resonerade mig fram till att den skulle göra det. Jag fick MVG på det arbetet, gudskelov blev det arbetet betygsatt redan 1997. Såhär i efterhand kan jag reagera lite på att min SO-lärare inte kontaktade skolpsykologen.
     När jorden sen inte gick under var det lite antiklimax sådär, och jag visste inte vad jag skulle hitta på härnäst. (Däremot var det faktiskt en rätt maffig solförmörkelse där i dagarna.)
     Varför det var just 2012 som gällde på folkhögskolan, fick jag aldrig något riktigt bra svar på där på. (Som några läsare kanske minns, fanns det inte riktigt möjlighet att googla saker och ting därifrån. Man fick lita på vad grannen mumlade fram mellan kikärtorna på lunchen istället.) Det var lite solförmörkelser och planetkonstillationer och sådär, mest. En ständigt återkommande argument var också att Mayakalendern förutspådde
att jorden skulle gå under då.
   Well.
   Enligt de allra flesta beror Mayarikets undergång på att ledarna trots miljökatastrofer tvingade befolkningen att slita häcken av sig för att bygga pyramider och sånt.
   Känns lite sådär inte helt obekant, och varför de skulle ha koll på saker då som vi inte vet nu. 
   Det mina vänner antroposoferna (ni vet vad antroposofi är va? Det är inte en sekt, det är en VETENSKAP, är de mycket noga med att understryka) tyckte var extra spännande, var att det kanske inte var jordens undergång som förutspåddes - det kunde lika gärna vara DEN NYA KRISTUS!
     Hur Mayafolket kunde känna till den gamle Kristus sidådär 2000 före vår tideräkning förtäljer inte historien, men å andra sidan är inte historia sådär överdrivet viktig i skogarna kring Gnesta.
      Jag vet ärligt talat inte om jag vågar lite helt och hållet på antisarna. Jag minns en gång, då de skulle hålla en stor fest. Festerna där ute var rejält livade. Det var inte skivor som gällde, det var bongotrummor. Det var inte alkohol - sektens, förlåt vetenskapens grundare Rudolf Steiner var förvisso alkoholist ("Nej det var han inte, han använde alkohol som självmedicinering!", sa de. Till skillnad från andra alkoholister då...), men så mycket kunde han i alla fall konstatera som att alkohol var fyfy. Så det var morotsstänger och dippsås lyxigt framställda på bord.
     Och levande ljus. Alltid dessa levande ljus.
     Och mitt under kuligaste hösten snackades det om en stor fest som skulle ordnas kommande lördag. För att fira "Gudinnans återkomst till jorden!"
     "Vilken gudinna?" frågade jag, för jag var lite nyfiken på vad man skulle ha på sig. Jag menar, det är en jäkla skillnad på om typ Afrodite kommer, eller om det kommer nå Indisk filur med elefanthuvud. Typ ungefär finkostymen eller skyddsdräkt. (Jag har aldrig litat på elefanter.)
     Men de hade inget bra svar på vilken gudinna det var. De blev nästan lite sura, sa ungefär att  "det spelar väl ingen roll?" Jag höll inne med resonemanget om finkostymen.
     Så kom lördagen. Jag var uppladdad för fest. Och vad händer? Festen är inställd. Alla har för mycket i skolan för att orka förbereda.
     Så jag antar att gudinnan fick vänta. 
     Det är väl sånt gudinnor får förväntas finna sig i ibland, när de nu får för sig at de ska komma i november. Alla vet att det är mycket i skolan i november. Man tycker ju att gudinnor borda kunna planera lite bättre, förstå att folk har andra prioriteringar.

Men nu var det inte antroposofer det skulle handla om, utan domedagsstämningar.
    Har ni sett filmen Children of men?
    Jag är personligen inte lika begeistrad som alla andra, men nog tycker jag att det är en väldigt effektivt skildrad stämning i den.
      Lite såna vibbisar får jag när jag läser rubrikerna i lokaldelen i tidningarna.
      Det är skolvåld och uppgivna lärare skottlossningar och polisens fruktan för att oskyldiga ska drabbas. Skotthål i väggar, dödsmisshandlar, och hela tiden: Gängbråk, gängbråk, gängbråk.
      Göteborg har högst gängtäthet räknat på antal invånare i hela Europa.
      Det är liksom en ny generation.
       Ända sedan jag kom hit, har jag undrat var alla Goa Gubbar och Krtukärringar håller hus. Jag har liksom suttit och brett ut mig lite extra på spårvagnarna, i hopp om att det ska komma nån tant och slå mig med käppen. Men inget händer.
      Det är bara bland alkisarna som de goa gubbarna finns kvar. (Ryktet säger att det finns några balnd hamnarbetarna också, men dit har jag inte vågat gå. Då känns alkisarna tryggare, de vet jag i alla fall hur de fungerar.) Det är fascinerande det där, hur a-lagare ofta är de som spelar de etablerade men aningen utdaterade karaktärerna i samhället.  
     Men de goa gubbarna som spelar en aktiv del av samhället är borta. Liksom krutkärringarna. De där som ska dunka ungdomarna i ryggen och fråga om de är goa eller när de tar med sig pistolen är borta, liksom tanterna som slår folk i huvudet med käppar.
     Jag anar ett stort svart hålrum efter dem. Inte för att de skulle överlevt för alltid, jag antar att tiden skulle sprungit ifrån dem förr eller senare i alla fall. Men för att de inte ersatts av något annat.

De som bråkar är alltid "de andra". De man bryr sig om att slå i huvudet med käppen, är alltid "de våra". De man blir förbannad på, eftersom man känner ett ansvar för att de beter sig som folk. Och att det plötsligt finns några som är "de andra", är ett direkt resultat av en politik som lett till segregering. Och inte blir det bättre - det är liksom knappast så att jag har några kursare från Bergsjön.
     

Med risk för att skjuta mig sjäv i foten (Bildligt talat, alltså. Jag har inte köpt skjutvapen, trots att jag bor i Göteborg.), måste jag ändå ställa mig frågan vad fasen Mona Sahlin och socialdemokraterna pysslar med.
      Nu vill de jävla fiskarna (Bildligt talat alltså.) införa betyg från årskurs 6.
      Vilket naturligtvis är rakt igenom idiotiskt.
      Inte bara för att det innebär att man flyttar ansvaret och skulden för skolans misslyckande från politiker och skolans anställda (jag skrev i Paianbloggen om hur en hel jäkla massa faktiskt handlar om enskilda lärares inkompetens och brist på respekt) till barnen själva.
      Ett jävligt effektivt sätt att sopa problemen under mattan.
      Där de kan få ligga och mögla och muteras och växa några år, tills de är mogna att blomma ut ordentligt.
      Anledningen sägs vara att "föräldrarna ska få tydliga indikationer från tidig ålder hur det går för barnet i skolan."
      Ett annat sätt hade kunnat vara att skapa ett klimat där föräldrarna för ökade möjligheter att tas ig tid att prata med barnen.
       Ett annat sätt hade kunnat vara att lätta lärarnas arbetsbörda, så de har tid att hålla en ordentlig dialog med föräldrar. Ett mejl per termin - svårare än så behöver det inte vara!

Men, som sagt, det handlar inte bara om hur ansvarets flyttas från de ansvariga till de drabbade.
     Jag har arbetat som teaterlärare på gymnasiet i ett och ett halvt år. Där hade jag den absurda uppgiften att betygssätta ett gäng 16-åringar i mycket varierande åldrar på en 4-gradig betygsskala innefattande 5 betyg, i ett ämne som till väldigt stor del handlar om personlig mognad och självinsikt.
      För att få nån ordning i min stora förvirring, diskuterade jag betygssättning med en hel del lärare, både inom teater/drama och andra ämnen. På skolan diskuterade jag inte med eleverna av typ yrkesrollsmässiga skäl, men eftersom det inte var sådär överdrivet många år sen jag själv var elev (så tänker jag säga när jag är 60 också), har jagelevperspektivet relativt färskt i minnet. Det som chockade mig när jkag fic ken chans att diskutera som en kollega med andra lärare, var att det eleverna tror att de är ensamma om att veta, är också någonting som alla lärarna vet. Det vill säga:
- Att betygen är högre på konkurrensutsatta skolor, dvs en skola som har program som de inte är ensamma om i staden, tenderar att ge de högre betygen för mindre prestationer. Detta leder naturligtvis till att det till exempel till läkarprogrammet som har 20.0 som inträdeskrav, gynnar sig att väja en skola med erkänt sämre kvalitet för att plocka lättare betyg, istället för att satsa på den utbildning man tror är bäst.

- Att lärare favoriserar, att det finns lärare som alltid ger killar eller tjejer högre betyg etc.

- Att det som lärare är helt omöjligt att låta bli att ge oförtjänta favörer till elever som är trevliga, artiga, snälla, smöriga, whatever. I stor del är det alltså uppförandet lika mycket som ämneskunskaper som avgör. (Och nej, detta är inte ett argument för att införa ordningsbetyg.)

- Att lärare struntar i elever som nått upp till MVG, och istället lägger energin på att hjälpa de som kan jobba upp sina betyg. Detta leder till att MVG-eleverna tappar motivation och börjar skolka, och att de lär sig att hårt jobb och kunskap inte lönar sig. Samt att de inte får träning i att möta utmaningar.

- Att lättaste sättet att få MVG på prov är att taktikskolka dagen innan, tokplugga, och sedan glömma allt direkt efter provet. (Nej, detta är inte ett argument för att införa närvarobetyg.)

- Att lärare så gott som alltid sätter betygen högre än vad de nationella proven anger, eftersom de tycker att de "känner" eleven. Att det finns elever som lär sig att bete sig så att det ser ut som att de jobbar hårt, utan att lära sig någonting, och att dessa elever får högre betyg än vad de visar att de kan.
     
Etc etc.

Alltså. Det finns en konstig och absurd skolvärld, där alla elever går runt och tror att de genomskådat lärarna och betygssystemet, där lärarna vet att de är genomskådade och tycker systemet är absurt
- och där allting bestäms av politiker, som uppenbarligen totalt saknar koll.


Mitt förslag är:
Gör betygsskalan tregradig, med IG, G och VG. Ungefär som de flesta universitetsutbildningar, alltså.
      Gör VG svårare att få än det är idag, så att ett VG fortfarande är ett bevis på att man tillgodogjort sig kursen med bravu. Låt de elever som når högre än VG erbjudas fördjupningskurser, där de får jobba med elever på samma nivå och med samma motivation. Detta kommer i längden att spara lärarresurser, och ta tillvara elevresurser. Dessutom kan lärarnas motivation öka.
     
Behåll betygen från åk 8.

Och för bövelen. Se till att politikerna gör studiebesök i skolan. Kräv att de pratar med elever. Att kräva att de ska sätta sina egna barn i kommunala skolor kanske inte riktigt är lagligt och så. Men å andra sidan kanske man ska ta det som någon sorts erkännande av nånting.

... har kvällstidningarna frossat i formuleringarna från varningsbrevet från psykläkarna från psykdoktorerna. Redan igår började de marknadsföra: "Hela brevet i morgonens papperstidning!" Det här är alltås så hett stoff att de sparar det till den del de tar betalt för.
     Måste vara skönt att vara journalist ibland, när läkare som försöker ta sitt ansvar och rädda liv gör jobbet åt en.

I alla fall har jag kommit fram till att jag verkligen tycker att det är bra att det har dykt upp en snubbe som känner sådant hat att han vill mörda statsministerns fru. Inte för att hon på något sätt förtjänar att mördas för sina åsikter - herregud, att leva med den där Alfons Åberg-kopian måste väl vara straff nog! - men det drar som tidigare sagts uppmärksamheten mot behovet av att ha en fungerande psykvård.
     
För liksom. Att dra ner på psykvårdens anslag måste vara ungefär det fegaste man kan göra. För vad ska de psyksjuka göra för att försvara sig? Bilda en intresseförening? Hur skulle det se ut?

Efter att tre dagar i rad ha vaknat av att jag fryser, tänkte jag att det kunde vara en idé att kolla vad temperaturen i rummet egentligen låg på.
Visade sig att den låg på 18 grader. Ganska mycket för lågt, tänkte jag, och gick ner till bostadskontoret för att påpeka at tdet faktiskt står på mitt kontrakt att jag betalar för värme.
- Ja... vi har som målsättning att hålla 20 grader, mumlade nån halvsovande extrajobbande säck potatis som satt i kassan.
LIKSOM 20 GRADER?! VAD ÄR DET FÖR JÄVLA MÅLSÄTTNING?!
- Ja, men nu är det alltså inte 20 grader, det är 18 grader i rummet. Och iskallt i badrummet.
- Ja... då åfr du skriva en lapp.
- Kan ni inte bara höja värmen?
- Nej, du får skriva en lapp och berätta vad felet är, så kommer någon och tittar på det inom några dagar.

Jag blev fett förbannad. Jag behöver inte nån jeppe som kommer och tittar på mitt rum och konstaterar att det är kallt. Jag behöver värme, vilket jag påpekade.

- Men vi måste se VARFÖR det inte är varmt.
- Därför att elementet inte blir varmare än ljummet.

Jag sa att det var akut, nämnde för säkert femte gången att alla mina korridorare sa samma sak, fick medhåll av killen bakom mig i kön som kommit av samma anledning. Drog till med att jag arbetar med rösten som verktyg på min utbildning och inte får ha för kallt när jag sover (det var nästan i alla fall en liten smula sant), och lyckades få löfte om att det skulle koma en snubbe som inte kan göra nånting redan samma dag!

Snubben kom.
- Det är 18 grader, konstaterade han.
- Precis.
- Vi har som målsättning att hålla 20, så...
- Men nu är det alltså inte 20.
- Nej... jag undrar VARFÖR.
- För att elementet inte är varmt? Alla mina korridorare säger samma sak...

Han sa att han ju faktiskt kunde täta fönstrena. Redan nästa dag kunde han komma och täta fönstrena. Jag nöjde mig med det.

Idag när jag kom hem låg en lapp på golvet som intygade att arbetet var utfört.
     Termometern visade på 17 grader.
      Nu sitter jag här i i långkalsonger och fleecetröja och skriver medan värmeljusen flämtar.
    
Jävligt hippt.

Idag skriver tidningarna om hur en psyksjuk man ville mörda Filippa Reinfeldt.
     Lite unikt när det gäller den här typen av nyheter, är att det den här gången var psykvården som slog larm, så att SÄPO och dylikt kunde varnas i tid. Och det var ju bra, och sådär.
      Kul att den här sortens nyhet kommer med den vinklingen, liksom. Annars brukar det ju mest vara ungefär "Anna Lindhs mördare sökte hjälp med fick ingen."
    
Och ändå. Psykvården fortsätter drabbas av nedskärningar. Samtidigt som den psykiska ohälsan inte bara ökar utan dessutom kryper ner i åldrarna. Jag ska inte börja orera om att samhället sådant det ser ut i dag är en ganska bra grogrund för psykisk ohälsa. Jag ska bara helt frankt konstatera att det med största sannolikhet i längden är biligare att pumpa in några extra miljoner i psykvården, än att röja upp efter handlingarna från de som inte fått den hjälp de behövt.
       Ändå görs inget. Nån mer än jag som blir aningen sådär konspirationsteoretisk, och undrar om det inte egentligen är så att det någonstans i något system sitter folk som tjänar på att saker och ting går åt helvete? Och hur högt väckarklockan måste ringa innan de slår på snoozeknappen och somnar om.

För det som hände i Finland kan mycket väl hända här också. En striktare vapenlag är alls ingen garanti för säkerhet när det handlar om riktigt desperata människor.

De avslutande dikterna i Nothoxors samling The Dogs.


THE DOG XXXI
------------
Hunden springer, springer!
Efter bollen, snabbt!
Hämtar bollen.
Lunkar tillbaka.
Tröttnar halvvägs.
Släpper bollen.
Glömmer bort vad poängen är.

Bryr sig inte ens.
Ett dugg.

THE DOG XXXII
 -------------
Hunden står på ett tak.
Och tittar ned.
Allt är långt borta.
Hunden tänker.

Allt jag ser tillhör någon annan.

THE DOG XXXIII
-------------
Hunden tänker.
Jag tänker.
Tänker hunden.
Alltså är jag...
En tänkande hund.

THE DOG XXXIV
-------------
Hunden blåser upp en ballong.
Oj, så jobbigt det var.
Hunden tar igen sig lite.
Sen tar hunden igen sig lite mer.

THE DOG XXXV
------------
Hunden har ont i fötterna.
Tänk, tänker hunden.
Så det kan vara.

THE DOG XXXVI
 -------------
Hunden funderar.
På att städa.
Allting funderas ut.
Nu har hunden funderat klart.
Men är alldeles för utmattad.
För att orka städa.

THE DOG XXXVII
--------------
Hunden sover.
Bort ett år.
När hunden vaknar.
Är allt som vanligt.

THE DOG XXXVIII
-------------
Hunden önskar.
Att han var en annan hund.
En som inte var lika dum.

THE DOG XXXIX
 -------------
Hunden tänker.
Jag är en öde ö.
Bland andra öde öar.
Men ibland åker jag ut med min flotte.

THE LAST DOG
------------
Hunden skriver dikter.
Om hundar.
Som skriver dikter.
Om hundar.
Som skriver dikter.
Om hundar.
Som skriver dikter.
Om hundar.
Som skriver dikter.
Om hundar.
Som mår dåligt.

Polaren Nothxors (Stefans) diktsamling The Dogs, dikterna 21-30 (Det här är min favoritdel av samlingen!)

THE DOG XXI
 -----------
Hunden sitter på café.
Röker lite, och sörplar kaffe.
Så som man ska.
Om man är en hund.

Och lever ett hundliv.

THE DOG XXII
------------
Hunden ser på film.
En film om en man.
Och om en kvinna.
Som älskar varandra.

Inga hundar är inblandade.

THE DOG XXIII
 -------------
Hunden sover en skvätt.
Tills hunden vaknar.
Och inte sover längre.
Ingenting att göra.
Hunden sover en skvätt till.

THE DOG XXIV
 ------------
Hunden ser sig omkring.
Hunden känner inte igen sig.
Kanske är hunden någon annanstans.
Än hemma.

THE DOG XXV
-----------
Hunden skruvar.
Med en skruvmejsel.
Skruvar hunden.
Mejslar.
Och skruvar lite.
I skruven.
Som mejseln ligger mot.

THE DOG XXVI
------------
Hunden tar en till sup.
Däckar på soffan.
Vaknar i sina egna spyor.
Hundspyor.

THE DOG XXVII
-------------
Hunden dricker vatten.
Ur sin hundskål.
Vattnet vibrerar.
Lite, mot hundens tunga.
Vibrerar hunden tillbaka.

THE DOG XXVIII
--------------
Hunden skriver julrim.
"Jag lever ett hundliv"
"Men med dig har jag inget kiv"...
Hunden gör något annat istället.

THE DOG XXIX
------------
Hunden sträcker ut sig på soffan.
Läser tidningen.
Med glasögonen så där långt ned på näsan.
Och kliar sig lite i huvudet.
Ovanför näsan.

THE DOG XXX
-----------
Hunden insuper atmosfären.
Atmosfären.
Av storstad, våldtäkt och drogmissbruk.

Hade idag seminarium med Henric Holmberg.
Henric Holmberg är skådespelare, eller "En sorts skådespelare", som är titeln på hans självbiografi. Titeln syftar på att han inte har någon skådespelarutbildning, utan helt enkelt halkade in på det via Studentteatern i Lund och vidare till en frigrupp på 70-talet. Sen blev det liksom att han fortsatte. (Idag spelar han på Göteborgs Stadsteater.) Han är en av de stora profilerna från den gyllene tidsålder då folk kom från hela Europa för att studera de politiska fria teatergrupperna i Sverige.

Han inleder seminariet med att säga: "Ni lever. Jag lever kvar."
Han berättar hur han slår upp tidningen 1 januari 1990, och läser en rubrik som lyder "Det kalla kriget tog slut 1989." Hur han inser att hans barnbarn kommer att säga "farfar levde under Kalla krigets tid", och hur han inser att hans tid i historien var över.
Innan hade vi fått se en film (Sven Klangs kvintett) som han spelade in när han var i 20-årsåldern. Samma unga ansikte stod nu med vitnande hår och berättade om hur hans tid var. Det var, på något sätt, rätt stort. "Det är annorlunda att ge det här seminariet nu mot hur det var för 15 år sedan", sa han. "Då hade eleverna barndomsminnen från förestälningar från den här tiden. Ni har inte det. För dem var det samtid, för er är det historia. Och ändå - jag står ju här!"

Han var där för att berätta om en tid då de fria grupperna poppade upp från egentligen ingenstans, poppade upp drivna av en vilja att spela teater med ett socialistiskt budskap. Att peka på orättvisor och förtryck, att mana till handling och solidaritet. Hur de växte, blev ett fenomen, utvecklade en estetik som påverkade institutionerna. Hur de tog upp konkurrensen med institutionsteatrarna, och trots att de inte ens hade en tiondel av deras pengar, ändå lyckade sskapa bättre teater. Hur de enades kring paroller som "försvara yttrandefriheten, bekämpa kommersialismens skadeverkningar, öka förståelsen mellan människor, folkslag och nationer." Hur deras existens gav upphov till att regeringen inrättade ett kulturdepartement, och hur deras slagord letade sig in i regeringens kulturprogram.

Det var då. På en tid då det fanns en tro på politik som en kraft för att åstadkomma gott. Nu, 30 år senare, finns det ytterst få fria grupper kvar. De allra flesta sysslar med barnteater, eftersom det är det lättaste sättet att sälja föreställningar. Och inget ont i det (så var det förresten på 70-talet också), det är bara det att allt det där andra verkar saknas. Sommaren 1977 gick flera av de ledande frigrupperna ihop och gjorde tältprojektet. 96 föreställningar på 31 orter i landet, en föreställning som handlade om arbetarnas historia. Man hade samarbeten med lokala grupper, som i månader i förväg hade spelat föreställningar om arbetarnas lokala historia på platserna man besökte. Idag kan det ltåa löjligt, men då var det nytt och radikalt att berätta historien om en klass som på den tiden inte nämndes i historieskrivningen. Man ville ge miljoner människor en egen historia, en som inte berättats förut.

Det var då.

Nu är nu.

Och innan han avslutar seminariet, hinner jag räcka upp handen och fråga: "Tror du att det någonsin kan bli så i Sverige igen?"

Han tänker efter en stund, säger att kanske inte på samma sätt, tiderna är ju annorlunda... men jo. Ja, det tror han.

Nothxor slahs Stefans poesi, del 2, dikterna 10-20 i hans samling.


THE DOG XI
----------
Hunden lyssnar på musik.
I hörlurar.
Musiken låter bäst då.
Tycker hunden.
Det tycker hörlurarna också.

THE DOG XII
 -----------
Hunden spelar spel.
Med sina vänner.
Hunden är en dålig förlorare.
När hunden förlorar, Så är det bra att vara stor.
Större än sina vänner.
Då kan man sätta sig på dem.

THE DOG XIII
------------
Hunden studerar väggen.
Intensivt.
Väggen kan vara vit.
Men antagligen inte.
Hunden kommer aldrig att få veta.
Hunden är ju färgblind.

THE DOG XIV
-----------
Hunden har en hammare.
Ibland går hunden in i ett rum.
Och hamrar lite.
Så ingen hör.
Vad hunden egentligen gör.

THE DOG XV
----------
Hunden har ett bord.
Och fyra stolar.
Men ingen sitter på stolarna.
Det är söndag.
Alla är i kyrkan.
Men inte hunden.
Hunden tror inte på Gud.
Gud, däremot, tror på hunden.

THE DOG XVI
-----------
Hunden har en vinylspelare.
Men inga vinylskivor.
Hunden sålde alla skivor.
För att ha råd med spelaren.

THE DOG XVII
------------
Hunden har stånd.
Hunden slickar sig mellan benen.
Nu har inte hunden stånd längre.

THE DOG XVIII
 -------------
Hunden måste byta lampa i taklampan.
Hunden når inte till taket.
Så hunden ringer sin vän.
Vännen når inte heller taket.
Nu kan de ?inte nå taket?, tillsammans.

THE DOG XIX
-----------
Hunden handlar mat.
Och bär kassarna hem.
Ensam.
Så är det.
Att bo.
Ensam.

THE DOG XX
----------
Hunden kliar sig.
Att vara hund innebär mycket kliande.
På pinsamma och hemliga ställen.
Tur att hunden är en hund.
Och inte bryr sig så mycket.

ÄNTLIGEN!
Efter en intensiv övertalnigskampanj, har jag fått rätten att här på bloggen publicera en polares rakt igenom fantastiska diktsamling THE DOGS. Polaren heter Nothxor men kallas ibland Stefan, och han har själv lagt upp sin diktsamling bland annat i sin helgon-dagbok.
      Samlingen är på 39 dikter, och här kommer de 10 första!
      Mycket nöje!



THE FIRST DOG
 -------------
Hunden skriver om hundars liv.
Hundar som ler.

THE DOG I
---------
Hunden sitter.
På ett golv, sitter hunden.
Och tittar.
På golvet.
Som hunden sitter på.
Och tittar på golvet.
 Som hunden sitter på.
Hunden.
På golvet.
Tittar.
På golvet.
Golvet tittar inte tillbaka.

THE DOG II
----------
Hunden äter.
Ur sin skål.
Skålen luktar.
Hunden luktar på skålen.
Och konstaterar, att skålen luktar.
Nu luktar inte hunden längre.
Inte skålen heller.

THE DOG III
-----------
Hunden läser en bok.
Boken läser hunden.
Som en öppen bok.

THE DOG IV
----------
Hunden sover.
Långsamt och tålmodigt.
Drömmer hunden.
Att hunden sover.
Och drömmer.
Tålmodigt.

THE DOG V
----------
Hunden äter.
En matbit.
Innan hunden blir hungrig.
Och måste äta.

THE DOG VI
----------
Hunden gäspar.
Och råkar svälja en fluga.
Hoppsan! Tänker hunden.
Och sväljer en till.

THE DOG VII
 -----------
Hunden äter med kniv och gaffel.
Som en riktig man.
Men när ingen ser.
Så fiser hunden.
Hundfisar.

THE DOG VIII
 ------------
Hunden har grannar.
Hundgrannar.
En av dem är en svart hund.
Hunden tycker om den svarta hunden.
Trots att den är en svart hund.

THE DOG IX
----------
Hunden ser på tv.
Det är en man på tv.
Som ser på hunden.
Mannen höjer ett ögonbryn.
Hunden byter kanal.

THE DOG X
---------
Hunden står och diskar.
Disken åker runt, runt, i vattnet.
Nu har hunden diskat klart.
Vattnet åker runt, runt, ned i avloppet.




Fortsättning följer!

ÄNTLIGEN har jag hittat lösningen på ett svårt dilemma jag har haft i många, många år!
Nu jäklar ska ni få höra!
Hemligheten med hur man klarar att sitta framför datorn och äta ostbågar, utan att kladda ner tangentbord och mus heter:
(*trumvirvel*)
ÄTPINNAR!



På riktigt. Jag älskar kineser.

Så var det dags att äntligen manifestera det faktum att jag nu per definiton BOR, med vår civilisations allra starkast kulturellt rotade uttryck för en viktig känsla:
konsumtion.

Jag skulle ge mig ut för att handla gardiner och en taklampa. Verkade så jobbigt att åka till IKEA - dessutom var jag livrädd att handla så många billiga saker att jag skulle bli ruinerad - så det fick bli Åhléns.
Nu är det så att jag är ett levande bevis på att uttrycket tummen mitt i handen inte bara är sånt som gamla gubbar mumlar fram mellan lösgaddarna, utan ett mycket målande uttryck för en viss sorts människa.
När min träslöjdslärare skulle skriva omdömen på högstadiet, skrev hon "Björn har svårt att förena tepori med praktik." Tycker jag var konstigt sagt av henne. Min bristande förmåga handlade inte alls om svårighet med att tänka och handla på samma sätt (två minus brukar ju för övrigt bli ett plus), det var mer så att jag anstärngde mig för att inte agera efter eget huvud för att av rädsla för att råka ha ihjäl någon.
I alla fall. Medveten om mina tillkortakommanden, gick jag raka vägen itll kassan, och frågade en snäll tant hur gardiner fungerar. Hon tittade aningen oförstående på mig. Så jag började försöka förklara och illustrera gardingstången i mitt studentrum, och därtill hörande krokar. Sen förstod hon ännu mindre.

Men efter en del förklarande, som omärkligt övergick till någon slags ångestladdat tröstsökande, så visade hon mig i alla fall till gardiner som såg helt okej ut, och som dessutom hade dubbla upphängningsanordngar, så att jag kunde hänga dem anitngen i krokarna eller stången.

Så jag var mycket nöjd när jag åkte hem, med en nyköpt taklampa som faktiskt bara tog en halvtimme att välja utefter en teori jag formulerat om hur man skulle hänga upp den.

Sen gick det som det gick.
Jag hade faktiskt rätt om taklampan (det hängde en krok i taket, jag valde en lampa som man hänger i en krok! Skratta du bara din bövel, men jag gick hela vägen till kassan med en lampa som skulle skruvas fast i nån specialanordning.), bara det att sladden naturligtvis var för kort.
Sen var det dags för gardinerna.
Eller gardinen. Jag hade nämligen bara köpt en. Total idioti. Jag menar, om man säger "mitt fönster är 110 cm", det står "gardiner 110 cm breda", man plockar ett allmänt gardinigt tygknippe som ser allmänt gardinigt ut - då förväntar man sig tamejfan att få TVÅ gardiner, eftersom gardiner ÄR TVÅ! Om jag köper ett paket strumpor, väntar jag mig att få två! Om jag föder tvillingar, förväntar jag mig att det ska komma ut två ungar!
Men jag tänkte vafan, palla, dessutom är det rätt bra med bara en gardin, jag har ändå inte riktigt plats att dra undan åt båda sidor. Får ta och skruva upp den då.
Därpå följde nästa missöde. Det var inte alls krokar som hängde där. Det var typ.. .små konstiga plasthål. Smo man inte kunde hänga annat i än krokar. h dessutom var det inte en gardinstång jag kunde trä gardinen på, det var typ en böjd metallskena. Så det vara bara att skruva ner åbäket och försöka trä på öglorna, och sen skruva upp det igen.
Tilläggas bör att klockan var 1 på natten, och jag hunnit titta in på en fest och fått i mig ett par glas rödvin på vägen hem.
Det blev ett spännande litet balansnummer på stolen, med tappade skruvar som försvann under sängen, en gardinstång som var omöjlig att balansera, och den plötsliga insikten att jag stod i fönstret i bara kallingarna oh akrobatiserade till allmän åsyn för mina nattvakande grannar.
Jag tänkte: Man borde haft hjälp.
Jag tänkte: Man ska vara TVÅ!
Jag tänkte: det är med människor som med gardiner. Det ska va TVÅ!

Och efteråt, såklart, var det bara att konstatera att min varma inbjudande beige gardin bara såg rosa ut i kontrast med de vita väggarna.
Samt, såklart, att jag satt den med avigsidan inåt.

Inatt är det natten mellan den 9 och 10 november. Det är årsdagen för Kristallnatten, som inföll för 69 år sedan.

Till minne av den ska vi leka en liten lek. Häng med nu, det är inte farligt.

Vi leker att du är i Tyskland, någon gång i mitten av 30-talet.

Det är kallt.

Det är fett kallt.

Du har inte sådär överdrivet mycket kläder, och de kläder du har är ganska så trasiga. Du står på marknadsplatsen, du har dragit dit för att se om det finns nåt bröd att handla. Du vill ganska så gärna ha bröd, du har inte fått nåt på flera dagar. Men det finns knappt nåt bröd alls, och till det bröd som finns är det långa, långa köer ? folk skriker, slåss och viftar med pengar, och pengabuntarna de håller upp är betydligt större än det du har tagit med dig.
Faktum är att pengarna knappt är värda någonting längre. Faktum är att det är de sista pengarna din familj har som du tagit med dig.

Din far är borta sedan veckor, han har vandrat iväg för att söka efter arbete. Din mor är sängliggande, hon har gått med förkylning i månader, men nu de senaste veckorna, när kylan kommit på allvar, har förkylningen eskalerat, och i morse hostade hon blod. Din syster blev förtvivlad, vi kan leka att hon sa att hon skulle gå ut och sälja sin kropp för att få pengar till medicin, men att du lyckades övertala henne att låta bli. Och du står där på marknaden, och du tänker att shit. Det här är ohållbart.

Och då, på andra sidan gatan, går två småfeta herrar förbi. De är klädda i varma kläder, det syns på dem att de äter gott. Och när du står och tittar bort mot dem, så tycker du att de tittar bort mot marknaden och flinar lite, innan de fortsätter att småprata och skratta sinsemellan.
?Vilka är det där?? frågar du din kompis, som just gett upp brödjakten, och nu börjat bege sig hemåt till två hungriga småbarn.
?De är judar?, svarar han och spottar i marken. ?Det är de som hade juvelaffären inne i stan. De har hur mycket pengar som helst, de har bott här i vårt land, men de har aldrig gjort nånting för landets väl. De har bara sålt sina uveler, och lånat ut pengar till hög ränta ? och alla har lånat av dem, eftersom en god kristen är förbjuden av Bibeln att låna ut pengar. Och nu när det är svåra tider, tar de bara hand om varandra.?
Du skakar skeptiskt på huvudet, du tänker att vafan, det är alltid lätt att hitta sig en syndabok när det är skit, men din kompis ser att du tvekar, och han lutar sig närmare och säger med dov röst: ?De svek oss i kriget, det är deras fel att det är såhär.?

Och just då hugger det till i magen, du måste fan ha bröd snart, du tittar på judarna och tänker: ?bra, då finns det människor med pengar. Om syster måste säja sig, för att mor ska leva...?
Sen hejdar du din tanke.

Men några dagar efteråt, får du höra talas om en snubbe som har en lösning. Han vägrar kuva sig, han säger til folket att deras förnedring ska få ett slut. Han har en väg ut ur misären, han vägrar erkänna sig besegrad, han lovar mat och pengar, din mor har dött men han lovar att din syster ska få leva. Och det viskas att han ska ta itu med de där judarna också.

Pix pax för slut på lek.

Det jag vill säga är följande:
Hat föds inte ur ingenting.
Hat föds ur rädsla.
Rädsla föds ur nöd.
Nöd föds rätt så ofta ur fattigdom.

Det har varit jäkla massa dumheter på senare tid. När ett gäng ungdomar hade spöat ihjäl den där rullstolsbundna stackarn hände nåt jag aldrig varit med om förut: En löpsedel var dagens stora samtalsämne.Det var som om folk fått nog. Där gick någon gräns, folk var äcklade, ?nu går det åt helvete? sa de.
Tidningarna gottade sig i detaljer, jag pallade inte läsa. Men jag har för mig att det nånstans stod att motivet ska ha varit att mannen get ten av killarnas morsa alkohol.
Och jag ska inte säga saker jag inte har täckning för, men jag kan ju inte låta bli att fantisera. Tänk om killens morsa var alkis? Tänk om det var jävla ångest för killenatt se att morsan hade en jävligt stabil kran.
Jag spekulerar såklart bara, men igen: Hat föd sur rädsla. Rädsla föds ur nöd. Inatt är det kristallnatten. Istället för fackeltåg och shit, tänker jag att det kan vara en idé att ta en funderare på hur man kan göra för att minska nöden.

För saker och ting verkar onekligen gå utför.

Idag har jag filmat hela dagen. Det var näst intill hysteriskt roligt.
Extra roligt var att min roll skulle gå runt i illrött läppstift, blond peruk, en rosablommig klänning och högklackat.

Det lustiga var, att de på castingen inte hade sagt att jag skulle springa runt i kvinnokläder. Så när de mejlade mig manus, fick jag en liten chock. Nämnde lite försiktigt att jag sett att min roll tagit en intressant utveckling i senaste manusversionen när jag träffade teamet. De tittade ofösrtående på mig. Sen sa de "hm, var det dig vi glömde nämna kvinnokläderna för? Jag hade för mig att vi sa det till alla utom en..."
Jag frågade inte om jag var den enda som sagt att jag kunde tänka mig att göra rollen.

Scenerna vi skulle filma var utomhusscener. I Kungälv. I Kungälv var det under eftermiddagen +1 grad (du får tänka dig din egen jävla runda ring). Mina reflektioner från kvällen:
- Klänning är kanske värdens skönaste plagg. Det luftar helt underbart. Tänker mig att det är ännu skönare på sommaren, när luften är aningen varmare.

- Strumpbyxor värmer faktiskt ungefär ingenting. Nästa gång du ser en tjej som betvingar kylan och går runt utomhus med strumpboxor i november - ta ditt ansvar och vänd bort blicken!

- Att knalla runt i högklackat är ett balansnummer värt all tänkbar beundran.

- Att få plats med en fot i en klacksko är överkurs på nyss nämnda akt.

- Nageltrång gör ont.

- Att pissa mot ett träd iklädd klänning, är inte bara en rent praktiskt svår företeelse. Det känns väldigt fånigt också, och man kan inte låta bli att undra om inte någon av Moseböckerna utlovar någon form av straff för sådant förfarande.

- Sverige är ett rakt igenom underbart land. Vi tog lunchpaus, så jag glad in med klänning, skinnjacka och läppstift på Trekungargrillen i Kungälv. Det var på kvällen, så skäggstubben hade börjat växa ut. Och typ. ALLA låtsades inte se. Tittade rakt på mig, tittade bort, spände ihop hela ansiktet och låtsades att allt i helva världen var normalt.
Och jag menar. Om jag på riktigt var en transa och det var helt uppenbart att jag var en man, skulle jag fan föredra att folk döglodde eller vad som helst, framför att folk låtsades som precis ingenting. Killen som serverade mig hamburgaren tyckte jag var värd en förklaring, så jag förklarade att vi höll på emd en filminspelning. Han sa ingenting, bara gick därifrån.
Åk aldrig till Kungälv. Eller, åk dit, kolla fästningen, gå en kurs på folkhögskolan, titta på de puttinuttiga villorna och andas småstadsidyll, men prata för fan inte med nån där. De är monster, i tell ya!

Och apropå har jag fått svar angående hyran idag. Den kommer "sen", när tanten inte har så mycket att göra. Så kan man också behandla en medmänniska.

Att bo är en mycket trevlig företeelse. Jag håller liksom på att återupptäcka det litegrann, sådär. Jag hade ett rejält lyxigt boende back in Uppsala om man ställer det mot min situation i övrigt, och såhär i efterhand kan jag ha lite dåligt samvete över att jag inte riktigt uppskattade det fullt ut. Jag menar, jag gick och var förbannad i ett och ett halvt år för att jag inte hade en bra låda i till exempel plast att lägga saker i som inte fick plats i badrumsskåpet.
     Sen jag kom hit tog det mig tre dagar att ta mig till ClasOhlsson och köpa mig en låda som nu står under handfatet och rymmer saker som halvfulla schampooflaskor och hårspray inhandlad på mellanstadiet och sedan aldrig använd.
     Och den matchar dessutom färgen på badrumsmuggen!  
     Det är så fantastisk att vara på ett ställe där man faktiskt vill vara. Mycket mindre rastlöst, liksom.

Apropå boende så träffade jag en fett soft hemlös härom dagen. Han kom fram till mig, och jag tänkte att vafan, nu kommer hundögonen OCH JAG PALLAR INTE! Men han sa, på klingande göteborska: "Goddag min herre, du förstår att jag har två projekt med mitt liv idag. För det första försöker jag få ihop till en macka till lunch, och för det andra försöker jag spara ihop till en jorden-runt-resa. Och om herrn skulle vilja understöda valfritt av dessa två projekt ekonomiskt, skulle jag vara oerhört tacksam!"
      Vad gör man liksom. Man halar upp plånboken. Och tackar för föreställningen.

Och apropå boende, igen. Jag har fortfarande inte fått tillbaka hyran för november från monstret jag hyrde rum av förut, trots att hon lovat. Jäkligt imponerad är jag. Hoppas hon inte betalar den, så jag får nöjet att polisanmäla henne.
       Alldeles innan jag flyttade ut, fick jag höra följande: Hon tjänar ungefär 6 000 kronor i månaden - slayttefritt - på att hyra ut villan inklusiva källaren. När hon köpte den av en släkting, så ville inte släktingen sälja, eftersom han misstänkte att hon skulle ha huset för att tjäna pengar på. Men hon lyckades övertala honom om att så inte var fallet.
     Hon har aldrig bott där.
     Hon bor i en lägenhet i Stockholm.
     Eftersom hon har utlandstjänst, så GER STATEN HENNE BIDRAG FÖR ATT HON HAR DUBBELT BOENDE!

Så det är ju jävligt fint det här med att ni bedriver hetsjakt på arbetslösa och sjukskrivna och andra bidragssnyltare, kära regering. Jag utgår från att ni snart börjar leta efter bidragssnyltare lite högre upp i samhället också, för det är stor chans att ni hittar betydligt större bovar där.
    Och dessutom. Dumheterna som begpås där uppe sätter folk där nere i skiten, det lockar fram fattigdom och allmän ilska, och det är i förlängningen två ganska sådär oekonomiska saker att ha i ett samhälle.

När jag skulle hyra ut min lägenhet i Uppsala, kollade jag runt på blocket, och insåg att jag skulle kunna ta ut ungefär 1500 kronor i månaden extra och fortfarande ligga på nivå med vad andra tar för motsvarande lägenheter. Men jag vägrade. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag utnyttjade en situation jag inte själv jobbat mig till för att snylta pengar av någon som inte haft samma tur. "Men det är inte ditt ansvar, det är upp till köparen att bedöma om det är en bra deal, det är marknaden som bestämmer!" säger välvilliga vänner varmt till mig.
    Well.
    Marknaden har precis den makt vi tillskriver den.
    Och den dag marknaden blir någon slags levande väsen med känsla för ansvar, ska jag jättegärna börja snylta på stackars studenter som inte har något annat alternativ, eftersom politiker inte tycker att de vinner tillärckligt med röster på att bygga billiga bostäder slash höjer studiebidraget. Men tills dess tänker jag stå fast vid att det är ganska mycket sandlådevibbisar över att börja gapa om att det inte är mitt ansvar vad jag ska sätta för pris på saker jag har förmånen att hyra ut.

I övrigt har jag nu et tkök man får plats mer än en person åt gången i, och jag har passade på att handla tekoppar när jag ändå var på ClasOhlsson. Så det är bara att komma över!

... som trollen spricker.

Idag handlar rubrikerna om två toppmoderater, som trots inkomster på miljoner har haft svart städhjälp för 80 kronor i timmen. När städhjälpen begärt löneförhöjning, har de sparkats till förmån för billigare utländsk arbetskraft.

Och det handlar inte om politik.

Det handlar om människosyn.

En sak får man aldrig glömma: Rikedom bygger på bygger på andras fattigdom. Om jag har på 100 miljoner, är det inte speciellt mycket värt om alla andra också har 100 miljoner . Vad som kommer hända då är nämligen att en liter mjölk kommer kosta typ 10 miljoner, och sen är det inte så party längre. Så har jag 100 miljoner, gäller det att se till att det finns de som fortfarande har sisådär en tre-fyra hundra framåt slutet av månaden. För de måste ju också ha råd med mjölk, och då blir mjölkpriserna därefter för att affären ska gå runt, och jag kan köpa hur mycket mjölk jag vill. Och det är ju faktiskt det som är poängen med att vara rik.

Det finns på jorden tillräckligt mycket rum för att alla ska få plats. Det finns tillräckligt mycket mat för att alla ska kunna äta sig mätta, och marken alstrar tillräckligt mycket energi för att alla ska kunna få i sig en varierad och hälsosam kost. Nu folk sådär överlag vare sig får rum eller är speciellt mätta, beror till syvende och sist på att några velat göra sig själva rika, och därför varit tvungna att göra andra fattiga.
     Även om det här kanske inte är exakt såhär de där toppmoderaterna har suttit och klurat, så finns det ändå på något vis inbyggt i systemet. De som kontrollerar produktionsfaktorerna, kontrollerar allt. I och med kapitalismens förfinande har pengar blivit produktionsfaktorer i sig, och det gäller att strypa tillgången på dem till andra klasser.
    Vidare handlar det om ansvar, och om makt. Göran Persson pratade alltid om ansvar i debatter. Detta bidrog till att göra honom fett tråkig, och dessutom framstod som någon slags jobbig och föråldrad farsa. Men faktum är att resonemanget i sig är helt rätt. Farsor förväntas ta ansvar för sina barn, därför är det också logiskt att de har någon slags bestämmanderätt över barnen. Politiker förväntas ta ansvar för sitt land, när de berättar hur de tänker ta ansvaret, ber de också om mandat till makt.
     Högerpolitiken går ut på att avsäga sig ansvaret. Det är en klar fördel, de slipper prata om eländet, de kan prata om roligare saker. Som till exempel hur bra det kommer att bli om man lämnar över ansvaret på Marknaden. För Marknaden är rättvis, den är lika för alla, den gynnar alla.
    
Well.
    Politik handlar inte om politik.
    Politik handlar om människosyn.

Och marknaden är faktiskt bara ett gäng siffror. Det är en rörelse av pengar, och den rörelsen går nerifrån och upp. Från de fattiga till de rika.
     Den starkaste överlever, är marknadens princip.
     Och det är på den svage som den starkaste lever.

Och nu har solen gått upp över moderaterna, och trollen spricker med en smäll. Nu är detta inte Reinfeldts fel, de skyldiga är så kallat "gammelmoderater", de som liksom aldrig haft speciellt mycket till övers för saker som skatt eller arbetstagares rätt till typ värdighet.
    Men.
    Om Reinfeldt hade velat bedriva socialdemokrati, hade han förslagsvis anslutit sig till socialdemokraterna.
    Det gjorde han inte. Han sökte sig till ett parti bestående av mestadels gubbar, som är överordnat patriarkaliska på ett betydligt obehagligare sätt än Persson någonsin var.
     På sätt och vis är det aningen charmigt att de faktiskt har begått regelrätta lagbrott de där moderaterna. Det är liksom någon slags civilkurage att följa sin egen moral även när den går emot lagen. Tycker man att det är fel att betala skatt, så är det fanimej respekt att ge fan i att betala den.
     Men att dra in miljonbelopp varje år, och ändå inte kunna ge mer än 80 spänn i timmen åt utländsk arbetskraft, det är så rakt igenom pinsamt, äckligt, motbjudande perverst att det inte finns ord för det.

Människosyn handlar inte om politik.
 
Människosyn handlar om hur man ser på människor.
 
Och om man ser på människor som inte har maktmedel nog att kräva mer än 80 kronor i timmen, som någonting man kan utnyttja hejvilt och sparka till förmån för ännu billigare människor när de gnäller - då är det heller inte konstigt att man för en politik som underminerar fackföreningar, förföljer arbetslösa och sänker ersättningen för långtidssjukskrivna.